dagensbok.com » David Brin

David Brin "The Life Eaters"

Björn Hagström — Tue, 18 Jan 2005 23:00:00 +0000

Vi är tillbaka i genren alternativ historia. Jag tycker inte om alternativ historia. Varför gillar jag då detta? En anledning är att man väldigt tydligt ser vad som är verkligt och inte så det är ingen större risk att man drar felaktiga slutsatser utifrån det man läst. I princip allt är påhittat. The Life Eaters har sitt ursprung i en kort historia med namnet Thor Meets Captain America. Titeln på originalhistorien är inget som direkt inbjuder till förtroende för det som kommer att utspela sig men oroa dig inte, du slipper helt slimmade blå tights och sköldar med amerikanska flaggan på. Captain America finns visserligen med men inte i den tappning man föreställer sig.

Brin gillar inte heller alternativ historia. I alla fall inte sådan som har med nazisternas seger i andra världskriget att göra. Det känns så otroligt, säger han, de var ju sådana klantar. Det skulle krävas mer än en enstaka händelse i historien för att man skulle ha kunna förhindra det som hände. The Life Eaters handlar om en sådan händelse. Tänk om judeutrotningen och massmorden inte bara var den galna handling det ser ut att ha varit? Tänk om det fanns ett annat mål? I Brins tappning är detta mål nekromanti? Genom morden på miljontals människor väcker man de gamla asagudarna till liv för att slåss på sin sida. Det skulle kanske kunnat ändra på krigets utgång. Kanske, för som det visar sig är inte ens gudarna allsmäktiga. Frågan är om de ens är verkliga?

Jag kommer att tänka på en scen ur Alan Moores Top 10 där gudarna spelar ut sina dramer bara för att sedan börja om från början igen. Gudarna har sin roll att spela och så även i The Life Eaters där de är lika mycket styrda av våra förväntningar på dem som vi är styrda av gudarna själva. Vem bestämmer egentligen spelreglerna och vad är verkligt? Kluriga frågor som jag inte är säker på får ett ordentligt svar men jag njuter verkligen av resan.

Asarnas tal skrivs med versaler och har o utbytt mot ø genomgående. Små detaljer som bidrar till helheten på ett bra sätt. Själva den mörka vikingakänslan infinner sig bra när asarna är med. Scott Hampton har lyckats bra såväl med detta som med helheten, ett imponerande arbete. Med meriter som Batman, Sandman och Hellraiser i bagaget väntar man sig inget annat. Jag har lite svårt för denna typ av illustrationer och föredrar oftast Frank Millers hårda tusch men den här gången fungerar det väldigt bra. Det var helt rätt artist för projektet.

Lite roligt är att ännu en gång se att Sverige figurerar i historien. Mindre roligt är att vi verkar ha blivit erövrade av tyskarna. Historien börjar med en hemlig operation på Gottland där målet är att man ska döda några asar. Inte det lättaste.

Brin kan inte riktigt hålla sig från att namedroppa lite men vem kan väl det å andra sidan? En Admiral Heinlein figurerar redan i den ursprungliga novellen och det är mycket riktigt en tribut till Robert A. Enligt Brin avslutade Heinlein inte sin militära karriär på grund av tbc utan fortsatte att stiga i graderna.

Det är både roligt och intressant att en erkänd författare som Brin ger sin in i seriernas värld. Jag hoppas det är en trend och jag hoppas det är en uppåtgående sådan.

Richard Morgan "Altered Carbon"

Björn Hagström — Mon, 02 Aug 2004 23:00:00 +0000

Richard Morgan blev ett namn att räkna med efter Altered Carbon, ett modernt actionäventyr med en hel del mörka övertoner kombinerat med en klassisk mordgåta. Mänskligheten är utspridd över ett antal världar men transporter mellan dem tar väldigt lång tid och handeln är nästan obefintlig. Omedelbar kommunikation finns däremot och det är möjligt att skicka människor och sedan placera dem i nya kroppar. En teknologi som finns tillgänglig för alla med tillräckligt mycket pengar och gör de snuskigt rika i praktiken odödliga. Man tar inte bara backup på hårddisken utan på hela sig. Ett bekant tema och tankarna far bland annat till Kiln People av David Brin.

