E.M. Forsters Maurice är ett verk som fått vänta på sin tid. När romanen färdigställts 1914 kände författaren själv att den homosexuella huvudpersonen skulle vara alltför kontroversiell och innebära för stora risker. Efter Forsters död 1970 gavs romanen till slut ut i England, men först nu kommer den i svensk översättning.

Ellen Mattson beskriver i sitt förord hur Maurice blev ett hinder för Forsters fortsatta författarskap. Efter att ha skrivit den gav han bara ut en till roman, En färd till Indien (1924), och övergick sen till politiska och litterära essäer. Till stor del kan detta ha berott på känslan Forster hade av att inte kunna skriva om sig själv och sina känslor på ett ärligt sätt.

När Maurice skrevs var den traditionella framställningen av en homosexuell man någon som var feminin, dekadent, slug och lockade unga pojkar i fördärvet. Ofta med den homosexuellas död eller någon annan sorts besegring på slutet. Det känns därför befriande, samtidigt som det blir förståeligt att Forster ansåg att boken inte kunde ges ut, att huvudpersonen Maurice aldrig tvivlar på sin sexualitet. Visst inser han vilka problem homosexualiteten skapar och att omvärlden inte accepterar, men han ljuger aldrig för sig själv. Minnet där en lärare förklarar (hetero)sexualakten för honom genom att rita upp något slags diagram i sanden är talande. Att den sexualitet som han antas ha och antas behöva lära sig praktisera inte tilltalar honom är något han redan som ung förstår.

På universitetet i Cambridge träffar Maurice Clive. De förälskar sig i varandra, studerar grekiska och läser Gästabudet. Där skriver Platon om erotiska förhållanden mellan män, och om hur denna kärlek är överlägsen den mellan män och kvinnor. Maurices och Clives beskrivs också som något upphöjt och i universitetsmiljön höjs det inte alltför mycket på ögonbrynen åt deras nära relation. De kan sitta tätt ihop och smeka varandras hår. De är intelligenta, unga män med livet framför sig.

Forster använder sig tydligt av den romantiserade bilden om det antika Grekland som något slags utopiskt samhälle för homosexuella män (sanningen är snarare att den accepterade homosexualiteten där var koncentrerad till en liten skara och hade en tydlig hierarki, ofta äldre män som hade sex med sina yngre adepter). Samtidigt är det också under en resa till Grekland som Clive bestämmer sig för att avsluta den intima relationen. Han skriver till Maurice medan han sitter på Dionysosteatern och ser solen gå ner bakom Akropolis. Deras relation ändras drastiskt, Clive gifter sig med en kvinna och Maurice blir förpassad till att vara deras gäst.

Under ett av besöken hos Clive och dennes fru träffar Maurice skogsvaktaren Alec (Forsters version av Lady Chatterleys älskare?). Han kommer som i en dröm om natten, från skogen in i Maurices sovrum. Helt klart en representant för det ”naturliga”, kroppen och sexualiteten, det som tillfredsställer Maurice och gör honom lycklig. Ändå vet Maurice inte om han kan lita på Alec. Har han något i kikaren?

Något som höjer berättelsen är att de manliga karaktärerna faktiskt har sex med varandra. Deras relationer stannar inte på ett platoniskt, romantiskt plan utan blir också fysiska. Inga explicita sexscener men det är på flera ställen tydligt att de har, har haft eller kommer att ha, sex.

”Maurice…”

”Clive…”

”Hall!” flämtade han, klarvaken. Han kände värme. ”Maurice, Maurice, Maurice… O Maurice…”

”Jag vet.”

”Maurice, jag älskar dig.”

”Jag dig.”

Samtidigt som karaktärerna lever ut sin sexualitet finns också självföraktet, rädslan och lögnerna. Maurice erkänner för sin läkare att han är ”en sedeslös usling av Oscar Wildes sort”. Clive brottas med sin religiösa uppfostran.

Djupt religiös, med ett levande begär att nå Gud och behaga Honom, fann han sig i stället i unga år gäckad av detta andra begär, uppenbarligen från städerna på Slätten. Han hyste inga tvivel om vad det var, hans känsloliv, solidare än Maurices, var inte kluven i det djuriska och det idealiska och inte heller slösade han bort åren på att överbygga klyftan. Han hade inom sig den drift som ödelade staden på Slätten. Den borde aldrig någonsin ta sig sinnligt uttryck, men varför hade han, av alla kristna, straffats med den?

”Städerna på Slätten” – Sodom och Gomorra – är ett exempel på hur Forster genom att bädda in referenser kopplar ihop språket med berättelsens tematik. Allt sägs inte rakt ut, precis som de homosexuella karaktärerna inte alltid öppet kan visa vilka de är utan måste använda sig av olika tecken och symboler. Denna utgåva är försedd med en utförlig notlista som ger kött på benen och kunskap om till exempel grekisk filosofi och personer i den sexuella frigörelsens tidiga historia.

