E.T.A Hoffmann, författaren till de sällsamma historierna, var en mångsysslare. Han kunde skriva berättelser och rita karikatyrer. Han var också litteraturkritiker och inom juridikens värld ägde han aktning. Som ni ser trivdes han i de kreativa domänerna, men för att inte göra mig ovän med någon medger jag att det också inom juridiken krävs en inte liten dos av fantasi. Wistrand knyter förtjänstfullt ihop olika trådar med varandra. Vi förstår snart av vilka Hoffman influerats av och hur de yttre betingelserna under vilka hans verk tillkom såg ut. Förvånad blir jag när jag inser vilka Hoffman bland annat inspirerat: Pjotr Tjajkovskij, Richard Wagner, H.C. Andersen eller varför inte Carl Jonas Love Almqvist.

Tidigt ställs vi inför det inte helt enkla företaget att särskilja rädsla från obehag och framför allt hur det senare ska förstås. För att inte gå vilse vore det kanske enklast att komma underfund med rädslan och dess natur. För mig är rädsla att bli jagad av en division järnrörsförsedda Ungsvenskar med rabies. Hos dem finns varken nåd eller medömkan. Det kan ni väl ändå hålla med om, att det vore något att rädas, även om några av er, sturska som bara den, hade fattat posto – och helt snart stupat. En partiledare skulle senare på frågor svara ”Jag vet inte.”

Vad är då obehag? Jag tänker mig att det är när vi känner igen oss men anar att något inte är som det borde. När vi kliver in i ett rum och ögonblickligen fångar upp spänningar mellan de redan närvarande som strax innan varit inbegripna i ett gräl, eller varför inte när vi förnimmer något vi inte kan sätta fingret på i ett mörkt och dystert kloster.

Vilken berättelse i boken som helst kan användas som gymnasiematerial för att ge studenten en uppfattning om romantiken. I exempelvis berättelsen Automaten framstår det tydligt. Herrarna Ludwig och Ferdinand för med varandra långa utläggningar om musikens väsen. De skydde allt vad automatisk-maskinell framställd ”musik” hette. De ville närma sig musikens inre, så långt som möjligt återskapa de ljud som återfinns i naturen. För att detta ska ske måste det vara en mänsklig hand som hämtar fantasin ur naturen självt, vilket är den mänskliga själen, och för den vidare in i och ut ur instrumentet.

Vetenskapen, ofta psykologin, får klä skott. Vad är vetenskapen om inte ett försök att kalibrera, tygla och systematisera det vi inhämtar med våra sinnen? Vi tänker oss att utan logiken förblir sinnesintryck inexakta och vilseledande. Det vi inte kan förklara logiskt gör oss osäkra och får oss möjligtvis att känna obehag. Om vi stöter på något vi inte förstår lämnar vi det antingen därhän eller tillskriver det en godtycklig mening. Men när denna mening kommer till korta; när man inser dess bristande hållbarhet – vad göra? I Eremiten Serapion ställs detta på sin spets. Känslor och vanföreställningar är för den upplevande lika sanna som något annat.

Det främmande barnet är helt fantastiskt rolig mellan varven, men munterheten blandas med ett vemod som inte går att värja sig emot. Det behöver inte sägas att Hoffmann var en mästare på stämningar och subtila skiftningar i språket som irrar bort en utan att man märker det. En författare vars kvalitéer håller över tid – vi gillar trots allt obehag så länge det är på behörigt avstånd. Å andra sidan är känslan obehag alldeles, alldeles nära.

Att skriva något originellt om en författare som Hoffmann låter sig naturligtvis inte göras. Texter har dissekerats, hans karaktär har diskuterats och människor har obarmhärtigt gått och blivit arbetslösa efter att med den gotiska skräckromantiken som ämne disputerat. Jag lämnar det därhän till förordsskrivaren och andra. Berättelserna av E.T.A Hoffmann förefaller mig emellertid vara väl utvalda och läsningen är understundom myskuslig och sådär trevligt obehaglig som det lätt blir när man läser i fullt dagsljus. Fantasin och uppslagsrikedomen är helt säkert svår att finna annorstädes.

Similar Posts:

• Med Hoffmann i mardrömmarnas rike
• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Första svenska översättningen av Shelleys skönlitterära prosa
• Sagor för vuxna

Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända fram till idag. Höglunds avhandling har undertiteln ”En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” och är en bred översikt som sträcker sig från Goethe och Bürger, Byron och Polidori, Gautier, Coleridge och Keats, via Hoffman och Rymer, Bram Stoker, Edgar Allen Poe och Oscar Wilde, till Anne Rice, Joss Whedon, John Ajvide Lindqvist, Charlaine Harris och Stephenie Meyer.

Den breda ansatsen gör såklart att det inte alltid blir så djuplodande eller utförligt om varje verk – och författarna ovan är verkligen bara ett axplock av de mest kända som förekommer – men Vampyrer ger en fin överblick över hur de litterära skapelserna och vi människor som intresserar oss för dem har förändrats under århundradena.

Möjligen kunde man önskat att tyngdpunkten förflyttats något mer mot modern tid – och kanske även mot de svenska berättelserna i sammanhanget. Det enskilda verk som ägnas tveklöst mest uppmärksamhet är inte oväntat Stokers Dracula från 1897, och även om Höglunds analys är intressant har ju en hel del onekligen hunnit sägas tidigare.

I det historiska sammanhanget har Stoker också visserligen dominerat föreställningarna kring vampyrer under stora delar av 1900-talet, men sedan 1970-talet är det snarare den mänskligare, byronska vampyren som fått en renässans. Det är vampyren som berättare och romantisk hjälte, ja, kanske till och med ideal, långt ifrån den unkna, medeltida greve Dracula – en känslig, bildad och vacker figur som inte sällan har en stark moralisk kompass och en nästintill övermänsklig tro på den romantiska kärleken.

Som allmänintresserad läsare kan man gott hoppa lite i de teoretiska inledningsavsnitten och helt enkelt gå direkt på blodsugarna. Inte desto mindre för Höglund in en mängd intressanta perspektiv i själva historiegenomgången, inte minst vad gäller konstruktioner av manlighet och kvinnlighet, kreativitet och konsumtion. Mest nyskapande är hon när det kommer till de senaste årens vampyrtrender och dem hon kallar ”humanvampyrer”. Här föreslår hon helt enkelt att även om vampirismen vid förra sekelskiftet var en kraftfull sexuell metafor behöver nutidens vampyrsex knappast några omskrivningar.

Paradoxalt nog har sexualiteten och det kroppsliga över lag inte blivit enklare. Snarare handlar den moderna vampyrens hunger om disciplineringen av kroppen i konsumtionssamhället – och inte minst om det komplicerade ätandet som just – ätande. Frosseriet, det okontrollerade, inte minst kvinnliga, ätandet är kanske vårt sista tabu, menar Höglund och diagnosticerar många av vår tids vampyrer med – ätstörningar.

Vampyrer och människor har levt tätt tillsammans i hundratals år, förmodligen längre. De flesta kulturer verkar ha någon form av vampyrgestalter. Naturligtvis har dessa våra nära följeslagare och deras historia en hel del att säga om oss och vår historia, om de samhällen, föreställningar och ideal vi lever med. Höglund återkommer då och då till Edward Said och hans orientalism, hur vi definierar oss själva genom att beskriva de andra, dem vi inte är. Våra monster fyller uppenbarligen en liknande funktion och säger en hel del om våra normer, våra rädslor och drömmar.

Det kunde hända att 1800-talets mer mänskliga vampyr biktade sig, och på 1970-talet började vampyrerna på allvar gå i terapi. Deras mänskliga följeslagare har förmodligen en del att lära just av våra monsterbilder. Eller monsterhjältar, eller vad de nu är.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Kaninsmärta och melankoli
• Under the dark
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Om du inte är Gud men väl en helig man av Guds utvalda folk kan du skapa en avbild av dig själv av en klump lera och blåsa liv i den med ett ord. Inte riktigt liv förstås, den kommer inte att ha tal- och tankeförmåga och allt sånt där, den blir aldrig mer än en skugga, en dålig spegelbild av en människa; men du får en kraftfull och lydig tjänare/livvakt. En golem.

I slutet på 1500-talet skapade rabbi Loew i Prag en golem för att skydda ghettots invånare från pogromer. Enligt legenden kunde han efter ett tag inte kontrollera den längre, den blev våldsam och han var tvungen att ta ifrån den livet. Det sägs att den fortfarande ligger och väntar på vinden i Altneusynagoge.

På 1800-talet – och här kommer vi in på vad som står i den här boken – bor i Prags judiska ghetto en man som troligtvis heter Athanasius Pernath. Helt säker är han inte; han har börjat förlora kontrollen både över minnen och sinnen. Han läste en konstig bok, och nu har han hemska mardrömmar som flyter ihop med hans verkliga liv, och han hör inte hemma här – vare sig i kvarteren eller i världen, verkar det. Allt verkar få liv runtomkring honom, inklusive husen själva, medan hans eget arbete som juvelerare bara går ut på att fatta in vackra avbildningar i fasta ramar. Mot sin vilja dras han in i en schism mellan grannarna. Och mitt i allt detta börjar han höra (eller tror att han börjar höra) rykten: Golem. Det sägs att folk har sett den igen, sett den vandra längs gatorna i uråldriga kläder och med tomma ögon, försvunnit in i gångar där det inte finns några dörrar, setts genom fönster till rum som inte borde finnas… överallt, och ingenstans, vandrar rabbi Loews fula livvakt genom staden, säger ingenting, gör ingenting, verkar som en fokuspunkt för allt som sker och ska ske. Och om nu Pernath inte minns Pernath, om han själv vandrar de där gatorna om nätterna, om han själv inte vet vad han vill, om han dras hit och dit av vad andra bestämmer… vem är han, och vem är Golem? Vem tittar på vems spegelbild? Är allt galenskap, eller finns det mystik i den här världen?

Meyrinks roman är ett fascinerande surrealistiskt gotiskt bygge, där läsaren dras in i samma mardrömsvärld av levande husväggar och lerstatyer till människor som huvudpersonen. Tyvärr inte alltid på ett helt lyckat sätt; om allt avbildas som möjliga feberfantasier blir det ibland lite svårt att följa vad som är handling och vad som är hallucination, att hitta en fast punkt att utgå från – och givetvis är det poängen, men huruvida det fungerar som litterärt grepp är nog lite av en smaksak. I sina bästa stunder är Golem en fantastisk historia, där Meyrink återskapar en värld där verklighet och symbolik, människa och medmänniska, far och son, liv och konstruktion konstant speglar och ställer frågan ”Vem är du?” I sina sämsta faller den tillbaka på förvirrade och -nde monologer, upprepningar, och speciellt i efterhand smått obehagliga stereotyper.

I sitt – klart läsvärda – efterord nämner Edenborg Meyrinks beundran för föregångare som Hoffmann och Poe, och de märks, liksom likheterna med Carroll och Mary Shelley; liksom efterföljaren Frankenstein och hans monster blir golem, även om han bisarrt nog är lite underanvänd i romanen so bär hans namn, en väldigt relevant bild. Men Meyrink skrev ändå på 1900-talet, även om det var den där lilla biten strax innan första världskriget, och själv tycker jag likheten med någorlunda samtida som Lovecraft, Kafka och Hedayat är lika intressant. Samma fasa inför en värld där de inte känner reglerna längre, där allting verkar levande runtomkring dem medan de själva står still och kan bli nertrampade när som helst, där romantiken börjar ge vika och där de ser sig själva förvandlas till något annat utan att ha möjlighet att säga ifrån, och konstant letar efter – och skapar sig – bilder och historier som kan säga dem vem de egentligen är.

Golem skrevs 1914, och den har åldrats; men trots sina tendenser att gå vilse har den ändå relevans utöver sin tid och sin plats, vilket är väl. För vill du vara bokstavlig och se Golems Prag idag går det inte; stora delar av judeghettot revs i slutet av 1800-talet för att att fräscha upp stan, stora delar av befolkningen försvann 50 år senare; det finns ett museum där, med teckningar gjorda av barn på väg till Auschwitz. På några av dem ser man avbilder av vuxna människor, skapade så gott barnen kan, som om de försöker skapa sig någon som är mäktigare än de. Vad detta har att göra med boken, eller med oss idag, beror nog lite grann på vad man ser när man ser sig i spegeln.

Similar Posts:

• Loopad wienervals
• Med Hoffmann i mardrömmarnas rike
• Hajattackernas hallucinogena hemvist
• Sockersöta saga
• En tidlös tragedi

Få saker är väl mer fascinerande än så kallade automater, den tidiga form av robotar som användes av trollkarlar för att tjusa en publik och av författare för att skrämma och fascinera. Ett fantastiskt exempel på det senare är E.T.A. Hoffmanns gotiska novell Sandmannen, ett exempel på det förra är den maskin som Hugo äger: en mekanisk man som om man får honom att fungera kommer att kunna skriva ett meddelande. Att han inte fungerar när boken inleds är naturligtvis en fantastiskt spänningsskapande ingrediens. Dock ställer det en del krav på det där meddelandet, och den här boken lever inte upp till förväntningarna.

