Jag tror ju att det ligger något i det där, det gör jag, men inte med nödvändighet, inte oproblematiskt. Elise Karlsson, som gett sin bok med antirasistiska boktips just titeln En god bok, gör i den skillnad på böckerna i sig och läsningen. Läsning kan lära oss saker och öva oss i empati, men den kan också förstärka våra fördomar.

Urvalet i En god bok, skriver Karlsson i förordet, består av ”böcker jag har träffat på genom åren, som jag tror har hjälpt mitt tänkande och kännande framåt”. En del av dem hon gillar bäst är sådana som ”krånglar med empatin och inlevelsen”, formulerar hon det.

Även goda böcker bör läsas kritiskt, och det är det kritiska läsandet som jag tror är viktigast av allt när man sysslar med böcker. Jag tror självklart att litteraturen är viktig, men på flera olika och kanske motsägelsefulla sätt. Till exempel tror jag det är viktigt att vi fortsätter att läsa klassiker, men inte okritiskt och inte utan att reflektera över varför något har blivit klassiskt. Är det här verkligen en klassiker för mig?

Exakt vad som är ett antirasistiskt boktips – och för vem – hade kunnat diskuteras mer utförligt, men att vidga perspektiven är förstås grundläggande. Att läsa om livet och världen utanför vår kanoniserade västvärld (såväl i skönlitterär form som i fackböcker). Om erfarenheter av migration, utanförskap och rasism, men också av kolonialism. Historia, vad världen, resursfördelningen och människosynen har för bakgrund, ges också plats i Karlssons bok. Här finns såväl Edward Saids Orientalism, Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad som Gellert Tamas Lasermannen och Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri.

Mohtadi hör dessutom till de författare och kulturarbetare som finns intervjuade om sitt antirasistiska arbete. Det gör också Nathan Hamelberg, Elisabeth Hjorth, Viktor Johansson och Gunilla Lundgren. Det är ett fint drag, att ge lite olika perspektiv och tips. Att lyssna in andra röster hör ju liksom till bokens själva kärna, men möjligen skulle man ha bestämt sig för antingen det ena eller andra – flera röster eller mer boktips – för i nuläget blir En god bok något tunn. Varje enskilt boktips tar förhållandevis stor plats, ofta två-tre sidor, och det gör att det inte får plats så många. Därför blir också överraskningarna få och åtminstone jag känner inte att boken egentligen tillför mig enormt mycket.

Som en inledning, inte minst till diskussioner om vad antirasistiska boktips skulle kunna vara, är den i alla fall en sympatisk start.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Skattkammare bortom regnbågen
• Allt vi inte hör och ser
• Känsloporr eller samhällskritik?
• Från Cyklopen till The Blob

I Vid himlens början växlar Hjorth mellan tre personers perspektiv. Marina är en romsk kvinna som ger sig av från sin hemby någonstans i närheten av Albanien. Byn är drabbad av kriget och pappan till Marinas son har mördats. Nu flyr hon genom Europa tillsammans med sonen Kristijan och hallicken Alexandar. Ett osäkert, våldspräglat liv som prostituerad och tiggare väntar. Elsiie är en svensk medelklasskvinna, vars nyfödda dotter dör, något som gör Elsiie förblindad av sorg men också bitvis av hat. Det tredje perspektivet utgörs av soldaten Mattias Sandlund som finner sin enda livsmening i att bli återkallad till och få tjänstgöra i kriget. Även Sandlund genomsyras av ett slags blindhet, så till den grad att han stänger ute alla positiva känslor för sin tonåriga dotter och mamma som befinner sig hemma i den gråa meningslösheten.

