För några år sedan recenserade jag En liten smula underbar av den engelska komikern Dawn French och tyckte inte att hennes bok var så rolig. Förlaget citerade en recension av The Times, som hade utlovat att man skrattar på varje sida. Så var det inte alls med den boken, men tänk om man kunde hitta en sådan bok! Och nu har jag faktiskt hittat den. Med risk för att göra någon besviken, recensioner av humor är nog ganska riskfyllda, så vill jag påstå att man dessutom skrattar flera gånger på varje sida när man läser Hans Alfredsons första bok. Jag vågar inte precisera antalet (i genomsnitt). Det är svårt med humor i bokform. Det gäller att befinna sig på rätt våglängd med läsaren eller med författaren och det är nödvändigt att läsaren befinner sig i ett för humor mottagligt sinnelag. Och så är ju verkligen inte alltid fallet. Men vid denna läsning föll det mycket väl ut, i alla fall för mig, och det måste kunna gälla en mängd andra människor också.

Tage Danielsson och Hans Alfredson tillhör mina föräldrars generation. Under min uppväxt införskaffades och spelades LP-skivorna från Hasseåtages revyer på vår grammofon och med dem alla sketcher med Lindemännen; det var alltid roligt att lyssna på allt detta. Mina föräldrar hade dessutom båda studerat i Lund. Min pappa läste i Lund samtidigt som Hans Alfredson, min mamma var där först när Alfredson lämnat stan och flyttat till Stockholm. Men min pappa var inte och såg Lundaspexet Djingis Khan 1954, som Alfredson var med och skrev. Däremot såg han Hans Alfredson i AF-borgen (AF= Akademiska Föreningen, som ligger centralt i parken Lundagård mitt emot universitetshuset), springandes i trapporna där, väldigt pigg, glad, skrattande och omsvärmad och beundrad av andra studenter. Jag är tämligen övertygad om att året för denna iakttagelse var 1956, för det var det året som Alfredson var redaktör för den gamla ärevördiga studenttidningen Lundagård. Se länken ovan till hans första ledare.) Tidningens redaktion låg förmodligen på samma plats som den fortfarande gör: i AF-borgen, på fjärde våningen i det runda tornet. Jag var själv uppe i det där runda tornet för snart 30(!) år sedan och fick en intervju med Gunnel Vallquist publicerad. ”Ta bort allt som handlar om katolicism!”, uppmanade mig redaktören. Underförstått, ingen är intresserad av att läsa om det. (Och detta i en studenttidning i en universitetsstad!) Jag gjorde som jag blev tillsagd.

I En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården spelar Hans Alfredson upp sitt register av fantasifullhet och kvickhet, med en humor full av absurditeter, oväntade vändningar, och en viss brutalitet. Hans humor är Monty Pythonsk före Monty Python, de fanns först i slutet av 60-talet. Här finns också filosofiska betraktelser som blandas med vissa poetiska anslag. Boken tar upp alla möjliga aspekter av brännandet av löv och annat avskräde i trädgården. Författaren utgår från att brännandet av högar i trädgården är en manlig syssla, ja, det kanske fortfarande är mest män som gillar att bränna upp saker i trädgårdar, vad vet jag. Han belyser nyttan av att bränna löv och annat skräp, brännandets estetik, diskuterar lämplig tidpunkt för uppbrännandet, och lämpliga antändningsmedel, lämplig klädsel vid utförandet och de olika specialredskap som kan införskaffas för ändamålet och så vidare. Brännandet kan ses som en terapi, en alldeles speciell upplevelse av ”den stilla ron och blickandet in i sig själv”, men det är också vanebildande. Det finns äventyr, men också en hel del faror förknippade med eldandet: det kan ta eld i kläderna, man kan få gnistor i ögonen, man kan må illa, rent av förgiftas av röken, man kan sticka sig på törnen m.m., man kan få ståsår och sittsår, man kan få förskjutningar i lederna, man kan få kontusioner, sträckningar m.m., man kan bli förkyld, man kan få värmeslag, och man kan bli vansinnig. Ja, det mesta kan hända när man bränner lövhögar, kvistar och gamla hallmattor.

Hans Alfredsons mångsidighet visar sig här också genom att han själv illustrerat sin bok, både omslag och därtill med ett tjugotal roliga teckningar i färg – ”i färgerna svart och vitt”, som han påpekar. Kontentan av att läsa boken är nog denna att det inte känns direkt avskräckande att elda högar av diverse avskräde i hörn av trädgårdar, men man förstår att det kan uppstå problem när man ägnar sig åt denna denna syssla, eller ska man här snarare använda ordet utmaningar, för att nutidsmänniskan ska förstå vad det hela handlar om.

Brännandet av löv och avskräde i trädgården kan, som sagt, också vara mycket beroendeframkallande. Ett särskilt kapitel ägnas denna åkomma:

En man som fått sin själ förgiftad av den obändiga lusten att stå med krattan i hand vid en liten lövhög i trädgården, kan under den förfärliga avhållstiden (15 maj-15 sept.) gripas av en så förtärande drift att börja bränna att han verkligen gör det, trots samhällets lagar och samvetets bud. Men hellre än att någon skall begå ett sådant brott, vill jag här ge anvisningar på några substitut, som skall ge den lidelsefulle ett visst utlopp för driften, utan att några skadeverkningar, inre eller yttre, uppstår.

Brännaren tipsas om att skaffa sig falska brännhögar, substitut för de riktiga, tills tiden på nytt är inne för bränning, då hösten har kommit åter eller då snön på nytt har dragit sig undan.

Jag låter min pappa läsa några sidor i början av boken, han som själv blev komiker på äldre dagar och under många år var ståuppare på Stockholms tiljor. ”Inget för ungdomar”, tror han. ”Den är för gammaldags och med ett alltför akademiskt språk.” Han tycker inte det han läser är särskilt roligt, (kanske hade han gillat senare delen av boken bättre) däremot tycker han att teckningarna är påhittiga. Ja, det är inte lätt med humor!

Similar Posts:

• Tema: HasseåTage
• Mästare på svenskspråkiga limerickar
• Humor och sammanhang
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Svårslagen folkhemsk humor

Flera av de ypperliga brittiska komikerna i denna TV-serie har, förutom olika sorters manus, även skrivit böcker. Och 2010 var det Dawn Frenchs tur att komma ut med en roman: A Tiny Bit Marvellous. Boken handlar om familjen Battle, en både vanlig och ovanlig familj med olika problem och konflikter. Familjen som består av pappa, mamma och två barn, bor i staden Pangbourne i södra England. Berättelsen utspelas i vibrerande engelsk nutid, vilket känns kul. Facebook-livet är ganska centralt i berättelsen. Likaså är smartphones, kläder, musik, TV-program, kändisskap och talangjakter och dylikt dominerande ingredienser, viktiga för familjens två tonåringar.

Dawn Frenchs roman är alltså väldigt mycket nutid, men med eviga problem, kan man nog säga. Där finns åldersnojor, kärleksbekymmer och vänskapsproblem. Ja, det är ju inga nya teman, direkt. Men genom att skildra dem på ett humoristiskt sätt kan man få insikt om att vissa problem kan vara överdrivna och uppförstorade och därmed få hjälp med att lösa dem. Detta händer kanske den som läser denna roman, som är fylld av en hel del överdrifter och skruvade situtationer. Tre av familjemedlemmarna, den 16-årige Peter, som vill kallas Oscar (författaren med efternamnet Wilde är en favorit), den 18-åriga Dora, och Mo, deras 49-åriga mamma, får genom hela romanen omväxlande i egna kapitel berätta som i en dagbok vad som händer dem och hur de ser på tillvaron och övriga familjemedlemmar. Det är ett berättargrepp som är effektivt och avslöjar mycket om de olika karaktärerna. Och man får som läsare en ganska intressant inblick i sonens, dotterns och mammans tankevärldar – och språk. Och eftersom Dawn French är medelålders kvinna, (det är nog därför), blir det ändå allra mest Mos, (mammans) berättelse som dominerar, tätt följd av dotterns och sonens. Pappan kommer bara direkt till tals en enda gång.

