Baksidestexten till boken är något av det klyschigaste jag sett på länge. Vad sägs bara om den avslutande meningen?

Because, whatever the risks, it's in her blood to trade – even if the currency is extreme danger.

Det är väl ändå lite mer än lovligt larvigt? Jag hade absolut väntat mig mer av Moon. Särskillt efter Paksenarrion och Speed of Dark som var helt fantastiska. Jag skulle önska mig att hon problematiserade lite mer. Visst finns det tillfällen då hon överraskar men när man redan efter något hundratal sidor gissar var man kommer hamna på slutet och har rätt är det något som är fel.

Om man har överseende med de tråkiga bitarna ovan så är den ändå rätt underhållande. Del två i serien som tydligen ska bli längre än tre delar har redan kommit ut och jag ska ta mig en titt på den. Så mycket nyfikenhet lyckades hon i alla fall väcka.

Man kan säga att Trading in danger är en version av Paksenarion i rymden. Inget fel i det men det är inte i närheten av lika bra som originalet. Det finns för många likheter för att det ska vara riktigt bekvämt. Unga kvinnor som kastas ut i världen och tvingas att på egen hand utforska sitt öde. De klarar av motgångar extremt bra och är båda naturliga ledare. Nu är detta bara första delen och Moon har fortfarande en chans att föra in historien på ett eget spår. Jag hoppas verkligen att hon tar den.

Similar Posts:

• Spännande stilbrott
• Misslyckad tribut till skräckens mästare
• Mörkret inombords
• Card imponerar inte
• Bored now Â…

"People keep asking me why I think of the 'Cycle' as science fiction. When I was a kid I used to read huge anthologies of science fiction stories, and there would always be some oddball stories that were set during the Crusades, or with cave men, or what have you. They weren’t overtly science fiction, but there didn't seem to be any doubt in anyone's mind that they belonged. I make an analogy to cycling though stations on the FM dial, trying to get something other than morning talk show idiocy: when I come to a jazz station, I know within less then a second that what I am hearing is jazz. [...] It's the same with SF – once you get used to it you just know.

Man kan numer bota autism nästan helt och Lou tillhör den sista generationen som föddes innan detta blev möjligt. Han gick inte helt lottlös ur det hela utan kan tack vare mycket träning leva ett rätt normalt liv. Hans förmåga att se mönster i kaos har gett honom jobb som analytiker på en avdelning med gelikar. Lou ser mönster och färger före mer subtila saker som ansiktsuttryck, interaktion med andra människor är mest jobbigt men han älskar samtidigt att umgås med vännerna på fäktningsträningen.

Han har svårt med motoriken i fäktningen till en början men när det väl fungerar visar det sig att hans förmåga att hitta och analysera mönster gör honom till en exceptionell fäktare. Det är väldigt få som klarar av att vara helt slumpmässiga i sitt handlande och om det finns ett mönster hittar Lou det.

Livet leker, han är (hemligt) kär, deltar i en fäktningsturnering och tycker själv att allt fungerar rätt bra. Det ända orosmolnet är den nya experimentella behandling som företaget vill att hans avdelning ska genomgå. En behandling som kan göra dem normala. Den stora frågan är vad det innebär att vara normal. Vill man vara det? Slutar man vara sig själv om man blir normal? Vi ser hela tiden världen genom Lous ögon. Ögon som inte kan tyda ansiktsuttryck och som tycker att de flesta normala använder konstiga ord och uttryck. Oftast blir alla glada om man säger "tack" då och då och han har lärt sig vad de flesta vanliga uttryck egentligen betyder men det är fortfarande svårt. Varför ställer man en fråga genom ett påstående eller varför säger man en sak men menar en annan? Det är dumt.

Den person som vandaliserar Lous bil på allt värre och mer hotfulla sätt stör i och för sig också lugnet men han kan inte för sitt liv komma på vem som kan vilja honom illa. Den enda person som passar in i mönstret kan det inte vara. Det är ju en vän. Det är lätt att dra paralleller till Rainman och det är heller inte helt orimligt att man gör det men steget mellan denne och Lou är stort. Lou är en halvt botad Rainman som kan leva ett eget normalt liv men det är ändå samma typ av bekantskap man gör som åskådare.

Det är inte ett rafflande äventyr det handlar om utan mer en lugn berättelse om ett fascinerande livsöde. Jag har själv återkommit till Lou och gänget i tanken regelbundet efter läsningen. Det finns något där. Något som får en att funderar över sin egen livssituation, de val man gjort och om man verkligen är nöjd med livet? Vad blir bättre av en förändring om något? Varför ska man förändras och vad ger det? Det är stora viktiga frågor som många normala aldrig vågar ta tag i. Man väljer att fortsätta blunda och låtsas som att allt är bra. Nej, det krävs mycket mod för att verkligen våga ifrågasätta så grundläggande aspekter av sig själv. Lous tankeprocess är en stor del av behållningen i boken och det är inte utan att man börjar ifrågasätta om man själv inte är lite autistisk? Nästan allt som räknas som psykiskt sjukt är i och för sig bara överdrivet normalt beteende så det kanske inte är så konstigt att man ibland ler igenkännande.

Under jakten på mer information om den nya behandlingen kommer han till insikten att alla normala kanske inte är så normala och att skillnaden mellan dem och honom kanske inte är så stor i alla fall. Varför ska man då förändras? För att bli behandlad som en man och få möjlighet att bli allt man kan bli. För att kanske kunna bli astronaut. Skäl så goda som några.

Speed of dark är allt annat än klassisk sf men det är väldigt bra och förtjänar att läsas av många fler än den traditionella sf-läsare. Om du förälskade dig i Rainman kommer du att bli kär i Lou och Speed of dark.

Similar Posts:

• Fegt av Moon
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Imponerande historiebeskrivning
• Card imponerar inte
• Science fiction