Titeln refererar till många saker i boken, men det är också lite hur den känns att läsa. Syskonens liv och ångest vecklas ut, och samtidigt blir allt också alltmer invecklat. Hur mår Daria egentligen? Varför försvinner hon veckan före SM i simning? Och vilket ansvar har de runtomkring?

Språket är ofta korthugget. Ibland vill jag bara sträcka mig efter en märkpenna och binda ihop meningarna; det blir lite hackigt att läsa. Och inemellan de korta meningarna finns beskrivningar som inte riktigt leder någon vart, som känns mer som utfyllnad än något som egentligen för texten vidare.

Det är synd att boken faller lite på språket. Kanske är romanen också lite kort. Det är mycket intressant som kommer upp till ytan, men jag hade velat stanna där lite längre. Låtit historien få fäste. Med det sagt är det fortfarande en engagerande historia. Framför allt uppskattar jag skildringen av kvinnlig sexualitet, som här finns ohämmad utan att för den skull vara problemfri.

Fler ämnen behandlas på sätt som till viss dels känns nya: prestationsångesten, de krångliga syskonrelationerna, maktnivåerna mellan vuxna och barn, känslan av instängdhet som kommer av att vara den ”duktiga flickan”, gränserna för sexuellt utnyttjande, maktlöshet.

Som med Wiströms förra roman Stanna känner jag också här hur det osar potential. Idén är riktigt bra, men jag blir inte sådär uppslukad som jag vill bli, och språket bromsar upp en aning. Men den är läsvärd, det är den, och Wiström har definitivt utvecklats i sitt skrivande sedan debutromanen. Jag ser fram emot nästa.

Similar Posts:

• Vackert men vanligt
• Modet att dra eller modet att stanna?
• Att fara till en bror
• Roman om rädsla
• Relation över gränserna

Esters tillvaro är lockande på många sätt, men också något romantiserad med sina dammiga böcker och kramiga bästa vänner, åtminstone till en början. Till stor del är det språket som drar till sig läsaren, ett språk som är lockande deskriptivt utan att bli överansträngt. Det handlar ofta om beröring, både med Eli och vännerna och det blir hud som möter hud i ett varmt töcken.

Problematiken som tas upp i boken känns till en början frisk och välbehövlig; hur mycket bör man offra av sig själv för personen man är i ett förhållande med? Det finns definitivt en förväntan att man ska hjälpa och stötta dem vi älskar när de behöver det, som också ofta är fint och bra, men hur långt får det gå? Kan man ge och ge och ge utan att själv någonsin ta slut? Boken tar upp detta, och det är känslosamt och svårt, och svårt att släppa ifrån sig. Men sedan tar handlingen en vändning, för att komplicera det hela ytterligare, och det gör att det hela trivialiseras. Det tar udden av det viktiga och sköra, och blir något mycket mer vanligt. Något mycket mer förutsägbart, och platt. Och det är så himla synd.

Stanna är en bra bok. Absolut. Språket håller fantastiskt fint, karaktärerna är till stor del både intressant, speciella och igenkännbara. Men efter att ha stängt boken och gått vidare till nästa kan jag inte säga att jag saknar den. Det är en bra bok. Men också för mycket en bok som många andra.

Similar Posts:

• Även jag håller andan
• Lyhört om att börja högstadiet
• Ojämnt men sött
• Hopplöshetens historia
• Vajlett och skolan