Elin Berge besökte Nora under två sommarveckor och hamnade på både utomhusauktioner och begravningar. Men framför allt präglas bildurvalet av det faktum att hon vid tillfället var gravid. Barnvagnar, dockor, dopklänningar är sådant hon valt att fotografera.

Pieter ten Hoopen bor nära Hjo. Han har skildrat staden under olika årstider. Som för att motverka att bilderna blir alltför idylliska har han skruvat ner färgerna till till en dov tonskala. Han har också lagt på ett slags filter, som om bilden visades genom ett smörpapper.

Lars Tunbjörks bilder känner man igen. Ett hårt blixtljus och starka färger skapar en slags dramatisk tristess. Hans hemma-hos-bilder hos Eksjöborna är på nåt sätt rena motsatsen till ett traditionellt heminredningsreportage.

Det är en bra sak att kommuner intresserar sig seriöst för fotografi och ger uppdrag åt några av Sveriges mest välrenommerade fotografer. Deras arbete ger sannolikt en mer realistisk bild av de förvisso pittoreska men samtidigt levande trästäderna. De tre fotograferna har trängt bakom träfasaderna och mött människorna. Men åtminstone beträffande ten Hoopen och Tunbjörks bidrag får jag en känsla av att deras utmejslade berättartekniker på något sätt tar över. Det blir mer ten Hoopen och Tunbjörk än Hjo och Eksjö.

Och jag kan inte låta bli att längta efter dom där stora berättelserna som det ryktats om. Elin Berges fortsättning på berättelsen om de thailändska kvinnorna, Lars Tunbjörks skildring av kontoren i Los Angeles och Pieter ten Hoopens stora projekt om den lilla orten Hungry horse i Montana.

Similar Posts:

• Varför har dom så mycket sladdar på kontoret?
• Jag vill veta mer!
• Fotoboken sedd över axeln
• Var finns ett paradis på jorden? Jo i våra parker!
• Nominerade till Augustpriset 2018

Elin Berge är en lågmäld berättare. Hon rör sig varsamt i den kvinnliga gemenskap som växt fram i skogarna i Västerbottens inland. Det är kvinnorna som dominerar i boken. Männen förekommer som lite tafatta staffagefigurer som försöker samspela så gott det går. Bilden på norrlänningen Erik som i klädd sin Harley Davidson jacka deltar i en buddistisk ceremoni är lite rörande. Jag fastnar för detaljerna i bilderna. Porträttet på Thitaree i sin traditionella thailändska dräkt mitt i den blånande storskogen hade blivit outhärdligt romantiserande utan den grånande avstyckningskäpp som står där vid sidan om. Bilden på hemmafestandet får en extra dimension av dekorationerna på väggen, kungatallrikar och ett foto på en vägskrapa med buskröjningsaggregat.

Men Berge öppnar ändå bara en dörr på glänt. Jag tycker att bilderna ibland är svårtolkade. Jag vill veta mer. Hur jämkar paren ihop det asiatiska med det norrländska? Jag ser bilder på män som lite valhänt sammanför sina händer i en thailändsk hälsning, men jag vill höra vad det innebär för dem. Finns det några gemensamma sociala koder mellan jordbrukarlivet i Thailand och det i Västerbottens inland? Jag saknar den där långa inträngande intervjun med någon av kvinnorna som kom till de norrländska skogarna. Vad kostade flytten, i förlorade vänskaps- och familjeband? Vad vann hon? Hur klarar sig de kvinnor som skiljer sig? Hur viktigt är det för de inflyttade kvinnorna att de blir fler och fler i ett slags norrländskt-thailändskt nätverk? Jag har blivit intresserad och vill veta mer. Jag längtar efter en del två.

På bokens pärminsida sitter en CD-skiva. Det är Frida Hyvönens drömska musik med inslag av Over the rainbow, gammal skolorgel, tickande köksklocka. Plåthinkskompet i låt nr 6 är så mycket västerbottenskog att jag blir tårögd. De thailändska influenserna har jag svårare att höra, kanske beror det på min okunskap. Jag tycker mest det låter som om hela världens musik far ut genom mina högtalare. Hänförande vackert.

