Metro-serien är en postapokalyptisk berättelse som bygger på gamla sovjetiska myter, och på att moskva-metron är byggd för att klara av en kärnvapenattack – som ett enormt skyddsrum. Den är också ett typiskt – mycket vackert – sovjetiskt skrytbygge, fullt av enorma mosaiker med glada arbetare, kristallkronor och marmorhallar. Det är inte svårt att förstå hur en sån struktur – som då dessutom är kärnvapensäkrad – kan ge upphov till mytbildning, som myten om ett hemligt andra tunnelbanesystem – Metro 2, som är sammankopplat med regeringsbyggnaderna, med regeringsflygplatsen, och med en hemlig underjordisk stad. I Metro-universat har den stora kärnvapenkatastrofen faktiskt inträffat någon gång under det tidiga tvåtusentalet. Bara några tusental personer har överlevt, och de lever hopträngda i metron. Stationerna har utvecklats till små mininationer med kafkabyråkrati och machiavelliska despoter. Människorna lever på svamp och fläsk, från svampodlingar och grisfarmar i tunnlarna. Ytan är obeboelig, full av muterade monster och radioaktiv strålning. Av olika anledningar måste böckernas huvudpersoner korsa metron för att utföra viktiga uppdrag, och trygga dess framtid från yttre och inre hot.

I synnerhet i Metro 2033 framstår metron som oöverblickbar och skrämmande. Framför allt är tunnlarna fulla av sådant som är mystiskt och obegripligt, och man rör sig helst inte alls utanför stationerna.

Ingen vågade sig längre än 700 meter norrut i tunneln. Patrullerna åkte med dressinen fram till 500 meter, lyste upp gränsbarrikaden med en strålkastare, och så fort de förvissat sig om att det inte kom något skit krypande över avspärrningen skyndade de sig tillbaka. Till och med spanarna – erfarna män, före detta marinsoldater – gjorde halt vid 680 meter. De dolde cigarettglöden i handflatan och stirrade stint i sina mörkersikten. Sedan drog de sig tillbaka, tyst och långsamt, utan att släppa tunneln med blicken eller vända den ryggen.

För det händer besynnerliga saker i mörkret i tunnlarna. Människor som går genom en helt tom tunnel mellan två stationer kommer plötsligt inte fram på andra sidan. De lämnar kanske bara en blodpöl efter sig, eller försvinner spårlöst. Eller har inte längre förståndet i behåll. Och ingen vet vad som är sant och vad som bara är skrönor. Det finns rentav ett särskilt namn för rädslan som får grepp om den som vandrar genom tunnlarna: tunnelångest.

När man går igenom en tunnel, i synnerhet med en dålig lampa, känns det alltid som att faran närmar sig bakifrån. Ibland blir känslan så intensiv att man tycker sig förnimma en tung blick i ryggen, eller inte ens blick… Vem vet vem eller vad som döljer sig i mörkret och hur den eller det uppfattar världen? Till slut blir anspänningen så outhärdlig att man inte står ut längre, man snurrar runt, blixtsnabbt, och viftar med ljusstrålen i det svarta – men ingen där. Tystnad… Tomhet… Allt verkar lugnt. Men medan man tittar bakåt, kisar in i mörkret tills ögonen värker, förtätas känslan på nytt av faran som närmar sig bakom ryggen, och återigen växer behovet av att vända sig om och och lysa med lampan i tunneln – är det någon där, har någon smugit sig fram, medan man tittade åt andra hållet… Och om igen…”

Den första boken präglas mycket av just den här tunnelångesten. Av rädslan för det okända. Den är inte utan brister, märker jag, när jag läser den med äldre och mer kritiska ögon än förra gången. Den lider av en svår brist på kvinnliga karaktärer, och den har en utpräglat rollspels- eller datorspelsartad struktur. Stationerna och tunnlarna blir som nivåer som ska klaras av, och varje nytt möte är med någon som på ett osannolikt sätt kan leda vår hjälte vidare till nästa steg. Men har man överseende med detta så är det en mörk och spännande roman som får en att vilja dra upp fötterna från golvet och tända en extra lampa när tunnelångesten sprider sig utanför bokens gränser.

