Det jag istället i denna bok läst med störst intresse och tror mig ha störst behållning av är de partier som mer allmänt beskriver tidsandan, något som jag här har för avsikt att återkomma till. När Ekerwald framemot slutet av boken börjar redogöra för Voltaires förhållande till Rousseau så slås jag av hur mycket hellre jag hade velat läsa en bok om denne, som myntat ett av mina favoritcitat:

Det sociala livet medför obönhörligen att det blir viktigare att synas vara än att verkligen vara.

Jag hade innan jag läste den här boken fördomar om att Voltaire inte var en speciellt begåvad författare, detta grundat i det faktum att humorn i Candide är minst sagt pubertal, för att inte säga barnslig och i det faktum att han tycks ha ett överdrivet melodramatiskt anslag, som dock kanske kan sägas vara tidsenligt. Ingenting i den här boken får mig att ändra uppfattning, faktum är att Ekerwald närapå instämmer i att Voltaire skulle vara barnslig:

Voltaire kan konsten. Han är oblyg, men nota bene, utan skam. Han är det på ett barnsligt vis.

Dock har jag tidigare inte haft bilden av honom som en förkämpe i striden för ett demokratiskt samhälle. Enligt Ekerwald är det han som lägger fast principer om åsiktsfrihet, tryckfrihet och religionsfrihet, han lyckas också med extensiv brevskrivning häva ett antal, som Voltaire ser det, rena justitiemord. En annan sak som också talar för honom är det mod han visar genom att publicera sina böcker trots att han är väl medveten om vilka konsekvenser det kommer att få.

Som 13-åring är han enligt Ekerwald älskare till en 85-årig kvinna, men med tanke på att han själv senare hade ett förhållande med sin systerdotter och att hertigen av Orléans, den så kallade "Regenten", som satt på den franska tronen i väntan på att Ludvig XV skulle bli gammal nog, hade ett förhållande med sin dotter och även diverse andra redovisningar av tidsenliga sexvanor gör att jag drar slutsatsen att det kanske, trots allt, inte är så absurt som det låter, åtminstone inte för den tiden. Matvanorna tycks också de ha varit mer eller mindre lika sunda som sexvanorna:

Till de sammanlagt 250 gästerna serverades 327 kycklingar, 382 duvor, 370 fasaner. Menyn omfattade 31 olika soppor, 75 entrérätter och 132 hors d’oeuvres.

Detta för en middag på Ludvig XIVs tid, vars största last tycks ha varit mat och dryck, han tog regelbundet lavemang var tionde dag och när han efter sin död obducerades fanns mage och tarmar ha ett dubbelt så stort omfång som hos en normal man i hans ålder.

Också vad gäller pengar tycks man sakna begränsningar, när John Law i Frankrike får sedelutgivningsrätt utnyttjar han den till den grad att det uppstår pappersbrist. Enligt Ekerwald är det denna incident som utgör grunden för partiet om Mefistofeles och papperspengarna i Goethes Faust. Voltaire gör sig sin första förmögenhet genom att ingå i ett sällskap som köper upp alla lotterna i ett kungligt lotteri, vilket var så illa planerat att kuppen gav flera miljoner i vinst. När pesten kommer till Frankrike hävdar man att den hålls på avstånd bara man använder Nostradamus luktsalt, ytterligare ett sätt att tjäna pengar för somliga.

En liten favoritbekantskap i den här boken är också Maupertius, som var president i den preussiska vetenskapsakademien. Hans förslag på experiment som borde genomföras är härligt naiva, bland annat vill han att man skall gräva ett djupt hål till jordens mittpunkt, helt enkelt för att se hur där ser ut också vill han undersöka om människan i ett tillstånd av exaltation kan se in i framtiden, exaltationen kunde, föreslog han, framkallas genom användning av opium.

Den av Voltaires böcker som jag faktiskt efter att ha läst Voltaire – Liv och tänkesätt blir intresserad av att läsa är Den bärbara filosofiska ordboken, denna har dock aldrig översatts till svenska. I denna bekänner Voltaire sin tro på Gud, dock inte den kristna, judiska eller muslimska guden utan Epiktetos och Ciceros Gud. Epiktetos som på sistone tycks dyka upp i mer än lovligt många sammanhang i min tillvaro, dennes Handbok i livets konst som egentligen är nedtecknad av Flavius Arrianus, en av Epiktetos lärljungar, gavs nyligen ut av bokförlaget Bakhåll.

Man skulle kunna önska att Ekerwald valt ett annat ämne för sin bok än Voltaire, men förhoppningsvis kommer det flera och kanske skriver han en om Rousseau nästa gång, då blir åtminstone jag glad, för den vill jag verkligen läsa, i mina ögon är han fortfarande en begåvad författare och böckerna i hans serie "Liv och tänkesätt" har mycket att tillföra och jag lär mig mycket genom att läsa dem och det är ju onekligen trevligt.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Hjalmar Söderbergs relation till schack
• Gammal är äldst
• Den evige provokatören
• En bekantskap för alla tider och humör

Ett av grundbegreppen i stoicismen är "apatheia" och åsyftar en behärskad sinnesro, fri från lidelser och lidande, som man bör sträva efter att uppnå. Epiktetos tror inte på ondska; "ingen måltavla i världen sätts upp för att man ska missa den. Alltså finns det ingenting i världen som är ont i sig självt, till sin natur." Överhuvudtaget bygger stoicismen på sunda värderingar, Handbok i livets konst är en väldigt direkt bok och man kan ta till sig av mycket som står i den. Dock tvivlar jag på att man som läsare finner så mycket som omvälvande, det är nästan som små moralkakor, om man tonar ned den termens negativa klang.