I slutet av Tordyveln flyger i skymningen undrar ungdomarna om tiden någonsin blir mogen för Linné-lärjungens tankar. De känner ändå att han borde ha anförtrott dem åt sin samtid.

Vi måste alltid lita på vår samtid även om det kan vara svårt ibland, annars sviker vi…

Är vår tid mer tolererande mot homosexualitet än 1910-talet? På många sätt, ja. På många sätt, inte alls. Antigay-lagar i Uganda och Ryssland är de tydligaste exemplen, men att komma ut och leva som homosexuell i Sverige är även det en prövning. Hatbrott, diskriminering och inskränkthet är vardag för hbtq-personer. Allt detta visar att det behövs fler bra representationer av icke-heterosexuella personer och deras erfarenheter, och utgivningen av denna bok är mer än välkommen. Maurice är inte bara en förlorad roman om homosexuellas situation för hundra år sedan. Det är en roman som går att känna igen sig i, och som utmanar än idag.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• Många pojkars historia
• Att läsa sitt liv
• Han lajkade Big Brother
• En sanningssägande posör

Ellen Mattsons roman Splendorville, om en europeisk läkare med praktik i en liten stad i utkanten av en namnlös öken dit ett amerikanskt filmteam kommer för att spela in en romantisk film, är en bok jag ofta återkommer till; den tycks ständigt finnas där nånstans i bakhuvudet, i min minnesbank. Rekvisitan är precis så klyschig som man kan tro (tänk Rudolf Valentino, kameler, shejker, sanddyner, mystiska ruinstäder och så vidare), men Mattson gör nånting med läsaren, eller kanske rättare: med bildspråket, det förväntade – omstuvar, omorganiserar, vänder och vrider på bilder, använder sig av det förväntade, dekonstruerar klyschorna, för att skapa något nytt och oväntat, på gränsen till förvirrande dubbeltydigt (inte kan man vara säker på vad exakt som händer – är allt bara en enda exotisk drömvärld?), spänner ut raden av klichéer och ökenlandskap likt ett gummiband tills allting nästan, men bara nästan, spricker; gör det väntade oväntat. Björn Waller, som recenserade Splendorville här på dagensbok.com, jämförde med David Lynchs Mulholland Drive. En mycket intressant liknelse, tycker jag.

Jag märker att det är mycket roligare att skriva om Splendorville än om boken som den här texten faktiskt skulle handla om. Hursomhelst. Jag såg mycket fram emot att läsa Goeldlins Öknens skördar, för övrigt hans första roman som översatts till svenska, om tuaregerna, Saharas ”blå nomader” (de kallas så på grund av att den indigoblå färgen på slöjorna de bär färgar av sig på huden). Men tyvärr gör boken mig besviken. Jag förväntade mig en roman, med allt vad det innebär av gestaltning och karaktärsteckning – inte en historia torrt och ganska trist återberättad bara så där, där allting är beskrivet och berättat rakt upp och ner utan någon som helst tillstymmelse till gestaltning. Karaktärerna … de är förvånansvärt platta, och att dialogerna därtill känns både konstlade och livlösa gör inte saken bättre. Redan efter några sidor tappar jag intresset. Det blir helt enkelt ingen intressant roman av det hela, även om boken i alla fall väcker mitt intresse för ämnet, tuaregernas situation, som sådant. På grund av torka, exploatering, globalisering och en allt mer påträngande omvärld är tuaregernas kultur och levnadssätt hotat. Vad som också känns något problematiskt är att tuaregerna i Öknens skördar ofta beskrivs som ”ädla vildar”, alternativt som naiva barn. Är det till exempel trovärdigt att en vuxen man, fastän han lever i ett område där det aldrig regnar, knappt ens vet vad regn är? Det har jag svårt att tro.

Huvudperson är den drygt trettioårige Brahm, som lever med sin fru Zara och deras son Dami i nomadlägret Timisi. En natt vaknar han av att marken vibrerar på ett märkligt sätt. Han ger sig av för att se varifrån vibrationerna kommer och en dagsritt därifrån finner han en oljeborranläggning. Till Timisi kommer så en tillrest fransman, Lucien, som genast blir en del av tuareggemenskapen. Det här kunde, som sagt, ha blivit väldigt intressant. Goeldlin är berest och har utan tvivel säkerligen mycket spännande att berätta om de platser han besökt. Han har dessutom skrivit mängder av resereportage, bland annat för National Geographic, och har tillsammans med sin fru, fotografen Yucki Goeldlin, levt med tuaregerna i Sahara. Han borde, ju, i allra högsta grad veta vad han talar om.

Öknens skördar släpptes i svensk översättning i samband med vernissagen av en utställning med samma namn på Medelhavsmuseet i Stockholm, där utdrag ur boken tillsammans med Yucki Goeldlins bilder visades. Utställningen hade jag velat se. Kombinationen text och bild känns i det här fallet faktiskt betydligt intressantare. För som roman … nej då fungerar Öknens skördar tyvärr inte.

Similar Posts:

• Ser inte öknen för bara sand
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005
• Come on katten, det svänger!
• Gruvspel och stollgångar
• Vad var det egentligen som hände?

Kafka på stranden är verkligen en förunderlig roman. Här finns besynnerliga karaktärer som rör sig vid tillvarons och samhällets utkanter, klurigt interagerande historier och parallella sidospår. Murakami blinkar åt såväl popkultur som surrealism, och skriver in ett nät av shintoism, bibliskt bildspråk, japansk och grekisk mytologi och ett filosofiskt tankegods. Karaktärerna diskuterar allt från Aristofanes och Hegel till sex, mat och sportbilar. Framför allt diskuterar de litteratur. Och musik. Som ett soundtrack över texten ligger klassiska verk av Beethoven, Haydn och Schubert mixade med mer moderna tongångar av Ellington och Radiohead, och så en gammal bortglömd popdänga: ”Kafka på stranden”.

En viktig ingrediens är katter. Det ska erkännas: jag är väldigt svag för romaner där katter förekommer i viktiga roller. Och här blir mitt kattlystmäte alldeles utmärkt mättat, precis som med Bulgakovs fantastiska Mästaren och Margarita – en roman som ekar genom sidorna på Kafka på stranden. Då tänker jag inte minst på den komplexa blandningen av ett både kusligt och komiskt tonläge. Men det är inte bara Bulgakov – eller den kanske mest uppenbare inspiratören Franz Kafka, även han ett snille på gåtor och existentiell tematik, som Murakami tycks gå i dialog med. Referenserna till västerländsk och österländsk kultur är många. Stämningsmässigt kommer jag nästan genast att tänka på den svenska författaren Ellen Mattsons roman Splendorville (chansen att Murakami läst just den romanen är kanske inte så stor, den finns inte i engelsk översättning), om en stad i utkanten av en namnlös öken. Här finns samma drömska atmosfär.

Genremässigt blandar Murakami realism med fantasy, science fiction, saga, skräck och äventyr. Samtidigt är Kafka på stranden en utvecklingsroman, en skildring av en ung mans planlösa sökande efter mening i en alienerad tillvaro, en flykt från en civilisation där globala varumärken som Kentucky Fried Chicken och Johnnie Walker är en del av ett kollektivt medvetande, och en nostalgisk resa in i en värld av förlorade minnen, där gränserna mellan dröm och verklighet, sömn och vaka löses upp, liksom tidens och rummets enheter.

Ändå är denna komplexitet skildrad med en sorts nästan naivt bedräglig enkelhet. Så klart blir man nyfiken på hur Murakami lyckats få ihop allting så bra, till en så välfungerande, men gåtfull, enhet. För visst svänger det! Kanske vill man sortera bland alla pusselbitar, eller rent av fråga författaren själv om tingens betydelse, även om jag personligen ofta tycker att det känns ganska ovidkommande om författarens tolkning av texten stämmer exakt överens med varje enskild läsares.

När Kafka på stranden släpptes i Japan 2002 startade förläggaren en sajt på nätet dit nyfikna läsare kunde vända sig med frågor om bokens betydelser. Det sägs att det inkom över åtta tusen frågor och att Murakami svarade personligen på tolv hundra av dem. Det finns mängder av sajter på nätet skapade av Murakami-fans, men jag bara måste nämna författarens snygga hemsida som i sig är ett litet helhetskoncept. (Själv har jag laddat ner Kafka-on-the-Shore-skärmsläckaren. Det är nog ganska lätt att bli lite besatt av Murakamis sällsamma fiktionsvärldar.)

Huvudperson i Kafka på stranden är Kafka Tamura, ”världens tuffaste femtonåring” som pojken som kallas Kråkan säger. På sin femtonsårsdag stjäl Kafka sin pappas pengar och rymmer hemifrån för att söka efter sin mamma, som gav sig av tillsammans med Kafkas äldre syster när han var fyra år. I en profetia har pappan, en välkänd japansk skulptör, förutspått att Kafka, likt mytens Oidipus, ska döda sin far och ligga inte bara med sin mor, utan dessutom med sin syster. Kafka beger sig från Tokyo till Takamatsu där han bosätter sig i ett privat bibliotek, förestått av änkan fröken Saeki och den 30-årige assistenten Oshima.

