Kalle Lind "Människor det varit synd om"

Johan Wirdelöv — Tue, 27 Oct 2009 23:00:00 +0000

Rollen som farbror Melker förstörde Torsten Lilliecronas karriär. På fester brukade Stalin knacka ur sin pipa mot Chrusjtjovs flint och förolämpa honom. Arne Weise återkommer i sina memoarer ständigt till ett bristfälligt sexliv. Den romerske folktribunen Helvius Cinna blev sliten i stycken av en folkmassa som förväxlade honom med en man med samma namn.

Med de exemplen kunde Människor det varit synd om inställa sig i raden av katalogartade böcker vars bärande säljkraft bygger på ett slagfärdigt koncept och en tillgänglig och snabbförmedlad humor. Brev till samhället är ett exempel. Likaså 80 romaner för dig som har bråttom och Den som inte tar bort luddet ska dö!

Människor det varit synd om är emellertid för märklig för att ringas in så kategoriskt. Bara författarens läggning är förbluffande: vem i hela friden är trettiotre år och orkar intressera sig för en gammal revyartist som Ernst Rolf? Vem (oavsett ålder) läser Lennart Hylands och Arne Weises memoarer? Vem tar sig igenom över sex timmars välgärenhetsgala från 1989 med Kjell Lönnå som programledare? Och vem – efter att ha utövat denna aparta dragning – kan göra en riktigt bra bok om det? Han finns tydligen, och han heter Kalle Lind.

Linds bok rymmer mer än ett avverkat koncept med en-jättetydlig-poäng-per-kapitel. Titeln är bara avsnittens minsta gemensamma nämnare. Lika ofta som den är skadeglatt vrålrolig fungerar den som en kartläggning över en omvärld vars absurditet är värd att påminnas om. Tänk detta: Sven-Bertil Taube beskriver i sina memoarer hur han besöker en prostituerad som tonåring i Paris. Han inte bara besöker henne – han får grupprabatt med två polare. Och han inte bara beskriver händelsen – han romantiserar könstransaktionen med uttryck som att ”[hennes] bruna ögon snärjde oss i sitt garn”. Att memoaren Ord och många visor är utgiven 2007 är en svindlande anakronism.

Med självupptagna män, hysteriska kändisar och kroniska olycksfåglar som nyckel till människan visar Lind på en tidlös friktion mellan å ena sidan ordning, status och medial fåfänga och å andra sidan drifter, poetisk rättvisa och ren otur. Han är elak som fan och vet allt. Så ska den vara som orkar tillgängliggöra vårt tidlösa vansinne.

Eric Ericsson "Brev till utlandet"

Johan Wirdelöv — Tue, 24 Oct 2006 23:00:00 +0000

Om du inte har hört talas om Eric Ericssons idé är det dags att göra det nu. Det är enkelt, smart och en typisk grej att önska att man hade hittat på själv. Man kan säga att det är den klassiska busringningen som utförs, fast i brevform. Han skriver ett mer eller mindre bisarrt brev och skickar det till ett företag. Därpå följer svaret. Och så publiceras det. Brev till samhället utkom 2003 och blev en riktig "har du hört talas om"-bok som verkade uppskattas av vem helst som tog del av den. Själv tycker jag att den är hysteriskt rolig och har rekommenderat den hej vilt. Nu, tre år senare, kommer Brev till utlandet, som mycket riktigt utspelar sig utanför landets gränser.

Till exempel meddelar vissa brev att han anländer till företaget det och det datumet tillsammans med så och så många olika djur. Ibland är det möss som tycker om att åka tåg. Det kan också vara stora djur som man inte ska klappa. Och vissa djur får man inte ge dubbla budskap. Det kan också vara så att Eric Ericsson har pratat med "Roger" som bett honom komma och uppträda eller instruerat honom att bifoga ett spelkort. Företagen är förstås noga med att värja sig och understryka att de inte har någon Roger anställd och absolut inte har beställt att exempelvis en marxistisk cirkus ska komma och uppträda.

En höjdpunkt är när han påstår sig ha fått ett klöver fem i en av företaget Bendicks chokladkartonger. Han är arg och känner sig bedragen, varpå företaget ursäktar och bland annat svarar att "We have of course asked if anyone in the factory has any knowledge, but not surprisingly no-one has come forward". Eller när han å familjen af Silvferhufvuds vägnar meddelar ett zoo i Egytpten att man beslutat att donera sin dvärg till dem. Företaget blir – på riktigt – intresserade av donationen och vill ha mer information om dvärgen. De avböjer dock när ett foto på honom bifogas. En ytterligare pärla är när han skriver till turistbyrån i Singapore för att försäkra sig om att kunna besöka landet utan att bli bortförd av ett ufo. Eftersom Singapore är ett så litet land, svarar byrån, är risken "next to none". (Och visst, rent tekniskt kan de ju inte garantera något.) Ett klassiskt litterärt grepp är ju att låta läsaren veta mer än någon av karaktärerna, och Brev till utlandet får sägas vara en variant på detta. Man tänker, helt enkelt: de förstår inte att han bara skojar! De tror att det är på riktigt! Att han ska komma till Österrikiska centralbanken med nitton mimande dansare! Och så skrattar man.

Ja, det är en gångbar idé och den utförs med den stil, finkänslighet och påhittighet den förtjänar. I takt med komiken växer fram en huvudperson i avsändaren vars förehavanden man förstår att ett företag inte vill ha att göra med. Underskriftens Eric Ericsson är den rättskaffens konsumenten som ska bringa reda i saken tillsammans med den naive idealisten vars välvilliga konstprojekt ska befria världen – kort sagt en jobbig jävel för företagen eftersom han inte på något sätt vill illa men ändå ger intryck av att balansera på gränsen till kaos.

Brev till utlandet måste sägas vara sämre än sin inhemska föregångare, dels återanvänds nu några uppslag från förra boken och samtidigt är variationen inom boken mindre. Men bra är den och duger gör den. Vi bor i Sverige och det är oktober, kom ihåg hur dyrbart ett rungande skratt är.

dagensbok.com » Eric Ericsson

Kalle Lind "Människor det varit synd om"

Similar Posts:

Eric Ericsson "Brev till utlandet"

Similar Posts: