Boken utgår från det som skedde mellan den 27 mars och den 10 april för tio år sedan då 61 människor dog under en utdragen process under två veckor då de befann sig i sjönöd. Trots att ett stort antal personer och organisationer observerade vad som skedde från olika fartyg runt vad som senare kommit att kallas The Left-to-Die Boat så var det ingen som valde att följa internationell lagstiftning och hjälpa dem.

Händelsen är väl dokumenterad och återgiven av Forensic Architecture som bland annat intervjuar Dan Haile Gebre, en av de elva överlevande, samt den mycket välgjorda 18 minuter långa filmen Liquid Traces av Charles Heller och Lorenzo Pezzani som presenterar de fakta kring fallet som kunnat fastställas.

Precis som i Hellers och Pezzanis film så bygger Wadud upp boken utifrån fakta och vittnesmål från överlevande, men presentationen är en helt annan, där inte bara orden som skrivs ut utan lika mycket det vita utrymmet mellan dem väger tungt.

Det var efter att inbördeskriget i Libyen hade brutit ut 2011, i kölvattnet av den arabiska våren, som 72 personer lämnade Tripoli i en öppen gummibåt med alltför lite bränsle för att ta sig hela vägen till Lampedusa. Med sig hade de en satellittelefon som de använde för att larma om hjälp när bränslet var på väg att ta slut och de visste att de snart skulle börja driva. Men ingen undsättning kom utan istället drev de långsamt, under fjorton dagar, tillbaka mot Libyen under en obönhörlig sol och utan vatten och mat. När de slutligen drev iland hade alla utom elva personer avlidit och ytterligare två personer dog strax efter.

Hur skriver man om en sådan händelse? Hur skriver man om en sådan händelse som i princip händer och händer och händer igen, trots att rapporter och löpsedlar talar om att det händer och händer samtidigt som vi låtar det hända om och om igen?

Wadud skriver om The Left-to-Die Boat genom att bygga upp en dikt med få, väl avvägda ord från rapporter och intervjuer och med gott om tyst, vit sidyta runtomkring. Steg för steg tar hon oss med på den här hemska, obegripliga färden där båtens passagerare ser sig bli betraktade med kikare och kameror från militärfartyg och helikoptrar, som observerar hur de långsamt dör, utan att gripa in. Hur passagerarna på båten börjar se sig själva med betraktarnas ögon:

there                were                  38 maritime                    vessels
they      were              all ocular                     if they chose to be

[...]

if you’ve decided that
we’re
black mules
mules we know
are not
meant
for
rescue

Det fina med Waduds bok är att hon med den gör det som passagerarna på The Left-to-Die Boat inte kunde: att vända den observerande blicken. Syncope vrider perspektivet och omvandlar de betraktade på båten till att bli de som får komma till tals och därmed får tolka situationen. När det perspektivet beskriver de betraktande 38 fartygen så förvandlas passagerarna på The Left-to-Die Boat till betraktare och de 38 fartygen (och organisationerna bakom dem, och alla vi andra på tryggt avstånd) blir istället de betraktade.

Det finns en befrielse i det, som kommer till utryck mellan de 80 sidorna i Syncope. Ett andetag. Sedan finns världen utanför, hela den där verkligheten utanför boken. En verklighet där tusentals människor drunknar i Medelhavet varje år när de försöker ta sig till Europa. Hittills i år har 135 migranter registrerats drunknade i Medelhavet. Hur många som drunknat obemärkt vet vi inte.

Similar Posts:

• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Bored now Â…
• Lågmält dramatiskt
• Havet, historien och människan
• Krig och flykt

Nu läser jag hans bok för att ta del av hans egna erfarenheter och åsikter om vad som händer i Syrien och varför. Omar gör klart för läsaren att detta är en reportagebok och att han därför inte presenterar en notapparat där utsagor kan bekräftas.

Den syriska tragedin är skriven 2012, när inbördeskriget pågått i knappt två år. Det måste man ha i åtanke när man läser. Då fanns det fortfarande något slags hopp om en vändning. Nu är det 2015 och hela världens ögon är riktade mot den outsägliga tragedi som utspelas där.

