Similar Posts:

• Med hjärtat i Afrika
• Om flykten och framtiden som försvann
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Lukt av ladugård, depression och död

Pojkflickan Åsa kände sig från första stund hemmastadd i Etiopiens huvudstad. Författaren skriver att hon närmast var förälskad i sin nya miljö. I ambassadörens pampiga residens höll hon helst till i köksregionerna. Där, hos den respektingivande kocken Mergas, den hjärtegoda husan Weinichet och den oemotståndligt charmige chauffören Teferra, talades amharinja och fanns en värme och en glädje, som man inte såg röken av i övriga huset. Än idag infinner sig en känsla av trygghet och magi när Åsa av en händelse hör språket talas på tunnelbanan i Stockholm.

I familjen Nilsonne visade man sällan sina känslor. I synnerhet mamma och mormor var tillknäppta, stränga och känslokalla. Dotterns dom över fadern är inte lika skoningslös, men han verkar ha varit frånvarande en stor del av tiden. Familjen tycks också haft gott om skelett i garderoben. När något obehagligt inträffade hade man för vana att lägga locket på. Det var annars mycket som Åsa hade haft behov av att få hjälp med att bearbeta. Bland annat åsynen av en hängd man i ett träd utanför hennes sovrumsfönster.

Det var i terapisyfte som Åsa först gav sig på att skriva om åren i Etiopien, men hon tvingades avbryta arbetet då minnena detta framkallade var alltför plågsamma. Dock inte från tiden i Addis Abeba, utan från återseendet med Sverige vid femton års ålder. Då UD bekostade diplomatbarnens skolgång skickades Åsa till internatskola i Sigtuna för att försvenskas. Hon hade då inte satt sin fot på europeisk mark sedan hon var sju (första posteringen var Beirut). Några återbesök till Addis Abeba blev det heller inte tal om förrän i vuxen ålder.

I det gamla hemlandet visade sig en helt annan regelbok gälla. Åsa kände sig vilsen och språkligt amputerad. Från att ha varit tämligen populär blev hon nu hållen som ordknapp, stel och konstig. Själv kände Åsa sig obekväm och ful. Hennes svenska var bristfällig och utan känslomässiga associationer. Hon klarade varken av att skämta eller använda ironi. Nilsonne säger sig än idag hellre läsa på franska och engelska, i synnerhet skönlitteratur och poesi. Det var först när hon började läsa högt för sina egna söner som hon mjuknade visavi svenskan, i takt med att orden fick liv och färg.

Det är psykiatern Åsa som kommenterar barnet Åsas minnesbilder. Författaren kommer titt som tätt med brasklappen ”som jag minns det” samt infogar ständiga frågetecken och spekulationer. Kronologin är långtifrån rak. Hågkomster från läkarutbildningen i Lund, från menageriet av djur som hon omgav sig med, jämte glimtar av Etiopiens historia och återgivelser av personliga möten med kejsaren Haile Selassie, avlöses av smärtsamma, ibland våldsamma minnesbilder från en kontinent utan sociala skyddsnät och där döden ständigt är närvarande.

Bokens titel är relevant för innehållet; den Åsa formades till i Addis Abeba är inte samma person som hon hade blivit ifall hon stannat kvar i Stockholm. Författaren spekulerar boken igenom kring hur hennes alter egos liv hade kunnat utveckla sig. Hennes teorier kring sambandet mellan identitet och språk är högintressanta.

Allt som allt rör det sig om en insiktsfull och tankeväckande skildring som jag läst med fascination och stort intresse. Författaren lyckas väl med konststycket att frammana en speciell tid och plats. Addis Abeba väckte frihetskänsla, nyfikenhet, entusiasm och stark kärlek till liv hos den unga Åsa.

Similar Posts:

• Om skuld och försoning
• Svart guld, rött blod
• Att angöra ett nytt land
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Goda råd som leder fel

Bakgrunden, om oljebolagens intressen och eventuella inblandning i krigshandlingar – mord, tvångsförflyttningar, systematiska våldtäkter och brännande av byar – i det konfliktdrabbade området, kunde man läsa redan i Kerstin Lundells första bok, Affärer i blod och olja. I nya Det svarta blodet vill Lundell vidga perspektivet också till andra bolags roll i området.

Lundinbolagen (exakt hur de är organiserade verkar svårutrett, vilket kanske också är en del av poängen), står fortfarande i centrum, men nu tillsammans med andra bolag, bolag från, förutom Sverige, framför allt från Norge, Kanada och Australien – demokratiska länder som gärna dunkar sig själva i ryggen över sitt goda inflytande i världen.

