Men jo, ju längre in i Bleeding Edge jag kommer, desto vettigarre verkar det. (I den mån en Pynchonroman kan kallas ”vettig”.) Sedan comebacken 1997 har Pynchon grävt sig framåt i den amerikanska historien, med romaner som hela tiden bygger in nya vinklingar på hur samhället hamnat var det nu hamnat: Från 1700-talets revolutioner i Mason & Dixon till sekelskiftesäventyren i Against The Day, hippieidealens död i Inherent Vice och nu är han nästan framme vid nutiden. Att han skulle skriva postcyberpunk där människor går vilse i verklighetslager och varumärkesfetischism är inte ett dugg konstigt; redan i Crying of Lot 49 berättade han om underjordiska postnätverk och beskrev städer som förprogrammerade kretskort, och hans berättelser har hängt ihop mer via hyperlänkar än traditionella berättarknep. Steget till darkweb, virtuella pengar och unga smarta IT-miljonärer var aldrig långt, som om den sköna nya digitala världen alltid legat och gömt sig i Pynchons romaner i väntan på att alla andra ska hinna ikapp.

Men jag går händelserna i förväg. Handlingen, i den mån Pynchon har en sådan: New York City, våren 2001, strax efter den första stora dotcomkraschen. Maxine Tarnow är nutidens motsvarighet till en privatdeckare, en försäkringsutredare (brott mot pengar är ju allvarligare än otrohet, mord och annat banalt). Det är 2000-tal så hon är frånskild tvåbarnsmor i stället för försupen enstöring i trenchcoat, men när hon får i uppdrag att undersöka finanserna i ett IT-företag med den unge miljardären Gabriel Ice i ledningen, som har så många skalbolag och konkursbon att någon måste sitta och bli rik i mitten, faller hon ändå in i de spår som noirgenren alltid föreskrivit: mystiska figurer, försvinnanden och ledtrådar, givetvis med inblandning från maffian och CIA och Mossad och ryssarna och porrindustrin, spelprogrammerare som vill skapa ett nytt Nät under det alltmer kommersiella, övervintrade bloggande hippies i miljonlyor, diverse femmes (och hommes) fatales … Och det är sommaren 2001, och ju mer Maxine nystar i detta nät (jodå) av ihoplänkade ledtrådar, desto mer tydligt blir det att nånting är på gång. Vi läsare vet ju vad, eller hur? Vi tror vi har facit. Många författare har försökt tackla 9/11, med varierande resultat. Det finns så många myter och konspirationsteorier runt det, så vem är bättre skickad än Pynchon, som ändå alltid behandlat hela världen som en salig röra av inkompetenta, paranoida konspirationsteoretiker?

”Vi har deaktiverat splatteroptionen, mamma. Det är ingen fara, titta.” (…) Från skyttens kant av skärmen sticker nu pipan på en Heckler & Koch UMP45 fram och riktas mot den mänskliga ohyran och utplånar henne till ackompanjemang av basförstärkt kulsprutesmatter. Borta. Hon bara försvinner utan att lämna en enda fläck efter sig. ”Såg du? Inget blod, nästan inget våld alls.”

Han är nästan framme vid nutiden, skrev jag. Bleeding Edge förstår att en roman som börjar före 9/11 är en historisk roman. Vi har dragit ett mentalt streck där, lärt oss att det var en vändpunkt lika stor som 1914 eller 1789, att inget var detsamma efteråt. 2001 var ju helt nyss, men tänk efter både hur världen och din vardag förändrats: Facebook fanns inte. Google var bara ett överväxt studentprojekt. Amazon fanns, men ägde ännu inte CIAs serverfarmar. Fjärrstyrda mördarrobotar patrullerade (autocorrect på min google-byggda telefon föreslår ”parfymerade”) inte luftrummet. Man behövde aktivt koppla upp sig mot nätet. Världen hade digitaliserats men ännu inte indexerats, ännu inte förvandlats till reklamfinansierade gratistjänster där produkten är Du. ”Kriget” syftade på något specifikt krig, inte en fortlöpande utrikespolitisk doktrin. Kom det verkligen från ingenstans den dag ett dussin religiösa fanatiker kapade fyra flygplan?