Själv förstår jag mindre och mindre ju mer jag läser om situationen. Det är så många aktörer, så många oheliga allianser och så många konflikter som går hundratals år tillbaka i tiden. Det Omar gör i sin bok är att försöka reda ut flera av de förhållandena för läsaren. Nu talar jag främst inte om maktspelet mellan USA och Ryssland/Kina, utan om alla de konflikter som finns mellan de olika riktningarna inom islam och andra religiösa och kulturella grupperingar i själva mellanöstern och områdena däromkring.

Han berättar om Ibn Taimiyya (1263-1328), den ortodoxa sunnimuslimska teolog som wahhabismen är influerad av, och dennes hat mot shiamuslimer i allmänhet och alawiterna i synnerhet. Ställ detta mot sufisten Ibn Arabi (1165-1240) som ägnade sig åt litterärt skapande, mystik och kontemplation, så har vi två ytterligheter, och allting däremellan, som skall försöka samverka i arabvärldens geografiska område. Och så lägger vi till staten Israel, oljan och kalla krigets maktspel. En krutdurk minst sagt.

Han berättar även om den nutida poeten Adonis, och dennes tankar om hur alla dessa konflikter skulle kunna lösas. Vi får höra hur unga män i svenska moskéer pratar om att Sverige skall bli ett kalifat. En syriansk feministisk aktivist är förtvivlad när hon ifrån Sverige ser hur hennes land rasar samman och ingen verkar förstå. Al-Jazeera rapporterar propaganda, inte nyheter. Inte heller svenska och europeiska medier rapporterar vad som sker. Vi är naiva, förda bakom ljuset av tanken på en demokratisk folkrörelse.

Den arabiska våren blev kapad av fundamentalister. Det är ett återkommande tema hos de personer som kommer till tals i boken. Gräsrotsrörelsens kamp för demokrati och bättre levnadsvillkor övertogs av grupperingar som i kaoset såg en chans till maktövertagande. Och i valet mellan en militärdiktatur och en fundamentalistisk islamistisk diktatur föredrar de flesta människor militärdiktaturen. Folk ville ha förändring, visst, men inte till detta ofantligt höga pris.

Omar brinner för sin text, det märks. Och det skadar inte att iallafall ett öga behåller den kritiska blicken vid läsning. Men jag tycker absolut att ni ska läsa den om ni kommer över den. Det är väldigt intressant att höra hans förklaringar till de olika schismerna, och varför de verkar vara olösliga. Han har själv rört sig bland fundamentalister och antisemiter såväl som bland mer konstruktiva grupper, så jag värdesätter hans erfarenheter och kunskap i de här frågorna.

Den här boken har hjälpt mig att förstå lite mer om hur tankarna kan gå om inom-islamiska konflikter.

Similar Posts:

• Våld föder våld föder våld?
• Den långa vägen mot demokrati
• Krigets nedåtgående spiral
• Informativt om en pågående process
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

I hennes nya roman Revolutionsskrivarna finns Tahrir-torget i centrum. Vi kastas i bokens inledning rakt in i gyttret av människor som kämpar för att störta regimen. Som dag ut och dag in lever i tält på den varma asfalten, som ser sina medkämpar skadas av militären eller bara försvinna. Som på sina kroppar bär spår av det våld de utsätts för. Vi följer främst två kvinnor – Fuada, den upphöjda skribenten som lever med en man som aldrig lyckas övertyga sig själv om att han uppskattar att hans hustru är den mest aktade av dem. Och vi följer hennes hushållerska Saadia, kallad Saadia Mörderskan efter det att hon slagit ihjäl sin man. Kvinnorna som idag lever sina liv utifrån helt skilda förutsättningar har suttit i fängelse samtidigt och födde under den tiden även varsin dotter. Det finns en stark lojalitet dem emellan, men också en tystnad. De kan inte dela allt. Vissa saker måste man hålla tyst om. Saadia är bara tjänstefolk trots allt.

I El Saadawis händer är Egyptens kulturelit, med chefredaktörer, skribenter och författare i spetsen, en rädd och hycklande skara. De talar om journalistik men ägnar sig uteslutande åt att producera oförargande artiklar medan de väntar på inbjudningar från ministrar och ekonomiska privilegier. De vill alla uppåt. Eller i alla fall verkligen inte nedåt. Och i ett Egypten där allt man säger kan avlyssnas, där man kan kastas i fängelse för att tycka annorlunda, innebär det ett ständigt balanserande att hålla sig kvar på toppen.