Det finns en ambition i Hjorths roman att ta sig utanför den svenska medelklassfären och skildra överlevandets olika mekanismer från mer än en horisont. Viljan att låta de tre romanpersonernas olika händelseförlopp löpa parallellt med varandra och hämta sin näring ur samma förtvivlan och underliggande tomhet, så att de vidrör varandra utan att det för den sakens skull uppstår någon faktisk kontakt mellan de tre livsödena. Problemet är dock att de överlag är ganska hastigt skildrade. Ofta skyndar gestaltningen fram och växlar snabbt från det ena skeendet till det andra. Hjorth skriver visserligen med mjukhet och en tidsligt inkännande stillhet i plats och situation som ofta övergår i poetiska och metaforiska uttryck. Ibland, som exempelvis när Elsiie kommer till sjukhuset för att föda dottern som inte kommer att överleva, får texten också stor närvaro och lyckas beröra på riktigt. Men många gånger är Vid himlens början en allt för hoppig och refererande roman för att riktigt engagera mig. Berättelsen om Marina, som hade kunnat bli en röst från ett vanligt men sällan särskilt nyanserat skildrat samtidsöde, lägger sig bara på ytan.

Detsamma gäller soldaten Sandlund, som väl måste ses som den minst sympatiske av romanens tre huvudpersoner med sitt ständiga förakt för modern och dottern och sin dragning till unga tonårsprostituerade. Om Sandlund finns en intressant sekvens där en soldatkollega tar sig an och sköter om en skadad vildkatt – något som föder allt mer irritation hos Sandlund och tillslut får honom att döda katten:

Kattens hals var smalare än jag föreställt mig, det räckte med en hand, fingrar som väckts upp ur sin förruttnande svaghet, de var fulla av kraft och den här gången var det inte av rädsla som jag dödade. Jag såg på det trekantiga ansiktet och ögonen som långsamt, apatiskt, buktade ur sina hålor och sedan blev kvar så.

Här blir texten närgången och obehaglig, men låter oss samtidigt ana både frustration och desperation.

Med fler inzoomningar på det obehagliga och mindre rörelse mellan olika scener hade Vid himlens början kunnat bli en angelägen roman om hat och överlevnad och hur dessa känslor tangerar varandra. Nu anas tyvärr bara krigen i bakgrunden.

Similar Posts:

• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• ”Än en gång såg jag in i resväskornas gap”
• Finstämt om livets början
• I krigets fotspår
• Om svampar och en försvunnen konsertpianist

Elisbeth Hjorths debutdiktsamling är vackert brutal, spröd och köttig på samma gång. En kvinna och en man förenas. Det resulterar i en ny liten kärna, någon att mjukt bädda in sig med, någon att skavas mot. Mammakärnan och pappakärnan pressas samman även de. Väggarna trycker, friktioner uppstår.

Dikterna är skrivna i huvudsak ur mammans perspektiv. Den dubbla känslan av närhet och instängdhet gensomsyrar hela diktsamlingen. Det sköra och ömsinta bor granne med frustrationen. Det egna jagets borträngande genererar skuld och skamkänslor, en rädsla i att vara självisk, att sätta sig själv före sitt nyfödda barn. En komplex känsla gestaltas då mamman håller sitt barn:

bära kring en nyskalle
och stängsel

Hjorth lyckas med att skapa en dynamik och ett spänningsfält mellan sårbarhet och styrka, individ och kollektiv, kärleksfull värme och kylig distans. Det finns en närvaro och ett bildspråk som i huvudsak känns äkta och genuint. Ibland kan ändå tvetydigheten vara ett problem, dikternas ambivalens smittar av sig på mig som läsare. Förkärleken och referenserna till Edith Södergran känns också lite onödigt uppenbara.
Att kärnfamiljen får representera någonting större, en mekanism med psykologisk problematik som gör konflikter både tydligare och mer komplexa – det är däremot verkligt imponerande.

Armarna, Israels arm och Hizbollahs arm. Ettåringens arm och armen mellan oss.

I Hjorths dikter handlar den lilla och stora konflikten om samma mekanism. Alla konflikter börjar kanske redan i livmodern, en allt trängre plats. En plats där ett jag växer och växer, trycker undan utrymmet för någon annan. Jorden är en begränsad plats. Hela världen är en kärnfamilj.
Navelsträngarna är bortklippta, men inte behoven. Ända in i döden ska vi slåss för vårt utrymme.

Similar Posts:

• Krigen anas bara i bakgrunden
• Att vidga sina vyer
• ”Och istället för vad missförstår jag det här?”
• Efter en svår sommar
• Utan ord i begynnelse en skapelseberättelse