Åtminstone i Sverige har detta inte minst blivit även regeringens linje, att svensk inblandning i exploatering och förtryck på något magiskt sätt skulle vara bättre än till exempel kinesisk. ”Svenska företag tar med sig svenska värderingar ut i världen”, säger till exempel handelsminister Ewa Björling. ”De utgör också värdefulla ögon och öron ute i världen. Vi startar där och konstaterar hur viktigt det är att befinna sig i svåra länder.”

Det känns som ett lätt absurt uttalande i förhållande till de här företagens beteenden. Svenska värderingar? Ögon och öron ute i världen? Lundins och de andra företagens representanter ser och hör inget ont. Ingen tycks ens ha läst de egna konsultrapporterna om riskerna att bli inblandande i kränkningar av mänskliga rättigheter – och vet de någonting så tänker de åtminstone inte tala om det. Lundells bok är en orgie i stängda dörrar och obesvarade mejl.

Författaren har emellertid sin bild klar för sig:

Beträffande beläggen för vad Lundin Petroleum gjort finns ingen tvekan: företaget har medvetet satsat på oljeprospektering trots risk för medhjälp till brott mot mänskligheten. Företaget har fortsatt med verksamheten i två fall, Ogaden och Sudan, trots upprepade rapporter om att allt gått så illa som befarat. Det är från det bolaget som Sverige rekryterat en av de allra viktigaste företrädarna för landet.

I Sverige pågår sedan 2010 en förundersökning om misstänkta folkrättsbrott i samband med Lundins verksamhet i nuvarande Sydsudan. Inte minst på grund av läget i landet är det svårutrett. Juridisk är det inte heller solklart, men kan sammanfattas ungefär så här: Bolagen vill borra efter olja eller andra dyrbarheter och köper tillstånd att göra det (av odemokratiska och korrupta regimer). För att det ska kunna genomföras utan alltför stor risk krävs säkerhetsarrangemang. Dessutom finns det nomadfolk, byar och annat som är i vägen för de stora miljöingrepp de här verksamheterna utgör. Inhyrda säkerhetsbolag och lokal militär löser dessa problem. Bolagen blodar formellt inte ner sina händer, men det är deras verksamhet som orsakar våldet och man fortsätter trots att liknande saker händer igen och igen.

Juridiskt sett är skuldfrågan kanske knepig. Moraliskt verkar den uppriktigt sagt betydligt klarare.

Det svarta blodet är på många sätt en uppföljare till Affärer i blod och olja och som sådan har boken lite svårt att hitta sin form och stå på egna ben. Det författaren gör, hennes långsiktiga utredningsarbete av en otroligt svårtillgänglig bransch i ett otroligt svårtillgängligt område, är emellertid oerhört viktigt. Det svarta blodet drabbar, inte minst med sin granskning av svenska politikers attityder i frågan. Det hade nästan kunnat förtjäna en bok i sig.

Kerstin Lundell äger en aktie i Lundin Petroleum. Det gör hon förstås för att få tillgång till information och kunna ställa frågor på bolagsstämmor (vilket går sådär, hon blir utskälld och fråntagen mikrofonen). Men vi är ju alla aktieägare nu för tiden, vare sig vi vill eller inte. Ger det oss inte också någon skyldighet att veta vad till exempel våra pensionspengar har för sig ute i världen?

Nå, företag är trots allt inte demokratier, så låt oss återvända till det vi direkt kan påverka: vår egen regering som absolut inte vill ha någon reglering av svenska företags förhållanden till mänskliga rättigheter i världen. Så här säger utrikesministerns rådgivare i globaliseringsfrågor, Olof Ehrenkrona, apropå svenska företags eventuellt oetiska beteenden utomlands:

Kajorna i tabloiderna blåser upp det. Men sedan flyger flocken vidare. Det är kortsiktiga processer som saknar relevans, som i fallet Telia Sonera. Man får inte förväxla den mediala verkligheten med den verkliga verkligheten och inte dras med i tabloidskräcken.

Först kommer jag inte på varför det där citatet låter så bekant. Sedan slår det mig: det är precis så här Lundsbergseleverna i Agnes Hellströms reportagebok Att vara utan att synas reagerar på ännu en pennalismskandal – de lägger skulden på medierna. Det är väl ändå en ganska intressant attityd i ljuset av såväl Lundells eget arbete som Perssons och Schibbyes, de från Syrien nyligen frisläppta Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, den fortfarande fängslade Dawit Isaak och alla andra som riskerat och riskerar livet för god journalistik?

Man måste kanske fråga sig: är handelsministerns ”svenska värderingar” i själva verket något mycket otäckare än vi helst vill låtsas om?

