Till skillnad från de flesta kriminalromaner fastställs både mördare och modus operandi redan på bokens första sidor. Resterande boksidor ägnas istället åt att rekapitulera händelserna som föregick brottet samt utröna motivet.

Utan hjälm och med endast sandaler på fötterna rycker major Sadrah på 80+ ut till brottsplatsen på sin Honda och möter där en syn som han sent ska glömma. Det Dracula-inspirerade dådet – där Anwar Sadat (inte den egyptiske presidenten, utan en namne) fått sin halspulsåder avbiten – är lika bestialiskt som förbryllande. Det senare eftersom förövaren Margio alltid upplevts som en högst ordinär ung man av sin omgivning.

Margio växte upp i en dysfunktionell familj. Hans mamma, den förr så intagande Nuraemi, blev tidigt bortgift med en känslokall och våldsam man, som hon aldrig älskat. Han hyser familjen i ett ruckligt skjul och försörjer dem nödtorftigt. Barnen får bevittna hur deras mamma gång efter annan blir misshandlad och våldtagen och får också själva smaka på rottingen. Våldet är emellanåt så detaljerat beskrivet att det händer att jag ryggar tillbaka under läsningen.

Jämsides med bokens brutala stråk ryms skönheten i miljöskildringen och språkbruket. Själva platsen vid randen av Indiska oceanen tycks vara en riktig Edens lustgård med prunkande växtlighet. Här frodas hibiskus, bougainvillea, kakaoträd, bananstockar, kokospalmer, stjärnfruktträd, pagodträd, magnoliaträd, flamboyantträd, japanskt gräs, bambu, apelsinträd med flera.

De välbärgades solida hus ligger vägg i vägg med de fattigas olagligt uppförda skjul. Endast glimtvis antyds Indonesiens historia. Rostiga samurajsvärd här och var i naturen för tankarna till den japanska ockupationen under andra världskriget och stadens pampiga skolbyggnad minner om den holländska kolonialtiden.

Det är en trakt som är rik på legender, traderade berättelser, mytologi och lokalhistoria. Av sagoberättaren i hans farfars by får Margio höra talas om en snövit, underskön tiger, som går i arv från far till son i generationer. En otämjd tiger som bosätter sig i ägarens kropp, som han måste lära sig kontrollera. Marios egen farfar var en av dessa ”tigermän”. Vid farfaderns död visar det sig att kattdjuret väljer att hoppa över hans far och söker sig till sonsonen direkt.

Berättarrösten talar utifrån ett slags kollektivt medvetande, i synnerhet i romanens första del. Språket är njutbart och beskrivningarna detaljrika. Kronologin sätter krokben för mig på något enstaka ställe, då jag känner mig tillfälligt förvirrad, men är åter strax på fast mark.

Det är hyfsat många färgstarka karaktärer att hålla ordning på. Ofta namnges de, beskrivs en gnutta och försvinner sedan ur handlingen. Till en början tänkte jag att jag måste lägga dem på minnet, men släppte snart den ambitionen.

Det är i bokens sista tredjedel som Kurniawan riktigt får mig på kroken. Motivet till mordet klarnar först på slutet. Margios egen förklaring att det var hans inneboende tiger som löpte amok kan antingen tolkas symboliskt eller som magi. Så sägs det också att författaren hämtat inspiration från Gabriel Garcia Márquez och hans omtalade magiska realism.

Gåtfullheten och brutaliteten delar Tigermannen med romanen Vegetarianen av den sydkoreanska författaren Hang Kang, som också var Kurniawans rival om det Internationella Booker-priset 2016 (Vegetarianen drog det längsta strået). Båda böckerna stannar kvar i ens tankar långt efter avslutad läsning.

Översättaren Stefan Danerek har översatt direkt från indonesiskan och gjort ett förträffligt arbete.

Similar Posts:

• Femti år av tvåsamhet
• Icke-våldet som provocerar
• Om en vän och ett smärre inbördeskrig
• Minnen från 1960-talets Paris
• Ett öga riktat mot människan

Så när staden Halimundas populäraste hora Dewi Ayu avlider, och sedan återvänder till livet 21 år senare, är det förstås bara början på Eka Kurniawans tegelsten om Indonesiens moderna historia. Hon har ju varit med hela vägen; född före kriget med både holländskt och indonesiskt blod, våldtagits av hundratals japaner under kriget, servat både soldater och gerillor och politiker och gangsters under självständighetskampen och efteråt, för att inte tala om alla helt vanliga män… och dessutom sett sina tre undersköna döttrar växa upp för att hamna i våldsamma förhållanden och barnäktenskap. Tro fan att hon väljer att dö när hon fött en dotter till, så snabbt att hon inte ens får veta att hennes önskan att den nyfödda (döpt till Skönhet) följde hennes önskan och blev ful som stryk. Så när hon återvänder till livet är flickan vuxen, har sluppit mäns lustar så ful som hon är, och vilken värld kommer hon ut i då?

Så, jo. Upplägget ger Kurniawan en strålande möjlighet att inte bara berätta historien om ett land, men göra det från många olika synvinklar, och ta upp kvinnornas roll i det även om det alltid blir männen som bestämmer, som dödar, som våldtar, som kränker, som försöker dölja och begrava och vägrar acceptera utmaningar mot sin makt. Och när han redan från början slagit fast att det är den sortens bok där människor kan återuppstå och spöken finns, så finns det liksom ingen gräns för vad han kan hitta på; här finns en berättarglädje och ett persongalleri som inte ligger, för att ta en lite trött jämförelse, Márquez långt efter. Med den där halvt magiska världen kan han gräva ner sig i tankegångar, historiska skeenden och maktspel utan att behöva hålla sig till bokstavliga sanningar, blanda realism och sagor och beskriva världskrig och revolutioner och inbördeskrig och globalisering utan att någonsin behöva röra sig utanför Macond… f’låt, Halimunda.

Det är bara att det efter ett tag blir väldigt mycket våldtäkt, och väldigt mycket trauma som skakas av sig eftersom kvinnor är vana vid det. Som ofta när män ska skriva om hur hårt kvinnor har det blir det lite väl mycket fetischisering över det snarare än en faktisk förståelse. Att han inte ligger Murakami långt efter i besattheten att beskriva unga kvinnors bröst hör väl till genren, men någonstans mellan beskrivningen av hur en vuxen man förälskar sig i en underskön småflicka och den av hur vacker en tonårsflicka är när hon springer naken genom en skola och säger sig ha blivit våldtagen blir trollandet efter en reaktion från läsaren lite tröttsamt. Jag undrar om det verkligen inte finns några kvinnliga indonesiska författare som skrivit om detta utan att gömma sig bakom den där halvgenomskinliga magirealismen där allt kan skakas av.

Vilket är synd, för det finns mycket jag gillar i boken ändå. Och det är väl också ett privilegium att kunna avlägsna sig från det och se det rent estetiskt, att beundra personporträtten och detaljrikedomen medan man lite lagom mansfeministiskt smackar med tungan åt kvinnosynen hos karaktärerna och berättarrösten, som om Kurniawan inte hade en poäng med att göra det där fula, alltför verkliga våldet förrädiskt skönt. Det där såret ska ju göra ont, blodet ska stänka tillbaka på läsaren. Men då ska det träffa rätt också.

Similar Posts:

• Ett indonesiskt ödesdrama
• Skön och skör gräns där verklighet passeras
• En revolution i hjärtat
• Känslofyrverkeri från Chile
• Snirkliga meningar om livet och kärleken