En helt ny människa av Henri Gylander handlar om att mista ett syskon. Ett syskon som man väntat och väntat på, längtat efter och förberett sig inför, men som sedan aldrig kommer. Pojken som är novellettens huvudperson är en av alla de stolta storasyskon vars förhoppningar krossas då föräldrarna kommer tillbaka från sjukhuset – utan någon lillebror eller lillasyster. Denna pojke förlorar inte bara ett syskon, han förlorar även den del av sig själv som skulle ha blivit storebror. Han var fullkomligt redo att spela den rollen. Han har övat. Han har pratat med bebisen genom mammas mage. Och han har förberett sig för att försvara sin bror eller syster mot världens alla monster, just så som det förväntas av en storebror.

Jag älskar hur Gylander i en enda bild kan skildra tidens gång, vardagens monotoni och den blivande storebroderns frustrerade väntan. Likaså hur han skiftar mellan att beskriva yttre händelser och pojkens inre fantasivärld. Det bidrar till att historien genomgående har barnets perspektiv. Och illustrationen av hur pojken liksom krymper och slukas av ett stort mörker då han inser att inget syskon kommer att komma hem till honom är mäktigt drabbande. Jag kommer att tänka på Sara Olaussons serie ur albumet Allt är farligt om mordet på syndikalisten Björn Söderberg 1999. Det är en stillhet i den, en illustration av ett intet, som nästan tog luften ur mig första gången jag läste den. På samma sätt fyller Gylander sina bilder med en stilla väntan, och att skildra något sådant i bild är skickligt.

Emma Adbåge och Malin Nilsson har tillsammans skapat novelletten Jag tänker på Weronica. Den bygger på en historia som Malin en gång berättade för Emma i ett brev – historien om Weronica, den stora, bullriga och omtänksamma kvinnan hon bodde granne med som barn. Weronica som var blind och som sjöng som ingen annan. Och som trots, eller kanske på grund av, sin synskada hade ett sätt att se och bekräfta den lilla granndottern som ingen annan vuxen hade gjort.

Det är en fin berättelse om hur viktiga vissa människor kan bli för oss, människor som vi kanske träffar enbart av en slump och som vi sedan förlorar. Men jag tycker ändå att den känns lite tunn. Den saknar novellens berättardriv och dramatik, kanske just för att den inte skrivits med syfte att vara en novell utan ett brev.

Den tredje av novelletterna utspelar sig på en is i Norrland, där tre vänner har gett sig ut på en utflykt i den vintriga skogen. De gör upp eld och fikar, och bestämmer sig sedan för att testa pimpellyckan. Den ena av vännerna, Louise, har dock inte fiskat sedan hon var barn. Hon tycker helt enkelt inte att det känns rätt att döda djur. Men i det lugna tysta snölandskapet ser det så rofyllt ut när vännerna står där vid sina pimpelhål att hon bestämmer sig för att delta.

I Vid isens kant skildrar Robert Pettersson hur man tvingas konfronteras med konsekvenserna av sina val. Louise får givetvis en fisk, och ställs bokstavligen öga mot öga med just en sådan konsekvens. Hon har handlat emot sin egen övertygelse, och nu måste hon hantera följden av det. Fisken är skadad och kan inte släppas tillbaka, men hon förmår inte heller döda den. Det är en koncentrerad historia om moral och om att stå för sina egna handlingar. Jag hade önskat att de övriga två karaktärerna hade fått tydligare personlighetsdrag, eller att man som läsare förstod även deras agerande i samma utsträckning som Louises. Nu upplever jag dem tyvärr mer som funktion än som intressanta karaktärer.

Jag uppskattar serienovellsformen, och jag uppskattar även att de alla har förord alternativt efterord där berättelsernas tillkomst eller dess problemställning diskuteras. Särskilt tycker jag att Emil Jensens förord till En helt ny människa tillför novelletten mycket. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att utan dessa förklarande paratexter skulle novelletterna kännas plattare. Men om det tyder på att berättelserna i sig är svaga, eller på att jag lättare tar till mig text än bilder, kan jag inte riktigt bena ut.

Similar Posts:

• De långsammas lov
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Bebisar och slumpen
• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Ett nytt syskon som inkräktar

Litteratursamtalet kommer att handla om minnet och glömskan, inbjudna är poeten Eva Ribich och författaren och dramaturgen Magnus Florin. I sina senaste böcker, Det är vatten så långt jag kan se och längre och Ränderna rör de sig, undersökande runt minnets möjligheter och svagheter.

Jag ser fram emot att sommarlovet äntligen är slut, att allt blir som vanligt igen, att det är litteratursamtal och vänner som står på schemat var tredje tisdag hela hösten. CLT håller till på café Copacabana vid Hornstulls strand och börjar klockan 19. Kom i tid om du vill ha sittplats. Ses vi?

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Textmässa imorgon!
• Postsemestersyndrom

Spoken word för mig innefattar allt jag gör på scenen när jag inte sjunger – poesi, ståuppkomik, liggnertragik, radiokrönikor och blandningen av allt det där. Det är alltid bra med ett anglosaxiskt ord för det man gör för då låter det som en fräsig ny grej när man likaväl hade kunnat kalla det Snack.

Så beskriver Emil Jensen innehållet i den här ljudboken. För mig är han en totalmänsklig upplevelse. Första gången jag hörde honom var på en stödfest för ett mänskligt nätverk där han drog ned skratt och applåder för sin brevväxling med JO efter kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg. Nästa gång jag hörde honom var det musik bakom orden och sedan dess har jag följt hans musik och de texter han återkommande publicerar på webben. Jag ser honom för sällan på scen och hör honom för sällan på radion.

"Mellansnack" är inte en vanlig ljudbok. Inte en vanlig skiva. Det är en samling texter skrivna för det talade ordet och framförda inför publik. En liveinspelning.

Emil Jensen blandar poesi och fria tankar med hejdlös humor. Med en stor dos medmänsklighet delar han med sig av sina betraktelser av galenskap och ogalenskap. En samtidsanalys utan självklara svar, men med många frågor. Varje ord bär en liten, liten mening som när de arton olika texterna tagit slut vuxit sig så stora att jag ser världen med andra ögon.

Hiphop-texter, Alf Svensson, stockholmsbeteenden och NATO är några saker som får ny form genom Emil Jensens ordvändningar och formuleringar. Han är en språklig kameleont som med de mest makalösa sätt att vända ut och in på det svenska språket skapar en bild av världen jag tycker om. Genom Emil Jensens texter förändras mitt sätt att tänka. Visst håller mycket på att gå åt helvete och visst har världen blivit en kall och galen plats men det finns fortfarande människor som inte givit upp. En kärleksfull motståndsrörelse som jag gärna vill tillhöra. En god konspiration jag gärna vill tro på

"Mellansnack" är både ett bokslut och en introduktion. Emil Jensen börjar med att presentera sig som en naiv idealist som dör på slutet och avslutar som ensam optimist; "Vi blir färre och färre som tycker att det bli bättre och bättre. Så när det en dag blivit riktigt bra finns det ingen kvar som tycker det."

Det dödliga allvaret har aldrig varit roligare. Eller låtit bättre.

Similar Posts:

• Säsongsstart för CLT
• Scenpoesi på hallmattan
• Livet, relationerna och döden
• Brummar som musik
• MunkCohen som inte längre är munk talar ur sin munkkåpa