Similar Posts:

• Bakom kulisserna i tre trästäder
• Avslöjande
• Amerikansk vardag lite vid sidan om
• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• Stolthet och solidaritet i Istanbuls slum

Under ett års tid har fotografen Elin Berge rest runt i Sverige och fotograferat unga muslimska kvinnor och tjejer klädda i slöja, och ställt frågor om hur de själva ser på slöjans funktion och symbolvärde.

44 färgfotografier: tagna på plats i befintligt ljus, dokumentär teknik, enkelhet. Klassiska porträtt med personerna i fokus. Inga miljöer eller annat bakgrundsbrus som distraherar eller tar blicken bort från människan. En person på varje bild, ibland två eller flera. Säkra blickar in i kameran. Personerna tar plats.

Slöjor av alla de sorter och slag. Olika färger, mönster och textur. Att det finns ett stort antal olika stilar och sätt att bära sin slöja på går inte att ta miste på. Och lika mångskiftande som alla dessa slöjor är, framstår dessa unga kvinnor och tjejer som bär dem. Framför betraktarens öga är de här tjejerna inga passiva objekt, de finns där för att de har något viktigt, en egen historia, att berätta.

Vid varje bild finns en personlig betraktelse eller självreflektion – utdrag från de samtal som var och en av tjejerna haft med Elin Berge. Åsikterna om vad som är rätt och fel, fult och fint, bra och dåligt med slöjan skiftar från person till person. Svaren på frågorna: hur, när och varför eller varför inte varierar. Tillsammans lyfter text och bild fram den unika individen – poängen är vad dessa unga kvinnor och tjejer har att säga.

De tror att slöjan är något som täcker kvinnans personlighet. De tror att hon inte får göra som hon vill eller klä sig som hon vill. Att kvinnor med slöja är svaga. Jag upplever det som att kvinnan har samma rättigheter som mannen. Slöjan kan inte dölja något. Personligheten syns i beteendet. När man snackar med en person och vet hur den är, hur den behandlar andra. Det är ju det inre som räknas. Jag visar folk vem jag är i och med att jag har slöja.

Hiba 15 år, Nyköping, går i nian

Att säga nej till att vara ett sorts objekt för att visa sin kärlek till Gud är ett otroligt offer som kräver stor styrka. Lever man i ett samhälle där vi har ett väldigt starkt kvinnoideal, och väljer att gå rakt emot Veckorevyn och Cosmopolitan och det där, då är man en otroligt fri kvinna.

Fazeela 21 år, Stockholm, studiekonsulent

Det handlar om identitet, om hur vi vill bli sedda eller inte sedda av andra. Framför allt handlar det om vad det innebär att vara kvinna och människa i Sverige idag – om "att en bit tyg på huvudet inte berättar hela historien om de som bär slöjor", som Elin Berge skriver i bokens förord. Klart är att den som väljer att följa sin egen väg, oavsett vilka samhällets eller gruppens normer och ideal är, alltid måste vara stark.

Längst bak i boken finns en analyserande artikel: "Slöjornas grammatik", där idéhistorikern Edda Manga belyser slöjans betydelse utifrån tre olika perspektiv, eller "spänningsfält": sensualitet/könsförtryck, tradition/modernitet och makt/motstånd. Med imponerande stor kunskap granskar hon slöjans funktion i en vidare historisk och samhällelig kontext. Fokus ligger på de forna kolonialmakternas roll för hur vi i dagens Sverige ser på kvinnor som bär slöja. Intressant är också att läsa om slöjans roll i det politiska spelet, om hur länder och regimer på olika sätt använder slöjan som maktmedel, där lagar och tvång kan handla både om på- eller av-slöjande.

Artikeln är saklig och akademisk, men ibland tenderar språket att bli allt för invecklat och abstrakt. Vissa saker hade kunnat förklaras enklare. Men lyckas man besegra detta textens motstånd har man mycket att vinna, för här finns mängder av fakta och information som egentligen alla borde känna till.

Det här är en undersökande fotobok, ett samtidsdokument om blicken, om hur vi ser på varandra, om hur vi själva vill bli sedda. Elin Berge har i sina porträtt i text och bild lyckats med konststycket att synliggöra.

Similar Posts:

• Jag vill veta mer!
• Bakom kulisserna i tre trästäder
• Onyanserat och extremt fördomsfullt
• Allahu akbar – Gud är större
• En oumbärlig röst