”Kommmer du ihåg det där inslaget på lokalnyheterna, just när det första tornet rasar – med en kvinna ute på gatan som kastar sig in i en affär och drar igen dörren efter sig i samma sekund som det kommer ett fruktansvärt svart moln av grus och aska svepande förbi glasfönstret med orkanstyrka … det var ögonblicket, Maxi. Inte när ‘allt förändrades’. När allt uppenbarades. Ingen stor och lysande zenvision, utan en flodvåg av mörker och död. Som visade oss exakt vad vi har blivit, hur vi alltid har levt.”

Det är här kulturarkeologen Pynchon är i sitt esse, där alla de där virriga detaljerna får bilda en outsagd historia: Visst får en mycket av det utanpåverk en väntar sig av honom – hundratals popkulturreferenser (där gubbfan är skrämmande i fas, åtminstone med 2001), galna karaktärer med namn som Vurva McElmo, March Kelleher, Phipps Epperdew, Conkling Speedwell och Donald Trump, sångnummer och påhittade filmer (alla försedda med ett årtal som om han hade saxat det ur IMDb, vilket gör dem till Information), tidsresenärer och helt uppenbart löjliga anakronismer … Men också en mer svårgripbar, krypande känsla under allt det där, latent i berättelsen som bortkommenterade kodsträngar. 9/11 kom inte som en blixt från klar himmel, den ligger oförlöst i historien och gjorde det redan innan; visst går det att läsa som ren truther-idioti, att Dom låg bakom alltihop, men jag tror inte det är dit han vill. Det samhälle vi byggde 2001, och som vi har fortsatt leva i sen dess, krävde något som 9/11, och förr eller senare måste det komma. Pynchons respektlösa galenskap får en rebellisk ton, paranoian gäller inte längre det avskärmade Dom utan det sammankopplade Vi som, inlåsta i våra sociala nätverksappar, kräver en entydig Verklighet i vår virtualitet snarare än tvärtom, och vägrar ta ansvar för den.

”Som om ironin på något sätt,” sammanfattar hon för Maxine, ”utövad av en fnittrande feminiserad femtekolonn, faktiskt orsakade händelserna den elfte september genom att ställa sig i vägen för ett tillräckligt allvar – försvagade nationens grepp om ‘verkligheten’. (..) Nån vill lura i den här nationen av fluktare att de äntligen har vaknat upp, blivit härdade och förtrogna med människans villkor, befriade från all den fiktion som lett dem vilse …”

Ja, men är den BRA, då? Tja, om vi ska jämföra med hans mästerverk når den inte riktigt upp dit, inte minst som den är lite för tydlig i att banka in sitt budskap. Den svenska översättningen duger också, även om den översatte Pynchon känns mycket mer konventionell än originalet; mycket av dubbeltydigheterna, ordvitsarna och den snubblande, talspråkiga dialogen slätas ut eller försvinner ofrånkomligen (jag saknar framför allt punchlinen om Scooby Doo i Colombia; ”I would have gotten away with it if not for you Medellín kids!”). All den rädsla och de desperata trygghetskrav som letat sig in i vardagen på 15 år, längtan efter en tid då vi visste var vi stod, då allt var enklare. Och någonstans där bakom står postmoderne farfar Pynchon och flinar brett med sina utstående tänder: ”Har du inte läst nånting jag skrivit sen Edward Snowdens mamma gick i småskolan? Vilken jävla enkelhet?” Jag garvar åt Bleeding Edge, men jag sover illa efteråt. Det är en historisk roman, den kan bara sluta med en axelryckning; det här hände, och all den Information vi har ändrade ingenting.