Det har att göra med flera saker. Dels att storyn om den mekaniska mannen bara är ett slags förevändning, en förhistoria, för att få skriva en annan, nämligen den om filmpionjären Georges Méliès. Dels att boken överlag, trots sin tjocklek (530 sidor), lider av övertydlighet, en historia (eller egentligen två) som avklaras för snabbt och karaktärer som inte får plats att utvecklas. Det är lite tråkigt att behöva säga det, men den känns som en barnbok på ett dåligt sätt. Ologiska samtal, snabba historievändningar, inget tålamod med historien eller tilltro till läsarens egen förmåga att förstå sammanhang.

Detta gäller alltså textmässigt. Två tredjedelar av En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret är dock inte text utan stämningsfulla svartvita bilder av olika skeenden i historien, tecknade med en milt skuggande kol. Förordet uppmanar oss att tänka film när vi ser de här bilderna, och det funkar bra. Boken zoomar in och ut, går från överblicksbilder till ansikten. Det är rätt snyggt, framför allt i en bok som handlar om film, men inte heller här vågar författaren lämna över sitt verk till läsaren: alltför ofta förklaras vad som hänt i bildsekvenserna med efterföljande ord. Lite tråkigt är det ju också att bilderna, som sällan tillför så där otroligt mycket och faktiskt är ganska platta, har tagit så mycket plats från det som med lite mer kött på benen och en tydligare fokusering kunde ha varit en riktigt bra historia – om en mystisk mekanisk man, inget annat.

Similar Posts:

• Fåren är tillbaka!
• Med Hoffmann i mardrömmarnas rike
• Vårt behov av tröst
• Symetriidioternas julafton
• Perfektion i bokform

Så börjar E. T. A. Hoffmanns sista roman med en ursäkt och en förklaring till dess fragmentariska form. Därmed understryker han också sin roll som fiktiv utgivare av boken vilket föregriper ett viktigt tema: vad är fantasi och vad är verklighet? Var går den egentliga skiljelinjen? Jag vänder blad efter blad och blir alltmer oviss. Berättelserna vecklar ut sig, fördjupas och tangerar varandra och tillslut sitter man där och undrar vad sjutton det är man har läst.

Jag ska göra ett försök att reda ut det men först några ord om Murr. Hankatten som betraktar sig själv som ett poetiskt geni. Det är en hänsynslös drift med bildningsromanen som var populär under denna tid. Häri består ett av Hoffmanns paradnummer. Att förlägga de aristokratiska bildningsidéerna till en katts gestalt. Eller som Horace Engdahl skriver i förordet:

Hela den dåtida filosofin och vetenskapen paraderar i en buktande narrspegel.

Parallellt med denna berättelse löper historien om Johannes Kreisler, kapellmästare och vän med Mäster Abraham. I början är han på flykt från en storhertigs hov, driven av leda och inre demoner. Han finner sin tillflyktsort hos Furst Irenǽus i Sieghartsweiler. En plats som är lika tråkig som vacker. I en inledande scen är prinsessan Hedwiga och hennes själsfrände Julia på en vandring i parken. Där möter de Kreisler som först inte upptäcker dem. Han sitter med sin gitarr, förbannas över att den inte tar de rätta tonerna, svär åt den, kastar bort den. Flickorna blir förfärade. Och förtjusta. Ett triangeldrama breder ut sig och tar en rad oväntade grepp på läsaren.

Då man som läsare slår upp en bok av äldre datering bör man alltid fråga sig varför. Vad finns det i denna bok som har överlevt tiden? Är en anakronistisk läsning möjlig? I föreliggande fall blir det ett rungande ja på den sista frågan. Boken fungerar som en inventering av konstnärsrollen. Allting som Johannes Kreisler företar sig har en motsvarighet i Murr. Det är en komplex bild av verkligheten. Så fort man tror sig få ett grepp om romanen tar den en oväntad vändning och tolkningen glider en ur händerna.

Boken är också noggrant kommenterad av Margareta Zetterström. Hon har hittat en naturlig ton för Murr, som svävar mellan naivitet och pekoral, och Kreisler, en ironiker av rang. Språket har ett bra flyt och det blir aldrig svårt att hänga med.