Mest av allt hycklar männen, och i Revolutionsskrivarna är det Fuadas man Shakir som främst illustrerar detta. Han som lever med en stark och framgångsrik kvinna, som gång på gång upprepar att han attraherades av henne just på grund av detta, har ingenting bakom orden att backa upp detta med. I själva verket lider han av att förstås som svagare än sin hustru, som beroende av sin kvinna istället för tvärtom. Hans yttrade ord till trots, därunder ligger ändå en idé om att han som man står över alla kvinnor. En idé som är grunden inte bara i hans förståelse av tillvaron, utan i de flesta mäns. Kvinnor kastas ut på gatan när deras man en dag bestämmer sig för att gifta sig med en yngre kvinna. Kvinnor ur lägre samhällsskikt utnyttjas och våldtas av samhällets elit utan att någon höjer på ögonbrynen. Det är de rika männens värld, och de dominerar främst med hjälp av sexuellt våld.

I stor utsträckning påminner Revolutionsskrivarna om Den stulna romanen – båda utspelas i en akademiskt skolad kulturelit, båda har en framstående kvinnlig skribent som huvudperson och i båda dras dessa kvinnor med avundsjuka och under ytan misogyna äkta män. Båda romanerna kretsar dessutom kring själva skrivandet, och om dess villkor i ett intolerant samhälle. Men i denna senare roman vidgar El Saadawi perspektivet i och med att vi även följer Saadia Mörderskan i hennes liv. Vi ser hur kampen för revolutionen ser olika ut beroende på varifrån man kommer. För Fuada, och ännu mer för hennes man, är kampen på Tahrir-torget något man deltar i ibland. Något man hoppas på och stödjer, men som man sedan iakttar på avstånd. För Saadia däremot är revolutionen hennes liv – hon har flyttat ut på torget och hon lever varje dag mitt i kampen. Hon har, till skillnad från de rika inget val. Hon vill bara överleva.

Det är inte en roman jag lättsamt försjunker i, initialt får jag rent av slita för att hitta sammanhangen och förstå de olika rösternas berättelser. Det är inte helt behagligt. Men allteftersom kommer jag in i romanens struktur, och jag börjar förstå vad som sker i nutid och vad som återberättas. Även om jag behöver återvända för att reda ut ett och annat, som – vem är egentligen berättarrösten? En bok om motstånd, som själv erbjuder motstånd under läsningen. Ja, det är ju faktiskt konsekvent.

Similar Posts:

• ”Folkets makt är större än människorna vid makten”
• Informativt om en pågående process
• Jakten på den försvunna revolutionen
• Om kvinnors maktlöshet i Mubaraks Egypten
• Att föreställa sig E.M. Forster

Journalisten Härgestam har under den här perioden följt fyra tunisiska kvinnor, tre av dem direkt engagerade i författningsarbetet. De tre är ledamöter i den konstituerande församlingen med uppdraget att skriva en ny grundlag: Meherzia Labidi för 2011 års vals största parti, islamistiska Ennahda, är också församlingens vice talman. Mabrouka Mbarek representerar ett sekulärt mittenparti och Selma Mabrouk är socialdemokrat. Selma – Härgestam skriver om sina huvudpersoner på förnamnsbasis – är också den enda av de tre som innan revolutionen varit bosatt i Tunisien, där hon driver en läkarmottagning.

Bokens fjärde huvudperson lever långt ifrån grundlagstexter och de tre ledamöterna i Bardopalatset i Tunis. Hon kallas Amira (men är avidentifierad för att inte råka illa ut) och är martyränka, det vill säga har förlorat sin man i revolutionen. Nu bor hon i deras inte riktigt färdigbyggda hus i makens by, tar hand om sina tre små barn och alla släktingar som på en gång hjälper till och lägger sig i, och hoppas på ett utlovat statligt arbete för att kunna försörja sin familj.