Mos problem är till stor del åldersnoja. Hon är förfärad över de ålderstecken hon bland annat ser i sitt ansikte:

Jag vände på spegeln och såg mig i den förstorade sidan och upplevde något som måste beskrivas som genuin fasa. Den sortens skräck som får en liten bit av trosorna att krypa in i anus. Vad var nu detta för ett nytt helvete? Det är så mycket som har förändrats, och alltsammans på helt andra sätt än jag trodde. Visst väntade jag mig rynkor och säckig hy, men inte i den här formen. Dragen ser ut som om de hade tryckts ihop i sidled i ett skruvstäd och sedan fått stelna över natten. De flesta av linjerna i mitt ansikte löper alltså uppifrån och ner. Va?! Raviner från näsvingarna till mungiporna och ner över hakan, djupa fåror i pannan och – det allra märkligaste – stora lodräta rynkor på överlocken, från brynen ner till fransarna. Vad är det?! Något som jag aldrig har sett förut, inte i ett enda ansikte [...] Dessutom har jag tydligen fått nya ögonlock. Ovanpå de gamla. Som om smält lavahud har runnit ner från ögonbrynen och börjat sprida sig över ögonfransarna, som knappast orkar bära tyngden. Var kommer all denna hud ifrån? Har den legat gömd under hårfästet och bakom öronen och väntat på att slå till runt femtioårsdagen? Nja, kanske inte slå till, utan snarare sippra ner. Ansiktet har kapitulerat.

Mos ålderskris sätter för en tid hela hennes tillvaro på spel.

Romanen rymmer också många humoristiska och lite överdrivna skildringar av de två tonåringarna, Dora och Oscar, och deras tankar: Det verkar som att Dawn French har tonårsbarn själv. Dottern är osäker, slarvig och ständigt på jakt efter bekräftelse. Trots att modern Mo är ungdomspsykolog har hon inget bra inflytande på sin dotter. Sonen är lillgammal, mycket självsäker, begåvad, homosexuell och excentrisk. Han är mycket sin systers motsats.

Dawn French anstränger sig mycket för att vara rolig. Visst, det är fantasifullt, infallsrikt, galet och ibland överraskande, men berättelsen inbjuder tyvärr inte så mycket till skratt, som jag hade hoppats. Snarare är romanen en feelgood-roman, med vissa komiska poänger. Jag hade väntat mig mer av denna begåvade komedienne. För att höja förväntningarna ytterligare kan man dessutom på bokens omslag läsa korta citat ur engelska tidningars recensioner: ”Extremt roligt”, Sunday Times, ”Mycket insiktsfull. Man skrattar på varje sida!”, The Times.

Tänk tanken att det skulle finnas en bok, där man skrattar på varje sida! Vilken skatt! Kanske kan en del seriemagasin ha den effekten. Den här berättelsen skulle säkert bli roligast i filmad version, med Dawn French själv i huvudrollen. Men om nu inte romanen är så väldigt rolig, så visar den sig mot slutet ha tydliga och ”nyttiga” budskap, och berättelsen knyts ihop på ett bra och riktigt gripande sätt.

Här vill jag också uttrycka min bestörtning över den oerhörda mängd korrekturfel som denna svenska översättning innehåller. Först försökte jag i all välmening få det till att alla dessa fel kunde vara medvetna fel, som skulle ge uttryck för ett lite slarvigt ungdomsspråk eller liknande. Men den tanken fick snabbt falla bort, eftersom felen inte dyker upp på något konsekvent sätt. Jag har aldrig någonsin läst en bok som haft så många korrekturfel. Här krävs flera korrekturläsningar och en nytryckning.

Eftersom korrekturfelen knappast är författarens fel, vill jag avsluta positivt. Det gör jag genom att prisa det originella och inspirerande, som Dawn French gör, när hon avslutar berättelsen med att förmedla recept på de kakor och pajer, som romanens familjemedlemmar älskar och blir försedda med av Pamela, mormodern, en person som betyder mycket för samtliga i familjen Battle. På så sätt kombineras kakreceptbok med roman, på ett naturligt sätt, och något sådant har jag inte sett tidigare. Ett tips för alla romanförfattare i den benhårda konkurrensen!

Similar Posts:

• Oumbärlig skrift för alla som har en trädgård, samt för alla som saknar en sådan
• Carpe Noctem
• Storartad satir
• En berättelse för vår tid
• Smeksamt som sammet