Dess uppföljare Metro 2034 är inte lika linjärt berättad. Den är mer brutal, och tunnelångesten är mindre närvarande. Ändå finns det kvar klart mystiska element – det uppstår till exempel en strid med ett mardrömsmonster på en obebodd station, och kanske var det bara en hallucinogen gas som orsakade striden, men dess konsekvenser blir lika förödande för det.

I Metro 2035 har Artiom, hjälten i första och tredje boken, blivit van vid såväl tunnlarna som att vistas på ytan. Det mystiska och skrämmande har blivit vardag, och av oklar anledning har alla de farliga muterade monstren på ytan plötsligt försvunnit. Istället handlar den om människor, om politik och manipulation. För de olika stationsstaterna i Metron har nämligen emulerat de politiska system som fanns på ytan innan katastrofen. Det finns en rik och välmående union – Hansan – som gör profit på andras produkter genom att tillhandahålla en trygg och kontrollerad plats för affärer och varutransporter. Det finns ett kommunistiskt rike, ”röda linjen” som är lika korrupt som sin sovjetiska föregångare. Och det finns ett ”fjärde rike” av fascister vars främsta mål är att utrota ”degenererade”. En av deras ledare förklarar grunden i deras ideologi för Artiom:

Det är ju bara dumt att förfölja människor för att de råkar vara armenier eller judar. Noll effekt. Om en människa föds som jude, då kan man inte göra något åt den saken. /…/ Och genast blir han en skottavla, en fiende, och kommer aldrig att svära trohet. Men ryssen då, ska han få automatisk immunitet, eller? /…/ Behöver han inte längre frukta något? Absurt! Men degenerationer, det är en annan femma. Degenerationer måste man se upp med. Det räcker med en enda mutation. Du föds frisk, men en dag börjar en böld växa ut. Struma. Eller någon annan avvikelse. Kanske syns det inte med blotta ögat. Bara läkare kan avgöra. Och därför ska varenda jävel skaka av rädsla när man går till läkarundersökningen. /…/ Ingen ska någonsin känna sig säker. Aldrig. Hela livet måste man svara för sig, förstår du. Är det inte underbart, så säg?

Just den här typen av politisk cynism utgör grunden i Metro 2035, och Artioms drivkraft är att avslöja komplotterna, avsätta de korrupta ledarna, och befria folket i metron. Problemet är att metroinvånarna är lättledda och naiva, och inte särskilt intresserade av att lyssna på Artiom. Och ju längre den går, desto mer präglas boken av hans frustration och vanmakt. Och även jag som läsare blir alltmer frustrerad, och jag bryr mig mindre och mindre om Artiom och hans kamp för metrons invånare. För faktum är att han för all sin altruism och vilja att göra det rätta blir allt mindre sympatisk, och hänfaller gärna till självömkan. Han utsätts för grymheter hämtade ur koncentrationsläger, han bevittnar svek hämtade ur världspolitiken, och vartefter jag läser blir jag alltmer trött både på de stora avslöjandena och på Artiom själv. Han når peak mansbebis när en prostituerad kvinna tar hand om honom när han är strålskadad, misshandlad och sjuk, men han inte kan nöja sig med att hon sköter om honom, eller ens med att hon går med på att ligga med honom, utan också vill att hon ska smeka hans ego. (Artiom lämnar för övrigt sin fru på hemstationen utan att ens säga hejdå i de första kapitlen. Hon förstår honom nämligen inte.)

”Jag kan inte bara ligga här bredvid dig, bara så att du vet det. Har du sett dig själv i spegeln? Du är mycket vacker.”
”Sch.”
”Jag kan inte låtsas som ingenting.”
”Hm, har du sett dig i spegeln någon gång? Du borde inte ha lust till någonting nu. Snart har du inget hår kvar. Då kommer du att se ut som din Hunter, precis som du alltid har drömt om.”
”Blir du förälskad i mig då? Jag vill att du blir förälskad i mig.”
/…/
”Jag vill inte att du gör det med mig av medlidande… för att du tycker synd om mig. Du får inte ligga med mig bara för att jag tappar håret. Okej?”
”Visst, vi låter bli. Ärligt talat ser du inget vidare ut. Imorgon bitti rakar vi dig. God natt.”
”Vänta, inte så snabbt, kanske finns det någon annan anledning?”
”Till exempel?”
”Tja… eftersom det var så bra första gången vi gjorde det. Eftersom jag är snygg… eller kanske manlig?”