Det är filmens framtid, om du vill veta vad jag tror – en vacker dag, med mer bandbredd, fler videofiler på Internet, så kommer alla att filma allting, det kommer att bli alldeles för mycket att titta på, inget kommer att betyda ett skit.

Lycka till, säger 79-åringen och försvinner återigen ut i den radioskugga där han levt hela sitt liv för att, kanske, skriva om framtiden nästa gång.

Similar Posts:

• Jakten på den försvunna V
• Dystopi för dysterkvistar
• Fria radikaler i Amerika
• Ascension
• Under the paving stones, the beach!

Orden borde komma från politisk satir, men de lär vara yttrade av NSA-chefen Keith B. Alexander när han under ett besök på GCHQ (Storbritanniens motsvarighet till NSA) såg att det fanns signaler i etern som ännu inte kontrollerades av myndigheten.

Det hade tidigare läckt ut uppgifter om statlig massövervakning ifrån NSA, men det var först med Edward Snowdens avslöjanden 2013 som vidden av det hela kom till allmänhetens kännedom. Glenn Greenwald var hans kontakt och hjälpte honom att nå ut med informationen på ett sätt så att allmänheten skulle kunna förstå hur denna omfattande massövervakning fungerade.

NSA har efter 9/11 växt till en grotesk koloss som samlar in så mycket data om människors privata förehavanden att det inte ens i teorin går att processa och analysera allt. Det finns ingenting som tyder på att denna data har avhjälpt något terroristhot överhuvudtaget. De terroristhot som har uppdagats, har uppdagats med hjälp av traditionella medel. Så varför övervaka alla, hela tiden? Svaret är att det går. De kan göra det. Och alla de som säger att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta” måste genast sluta säga så. Syftet med övervakningen är att kunna kontrollera de medborgare som ägnar sig åt vad som för tillfället anses vara suspekt aktivitet. Plus att det är väldigt behändigt att lätt kunna skaffa en hållhake på folk. Ifall det skulle behövas någon gång.

Alla gör saker som är och måste vara helt privata. Tar man ifrån människor rätten till personlig integritet dödar man det demokratiska samhället. Du har ingen aning om vem som sitter och bestämmer vad som är rent mjöl och i vilken påse det bör ligga. Det är helt godtyckligt beroende på vem som för tillfället har makten. Under George W. Bush-regeringen var demokraterna oroliga över den ökade övervakningen, medan de konservativa uttryckte att det inte fanns någon anledning till oro. Under Barack Obama-regeringen är det ombytta roller. Den personliga integriteten har ett eget och helt absolut värde och den stat som inskränker den befinner sig på ett brant sluttande plan.

Början av Storebror ser dig handlar om Greenwalds kontakt med Snowden och hur detta leder till att de träffas på hotellrummet i Hong Kong. Mittendelen handlar om själva informationen som Snowden lämnar över. Det är hårresande läsning. Det är beskrivningen av en stat som har passerat alla tänkbara moraliska gränser. En stat som helt har missförstått sitt eget syfte, att tjäna medborgarna. Det är stor tragik att en stat som själv anser att den är demokratins förkämpe behandlar sina och andra staters medborgare på detta vämjeliga sätt. En av de mest skrämmande konsekvenserna av denna massövervakning och lagring av privatpersoners data är att den ligger tillgänglig för det ständigt ökande antal tjänstemän som arbetar inom, eller samarbetar med, NSA. En annan konsekvens är att NSA:s intrång i digitala system försvagar systemen ifråga och gör de mer lättåtkomliga för icke-statligt anställda hackers och kriminella element. Ditt digitala liv hänger på en skör tråd, och frasen: du skall inte fråga dig själv om du är paranoid, du skall fråga dig själv om du är tillräckligt paranoid är mer aktuell än någonsin.

PRISM. Microsoft, Skype, Google, Facebook, Youtube, AOL, Apple, Paltalk, Yahoo. NSA tyckte sig inte få tillräckligt med data ifrån internet- och teleoperatörerna, utan startade helt sonika upp detta samarbete med nämnda internetföretag. Pang, boom, smack! All trafik som sker på dessa platser tankas direkt hem till NSA. Ingenting du gör får förbli oövervakat.