Att Härgestam pendlar mellan dessa båda miljöer, församlingen i Bardopalatset och Amiras hemby, är förstås en av skildringens stora vinster. För vad betyder en grundlag, allt det arbete de tre kvinnorna i Tunis och många med dem lägger ner på att diskutera förhållandena mellan mänskliga rättigheter och religion, synen på män och kvinnor, familj och barn, om den inte också får reell betydelse ute på gatorna, på landsbygden, för vanligt folk?

Tålamodet tryter, politikerna emellan likaväl som på gatorna och i byarna. Vad håller de på med där i Bardo, egentligen? Målsättningen om en ny grundlag efter ett år blir till två år, blir till tre år. Flera oppositionspolitiker mördas på öppen gata. Protester, strejker och blockader ploppar upp mest överallt och hela tiden. Det är ingen enkel match, att förändra ett samhälle. Inget man gör över en natt.

Tydligast blir det just i Amiras liv, i hennes jakt på det där jobbet som hon blivit lovad i egenskap av martyränka, i hennes beroende av släktingar och vänner och hennes ständiga balanserande mellan omgivningens förväntningar, praktiska nödvändigheter och att någonstans försöka klämma in vem hon själv är och vill bli. Inte minst det där med jobbet ger ett fullkomligt kafkaeskt intryck och där någonstans måste man kanske ifrågasätta fördelningen av huvudpersoner i Det här är vår tid.

Det är ju ett ovanligt långsiktigt och fängslande arbete Härgestam gjort med att följa de fyra kvinnorna under så lång tid – även om alla långt ifrån alltid låter henne komma riktigt nära – och det är förstås en viktig poäng att få olika politiska perspektiv på arbetet i Bardo (även om det långt ifrån alltid är klart var de politiska skiljelinjerna i tunisisk politik går). Men hade Amira behövt vara ensam representant för det så kallade vanliga folket, de som ska leva under den nya grundlagen? Här framstår Amiras och de andras världar som närmast fullständigt skilda åt, men om politiken ska få någon mening måste de ju mötas. De fina, abstrakta orden måste på något sätt omsättas i praktik. Hur ska det gå till?

Kanske är det där den verkliga ödesfrågan ligger, och för det krävs det någon sorts ytterligare uppföljning. Precis som i den där jämförelsen med den utdragna förlossningen är det ju trots allt inte när den är över som det är slut. Det är då det börjar.

Similar Posts:

• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Informativt om en pågående process
• ”Rädslan är borta. Vi kan aldrig gå tillbaka.”
• Hela befolkningen som gisslan
• Rappt om upptakten till den arabiska våren

I tältstaden som uppstått som en protest mot Hosni Mubaraks regering finns också Alaa Mohamed, också han i 30-årsåldern. Han har aldrig engagerat sig politiskt förut, protesterat, men med alla mutor man tvingas betala räcker lönen som byggnadsingenjör inte till – inte om man inte själv ser till att plocka in mutor, och det vägrar han. Nu kryper han in under en av pansarvagnarna som bevakar torget när han ska sova om nätterna, så att den inte ska kunna börja rulla utan att först krossa honom.

Det är februari 2011 i Egypten och början på en resa genom den arabiska våren, en resa i Egypten, Syrien och Iran mellan februari 2011 och juni 2013. Journalisten Staffan Lindberg har rapporterat därifrån för Aftonbladet och Fokus räkning, men säkert får långt ifrån allt man upplever som utrikesreporter plats i tidningsartiklar.

I Blod är ett billigt pris för frihet kommer vi närmare en journalistisk vardag där man kanske måste utge sig för och uppföra sig som vanlig turist för att inte dra säkerhetspolisens blickar till sig, där källor riskerar sina liv, där man försöker hitta igen och hålla kontakten med de människor man träffat samtidigt som man måste försöka undvika att utsätta dem för fara. Framför allt förvandlar boken förstås just människorna som vanligen glimmar förbi i en folkmassa eller kommer till tals med någon enstaka mening till individer, människor med en bakgrund och med drömmar om framtiden.

Revolutionens första tid präglas av enighet och ”en mäktig entusiasm” citerade jag just Carl-Göran Ekerwalds bok om franska revolutionen. Blod är ett billigt pris för frihet är till stor del en bok om vad som händer sedan, om hur man orkar fortsätta hoppas när även nästa president blir en besvikelse, när strukturerna visar sig segare än man kanske riktigt räknat med, när revolutionen slagits ner eller urartat i inbördeskrig, när vissa av de revolutionära krafterna har lättare att göra sina röster hörda än andra.