Jag nämnde ju att Metro-serien lider svår brist på kvinnliga karaktärer. Ironiskt nog finns det i början av Metro 2034 en passage som diskuterar hur svårt det är att skriva just kvinnliga karaktärer. Och ja, det märks att författaren tycker det, för de enda som finns är den oförstående hustrun, en och annan gammal tant, och så prostituerade. De sistnämnda omnämns för övrigt som ”vulgära, men avspända och fria jämfört med de tillknäppta kvinnorna på [Artioms hemstation] VNDCh.” Och medan jag läser himlar jag så hårt med ögonen att jag är rädd att de ska fastna i sina hålor.

Om jag ska koka ihop läsningen av de tre Metro-böckerna till någon slags sammanfattning blir det nog ungefär så här:

Metro 2033: Inte utan brister, men klart läsvärd.
Metro 2034: Tappat mycket av den mystik och diffusa obehagskänsla som var föregångarens styrka, men universat är komplext och intressant, och boken har absolut sin charm.
Metro 2035: Eviga tirader om korrupta politiska system. Gott om mänsklig dumhet och ondska, men dåligt med lösningar och ingen katarsis. Självömkande huvudperson.

Och läs inte alla tre i sträck.

Similar Posts:

• Undergången, del 2
• Klockren rysk framtidsmisär
• Rolig men dryg ryss
• Gammalt odödligt
• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker

Första stoppet är hos en kraftig bondmora, vars make är dryga decimetern hög. Han super från en fingerborg och sitter till bords vid en mindre kopia av köksbordet. För att visa ömhet kravlar han omkring på sin hustrus kropp. Han är ständigt berusad och mycket oförskämd. När jag kommit så här långt i boken tycker jag att Vladimir Sorokin är världens roligaste. Jag citerar högt ur en fantastisk sexscen, där repliken ”Du är så fin, kärna mig med din stav, kärna mig!” förekommer. Min enda invändning är sexismen, där alla kvinnor som passerar är antingen sexleksaker, motbjudande eller objekt huvudkaraktären kärar ner sig i. Men sånt kan jag sila, tänker jag.

Sorokin är verkligen en av de mest hajpade just nu, om man får tro de litterära magasin jag läser, kultursidorna och de andra kanalerna. Det kommer mycket dystopier från Ryssland, Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033 och Metro 2034 för att nämna exempel på böcker som även kan läsas som kritik mot landets hårda styre. Här tas vi med ner i Moskvas tunnelbanesystem, där mänskligheten försöker överleva efter ett fullskaligt kärnvapenkrig. ”Vladimir Sorokin, som blev känd internationellt för romanen Blått fett, erbjuder ett kanske litet mer finkulturellt alternativ”, skriver Svenska Dagbladet i sin recension av Snöstormen.

Och nog är det spexigt med småhästar istället för vanliga hästar, och jättar och konstiga droger och allt vad som kan infogas inom pärmarna på en bok! Sorokin bygger upp en värld som inte liknar något annat, och det är kul att som läsare aldrig veta vad jag har att förvänta mig.

Ändå är det något som tar emot. Jag märker att jag segar. ”Han är så fantastiskt rysk!” läser jag nånstans, ”skriver på det där speciella ryska sättet.” Hur då? Han nämner samma personer vid olika namn, javisst, check. Han vågar vara lite bombastisk när det krävs, jodå, check. Men i ett stycke markerar jag ordet ”olja” ett tiotal gånger, ibland två gånger i samma mening. Är det översättningen som haltar? Jag diskuterar med en kompis hur ryska och svenska skiljer sig väldigt mycket åt, inte ens samma språkstam; kanske ska man ha överseende? Eller är det bara ”väldigt ryskt” att skriva lite dåligt emellanåt?