Epiktetos har en rätt karg syn på verkligheten, där vi skall se allt vi har, inklusive vår egen kropp som ett lån från Gud, i Epiktetos fall Zeus, och vi bör inte sörja när våra nära och kära dör utan försöka reagera som när någon mer avlägsen dör och bara säga att "vi skall alla den vägen vandra". Om jag inte minns helt fel så var det (epikuréen) Epikuros som hävdade att det torde vara omöjligt att vara rädd för döden när man väl insett att allt den innebär är upphörande av all förnimmelse och tankeverksamhet. Ofta, så är det alltså rätt sunda råd, men de kan vara svåra att leva upp till, att vi inte kan känna något när vi inte längre finns är ingen tröst, för, i linje med Epiktetos tänkande, vi fruktar inte döden, vi fruktar att frukta döden.

Boken är bara på 61 sidor, så man bläddrar igenom den rätt snabbt. Personligen hade jag hellre läst en bok om Epiktetos, man skulle i denna ändå kunnat få igenom de flesta av poängerna i den här boken och man hade fått mer substans. Å andra sidan är det ju rätt kul att, så att säga, få läsa originaltexterna ibland också. Handbok i livets konst är också lättläst och inte speciellt högtravande som vissa filosofers texter tenderar kunna vara och han beskriver allt på en lättfattlig nivå. Jag uppmuntrar utan tvivel att köpa den här boken, kanske inte som en handbok i livets konst, men som intressant läsning.

Similar Posts:

• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Inte så hippie
• Antik hjälp till självhjälp
• Alla tiders freakshow
• En eremits inre liv

På bussen hade man installerat ett kylskåp vilket var fullt med juiceburkar innehållande den då fortfarande lagliga drogen LSD. Tanken var att en del av resenärerna skulle ta LSD och de övriga skulle hålla sig nyktra och sköta inspelningsutrustingen, kameror, mickar etc. och spela in allt deras LSD-berusade kamrater företog sig. Den som körde bussen var ingen mindre än Neal Cassady! Tom Wolfe skrev den kanske mest ansedda boken om dessa resor, The Electric Kool-Aid Acid Test; och i samband med att jag köpte den boken passade jag på att också köpa The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby utan att ha någon aning om vad den handlade om, jag ville helt enkelt bara ha en bok med den titeln i min bokhylla.

I någon mån kände jag till Tom Wolfe redan innan, jag visste att han hade skrivit såväl The Right Stuff som The Bonfire of the Vanities, de hade inte intresserat mig tidigare, men rekvirerades nu också pliktskyldigt till Tom Wolfe-samlingen. Jag läste The Electric Kool-Aid Acid Test och den föll mig i smaken, men sedan kom jag inte längre, andra författare pockade på uppmärksamhet och de övriga Wolfe-titlarna stod där och samlade damm i bokhyllan. Men så fick jag ett exemplar av Wolfes nya roman En riktig man i mina händer och min fascination för Wolfe började så smått komma upp till ytan igen. Titeln störde mig dock litet, En riktig man, vad var det för en titel i jämförelse med The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby? Men okej, titeln är inte allt och hippie-eran är trots allt sedan länge över, så när jag öppnade pärmarna till den drygt 700 sidor långa romanen så såg jag trots allt fram emot att läsa denna roman av Wolfe och ta reda på huruvida han kan skriva prosa också.

Det första jag gör efter att ha läst klart En riktig man är att gå och slå upp namnet Epiktetos i mitt filosofilexikon, namnet klingar vagt bekant, det har redan framgått i boken att han var en av stoikerna. I filosofilexikonet lär jag mig att stoisk etik hos Epiktetos får en tydlig religiös prägling i riktning mot kristen etik, jag plockar ner den eminenta Filosofins historia av Svante Nordin ur bokhyllan och lär mig där bland annat att det som gjort Epiktetos mest känd för eftervärlden är hans bok Handbok i livets konst. Inget av dessa två faktum förvånar mig, för inget av dessa två faktum är en slump. Filosofen Epiktetos spelar en central roll i En riktig man och valet av honom är väl genomtänkt från Wolfes sida. Man slås överhuvudtaget av hur väl genomarbetad romanen är och det märks väl att Wolfe gjort grundliga efterforskningar angående de ämnen och miljöer han skildrar i boken. Wolfe är trots allt i grunden en journalist och man får en känsla av att han ända ner till detaljnivå kollat upp fakta för att skildra ett Atlanta som stämmer med det verkliga Atlanta med en samvetsgrann journalistisk grundlighet.

