Helst skulle jag ju bara vilja utgå ifrån att en begåvad, smart och framgångsrik – och ja, vacker – kvinna blev respekterad för allt detta, men jag är tillräckligt gammal för att mycket väl minnas hur långt ifrån sanningen det varit. Jo, Dolly Parton har länge varit en ikon, men först på senare år en brett respekterad sådan. Dessförinnan bestod det ikoniska snarare i hennes stora blonda hår, stora bröst och lantliga dialekt. Bimbon.

Vilket naturligtvis säger betydligt mer om omvärldens intelligens än om hennes.

För det är ju inte Parton som har förändrat sig, utan vi som ser och lyssnar på henne. Vi som ganska hastigt och lustigt insett vilket imperium hon har byggt upp, vilken enorm låtskatt hon har skapat. Hon själv – med sitt egensinniga sätt att klä sig (enligt egen utsaga baserat på den vackraste kvinna hon visste som barn, traktens prostituerade), sina smarta, avväpnande repliker och intressanta satsningar – är ju precis densamma.

När den amerikanska journalisten Sarah Smarsh tar sig an Parton är det på ett djupt personligt sätt. Hon skildrar hennes karriär, med beundran men utan att bli alldeles okritisk, och hon skildrar de kvinnor för vilka Parton länge framstått som en förebild, eller kanske snarare: som någon som ser dem och som skriver om deras tillvaro. Det handlar om kvinnor som Smarshs egen mamma och mormor, om fattiga, mestadels vita amerikanska kvinnor med hårda, dåligt betalda jobb och inte sällan stormiga relationer.

Smarshs bok inleds med dedikationen ”Till mormor Betty”, och jag måste säga att den här kvinnan är en lika stor behållning i min läsning som titelpersonen. Betty är jämngammal med Parton, och kan verkligen sägas tillhöra ”kvinnorna som levde hennes låtar”. Att sjunga med, skratta och gråta till Partons låtar i bilen tillsammans med Betty eller med sin mamma hör till Smarshs återkommande barndomsminnen. Man pratade inte alltid om livets alla svårigheter och smärtor, men man lyssnade till Dolly Parton tillsammans och bara visste.

Betty var 34 år när hon fick veta att hon skulle bli mormor. När hon var 32 hade hon skiljt sig från inte mindre än sex män:

Den första sköt henne. Den andra kidnappade hennes son. Den tredje krossade hennes käke. Den fjärde var en kortvarig affärsuppgörelse: hon kunde visa för domstolarna att hon hade en make, vilket en advokat hade insisterat på när hon försökte få tillbaka sin son, och han, som invandrat från Mexico, kunde få amerikanskt visum. Den femte visade sig vara irreparabelt känslomässigt märkt av sin tjänstgöring i Vietnam. Den sjätte klagade ständigt på Betty och min mamma, som vid det laget var tonåring.

Så Betty stack, gång på gång. Hon kände inte till feministisk teori eller begreppet patriarkat, konstaterar Smarsh: ”Hon visste bara att hon inte tänkte låta någon man, stad eller chef behandla henne eller hennes barn illa.” Och om läsaren vill invända att Betty kanske var en rastlös person, kanske till och med drogs till trubbel och elände, ja, då konstaterar Smarsh bara torrt att ”då underskattar man hur mycket elände en fattig kvinna på 60-talet kunde drabbas av”.

Kanske passar inte den här personliga, lite spretiga berättelsen om en ikon och hennes lyssnare alla. Jag har läst recensenter med invändningar mot spretighet och mot att kanske inte vartenda skrivet ord om Parton tagits i beaktande, men jag kan inte riktigt se den poängen. Det här är ju ingen forskningsöversikt eller akademisk avhandling. Det är en personlig essä om klass, samhörighet och om en sorts feminism som, på gott och ont, sällan ikläder sig ordet feminism, men som handlar om längtan efter och kravet på att få behandlas som en människa. Och om styrkan i att få höra och se det egna livet skildrat i musik, på scen och film.

Similar Posts:

• Så mycket mer än bara bröst
• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Att förändra eller förändras
• Skål för jämställdheten!
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”

Över varsin grogg i kolonistugan börjar de tre hjälpa varandra att syna sina livssituationer och sakta växer planer fram. Planer för att ta kontrollen över det egna livet och för att få ett slut på svinpälsigheterna.

Förlaget beskriver Pia F Davidsons debut som en ”spänningsroman med inslag av relationer, skröna och må bra”. Författaren själv skriver sympatiskt att hon vill att läsa hennes roman ska vara ”som att stoppa ner fötterna i ett par duntofflor en kall dag”. Jag är inte säker på att jag vill ha fullt så mycket mänskliga köttslamsor i mina duntofflor, men i övrigt är det inte helt dumma beskrivningar. Så tuktas en svinpäls är som en ganska otippad blandning av Anja Snellmans obehagliga hämndroman Rädslans geografi och 80-talskomedin 9 to 5 (ni vet den där Dolly Parton, Lily Tomlin och Jane Fonda spelar tre hunsade kontorister som kidnappar sin sexistiske chef och tar makten över kontoret). Otippat. Lite skumt. Faktiskt ganska charmigt.