Det ska ju erkännas att jag inte förstår alla politiska poänger, så väl inläst på rysk politik är jag inte. Men det tror jag inte man måste vara för att få behållning av den här boken. Jag läser den som stundtals väldigt rolig, galen, med oväntade inslag, en gränslös bok som leker med den logiska delen av min hjärna. Men… den är lite för dryg för mig. Hyllad ryss eller inte. Ska de komma ur den här snöstormen någon gång eller?

Rent krasst känns det så här: om man hellre somnar om tre gånger än läser ut en bok, då är det något som inte är riktigt bra med den.

Similar Posts:

• Bränn! Bränn! Bränn!
• Våld, åtta till fem
• Undergången, del 2
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Klockren rysk framtidsmisär

Men där Metro 2033 blandade in en stor mängd science fiction, aliens, med mera, så är Metro 2034 mer renodlad skräck eller thriller. Någonting okänt har hänt på en av stationerna och förbindelsen är bruten någonstans mellan Sevastopolskaja (där huvudpersonen Hunter dykt upp efter sitt tidigare försvinnande i föregående bok) och Tulskaja, stationen som är ”Hansans” närmaste förbindelse mellan den livsviktiga ringlinjen och Sevastopolskaja. Inga meddelanden kommer igenom, inga förnödenheter, inga människor. Hunter ger sig tillsammans med en virrig gamling ut på jakt efter svar på vad som hänt och har inga planer på att stoppa för något som helst för att finna det.

Innan jag fick boken hade jag ganska låga förväntningar på den, jag hade hört rykten från andra som läst den engelska utgåvan att den inte skulle vara speciellt bra. Jag hade svårt att föreställa mig hur en uppföljare, även en fristående sådan, skulle kunna bygga vidare på den historia som avslutades ganska effektivt i Metro 2033, men mina förväntningar kom helt på skam: handlingen är medryckande och intensiv, tempot är högt med mycket action, ibland såpass högt att det är svårt att helt få med sig alla detaljer om vem, vad och varför, speciellt i de avslutande kapitlen. Att författaren tonat ned science fiction-biten till förmån för lite mer realistisk (om man får lov att kalla det så) och jordnära undergångsdramatik passar mig alldeles utmärkt.

Metro 2034 är helt enkelt väldigt spännande, och det enda jag egentligen har svårt för är att försöka navigera rätt i var personerna befinner sig på den stationskarta som förlaget så lägligt tryckt på omslagets insida. Men det är en ren petitess, man behöver egentligen inte veta var de befinner sig, det bara förhöjer läsningen ytterligare en smula. Det är för övrigt inte nödvändigt att ha läst den första boken före denna, men det underlättar förståelsen av situationen.

Similar Posts:

• Korruption och ondska utan katarsis
• Klockren rysk framtidsmisär
• Rolig men dryg ryss
• Uppföljare med ändrad riktning
• En del dårar lurar sig själva, antar jag

Metro 2033 är ohyggligt dyster och tidvis melankolisk. Den är också väldigt lätt att leva sig in i och jag rycks med av känslan av en värld som gått förlorad redan från starten. Livet är verkligen misär, folket som överlevt bor som kackerlackor i tunnelbanegångarna. Man odlar och äter svampar och mossor, och fångar råttor, vilka av vissa anses som en delikatess och av andra som det enda kött de kan få tag på. På vissa stationer håller man i mån av möjlighet svin och höns som man lyckats anpassa till livet under jorden. Det känns ohyggligt monotont och enahanda, vilket det ganska naturligt lär vara också efter ett totalt och slutgiltigt sista atomkrig där hela jordens yta blivit obeboelig.

