Efter att ha inlett med dessa huvudingredienser fortsätter författaren Hannu Raittila att skapa en väv av longituder och latituder som visar riktningen på människans färder över jorden. Läsaren lotsas i olika geografiska väderstreck men får också göra tidsresor. Vi får en nutidshistorisk sammanfattning av veckorna som följde efter att tvillingtornen förbrändes till aska när flygplan kört igenom dem. Men också en tillbakablick på åren då slavar transporterades från den afrikanska kontinenten. I nästa stund skjuter berättaren oss vidare till de högst aktuella syriska eldstriderna som fortgår utan synbarligt slut. Geopolitikens krassa inverkan på romankonsten är evig liksom Rysslands behov av en året-runt-hamn.

Berättaren har en tydlig distans och ett ingenjörsmässigt språk. Gränsbevakningssystem som EU instiftat för att skydda mot oönskad invandring beskrivs detaljerat. Internationell flygtrafik och ledningscentralers arbetssätt får också en tjänstemannalik beskrivning. Det uppstår en märklig effekt när det uppdagas att alla huvudpersoner har en nära relation till varandra – de är nämligen familj eller nära vänner. Alla berättar varsin del av historien i egna kapitel. Ibland överlappar kapitlen varandra och romanen är full av kontraster mellan faktaredogörelser och romanpersonernas brist på känslobottnar.

Det blinkas friskt till läsare som möjligen plöjt en och annan romanklassiker. Personligen ler jag igenkännande vid omnämnandet av kortromanen Järnvägen av Juhani Aho år 1882. Det är en laddad (men tidlös) roman som avhandlar människans rädsla för ny teknik, i det här fallet järnvägens utbyggnad under 1800-talet.

I den finska litteraturkanonen har Hannu Raittila en stabil plattform. Det har skrivits många spaltmeter om honom i finsk kulturpress vilket har sin förklaring i att han har skrivit många noveller, essäer och romaner. Men det tycks som om Terminal är den första romanen av författaren som ges ut på svenska. Synd då att förlaget inte i tid upptäckt textens alla borttappade bokstäver eller andra tangentbordstabbar. Både författaren och översättaren Janina Orlov borde hedras med att få sitt arbete presenterat i en förpackning utan dessa klumpigheter.

Tillbaka till bokens atmosfär av nu, som blir då och i morgon på samma gång. Temat är onekligen tekniken som erbjuder människan att följa sina drömmar att resa vart som helst på denna jord. Men vad sker med oss på vägen när vi reser för att finna svaret på våra frågor? Det berättas att kontinenterna Amerika och Eurasien fjärmar sig från varandra i Stilla oceanen och sedan fortsätter författaren: ”Också människorna fjärmar sig från varandra för att sedan närma sig igen enligt hemliga cykler – även familjemedlemmar.”

På bokens sista sida är huvudpersonen Johan en annan man än den han är i bokens början. När och var förändringen inträffade, vet jag inte. Hans förändring skildras undanglidande och lika svårfångat som vore det i vardagens verklighet. Så märkligt att startpunkten för rörelsen förblir svävande oklar? När en fråga lever kvar många dagar efter att jag läst sista sidan i en roman, brukar det vara ett tecken på att jag berörts. Och jag nickar ett diskret tack till Hannu Raittila för läsupplevelsen.

Similar Posts:

• Varning för teaterregissören
• Vackert om livet och döden
• Och det som började så bra
• Bergsbyn, vänskapen och tidens gång
• Angeläget om bipolär sjukdom

Löjtnant Dalbäck var det som flög, ni har väl sett det i tidningen. Martin och jag var ute ett par timmar och tittade på honom då han flög, ensam gick det utmärkt, men han skulle ha en kamrat med sig då blev det för tungt, så då måste han vända. Man såg honom i luften alldeles som en trollslända. Han steg upp ute på isen, bilar sprang där alldeles fullt, men den är ju så tjock nu.

Just denna flygmaskin, som hon såg, kallad ”Bryggarkärran”, finns bevarad och hänger i taket i utställningshallen på Tekniska museet i Stockholm. Det är Sveriges äldsta bevarade plan. Flyguppvisningen skedde under flygets allra första år i vårt land. Bara knappt tre år tidigare, sommaren 1909, hade den allra första flygningen i Sverige med ett motordrivet flygplan genomförts på Ladugårdsgärde i Stockholm av fransmannen George Legagnuex.

Det var ovanstående inslag i detta gamla brev, som fick mig intresserad av att läsa historikern Göran Nilzéns spännande och med fotografier rikt illustrerade bok Flygare i Sverige: före jet-eran. Han berättar i bokens inledning att han själv aldrig framfört ett flygplan, men att han varit intresserad av flyg så länge han kan minnas. Kanske, tror han, väcktes intresset av Biggles-läsning. Själv har jag ett svagt minne av att jag för mycket länge sedan försökte läsa en Biggles-bok, men att jag inte fullföljde det.

Nilzén koncentrerar sig på svenska flygare, men tar även upp flygare födda utomlands men bosatta och verksamma i Sverige under längre eller kortare tid. Ibland så kort tid att det nästan blir irrelevant, detta gäller allra främst Charles Lindbergh, som var den förste att flyga ensam över Atlanten. Hans farfar var född i Sverige, men själv var han ju amerikan, dock besökte han Sverige och gjorde en provflygning av ett plan. Nilzén har haft mängder av källor att ösa ur, för att få ihop sin bok. I samband med sitt arbete med Svenskt biografiskt lexikon märkte han att det saknades en biografisk uppslagsbok över flygare som verkat i Sverige. Till dessa har han också räknat ballongflygare.

