Det finns de som försöker, som gör filmer där våldet och fasan står i centrum och försöker driva det förbi punkten där det blir uthärdligt, få det att svida igen, tvinga oss att se på det som skrämmer oss med färska ögon och kanske se något vi behöver se. Några jobbar i mainstreams utkanter, som Pascal Laugier (vars Martyrs är bland det bästa som hänt skräckfilmen på åratal), Takashi Miike eller Kim Ki-duk, t ex. Men i Äkta skräck har Blomdahl gått förbi dem också och gett sig ner i de allra mörkaste, skitigaste hörnen. Här intervjuar han ett drygt dussin filmmakare som jobbar på minimala budgetar, med amatörskådespelare och så mycket fejkblod (och för all del en del av den riktiga varan och andra kroppsvätskor också) som de har råd med. Där filmerna heter saker som Nekromantik, Subconscious Cruelty, Murder-Set-Pieces eller Amateur Porn Star Killer 3. Där gränserna inte sätts av vad man kan göra med CGI utan av vad man kan tåla att göra mot andra – mot sin historia, mot sina skådespelare, och mot sin publik.

Här finns nybörjare och gamla trotjänare, konstnärer och provokatörer, historieberättare och minimalister, David Lynch-fans och emetofiler. Det de har gemensamt är att de gör filmer som går långt bortom det mesta, att de är män (även om två av skådespelerskorna får komma till tals också), och att de alla är rörande överens om att just deras filmer inte alls bara är till för att chockera utan faktiskt har något viktigt att säga, inte bara om hur de gjort sina filmer utan också om varför. Blomdahl får ofta ur dem riktigt intressanta kommentarer och funderingar (även om intervjun med Tom Six mest understryker varför jag tyckte Human Centipede var rätt fånig.) Vi har ju berättat skräckhistorier för varandra så länge vi vet, och uppenbarligen fyller de någon viktig roll – alltså måste de, precis som varje duktig vampyr eller zombie, återfödas.

Det jag kan sakna är att det hade funnits möjlighet att göra mer här. Han hade kunnat höja blicken lite och se på mer än bara vad just de här filmmakarna gör, hur de passar in i 2011 års mediasamhälle (vad är och inte minst hur väl de faktiskt gör det som filmmakarna säger att de försöker göra. Ironiskt nog har extremisten Blomdahl lite samma obalans mellan fanperspektivet och kritiken som nostalgikern Mattias Lindeblad.

Men det är den här boken han ville skriva, och det var ingen dum idé. Jag lägger ifrån mig den med en lista över filmare jag behöver upptäcka – eller undvika, ibland rentav för att de verkar för bra på det de gör – och en del nya insikter i dem jag redan kan.

Similar Posts:

• Gränslöst?
• Rysmys
• Förskräckligheter i listform
• Filmlexikon med betyg?
• Spoilad av Hitchcock

Boken kan beskrivas som Perversums sista bekännelser. Hon är en före detta författare som nu äntligen ska skriva sina innersta tankar, samtidigt som hon lemlästar sig själv i blodiga sexlekar. Hon vill hämnas på ett sjukt samhälle där den brutala porren har blivit det enda uttrycket för närhet och bekräftelse. Ett samhälle som betraktar kvinnor som enbart penetrerbara kroppar med otaligt många kaviteter.

Hon känner sig utanför, förbisedd och kanske missförstådd. Det driver henne mot den slutgiltiga uppgörelsen med sin egen ångest. En rad unga offer får sätta livet till. Ont ska med ont förgås, som det heter.

Problemet med Perversum är inte bokens ambitioner. Problemet är hur det hela framställs. Språket är svulstigt och det finns en tröttande passion för abstrakta formuleringar och ålderdomliga uttryck. Mycket därför tror jag inte på Perversums berättelse. Tonen är pubertal och effektsökande. Könsord, stympningar och tjocktarmsblottläggningar räcker inte.

Jag kan inte jämföra Perversum med något annat än just kiosklitteratur. Lika pervers. Ändå garvar jag åt en del enradingar som ”ni vet hur det är, alltid lika svårt att tänka klart med ett avbrutet ollon i örat” och bitvis anar jag en djupare mening, som jag tillslut tappar bort bland allt glägg.

Däremot gillar jag små kaxiga förlag som utmanar jättarna. Blå Katt säger sig var Sveriges minsta förlag och ger ut oprövade debutanter. All heder. Kämpa på. Men jag hoppas att de kommer att hitta ett starktare kort och den kultroman som de kanske letar efter. Dit når inte Perversum och jag har svårt att tänka mig att något annat förlag skulle ge ut den.

Läs hellre Anja Snellmans Rädslans geografi eller Helen Zahavis En jävla helg om du är intresserad att läsa om kvinnlig hämnd mot det patriarkala samhället.

Similar Posts:

• Någon annans tur att vara rädd?
• Brutalt 90-talskorståg mot manssamhället
• Jägaren och bytet
• Ett hypnostillstånd
• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)