Omlott med Kafkas historia, i vartannat kapitel, varvas berättelsen om Nakata, en äldre man som försvinner från Tokyo ungefär samtidigt som Kafka. Han kan få blodiglar att regna ner från himlen. Nakata talar om sig själv i tredje person (”Nakata letar efter en spräcklig ettåring som heter Goma.”) och beskriver sig själv som ”lite dum”. Under en svamputflykt med skolklassen i slutet av andra världskriget drabbades sexton elever av medvetslöshet efter att ha sett ett metallföremål blänka förbi uppe i luften. Nakata var den ende av barnen som låg i koma i flera veckor. När han vaknade upp hade han förlorat sina minnen och förmågan att läsa och skriva. Nakata har hamnat utanför den allmänna gemenskapen och saknar – tills han träffar långtradarchaffisen Hoshino – vänner, men han har gåvan att kunna tala med katter.

Ja, hur ska man egentligen förstå denna labyrintiska totalroman? Kanske är det som Oshima säger när han citerar Goethe: ”Allt är en metafor.” Eller som när han talar om pianister som alla vill lägga till något eget när de spelar Schuberts sonater:

Plötsligt inser jag att en viss sorts perfektion bara kan uppnås genom att man i all oändlighet samlar på det ofullständiga.

Similar Posts:

• 1¿Que?84
• Rum 101 1/2
• Samma lika, igen
• En revolution i hjärtat
• I always wanted you to go into space

Béla Bártok mot Tredje Riket av Kjell Espmark
Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman
Tredje flykthasitigheten av Lotta Lotass
Splendorville av Ellen Mattson
Personliga pronomen av Daniel Sjölin
Happy Sally av Sara Stridsberg

Priset går till ”en framstående svensk roman ur det gångna årets produktion”. Prissumman är på 30.000 kr.

Vinnaren utses av en lyssnarjuryn. Den förnyas varje år och består av bokläsande radiolyssnare i olika åldrar och med skiftande yrken som skrivit och anmält sitt intresse.

Nomineringslistan sammanställs av en kritikergrupp.

Similar Posts:

• SR:s Lyrikpris går till…
• Sveriges radios romanpris
• Slangbellan 2011
• Litteraturpriser
• Augustprisnomineringar 2010

Vadå? Vad det har med Ellen Mattson att göra? Kanske ingenting. Men precis som i Mulholland Drive är jag inte säker på att den berättelse Ellen Mattson påstår sig berätta är den hon faktiskt vill berätta. På ytan är det ganska enkelt; Splendorville handlar om Dr. Esparto, dotter till en berömd arkeolog och uppvuxen hos nomader, som bor och jobbar i en oidentifierad ökenstad någonstans i mellanöstern på 20-talet. En dag dimper ett amerikanskt filmteam ner för att göra ett romantiskt drama i Rudolph Valentino-stil, och trots att hon först tycker de mest är irriterande dras doktorn in i gänget och de konflikter och spänningar som finns mellan dem. Bit för bit blir gränsen mellan dem, henne och filmen de jobbar på allt suddigare…

Men samtidigt finns där också antydningar om att där finns något annat bakom alltihop. Vi anar att huvudpersonen berättar det här för oss långt senare och att allt inte nödvändigtvis är sant, att delar av det ligger någonstans i gränslandet mellan minne, dröm och lögn. Det är lika mycket kulisser och klichéer i doktorns historia som i filmen Hollywoodfolket förgäves försöker spela in, och någonstans under båda finns gemensamma trådar av saknad och svek som pekar på en tredje historia, som vi aldrig riktigt får berättad.

"Vad handlade den om, din film?" frågade jag.
"Jag minns knappt längre. Det var något om ögon, om händer. Om hud, huden på den man älskar. Nåja, sådant kan man inte visa, men kanske kan man visa hur det känns."

Jo, Mattson berättar mycket levande om kärlek och förvecklingar bland sanddyner, ökenmåne och halvt begravna ruinstäder. Rent språkmässigt är det en fröjd att läsa. Men när jag väl fått tanken i huvudet att här finns en historia under historien blir det svårt för mig att läsa boken utan att hela tiden försöka lista ut vad hon egentligen vill ha sagt, och det känns inte som om historien får lyfta på egna villkor. Boken låter en inte glömma att den har en gåta att lösa, en gåta som den aldrig riktigt vare sig formulerar eller besvarar. Så som dröm var den vacker att få, men ni vet hur det är; så fort man blir medveten om att man drömmer – då vaknar man, och hur gärna man än vill kan man inte komma tillbaka in i drömmen. Och där Lynch – för att fortsätta liknelsen – sparar det hårda uppvaknandet till slutet låter Mattson det skina igenom alltför ofta för att man ska kunna somna om igen.

Kanske är jag orättvis. Kanske är jag helt ute och svamlar. Jag vill ju gilla det här. Månne poletten skulle trilla ner om jag läste om den…

Similar Posts:

• Ett gott syfte gör ingen roman
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005
• En berättelse för vår tid
• Med en bit kvar till skräcken
• Come on katten, det svänger!