Revolutionen den 11 februari 2011 hade inte gett Egypten demokrati. Långt ifrån. Men något hade förändrats. Under Mubarak hade få vågat tro att ett annat samhälle var möjligt. Än mindre yttrat det öppet.

Nu pågick strejker och demonstrationer överallt och hela tiden och det stod slagord på nästan varje mur. Kairo hade blivit hela världens protesthuvudstad.

Sista ordet får journalisten Amina Ismail, Lindbergs tolk i Egypten. ”Det som formats under mer än ett halvsekel kan inte ändras på två eller tre år”, säger hon, men lägger till: ”Det finns i alla fall en sak som förändrats till det bättre efter revolutionen”: ”Rädslan är borta. Det är den viktigaste och den enda skillnaden. Vi kan aldrig gå tillbaka.”

Similar Posts:

• Informativt om en pågående process
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• ”Sedan splittras bilden.”
• Den långa vägen mot demokrati
• Människorna mitt i revolutionen

Mohammad Fazlhashemi börjar med att ge en kronologisk bild av folkresningarna med början i Iran sommaren 2009, då fredliga protester mot valfusk brutalt slås ner. Sedan hoppar vi till Tunisien december 2010 då frukthandlaren Mohammed Bouazizi tänder eld på sig själv i ren desperation över hur myndigheterna behandlar honom. Detta betraktas som startskottet till Jasminrevolutionen som även inspirerar folket i Egypten och Jemen att resa sig mot sina diktatorer. Algeriet, Bahrein och Libyen hakar på och senare även Oman.

Jag uppskattar sådana här tydliga kronologiska redogörelser. Det ger mig någonting att hänga upp resten av resonemanget på. För Fazlhashemi är mycket ambitiös i sin vilja att förmedla orsakssammanhang, historisk bakgrund och förväntade effekter. Boken är indelad i 25 kapitel med rubriker som ”Islam och demokrati”, ”Politisk islam som maktfaktor” och ”Utländsk konspiration”. Det hinner kanske inte bli någon djupdykning i någotdera av ämnena eftersom boken bara har 224 sidor, men han lyckas alldeles utmärkt med att ge en intresserad läsare som jag själv, utan speciella förkunskaper, en bra överblick över vad som har hänt och varför.

En viktig fundering han behandlar är om den mest naturliga vägen till demokrati i regionen går via islam. Det känns ju ganska rimligt, eftersom det stora flertalet av medborgarna anser att religionen är en naturlig och viktig del av livet. Han presenterar läsaren för ett flertal arabiska filosofer och idéhistoriker som är verksamma både inom och utanför islam. I dessa kapitel ges en bra insikt i de idéströmmar som rör sig i regionen. Men trots en pragmatisk syn på religionen i förhållande till ett demokratiskt statsskick, så verkar det ännu vara långt kvar innan västvärden kan göra sig fri från tanken om islam och muslimer som något annorlunda.

Det är här någonstans kapitlet om kvinnornas situation efter den arabiska våren dyker upp och jag känner att det blir lite jobbigt för mig. Jag vill gärna vara en sådan människa som inte gör skillnad på samhällen beroende på religionens närvaro. Men det går inte när all religion tycks bygga på kvinnans underordning i samhället. Detta är ett rött skynke för mig, och jag låter mig provoceras trots det logiska i argumenten att varje samhälle bör utvecklas utifrån dess egen bakgrund. Kan vi inte bara ta bort allt förtryck i religionens namn på en gång så blir allt så mycket bättre?

En bra sak som följt i den arabiska vårens kölvatten verkar dock vara att anmälningar mot sexuella trakasserier och övergrepp har ökat och åtgärdats i högre grad.

Fazlhashemi tar också upp västnationernas ansvar och historia av att hålla diktatorerna bakom ryggen för att säkra stabilitet i området. Ett sådant agerande gör det oundvikligt att betrakta väst som hycklare som ogenerat praktiserat helt olika syn på människors medborgerliga rättigheter. Att säga sig stå för demokratiska värden när man samtidigt medverkar till att undanhålla andra nationers medborgare detsamma känns ganska ofräscht.

