Min mormors historia bjuder på tolv mormödrar till tolv kvinnliga författare födda mellan 1932 och 1974. Från Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen till Emma Hamberg och Maria Sveland. Det blir kvinnliga erfarenheter i olika tider och klasser, för olika personligheter och i olika omständigheter. Komplett med några sidor blankrader för läsarens egen mormor.

Till formen påminner faktiskt Min mormors historia lite om antologierna Fittstim, Pittstim och så vidare; ett könsrelaterat tema binder samman de litterärt ganska spretiga bidragen. Som om man binder ett rep av diverse småband – som helhet blir det kanske inte den mest hållbara konstruktionen, men bitarna får ett ganska intressant sammanhang. Somliga skimrar mer än andra; materialen är vitt skilda. Somliga är personligt berättande, somliga närmar sig släktforskning. Andra drar iväg åt traditionell skönlitteratur – Stenberg lutar till exempel närmast åt 1970-talets lightpornografi med sin unga lärarinnemormor som blir gravid efter ett hemligt förhållande med ortens prästpar.

Flera av mormödrarna har lämnat underbara brevmaterial efter sig. Andra tystnad och frågetecken. Bodil Malmsten skriver om omöjligheten att skriva om sin mormor. Om språket som dött med morföräldrarna, om själva förlusten av ett bygdens barndomsspråk som skolan tar ur en. Maria Svelands bidrag är en frustrerad uppgörelse med en annan sorts ordlöshet, med vad man inte pratar om i en familj.

Variationen är påfallande. Det handlar förstås om kvinnor och om kvinnor som faktiskt får barn. Långt ifrån alltid kanske väljer att få barn, det är ju svindlande kort tid någon kunnat göra det, men inte heller alltid passar in i förväntningarna på vårdande mödrar. Zinat Pirzadeh tecknar lyhört och med stor värme en stenhård iransk överklassmormor som faktiskt sparkar undan sitt påflugna barnbarn, men som när det väl gäller och dotterdottern beslutar sig för att lämna ett våldsamt tvångsäktenskap förvandlas ”från Edith Piaf till MacGyver”, ordnar med flyktmöjligheter och flätar in allt sitt guld i hennes hår.

Pirzadehs berättelse har titeln ”Sagan om mormor” och jag undrar om det inte är lite det en mormor ändå är. Sagan om varifrån vi kommer. En vardagsnära, grundläggande ursprungsmyt.

Similar Posts:

• En plats att tänka på
• Härlig samvaro vid havet
• Kollektivkicken
• Föräldraskap och förlust
• Skriva liv, leva skrift

Till en början känns det mest bara tröttsamt. Det är inte direkt något nytt Emma Hamberg kommer med, mest samma sak som många andra skrivit, fast lite omförpackat. Extra tröttsamt blir det när det kvinnliga självförtroendet ska höjas på bekostnad av männen:

Karlar tror att de ska dö om de får en finne i ljumsken (det är väl bara att klämma den och tjoa vidare). Karlar kan inte ta med lite smutstvätt på vägen ner, de har inte kapacitet att både springa ner till undervången för att utföra sitt uppdrag OCH ta med lite tvätt, samtidigt. En karl kan inte laga mat själv. En karl ringer aldrig upp sina kompisar. En karl vågar inte gråta (eller kan inte, hemska tanke, de sitter där och torrhulkar, störda sedan generationer tillbaka).

Jo, jag fattar att det är överdrivet för skämtets skull. Men skämt av den här typen är inte riktigt min kopp te. Att känna sig bättre genom att sparka på den andra är inte särskilt trevligt helt enkelt.

Men det tar sig. Andra halvan av boken blir skapligt underhållande emellanåt, och jag gillar Emma Hambergs lilla budord om att kvinnor inte ska curla sina män. Släpp kontrollen, livet förstörs inte av att toasitsen torkas av på "fel" sätt eller att barnen har för tunna kläder på sig en dag (se textutdraget).

Och det är ju också så att den här boken inte gör anspråk på att vara något inlägg i genusdebatten. Det är en liten bagatell, lite smårolig – trots det bitvis tröttsamma, och troligtvis gör den sig bäst i små doser. Lägg den bredvid toaletten och läs ett par sidor åt gången, liksom. Och jag tror att jag här och nu utnämner den till Bitterfittan – ultra light-versionen.

Similar Posts:

• Slukarbok med uråldriga förtecken
• Nu förstår jag vad ordet målgrupp är
• Mormorsmyter
• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Kuriosa kuriosa kuriosa

Pocket Shops pris för bästa omslag, pocketgalans enda inte enbart kvantitativa pris, gick till Sara R Acedo för Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill.

Guldpocketpriset, för mer än 50 000 sålda exemplar, gick till följande böcker och författare: Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg, Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, Jenny S av Denise Rudberg, Underbar och älskad av alla av Martina Haag, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, Gregorius av Bengt Ohlsson, Asyl av Liza Marklund, Svart fjäril av Anna Jansson, Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg, Rum nr 10 av Åke Edwardson, Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson, Dominans av Björn Hellberg, Den inre kretsen av Mari Jungstedt samt Ninas resa av Lena Einhorn.