Det är i grund och botten en klassisk who dunnit med noirkänsla á la Raymond Chandler, där man kan försöka lista ut vem mördaren är. Det är en version av det slutna rummet, ingen har kunnat ta sig in till offret så hur har han då kunnat mördas? Polisen avskriver det som självmord, något som offret själv avfärdar med att han aldrig skulle göra ett så slarvigt jobb. Han hade naturligtvis en backup i beredskap.

Polisens motvilja får honom att kalla in en specialist. Kovacs är en före detta envoy från FN som numera sitter i fängelse på Harlans World. En envoy här är något annat än det vi tänker på när vi hör ordet. Det är en sorts specialtränade supersoldater som har fått alla hämmande instinkter borttagna. Våld är deras grundinställning och alla andra handlingar är undantag och mot deras instinkter. Kovacs fraktas till jorden och ges en kropp med de implantat som krävs, och om han lyckas med sitt uppdrag blir han en fri man. Inte illa med tanke på att han har över hundra år kvar av sitt straff som avtjänas virtuellt.

En renodlad who dunnit är kanske inte riktigt det som går hem i bokväg idag men när det blandas med väl avvägda portioner grymt övervåld med jämna mellanrum kommer saken i ett helt annat läge. En spännande kombination som fungerar bra och Morgan har alla förutsättningar att bli en bra författare i framtiden. Som det är nu berör det mig inte tillräckligt. Det finns ingen riktig själ i historien trots att han skapar en del intressanta karaktärer och en intressant och väl genomarbetat värld. Han har gått längre än många men ändå inte riktigt tillräckligt långt.

Själva mordgåtan lämnar också en del övrigt att önska, lösningen kunde ha varit klurigare. Min första misstanke höll mer eller mindre genom hela boken och det är inte ok. Att huvudpersonen förs till jorden, en plats han inte satt sin fot på tidigare ger Morgan möjlighet att förklara kluriga aspekter av historien och världen på ett naturligt sätt. Vi lär oss i samma takt som Kovacs. En enkel och effektiv lösning men ibland blir det lite väl övertydligt och är ännu ett exempel på att Morgan har en del att lära.

Är du ute efter mycket action men samtidigt gärna vill ha något lite klurigt, något att tänka på är Altered Carbon helt rätt för dig, men vänta dig inte allt för mycket. Riktigt bra underhållning för stunden men inget revolutionerande.

David Brin "Kiln People"

Björn Hagström — Sat, 18 May 2002 23:00:00 +0000

Ditotech, skapa kloner av dig själv med 24-timmars livslängd. Det ultimata slit-och-släng samhället. Ditos eller golems som dom också kallas utför sysslor du inte vill eller kan utföra själv. Och det bästa av allt, om du vill kan du ladda in ditots minnen och göra dom till dina egna när dygnet börjar närma sig sitt slut. Ditos kallar detta sin möjlighet till evigt liv.

Vi följer Albert Morris. En detektiv vars ditos tar på sig två motstridiga uppdrag. Detta får den ena diton att bryta kontakten med sitt original och därmed även chansen till ”evigt liv”. Vi får följa ditos som försöker spåra upp andra versioner av sig själv. Man brukar säga att det är svårt att gömma sig för sig själv och det stämmer fortfarande, den som förföljer dig har precis samma minnen som du och vet hur du tänker. En av de ditos vi får följa tror sig vara en frankie, ett frankensteins monster. En misslyckad dito som inte är en kopia av sin skapare utan en egen individ som har sina egna ambitioner och livsmål.

Möjligheterna med den här välden är oändliga. Man kan skapa ditos som inte är mänskliga för att tävla på arenorna mot andra kämpar. Om man förlorar är det bara att inte ladda in minnena. Om det nu inte är den typen av minnen man är ute efter förstås… Om det inte lockar att slåss kanske ett dygn som delfin i havet gör det?