Kommer ni ihåg FRA-omröstningen i riksdagen? Hur de borgerliga riksdagsledamöter som tänkte rösta nej fick känna av sina respektive partipiskor? Det känns ganska uppenbart att FRA-lagen var tvungen att gå igenom. Att den hade gått igenom oavsett regering. En lag som har lika lite att göra med yttre hot som numera USA:s terrorlagstiftning, utan vars syfte är att samla och lagra information om medborgarna. Och det är ingen som längre går på snacket om att det ”bara” är metadata som lagras. Alla vet att metadatan innehåller information som kartlägger en människas liv in i minsta detalj.

Idag, 2014, är EU:s datalagringsdirektiv förklarat ogiltigt av EU-domstolen på grund av att det kränker de mänskliga rättigheterna. Det var inte själva lagringen i sig som blev underkänd, utan att det inte fanns tillräckliga regler för skydd för personuppgifter. Sverige anser sig ha bättre skydd än vad EU:s DLD kräver, och därför meddelade regeringen att direktivet fortfarande gäller i Sverige, och att de tele- och internetleverantörer som slutar lagra data kan bli utsatta för repressalier.

Nu, i slutet av oktober 2014, har dokumentärfilmaren Laura Poitras film om Edward Snowden, Citizenfour, nyligen haft premiär. Poitras var Snowdens första kontakt, och var den som satte Greenwald i förbindelse med honom. Det är bra att filmen kommer. Det upphör aldrig att vara viktigt att höra hans motiv till att läcka den här informationen. Snowden förtjänar Nobels fredspris. Han förtjänar inte att behandlas som kriminell.

Slutet av Greenwalds bok handlar om vad statlig massövervakning får för konsekvenser och vilken roll media spelar i sammanhanget. I USA har de stora mediabolagen sakta men säkert förvandlats till regeringens språkrör. Gränserna mellan politiska jobb och mediajobb har suddats ut och medias roll som granskare av makten har effektivt stympats. I Storbritannien besökte statens övervakningsorgan redaktionen på Guardian och tvingade dem att förstöra datorer där källinformation låg lagrad. En talande maktuppvisning. I USA höjs röster som uttryckligen säger att journalistik är kriminell verksamhet.

Vi lever nu mitt i det som vi tidigare kallat för en Orwellsk framtid. Vi behöver Edward Snowden som inspiration och bevis för att det går att göra saker annorlunda. En enskild människas handlingar kan göra stor skillnad, det går att göra uppror mot statsmakten. Vi får aldrig låta rädsla för repressalier styra vårt öde. Det mest grundläggande mänskliga attributet, den personliga integriteten, får aldrig kompromissas bort.

Den kanske mest berömda beskrivningen av vad integritet innebär och varför det är så universellt och viktigt för människor, formulerades av den amerikanska domaren i högsta domstolen, Louis Brandeis, i fallet Olmstead mot USA 1928: ”Rätten att lämnas ifred [är] den mest övergripande av rättigheter, och den rättighet som värderas allra högst av fria människor.” Integritetens värde, skrev han, ”är ett mycket vidare begrepp” än rena medborgerliga rättigheter. Det är en grundprincip:

”De som författade vår konstitution vinnlade sig om att skapa förhållanden som gynnar jakten på lycka. De insåg betydelsen av människans andliga natur, hennes känslor och intellekt. De visste att endast en del av livets smärta, njutning och tillfredsställelse står att finna i materiella ting. Deras mål var att skydda amerikaner i såväl tro som tankar, känslor som förnimmelser. De skänkte rätten att bli lämnade ifred av staten.”

Similar Posts:

• Vecka 47 på dagensbok.com – klimatkris och melankoli
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Ryssen kommer
• De som syns och de som ser
• Ganz unten, old boy