Jag är glad att jag läst den här boken. Den har ökat min kunskap och förståelse för situationen i MENA-regionen. Samtidigt har den påverkat mitt humör ganska mycket. Direkt efter läsningen kände jag mig ganska hoppfull, men nu efter en tid blir jag mest nedstämd när jag tänker på den. Förändringen, stabiliteten, demokratin. Vart tog den vägen?

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islam i ett nötskal
• Tankar om islam och terrorism
• Islam – ja, det handlar om oss
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister

Inte heller många tunisiska medier har rapporterat om händelserna men som Lina Ben Mhenni också skrev i ett blogginlägg:

Några av dessa händelser har fått medial uppmärksamhet – och med media menar jag medborgarnas mediekanaler (bloggar, Facebook och Twitter) eftersom våra officiella medier nöjer sig med att redogöra för presidentens, presidentpartiets och de regimtrognas förehavanden samt visa utrikesnyheterna och sporten m.m. – inget annat har rapporterats.

Som Yasmine El Rafie skriver i förordet har oppositionella journalister fängslats och tystats ner. Bloggarna har därmed varit de som har kunnat föra kampen, sprida information om demonstrationer och rapportera om dem. Givetvis har försök gjorts för att stoppa även dem. Lina Ben Mhenni skriver om vänner som har skadats, förts bort och fängslats, bloggar som censureras och stängs ner, och (tillfälliga) blockeringar av sociala medier som Twitter och Facebook.

Lina Ben Mhenni reser nu världen runt och pratar om demokrati. Hon var i Stockholm den 8 mars i år och deltog i arrangemanget Samtal och storm på Dramaten, ett samarbete mellan tidskriften 10TAL och svenska PEN. Hon är dock ingen politisk expert. Hon är en helt vanlig människa, som bryr sig och vill skapa förändring. Förändring har hon och andra, det påpekar hon noga, skapat genom sina bloggar. Det är med ett enkelt, begripligt språk hon levererar sina texter och åsikter. Det märks också att många texter är skrivna i all hast och i stundens hetta. Det gör dem rappa och skarpa men gör också att de saknar en viss tyngd. Det stör mig att man (från förlaget) har klippt i vissa av texterna, när det är det de har kämpat för att undvika.

Det finns en nackdel med att Lina Ben Mhenni inte är den där experten på politik. Bloggtexterna blir inte så djuplodande och jag ställer mig en del frågor under läsningens gång. Å andra sidan har experterna avlöst varandra i dagstidningar och morgonsoffor under och efter den arabiska våren. En fråga som jag ställer mig får jag också svar på i en av de sista texterna i Tunisian girl: Varför gjorde Tunisiens folk revolution när de gjorde det? Svaret är givetvis komplicerat men en del av det stavas Internet.

I oktober 2009 var 860 000 tunisier medlemmar i Facebook. I februari 2010 hade siffran stigit till 1 125 000. I januari 2011, efter alla händelser, fanns det inte mindre än 2 400 000 Facebookanvändare i Tunisien. På två år hade siffran så gott som tredubblats! Av de elva miljoner invånarna i vårt land som är tillräckligt gamla för att demonstrera eller rösta, har nästan alla direkt eller indirekt tillgång till internetvärlden.

Nu strävar Lina Ben Mhenni och övriga medborgare i Tunisien efter ett land och en värld utan tortyr, våld och censur. Än är det inte helt självklart. Diktatorn är borta men det är samma medier som har jobbat för honom som nu ska rapportera i ett fritt Tunisien.

För oss är det självklart att vi ska få uttrycka oss fritt; därför är det nyttigt att läsa om människor som har erfarit motsatsen men inte gett upp.

Uppdatering 22/4: I recensionen har jag skrivit att jag stör mig på att förlaget har klippt ut delar av texten. Jag har nu uppmärksammats på att Lina Ben Mhenni har gjort det själv och det handlar om delar av citat som har tagits bort i originaltexten. Det är förvisso fortfarande något jag stör mig på men det är inte förlagets fel.

Similar Posts:

• Förbjudna böcker – special om censur och ordets frihet
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Bloggbråk blir poesibattle
• Informativt om en pågående process
• Den långa vägen mot demokrati