Similar Posts:

• Svart guld, rött blod
• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Oljan – en ödesfråga
• Gäst i verkligheten
• Toppen är nådd, nu går det utför

Perspektivet i boken skiftar mellan Johan Persson och Martin Schibbyes. Som läsare kan det vara svårt att motstå de actionfyllda dragen och snart känns det som du är på ett äventyr i filmens värld. Jag kämpar emot den bilden, jag vill inte bli underhållen, samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är spännande. Dessutom vet jag ju att de klarar sig, det blir ett ”lyckligt slut”. Ett lyckligt slut för två personer. Men texten är avsevärt viktigare än så.

Resan till Etiopien är helt och hållet en reportageresa. Journalisternas syfte redovisas tydligt i de första kapitlen, då de tagit sig över gränsen och mött upp rebellerna för att bli ledda längre in i landet börjar en vandring i flera dygn genom öknen. Efter ett par dygn blir de dock upptäckta och beskjutna av militären. Båda svenskarna blir träffade av kulorna.

Även efter gripandet vill de båda ”behålla den journalistiska rustningen på”. Men lika lite som att de kan uppleva Etiopien helt och hållet ur en etiopiers ögon kan de helt och hållet representera pressfrihet och demokrati i varje situation. Står du skadskjuten mitt ute i vildmarken framför beväpnade militärer som kanske kommer att avrätta dig är du inte en representant för någonting större, du är en person. Det är ditt eget liv som står på spel. Samtidigt får vi inte glömma att deras öde antagligen skulle ha sett helt annorlunda om de varit etiopiska journalister, inte svenska. Då hade det definitivt inte blivit någon bok.

De tvingas till att göra falska bekännelser på videofilm, får ingen adekvat läkarvård och är redan dömda på förhand. Perioden i häkte är mycket påfrestande med många förhör och stora inskränkningar på rättsäkerhet, brist på läkarvård och en undermålig miljö i cellerna. Efter en tid kommer deras mål upp i domstol och de förflyttas till långtidsfängelset där de flesta politiska fångar hamnar. Rättegångens utförande beskrivs som absurd och kafkaesk då de till slut blir dömda till 11 års fängelse.

Som svensk i ett etiopiskt fängelse räknar du med att få hjälp hemifrån. Du räknar faktiskt med att hela världen ska komma till undsättning. För i vår västerländska värld ska orättvisor belysas och lösas upp, inte efter årtionden och sega stridigheter med ett antal offer, utan för varje person, nu. Var vi än vänder oss i världen bär vi vårt hemlands trygghet med oss, vi vet att våra liv är värda någonting. Det är en positiv sak att ha detta värde, men det är en medfödd rättighet som journalisterna inte delar med de alla i fängelset. Schibbyes och Perssons upplevelser blir till någonting helt annat, det blir deras personliga överlevnadsberättelse. Det är inte för att de är journalister som de kan lämna långa inköpslistor med artiklar de behöver i fängelset. Det är för att de är svenskar. Även tillsammans med de andra fångarna är endast gäster i en verklighet där de inte hör hemma.

Boken är ett viktigt vittnesmål av diktaturens ansikte, av en oberäknelig rättsstat som endast vill visa upp en godtagbar bild omvärlden av något som ser helt annorlunda ut. Boken är dessutom ett vittnesmål om västvärldens direkta delaktighet då det finns ekonomiska intressen inblandade och relationer med landets styrande att vårda och underhålla.

Hur nära vi än kommer dessa svenska journalister så är det inte viktigast hur de behandlades i fängelset eller hur de senare blir benådade. Det viktigaste är fortfarande hur folket i landet behandlas. De som inte är gäster i en främmande miljö, de som inte har ett helt land, en hel EU-union, en hel västvärld bakom sig. För vad sker när vi hämtat hem de våra, vad sker efteråt och vad kan vi använda denna vittnesbild till?

Framför mig ser jag Martin Kellermans ironiska seriestripp med texten: ”Sveriges budskap till den eritreanska regeringen är tydligt: vi kommer att fortsätta räkna dagar ända tills Dawit är fri!”. På teve gör Försvarsmakten.se en liknelse mellan missade tvättider och militärers tjänstgöring i krigshärdar. Efter att ha insett att jag inte klarar av antagningsproven går jag in på länken nedan och gör en insättning. Mitt avlatsbrev tills jag finner en bättre lösning.

Boken är en ärlig, verklighetstrogen bild av två svenska journalisters kamp i ett rättslöst samhälle. Att fascineras av de äventyrliga dragen behöver inte vara en nackdel, det bidrar till att texten kommer att spridas än mer och det är något som är viktigt med vittnesupplevelser: att de sprids öppet och låter fler få inblick i områden som inte annars har någon transparens. Alltså, om du bara läser en enda bok i år: läs ”438 dagar”, läs den för att den är spännande, läs den med eftertanke, läs den hur du vill, bara du läser den.