Ditos har olika färger beroende på vilket syfte dom ska fylla. Standard ditos är gråa och klarar av de flesta uppgifter. Enklare sysslor lämnar man till en grön som inte kan känna lukt och smak (perfekt för städning). Man möter en uppsjö av ditos med olika färger, platina, lila, koppar, svart och till och med en i mocka. Svart/gulrutiga är naturligtvis taxichaufförer. Tråkigt nog märker man ingen större skillnad på ditos av olika färger. Dom beter sig nästan likadant allihop. Tråkig tycker jag, det hade blivit en mer spännande värld om man hade märkt lite större skillnader.

När man har ditos behöver man tydligen inte kriga längre och dispyter avgörs istället upp på minislagfält där lag med ditos tävlar mot varandra. Vinnaren får rätt till vad det nu var man var oense om. Detta om något visar att det är science fiction vi pratar om. Dessa krig har ersatt amerikans fotboll som den stora folksporten. Man får inte reda på om krigen avbryts för reklampauser men det skulle inte förvåna mig.

Känslan man får i Kiln People påminner lite om Asimovs robotserie eller en gammal deckare av Agatha Christie där man nästan kan lista ut vem skurken är. En riktig Who dunnit alltså. Det är ett genuint hantverk, välskrivet och väl genomtänkt.

Världen Brin skapar är som sagt var fascinerande och helt enkelt underbar och jag hoppas det kommer fler böcker i samma miljö. Tyvärr tappar historien lite tempo i andra halvan. Kommer det en uppföljare kommer jag definitivt att stå i kö för den. Har du inte läst något av Brin tidigare skulle jag rekommendera att du börjar med den första uplift-trillogin eller Earth även om Kiln People inte alls är ett dåligt val.

Även om Kiln People inte är Brins mästerverk visar den helt klart att han fortfarande är ett av de stora namnen inom SF. Det ska bli otroligt spännande att se vad han kommer ut med härnäst.

David Brin "The Postman"

Björn Hagström — Wed, 27 Feb 2002 23:00:00 +0000

Brin var en av de första SF-författare jag fastnade för. Då var det inte The Postman det handlade om utan den första Uplift-tilogin som fångade mig. Men inte ens denna trilogi, oavsett hur brilliant den är räknas som kronan i Brins samlade verk. Nej, mästerverket är tegelstenen Earth. En rafflande historia med mycket teknik jargong och snabba vändningar.

Varför? Man kan fråga sig varför jag väljer att recensera The Postman istället för mästerverket? Första gången jag läste den fick den mig att tänka på människans otrolig överlevnadsinstinkt. Boken i sig är inte så speciell men då talade den verkligen till mig. Den är speciell utan att vara exceptionell, den är mjuk utan att bli patetisk (även om det är nära några gånger) och den inger hopp när det inte finns något. Tyvärr så har den fått väldigt dåligt rykte i och med att "storfilmen" med Kevin Costner floppade så totalt. När jag såg filmen blev jag inte besviken på det sätt man brukar bli när man ser en filmatisering av en bok man läst och gillat. Jag blev mest arg över att de inte tagit till vara på de möjligheter boken erbjuder. Boken är mycket mjukare och hade mer legat åt dramahållet om man följt historien bättre.

Tyvärr känns det lite som om Brin tappar tålamodet mot slutet. Historien snabbas upp och slutet känns lite plötsligt och avhugget på något sätt. The Postman är angenäm läsning även om den inte kommer få dig att ligga sömnlös på nätterna.

Nu känner jag ett det verkligen är dags att ta och läsa den nya stiftelsetrilogin där Brin har skrivit en av delarna. Det ska verkligen bli spännande.

Orson Scott Card "Ender's Shadow"

Björn Hagström — Sun, 17 Jun 2001 23:00:00 +0000

Ni vet en av dom där böckerna som man bara inte kan sluta läsa? En av dom där tre, fyra fem som när man tänker tillbaka på alla böcker man läst sticker ut och verkar skrika "HÄR ÄR JAG, HÄR ÄR JAG!!!". För mig, jag vet att det gäller många andra också, är Ender's Game av Orson Scott Card en sådan bok.