Allteftersom jag skriver upptäcker jag hur svårt det är att sammanfatta boken. Den är ett romantiskt storverk av en åldrad konstnär, en lysande parodi på samtiden och, inte minst, en filosofisk betraktelse av musiken. Slutligen vill jag rekommendera den här boken till alla som tror sig veta något om den romantiska texten. Här ställs alla värden på huvudet. Och för att låna Murrs egna ord:

Skulle någon vara våghalsig nog att vilja uttrycka tvivel i fråga om denna utomordentliga boks gedigna värde, må han betänka att han har att göra med en katt som äger snille, förstånd och vassa klor.

Similar Posts:

• Med Hoffmann i mardrömmarnas rike
• Fantasifull ansats, tråkigt resultat
• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• Sagor för barn, och för dem som inte är det
• Djurens känsloliv

E T A Hoffmann var en framstående tysk musiker och begåvad tecknare, som blev författare först mot slutet av sitt liv. Dagarna tillbringade han i hårt arbete för att festa loss om kvällarna och supa sina vänner och inte minst sig själv under bordet. Under ett dussintal år fram till sin död i syfilis författade han i snabb takt sina noveller och romaner.

Variationen bland dem är stor. Den ena berättelsen är sällan den andra lik, men några gemensamma teman löper genom de flesta: kärleken till musik och konst. Ständigt närvarande i berättelserna är inte bara en småborgerligt dammig vardag, utan som kontrast också det fantastiska, övernaturliga och skräckinjagande. Bland hans mest kända verk finns den nästan surrealistiska skräckromanen Djävulselixiret.

Hoffmann var i själva verket den mest högromantiska av alla romantiker. Dessa präglade starkt sin tid och revolterade mot tidsandan från 1700-talet, som uppfattades som alltför vetenskaplig och förnuftsinriktad. Istället intresserade man sig för fantasin, det exotiska, drömmarnas värld och det okända såväl inom människan som utanför vår verklighet. Man skrev lika gärna om medvetandets nattsida och hemska dubbelgångare som om magi, män som förlorar sin skugga och underjordens drottning i Falu koppargruva.

Eftersom romantikerna också ogillade regler av alla slag var man snara med rena formexperiment, som kan kännas häpnadsväckande moderna för oss. T.ex. skrev Hoffmann en roman, Lebens-Ansichten Des Katers Murr (ej översatt), där en katt skriver ner sina reflektioner på de tomma sidorna i en anteckningsbok som tillhört hans husbonde, musikern Kreisler och tillika Hoffmanns alter ego. I romanen löper kattens text på varannan boksida och kommenterar de motstående sidorna, där Kreisler berättar om sitt eget stormiga liv. En poäng med upplägget är att den korrekta, ämbetsmannaaktiga katten och den liderlige konstnären Kreisler representerar två sidor hos Hoffmann själv — han var inte bara en hämningslös konstnär utan också jurist.

Hoffmanns klassikerstatus är fast förankrad i litteraturhistorien, men som med så många andra klassiker för han en ganska undanskymd tillvaro bland den stora läsande allmänheten. Det är ju tyvärr en vanlig missuppfattning att det som är gammalt också måste vara dammigt och tråkigt. Hans berättelser har blivit mest kända genom scenuppsättningar och filmer, t.ex. Offenbachs opera Hoffmanns äventyr och Tjajkovskijs balett Nötknäpparen.

Det är lätt att förstå varför originalversionen av Nötknäpparen inte brukar hittas på bibliotekshyllan bredvid andra barnboksklassiker som Alice i Underlandet eller Trollkarlen från Oz. Den är lite för mörk och skrämmande, och det ålderdomliga språket är nog inte helt lätt för ett barn att ta till sig. Men berättelsen är så fascinerande, dubbelbottnad och mästerligt skriven att den ändå fungerar utmärkt för vuxna läsare.

Historien utspelar sig vid juletid och huvudperson är lilla Maria. Nötknäpparen i titeln skänks som julklapp till familjen och är formad i trä som en liten pojke. Den och leksakerna i barnkammaren kommer förstås till liv om kvällarna när alla utom Maria sover. Hon hjälper Nötknäpparen att bekämpa den fasansfulla Råttkungen som lever i huset. Som tack tar Nötknäpparen med Maria på en vandring i den fantasivärld han egentligen tillhör, till vilken de kommer genom att krypa igenom ärmen på en gammal pälsrock. Detta är berättelsen i mycket grova drag och antyder knappast hur dovt hotfull och febrig stämningen verkligen är under den glättiga ytan.