Similar Posts:

• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Vecka 15: patchad prosa
• Vecka 43 på dagensbok.com
• Maries bokmässa 2013
• Inkognito med utvandrarna över havet

I den här boken skriver journalisten Kerstin Lundell om hur det förhåller sig med företagets alla påståenden om sin verksamhet. Kerstin Lundell reser runt i två av de områden i Afrika där Lundin Oil/Petroleum har, eller har haft, verksamhet (i Sudan och Etiopien) och intervjuar personer i lokalbefolkningen. Hon pratar också med flyktingar från de regioner i dessa länder där bolaget haft verksamhet.

Någon utveckling, eller några pengar, från oljebolagets sida verkar sällan eller aldrig ha kommit lokalbefolkningen till del. Verkligheten är snarare den omvända: såväl den sudanesiska som senare den etiopiska staten har med brutala metoder drivit lokalbefolkningen på flykt – i syfte att lättare kunna utvinna den olja som finns i dessa områden. Att det här sammanfaller exakt med den tid då man började utvinna olja i området framgår också från satellitfoton över områdena, där man tydligt ser när exempelvis jordbruksmark inte längre brukas, efter att folket drivits på flykt. Ofta är det kvinnorna som blivit värst utsatta, genom bland annat systematisk användning av våldtäkter. En av de kvinnor som Lundell intervjuar vittnar ingående om hur det gick till.

Det råder alltså ingen tvekan om att allvarliga brott mot mänskligheten begåtts av respektive stat i de här områdena. Den centrala frågan är i vilken utsträckning Lundin Petroleum och andra oljebolag känt till, eller till och med aktivt medverkat till somliga av dessa brott? Att Lundin Petroleum skulle ha varit ovetande om vad som hände är helt omöjligt att tänka sig, konstaterar författaren. Hon intervjuar bland annat en säkerhetsvakt som arbetat för bolaget, som vittnar om hur de haft order att skjuta mot lokalbefolkningen. Bolaget hyrde också in lokala krigsherrar för att sköta säkerheten på plats, och bolagets lokala representanter kan knappast ha varit ovetande om vem eller vilka de då hyrde in. Att företagen däremot skulle ha medverkat aktivt till folkrättsbrott är svårt att leda i bevis, menar författaren, men många indicier och vittnesmål från offer talar för att Lundin Petroleum faktiskt aktivt har gjort det också, bland annat genom att hjälpa till att transportera militära styrkor.

Många bolag avstår från att investera i dessa områden, just för att regimerna bedriver en så hänsynslös politik gentemot lokalbefolkningen och för att det är svårt att inte bli indragen i detta. För företag utan moraliska skrupler finns det dock stora vinster att göra. Det är därför kanske inte så konstigt att Lundin Petroleum på bara ett par årtionden har kunnat växa sig från ett litet och marginellt bolag, till ett av de större på den svenska börsen.

Kerstin Lundells bok är ett viktigt bidrag i en fråga som inte fått uppmärksamhet ens i närheten av vad den förtjänar. Att vissa människor – och företag – är villiga att mer eller mindre gå över lik för att tjäna pengar är förstås kanske ingen nyhet. Men nu är Lundin Petroleum inte vilket företag som helst. För det första därför att det är ett av få svenska oljebolag – och därför att många har en föreställning om att svenska företag av någon anledning skulle vara bättre än utländska företag på den punkten. För det andra därför att Sveriges utrikesminister – Carl Bildt – länge satt i styrelsen för detta bolag. Faktiskt ända fram till dess att han blev utrikesminister.

Bildt fortsatte också att äga aktier i bolaget ännu längre – ända fram tills påtryckningarna blev för stora. Bolagets dåvarande investeringar i Sudan bekymrade honom inte särskilt mycket. Tvärtom, han insisterade på att det var bra att företag investerade i fattiga länder, eftersom det kunde leda till ekonomisk utveckling. Anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter, även från tunga instanser som Amnesty International, ignorerades. Frågan är om Bildt visste hur det verkligen förhöll sig med företagets verksamhet i Sudan, men valde att blunda och hålla tyst om det, eller om han var så naiv att han faktiskt trodde allt vad företagets representanter berättade för honom?

Tack vare Lundells bok blir det än svårare att blunda för de blodbesudlade delarna av Lundin Petroleums verksamhet. Boken är välskriven, med många och trovärdiga intervjuer med människor som kan vittna direkt om företagets aktiviteter. Att Lundin Petroleum avstår från att ställa upp på en intervju är därför kanske symptomatiskt. Det är kanske lättare att försöka hålla tyst, och hoppas att stormen (än en gång) blåser över.

Similar Posts:

• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Legosoldater i fokus
• Riskkapitalister är också människor
• Kapitalismens David mot Goliat
• Ingående skildring av hyckleriets mästare