Vi får följa Andrew "Ender" Wiggin, pojkgeniet som har hela världens framtid vilandes på sina axlar, genom utbildningen på Battle school där lärarna tränar begåvade ungdomar, ja egentligen bara barn, till att bli morgondagens härförare i kriget mot The Buggers som anfaller jorden. The Buggers är en klichéarted insektsliknande ras som varit nära att utrota mänskligheten i ett tidigare krig och nu väntar man på nästa anfall. Att det är en gammal och beprövad idé är inget hinder då de bara utgör bakgrunden till den historia som Card berättar på ett så otroligt varmt och mänskligt sätt.

Ender's Shadow tar oss tillbaka till världen från Ender's Game men det är varken en sequel eller prequel utan något i alla fall inte jag läst tidigare; en parallell. Den utspelar sig med andra ord mer eller mindre under precis samma period som sin föregångare men det räcker inte med det utan den utspelar sig även i samma miljö med mer eller mindre samma huvudpersoner men sett ur en annan deltagares perspektiv. Här får vi följa Julian "Bean" Delphiki som är den minsta och yngsta deltagaren i gänget kring Ender. Bean som växt upp på Rotterdams gator och har fått slåss för att överleva möter Ender som i mångt och mycket är Beans totala motsats samtidigt som de har så mycket gemensamt.

Bean lever verkligen i Enders skugga och tar på sig en stödroll och lever som en parasit i symbios med sin ovetande värd. De båda genomgår stora förändringar i Battle School och växlar på något sätt roller allt eftersom handlingen fortskrider. Förändringarna får hjälp på traven av de lärare som ständigt är närvarande men som samtidigt inte, i alla fall inte som barnen uppfattar det, aktivt tar del i händelserna.

Båda böckerna handlar om personlig utveckling, om vikten av att ifrågasätta sig själv samt hur svårt det är att vara en egen person. Ender flyr från konsekvenserna av vad han gjort på Jorden samtidigt som Bean flyr från vad han inte gjorde. Problemen och lösningarna är mer lika än man kan tro.

Ett tema som kommer igen i det mesta Card skriver är religionen. Själv är jag inte speciellt religiös och kan tycka att det lätt blir patetiskt när författaren på ett genomskinligt sätt försöker marknadsföra sin tro. Card har en annan vinkling på det hela då han blandar in flera olika religioner och för fram både för och nackdelar på ett till synes opartiskt sätt. Att använda religionen som en drivkraft och motivation är hur som helst en konst han verkligen bemästrar. Det gör karaktärerna mänskliga samtidigt som man får en sinnesbild av hur dom är utifrån den klichéartade bilden man själv har av religionen i fråga.

Det spelar nog ingen roll i vilken ordning du läser dom men jag rekommenderar att du börjar med Ender's Game. Det kan inte gå fel, det är jag helt övertygad om. Ender's Shadow är en något svagare bok och kommer inte med på min topp tio, men det är inte med många platser som den missar listan och om jag hade läst böckerna i en annan ordning hade den säkerligen varit det.

Det finns redan en uppföljare som heter Shadow of the Hegemon. Vi får se om jag kanske återkommer med en recension på den också lite längre fram. Jag kan kort säga att den är klart läsvärd den också. Card har även meddelat att det kommer två böcker till i Shadowserien nämligen Shadow of Death (a.k.a. Shadow of the Valley of Death) samt Shadow of the Giant.

Om du inte redan har stiftat bekantskap med Herr Card tycker jag att du genast ska bege dig till sciencefictionbokhandeln och åtgärda problemet. Jag drar mig inte för att jämföra Card med Asimov, Brin, Bear och Verne när det gäller sciencefiction. Alla fyra böckerna i Ender-serien är otroligt läsvärda och detsamma gäller för båda böckerena i Shadow-serien. Hans Homecomming kvintett är dock inte mycket att hurra för medan det finns ett flertal andra höjdpunkter som Pastwatch – the redemption och Christopher Columbus, Lost Boys (som inte har något med filmen med samma namn att göra) och The Worthing Saga och jag ser verkligen fram emot att stifta bekantskap med Alvin Maker vilket jag fortfarande inte hunnit med.