Som de handfasta, rejäla kvinnor de är (till yrket vårdbiträde, köttmästare respektive inköpare) tar sig huvudpersonerna an uppgiften – att få svinpälsarna att sluta vara så svinpälsiga – med beslutsamhet, solidaritet och uppkavlade ärmar. Davidsons styrka ligger i sättet att konkret och vardagligt beskriva även i de mest extrema situationer hon försätter sina karaktärer i.

En och annan mer actionorienterad sekvens slår över lite åt slapstickhållet, och intrigen överraskar kanske inte direkt, men de drygt femhundra sidorna (elva berättade dagar) visslar ändå förbi som ingenting. Perspektiven växlar, inte bara mellan de tre kvinnorna, utan också bland annat till deras förövare/offer. På ett sätt kan jag tycka att Davidson inte fullt utnyttjar att hon har tre huvudpersoner. För att verkligen ge tre olika vinklar – jo, Erika, Veera och Miriam är klart olika kvinnor, men de är hela tiden väldigt överens. En bifigur tappas dessutom bort på ett lite störande sätt, medan andra ”femminutersentréer” och hjälpargestalter definitivt fungerar.

Om jag tänker på den här romanen som en i en genre av kvinnliga hämndromaner så skulle huvudpersonerna snabbt rätta mig. Det handlar inte om hämnd, det handlar om rättvisa. Om vänskap och solidaritet och om att vägra låta andra definiera en som mindre än man är.

Jo, jag är medveten om att jag använt ordet solidaritet två gånger nu, men det här är någon sorts konsumvariant av de där hämndromanerna. Och det menar jag till stor del som en komplimang. Det handlar om makt, om det högst konkreta i att försöka få bort blodfläckar från hallmattan, om att vidga sina horisonter och om att ändå alltid ha tid att laga en mumsig LCHF-omelett mellan varven. Man kan ju trots allt inte eliminera svinpälsar på fastande mage.

Similar Posts:

• Någon annans tur att vara rädd?
• Ikonen Dolly Parton
• Jägaren och bytet
• Utanförskapets brännande låga
• Hell has no fury like a woman scorned

Stephen Millers bok är underhållande och ger överlag en bra bild av en av världens mest kända sångerskor, även om hennes sångprestationer då och då under årens lopp hamnat i skymundan för annat. Hon må ju se ut som en billig snabbköpskassörska som ramlat in i sminkbordet, men hennes talang går ej att ta fel på.

Boken tar sin början i Smoky Mountains i Tennessee och relativt ingående förtäljs historien om sångerskans fattiga uppväxt i bergen. Hon upptäcker tidigt att hon har en röst att räkna med och efter diverse turer anländer hon till Nashville 1964 och resan mot berömmelse tar sin början. Legendaren Porter Wagoner tar henne under sina vingar och ger henne ett jobb i hans tv-serie. Ganska snart tar Dollys lyskraft över och den egentliga huvudpersonen hamnar mer och mer i bakvattnet. Dock hjälper han henne otroligt mycket inledningsvis i hennes karriär och de spelar även in otaliga låtar och album tillsammans. Efter denna sejour rullar det på, men givetvis är inte allt en dans på rosor. En av hennes största motgångar torde vara den operation som leder till att hon inte kan få barn. En stor positiv framgång är dock Dollywood, som jag trodde var en stor förlustaffär. Leklandet existerar fortfarande och mer än två miljoner människor besöker platsen varje år.

Boken är bra, även om jag saknar mer ingående information om skivinspelningar och turnéer. Det blir mycket fokusering på hennes mystiske man Carl, som mer och mer framstår som en fantasiprodukt och givetvis en del andra spekulationer om lesbiska förhållanden med mera. Något jag personligen inte bryr mig ett skvatt om. Dolly Parton är en extremt begåvad sångerska och låtskrivare och är väl en av få inom musikbranschen som har en sådan kontroll över sin karriär och kanske framförallt sin låtskatt, vilket är få förunnat nuförtiden. Fascinerande att få veta att hon redan tidigt i kariären ställde krav och var noga med att se till att saker och ting blev rätt. Också kul att läsa lite om bråken bakom tidigare nämnda Det bästa lilla horhuset i Texas, även om jag redan visste en del om det sedan tidigare.

Själv har jag på senare år mer och mer uppskattat hennes senaste produktioner som exempelvis bluesgrassplattorna Little sparrow och Halos and horns, där hon verkligen bevisar att hon är så mycket mer än bara yta. Dessa skivor tas givetvis upp i boken och intressant är att det inledningsvis inte var hennes egen idé.

Även om allt inte är lika givande att läsa om, rekommenderar jag boken varmt. Om inte för annat för det magiska fotografiet från mitten av 70-talet på en inte fullt så sönderstylad Dolly. Vacker som få.

Det här är ingen The dirt, utan mer ett kärleksfullt porträtt av en amerikansk ikon.

Similar Posts:

• Ikonen Dolly Parton
• Fyndig hyllning till tjejfans
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• 70-talets största sötsak
• Rebellerna från Gustavsberg