Kapitlen om de drygt trettio flygarna är placerade i kronologisk ordning efter personernas födelseår. Från den berömda ballongfararen Salomon August Andrée, som föddes 1854, till den sista, Gunnar ”Spökis” Andersson född 1923, som arbetade i flygambulans- och flygräddningstjänsten. Källorna redovisas noggrant under varje kapitel. Där finns många, av titlarna att döma, spännande lästips. Till exempel utgav Olle Dahlbeck 1912 boken Att flyga, där han bland annat berättar om sin flygutbildning i England. Trots det utsatta livet som flygare, särskilt i flygets barndom, omkom han inte i någon flygolycka, men dog ändå ung, 46 år gammal, i lunginflammation.

Om man inte är tillräckligt intresserad av flyghistoria, kan säkert en sådan här bok då och då tyckas lite långtråkig med sina upprepningar av flygarnas utbildningar, karriärer, arbetsplatser, krigsinsatser och strävan att konkurrera med varandra. Men jag lyckas upprätthålla intresset, det är så många spännande livsöden som passerar revy. Människor så modiga, att man inte förstår hur det är möjligt; bara det att överhuvudtaget vilja försöka flyga med ett så till det yttre skrangligt flygplan som de första flygplanen såg ut att vara, är ju verkligen en bedrift. Dessa flygare hade en enorm drivkraft att flyga, bygga flygplan och utveckla flyget. Oftare än han gör borde Nilzén berätta vad det var som gjorde att dessa, nästan enbart män, fick flyget i blodet, vad det var som fascinerade så, vad de kände. Men ett sådant koncept hade ju gått lite utanför idén om en utpräglad uppslagbok.

Enbart två av de biograferade flygarna är kvinnor, inte så konstigt, eftersom flyghistorien är så kompakt dominerad av män. Den första av dessa kvinnor är Elsa Andersson, (1897-1922), som finns på bokens omslag, framför ett flygplan som kallades Thulin A. Hon var den första kvinna, som tog svenskt flygcertifikat. Detta skedde 1920, vid Thulins flygskola på Ljungbyhed. Något senare utbildade hon sig i fallskärmshoppning i Tyskland och hon blev den första svenska kvinnan som hoppade fallskärm. I den romantiserade filmen om hennes liv Så vit som en snö från 2001, gjord av Jan Troell, spelas hon av Amanda Ooms. Den andra kvinnliga piloten i boken är Birgit Thüring (1912-1992), som tog flygcertifikat 1939, och som arbetade ett helt yrkesliv med att göra målflygningar för försvaret. Visst blir man nyfiken på vilka alla de andra kvinnorna var, när boken bara innehåller två stycken. Statistiskt sett är dock urvalet välgjort.

Eftersom Flygare i Sverige, före jet-eran är av uppslagskaraktär, är det omöjligt att här skapa en rättvisande överblick av allt det den innehåller. Slutligen kan jag konstatera, att flyget har utvecklat samhället enormt, men också gjort mycket skada i krig. Det utsätter även vår jord för en annan åverkan – miljöförstöring. Tyvärr missbrukas denna fantastiska uppfinning flygmaskinen nu in absurdum, av ren bekvämlighet.

Similar Posts:

• Nedskriven politiker återupprättas
• Up where we belong
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• Rotlösa flyger vi överallt
• I vått och torrt

Även om människan hade svävat ovan mark tidigare i luftballonger och dylikt, markerar detta datum med all önskvärd tydlighet starten på ett av den moderna industrialismens viktigaste landvinningar. Sett som smältdegel för traditionell ingenjörskonst och avancerad spetsteknologi har flygmaskinen fungerat som laboratorium i över hundra år. Få andra uppfinningar torde tävla med den inom detta område.

Så att flygkonsten och dess runtomkringverksamhet fascinerar är inte förvånande (undertecknad har själv stått vid en och annan flygplats och med nördig uppsyn sett Boeingarna komma och gå). Här finns litet för alla och envar. Tekniken som nämnts, design, psykologi, arkitektur, ekonomi … you name it.

Hundra år i luften är en trevlig bok som tar upp det mesta du behöver veta som lekman. Allt från vindskjuvning (fenomen av komplicerade vindförhållanden som orsakar turbulens) till hur många dollars Southwest Airlaines lägger ner på jordnötter och drinkar. Den senare typen av kuriosakunskap peppras läsaren av. Som:

- att piloter inte får ha skägg
- att 0,0000004 procent av alla flygningar slutar med en krasch
- att kabinpersonal infördes 1922 och var fram till 1930 förbehållet män. De kallades ”cabin boys”
- att färgen på ett plan kan väga ett halvt ton
- att Virgin funderar på att ta bort skötborden från sina toaletter eftersom de oavbrutet går sönder (Tiotusenmetersklubben ni vet)

Sånt roligt och därtill små faktarutor gör att man kan använda den blädderbok likväl som att läsa den pärm från pärm. Det enda riktigt irriterande är att (nästan) all information utgår från amerikanska bolag och förhållanden. Det blir tradigt att läsa om United Airlines för femtielfte gången. Och att hela boken, faktarutorna och bilderna, går i en blå-grådassig ton.

Men citaten är småkul. ”Om Gud hade menat att vi skulle flyga hade han gett oss biljetter gratis.”

Sagt av Mel Brooks. Nog så. Ut och flyg med er!

Similar Posts:

• Om aviatiker och aviatriser
• Automaten och själen
• Steve Jobs – kontrasternas man
• Att suga märgen ur livet 2011
• Under skalet på Det Stora Äpplet