Med "Nötknäpparen" och den mer okända novellen "Det främmande barnet" skapade Hoffmann den sortens barnfantasy som t.ex. Astrid Lindgren gärna skrev. Det går en tydlig linje från "Nötknäpparen" över Lewis Carrolls Alice-böcker och L Frank Baums Oz-serie till Nils Karlsson Pyssling och Allrakäraste syster. En modig liten flicka som hjälte har också blivit något av en fantasykonvention som man hittar inte minst i Alice i Underlandet och Trollkarlen från Oz.

"Sandmannen" är nog Hoffmanns mest lästa och publicerade berättelse. Den är ofta obligatorisk läsning i litteraturstudier som exempel på romantisk prosa. Humorn är cynisk och satirisk, men novellen innehåller också scener med djup skräck.

Huvudpersonen Nathanael genomlever ett trauma som barn. Dels berättar en barnjungfru om den hemska gubben Sandmannen, som stjäl barnens ögon ifall de inte sover om nätterna. Dels får familjen om kvällarna besök av en mystisk och skräckinjagande man vid namn Coppelius. Pojken börjar tro att denne är just Sandmannen. Istället för att gå till sängs nästa gång mannen kommer, gömmer han sig för att spionera. Och finner att mannen och hans fader utför alkemiska experiment om nätterna. När den skräckslagne pojken blir upptäckt gör Coppelius en ansats att plocka ut hans ögon, men hindras av fadern. Istället bryter Coppelius sönder pojkens kropp i smådelar som om han vore en mekanisk docka, undersöker dem likt en vetenskapsman och sätter ihop honom igen. Pojken vaknar inte upp ur sin hysteriska medvetslöshet förrän efter många dagar.

Som vuxen, när han tror sig ha kommit över denna "inbillning", möter han en motbjudande italiensk mekaniker och uppfinnare vid namn Coppola. Denne säljer "sköna ögon" (glasögon). Nathanael blir övertygad om att Coppola är identisk med barndomens skräckfigur, vilket också verkar stämma när han dras in i en grotesk historia som överskuggas av Coppolas närvaro. Och det är inte gott för förståndet att bli förälskad i en perfekt kvinna, som visar sig vara en mekanisk docka…

Ytligt sett saknar novellen helt rim och reson: intrigen bygger knappast på någon logik och är en kompott av infall och spretiga idéer. Däremot saknas inte följdriktighet, för liksom i en dröm eller mardröm förs handlingen fram genom fria associationer och förmodade samband. Det är för övrigt en berättarteknik som också finns i "Nötknäpparen".

Det finns en tredje novell i Don Juan som är värd att titta närmare på. Frank Heller gör i antologin All världens detektivhistorier visst nummer av att Hoffmanns novell "Datura fastuosa" skulle kunna vara en föregångare till Edgar Allan Poes deckare. Den är kanske intressant som tidig kriminalhistoria, men det är märkligt att Heller inte fastnade för "Fröken von Scuderi" istället. Titelns fröken är en äldre och mycket klok dam, som beslutar sig för att ta reda på sanningen bakom en rad mord i Paris. Det är också hennes "utredning" som till slut avslöjar mördaren.

I deckarsammanhang blir novellen ofta förbisedd, kanske för att urdetektiven i fråga råkar vara en kvinna. Av tradition brukar ju detektiver vara män. Men det hör till saken att just kvinnor ofta får axla rollen av Förnuftet hos Hoffmann. T.ex. är det en viss Klara i "Sandmannen" som försöker ge naturliga förklaringar till allt Nathanael upplever.

Hoffmanns kvinnor kan egentligen kategoriseras i två grupper: dels de översinnliga och mer eller mindre ouppnåelig, alltifrån en förtrollande ormkvinna till överjordiskt vackra och nästan gudalika kvinnor. Dels jordnära vardagskvinnor som von Scuderi och Klara.

Det är förstås de översinnliga och gränsöverskridande kvinnorna som främst intresserar en romantiker som Hoffmann. De andra är i bästa fall en tidig miss Marple eller goda hemmafruar. Men om de unga kvinnorna uppför sig alltför korrekt och väluppfostrat i de borgerliga salongerna får man se upp — då kan de visa sig vara mekaniska dockor.

Similar Posts:

• Sagor för barn, och för dem som inte är det
• Fantasifull ansats, tråkigt resultat
• En buktande narrspegel
• Nyttja gyttja
• Igenkännligt och oförklarligt x 4