Den som är tapper och uthållig nog att i hela livet se in i mörkret
blir den förste att finna en ljusglimt i det.
- Khan, Metro 2033

Och trots att det sägs vara bara en spillra på några tiotusen som överlevt av alla miljarder vi är idag så kämpar och slåss man trots det om resurser, utrymmen och ideologier. Författaren, Dmitrij Gluchovskij, placerar ut ett antal olika ideologier på de olika tunnelbanestationerna. Röda linjen bebos av gammelkommunister, ett spirande ”fjärde rike” på några andra stationer, återigen andra har tagits över av olika maffiagrupperingar, jehovas vittnen, satanister, kannibaler, och så vidare. Några av dem känns bra konstruerade, andra en smula mer ansträngda och svåra att riktigt tro på, men det är bra action och en chans för författaren att kunna framföra kritik mot alla de olika samhällssystemen och religionerna (som han förmodat inte tycker om antar jag?).

Allting överskuggat av en krass marknadsekonomi driven av ”Hansan” och de andra ekonomiska federationerna som säljer allt till alla bara de kan betala för sig.

Uppe på ytan, som endast kan besökas i korta omgångar iförd full skyddsutrustning, och av speciellt tränade ”Stalkers” (påminner det inte en smula om spelet Stalker?), har det massiva radioaktiva nedfallet och strålningen skapat en mängd muterade livsformer av de varelser som överlevt. Här känns det kanske lite överdrivet och jag undrar om det verkligen skulle muteras fram så vilt främmande livsformer på de 20 år som sägs ha gått? Tjernobyl av idag har ju inte vad jag vet resulterat i några livsfarliga gigantiska pterodaktyler, huvudlösa trearmade monster eller varelser med svart hud som reflekterar bort solsken och strålning? Speciellt här känns det väldigt mycket som ett dataspel i stil med Quake, Stalker, Fallout med flera (genren är stor och populär), eller taget ur någon av de många undergångsfilmerna som till exempel Doomsday, Resident Evil eller 28 dagar senare (med uppföljaren 28 veckor senare som dessutom lånat ut delar av filmmusiken som titelmelodi till Metro 2033-spelet, avsiktligt eller ej).

Och lösningen på problemet när de börjar kännas allt för närgångna är enkel, bara ta sig till den kvarvarande raketbasen och få fart på några av de sista raketerna och rikta in dem mot den egna staden istället för någon annanstans, spä på krigets vansinne lite mer bara. Här blir det sci-fi även om författaren hävdar det motsatta, men det stör mig inte egentligen. Det passar bra in i berättelsen och om vi eventuellt skulle få se en filmatisering av boken kommer det också fungera väldigt bra. Jag skulle gärna se boken bli film.

Däremot har jag några funderingar kring ”realismen” i situationen. Om man bortser från elementen med monster och andra övernaturliga varelser så undrar jag hur man lyckats upprätthålla saker som energi, ström, mat och framför allt vatten. De tre första går säkert att förklara, men speciellt vatten känns som det också borde vara förgiftat och desto svårare att framställa? Men det är mest egna funderingar i förlängningen av boken.

En annan väldigt irriterande nackdel med boken är att på insidan av de hårda pärmarna har man tryckt upp en tänkt framtida karta av Metron så som den ser ut med de olika fraktionerna, förgiftningarna och så vidare. Haken är bara att den inte täcker hela Moskvametron eller ens alla de stationer där handlingen utspelar sig (och en del namn verkar fel), så det är en aningen svårt att följa vår huvudpersons irrgångar i tunnlarna. Jag är nästan på väg att leta reda på en riktig karta men innan jag hunnit göra det återvänder handlingen gång på gång in på stationer som är med på kartan och det får bero.

Ersatz har översatt boken till svenska och gjort en väldigt snygg formgivning och bra omslag (till skillnad från den hemska tyska utgåvan jag sett), och jag hoppas de kommer översätta även nästa del, 2034, också. Metro 2033 har förresten även blivit utsedd till årets bok av Moscow Times, så chansen är god att den blir populär. För egen del tycker jag nog att det här var en av de bästa och mest spännande böcker jag läst på länge, både inom sin egen genre och rent generellt.

Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld…
- Kent

Similar Posts:

• Undergången, del 2
• Korruption och ondska utan katarsis
• Rolig men dryg ryss
• Halvliv
• Mänskliga splittringar