I En riktig man får vi följa den åldrande fastighetsmagnaten och före detta fotbollsstjärnan Charlie Croker vars fastighetsimperium håller på att rasera på grund av ett dumdristigt skrytbygge han varit korkad nog att bygga, hans imperium har en skuld på 800 miljoner varav han personligen skrivit på lån för 160 miljoner.

Roger White II dras med smeknamnet Roger Too White eftersom han är blekare i hudfärgen än de flesta av sina svarta bröder och för att han envisas med att försöka passa in i det vita etablissemanget. Han är också en advokat som blir tilldelad sin karriärs svåraste fall, att försvara Fareek Fanon, Atlantas stora college-fotbollsstjärna som anklagas för att ha våldtagit dottern till en av Atlantas rikaste och mest inflytelserika företagsledare, företagsledarens dotter är givetvis vit och Fanon svart, varför fallet hotar orsaka rasupplopp, något man givetvis är mån om att undvika.

Raymond Peepgass är en gråblek kontorsråtta på PlannersBanc som varit delaktig i att bevilja de lån på cirka 500 miljoner till Charlie Croker som nu visat sig vara en synnerligen dålig affär. Ray befinner sig i en prekär ekonomisk situation och börjar så smått formulera en plan om hur han kan lösa sina ekonomiska problem med hjälp av hela den här affären med Charlie Croker.

Bokens kanske mest intressanta karaktär är Conrad Hensley som jobbar som fryspackare i ett fryslager på Croker Global Foods. Connie är bara 23 år men redan gift och har två barn, något som han ser på som ett stort misstag, han anser att detta gjort att han inte fått någon riktig chans. Till råga på allt förlorar han jobbet på grund av nedskärningar och därefter går mer eller mindre allt utför, men när han som mest behöver det får han styrka av Zeus genom Epiktetos tack vare ett minst sagt slumpartat möte.

I viss mån får vi också följa Charlie Crokers exfru Martha, men hon lyckas aldrig lysa fram som en riktigt tydlig karaktär, för det får hon alltför litet utrymme och är en alltför ointressant karaktär. Bokens fixstjärnor är istället Charlie och Conrad, men de andra behövs också för att väva samman det nät av levnadsöden som skildras i boken och de fyller också sin funktion. Bokens handling är också den mycket väl genomarbetad och de trådar som väver samman bokens karaktärer är många och ett flertal av dom föder också trevliga aha-upplevelser. Wolfe vågar också tydliggöra kopplingar som han sedan vägrar följa upp på det sätt man förväntar sig, vilket i mitt tycke är berömvärt, bara för att man får ett upplägg så måste man inte smasha varje gång, man måste kunna överraska också.

Sammantaget så är En riktig man en riktigt bra bok, språket och berättarstrukturen är bekvämt konventionell fast på ett stilrent och avslappnat simplistiskt sätt, det var länge sedan jag läste någonting såhär konventionellt och som dessutom är bra. Kanske är det bara jag, men i mina ögon så påminner Wolfes språk och berättarstruktur en del om Stephen Kings, lika konventionellt och enkelt men samtidigt kan man inte förneka att det är bra, man behöver inte alltid krångla till det.

Överlag är det inte mycket man irriterar sig på, redan under första kapitlet fick jag en känsla av att jag läst boken förut, men den försvann, i övrigt finns det väl några små detaljer som man irriterar sig litet på, oftast för att någonting i historien är "för enkelt" eller "för uppenbart", men ingenting som jag minns i efterhand, detta undantaget vissa översättningar. För visst är det väl så att när man läser en översatt bok så bedömer man i viss mån även översättaren, dennes tolkningar är ju trots allt avgörande för hur boken ter sig. Det är illa när man reagerar negativt på hur vissa ord översatts, det är illa när översättningen av en bok förtar och förstör intrycket av boken, men Caj Lundgren som översatt den här boken gör liksom ett antal misstag som man inte kan undgå och som man oundvikligen irriterar sig på.

Liten handbok för översättare:
"Headbanger" översätts aldrig och under inga villkor till "skallbankare".
"Motherfucker" bör man undvika in i det längsta att översätta till "morsknullare" eftersom det är ett ord som främst figurerar i halvtaskiga översättningar av engelskspråkig litteratur och varför ibland översätta det till "morsknullare" och ibland inte översätta det alls?
"Goddamned" bör man utan tvekan undvika att översätta till "gudsförbannad".

Alltså, sammanfattningsvis, romanen En riktig man får godkänt, som den rena underhållningslitteratur den är och som sådan är den ypperlig, medan översättaren med fördel kunde ha undvikit vissa fallgropar. Jag tror nog att de övriga Wolfe-titlarna i min bokhylla ligger bättre till för att bli lästa nu när mitt intresse för honom åter väckts till liv, det kanske är dags att läsa The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby och ta reda på huruvida den är mer än en cool titel, någon av texterna i denna bok som också är Wolfes debutalster skall handla om Phil Spector har jag förstått och tråkigare ämnen kan man ju avgjort hitta.

Similar Posts:

• Klarar du syratestet?
• Kanske mest som kuriosa
• Inspirerande är en underdrift
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• TheFastestManAlive