Silverpocket, för över 30 000 sålda exemplar, tilldelades John Ajvide Lindqvist för Hanteringen av odöda, Karin Alvtegen för Skuld, Inger Frimansson för Skuggan i vattnet, Arne Dahl för Mörkertal, Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg för Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak, Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist för Ego girl, Fredrik Lindström och Hasse Pihl för Vem är Björn och vem är Benny?, samt Expert på att rodna av Katarina von Bredow, som alltså blev storsäljaren bland ungdomsböckerna.

Och nej, vi har inte kopierat förra årets Pocketparty-nyhet. Det är bara lite likt.

Similar Posts:

• Säljande priser
• Oförutsägbart bekant
• Kalla det vad fan du vill blir teater
• Bli beundrad bästsäljarförfattare!
• Genom dysterpassagen

Jag måste ge Emma Hamberg cred för att hon har förmågan att kunna beskriva verkligheten på ett träffande sätt. Jag minns att jag som tonåring var väldigt förtjust i hennes serie Singel i stan som bland annat fanns i Vecko-Revyn, och samma träffsäkerhet visar hon här. Personbeskrivningarna är klockrena och det blir sällan så pinsamt som det kan bli när vuxna ska verka ha koll på tonårsjargong (tja, tror jag i alla fall, i ärlighetens namn var det ett tag sedan jag var tonåring själv). Emma Hamberg har kallats "fjortisarnas beskyddare" och här står hon definitivt på tjejernas sida. Lina strular kanske till det ibland men är annars en sådan där stark och tuff tjej som jag önskade att jag var i hennes ålder.

Men samtidigt, den här berättelsen har jag läst tusentals gånger. Grundhistorien är den om den lite trista, beiga tjejen som träffar den farliga, mörkögda äldre killen och så blir han kär i just henne! Jag skulle kunna räkna upp ett gäng ungdomsböcker, några romaner av ganska god kvalitet, ett helt gäng Harlequin-böcker samt nästan hela utgivningen av Mitt livs novell med samma tema. Och jag undrar så, kommer den här mystiken kring och intresset för "farliga" killar från de här berättelserna eller är det intresset som har skapat berättelserna? Minns att Juha Valjakkala fick galet många kärleksbrev i fängelset, och han är ju bara ett extremt exempel. Hönan eller ägget? Teorier mottages tacksamt.

Fast förstå mig rätt här, jag gillar boken. Emma Hamberg är duktig på att berätta den här historien men den känns ändå så uråldrig, jag är faktiskt ganska trött på den.

Similar Posts:

• Bitterfittan ultra light
• Nu förstår jag vad ordet målgrupp är
• Mormorsmyter
• Förbjudna känslor
• Fortsättningen på kärlekshistorien

Samtidigt så är inte jag målgruppen alls, det är tydligt, det är tonåren och förutom vissa glidningar då pojkar får vara med så är det tonårsflickor som är mottagare för denna kärleksfyllda upplysning med undertiteln från pirr till petting.

Jag minns när jag såg Fucking Åmål på bio och kunde känna igen mig, för jag hade lagt den tiden bakom mig och kunde skratta åt det hela, medan de i raden framför var mitt uppe i den åldern och tyckte det var pinsamt. Det är som barnsagor som har en nivå extra inlagd i sig, så de vuxna kan avnjuta en annan historia än barnen. Så är det för mig att läsa Emma Hamberg. Ett trevligt avkopplande nöje i den viktigaste av världar: Den kärleksbaserade sexuella men även i den sexbaserade sexuella.

Tonen är lättsam men allvarlig när det behövs som i kondom-användar-uppmaningarna och teckningarna, skämten är suveräna. Möjligtvis är språket alltför jargongartat och det kan göra så att boken kommer åldras snabbt. Dessutom har jag svårt att bedöma hur den går hem hos fjortistjejer som den är riktad till men jag har en stark känsla i magen att det här är en viktig bok ändå. Dessutom så är åsikterna vettiga även om man ibland undrar om en människa kan vara så säker på sina åsikter.

Det kan hon naturligtvis inte, så säker kan man bara vara i tonåren och det är den säkerheten som Emma Hamberg har med sig när hon skriver. Jag själv skulle aldrig ha uppskattat boken i tonåren tror jag, den är allt för oromantiserad för den gudsförnekande romantikern som jag vill minnas jag var i tonåren (dock skulle min slags romantik i denna bok förstöra den och göra den till något annat). Sex, jag skulle inte ha sex förrän jag gifte mig, men jag misslyckades. Vid 18 års ålder begick jag detta mysterium helt utan guidning och kondom. Nu har jag tagit igen något trots allt med denna lättsamma bok i ett allvarligt ämne.

Similar Posts:

• Slukarbok med uråldriga förtecken
• Bitterfittan ultra light
• Mormorsmyter
• Porr för barn – en bra idé?
• Årets bästsäljare i pocket belönade