Greg Bear "Darwin's Radio"

Björn Hagström — Fri, 18 May 2001 23:00:00 +0000

"In the next step of evolution, humans are history…" är underrubriken till Darwin's Radio. Det var länge sedan en underrubrik på detta sätt sammanfattar själva essensen, kärnan i en bok. Bear har på sitt eget unika sätt skrivit en vetenskaplig thriller i världsklass. Det är dold information i vår arvsmassa som vaknar till liv för att spöka för oss och en examen i biologi är nog inte helt fel om du vill förstå de mer komplicerade och vetenskapliga delarna av boken. Själv tragglade jag mig igenom fikonspråket med hjälp av gamla gymnasiekunskaper (min biologilärare hade varit stolt). Darwin's Radio innehåller dock både en ordlista i slutet och en snabbkurs i biologi och det hade inte alls varit helt fel om man hade känt till det INNAN man började läsa…

Nästan alla pionjärer är ifrågasatta och de flesta bevisas även ha mer eller mindre fel i slutändan. Vad de har gemensamt är att de bryter ny mark och inspirerar kommande generationer till att fortsätta utforskningen. Darwin är inget undantag. Det finns ganska få bevis för att arterna utvecklas kontinuerligt eller i små steg. De fysiska bevis som finns anses av en del peka på motsatsen, nämligen att vi utvecklas i stora steg. På bara några generationer har en ny version av den gamla varelsen tagit över platsen i ekosystemet. Detta är utgångspunkten för Darwin's Radio. Bear har gjort ett enormt förarbete för att få det så vetenskapligt korrekt som möjligt och det märks. De grundläggande tankarna som kommer fram i boken är som sagt var inte unika, men att lyckas samla det i ett sammanhängande och spännande verk på detta sätt är imponerande.

Jag ska inte ens ge mig in på att försöka förklara hur historien hänger ihop, då jag absolut inte är någon Greg Bear. Det räcker med att säga att man i ena änden stiftar bekantskap med nedfrusna Neanderthalare samtidigt som man i andra änden kopplar ihop fyndet med den allra senaste biologiska forskningen. Precis som Bears andra verk är detta komplicerat med ett antal svängar fram och tillbaka samtidigt som karaktärerna hela tiden utvecklas på ett naturligt sätt. Jag är fortfarande lite osäker på hur jag ställer mig till slutet, men har även förståelse för att det nog var det enda tänkbara. Detta är ingen spoiler så du behöver inte vara upprörd över att jag talar om hur boken slutar för det gör jag faktiskt inte! Det är nog inte helt omöjligt att vi i framtiden kommer se en uppföljare; "Darwin's Radio: Stereo edition", så håll ögonen öppna.

Bear skriver som sagt var på ett ganska speciellt sätt. Fokus ligger på det viktiga i ett händelseförlopp utan att för den sakens skull göra det alltför uppenbart åt vilket håll historien är på väg. Dialogerna mellan de olika karaktärerna är även den oftast snabb och enkel, typisk för Bear. Det tar ett tag att sätta sig in i hans sätt att skriva, men när man väl fastnat och kommit in i historien flyter det bara på.

Den här effektiviteten kan vara jobbig och jag har själv problem med en annan av hans böcker nämligen "/(Slant)", som jag bara lyckats läsa början på ett par gånger. I det fallet är det i och för sig fråga om en uppföljare och jag har inte läst föregångaren, vilket kanske bidrar till att jag har svårt att få ett bra grepp om historien.

Ett av de senaste släppen från Bear är Foundation and Chaos som jag tyvärr inte läst, men vad jag förstått ska den vara auktoriserad av Asimovs efterlevande och det måste vara ett gott betyg till vilken författare som helst. Jag är säker på att vi inte har sett det bästa Bear har att ge ännu, utan det kommer fler storverk framöver och det är något jag verkligen ser fram emot.

Något som förbryllar mig är att han har skrivit en Star Wars-roman, Rogue Planet, som nyligen släpptes. Personligen har jag betraktat den typen av böcker som skräp. Ni vet, den typen av böcker som någon har fått betalt för att skriva och de framställs på löpande band, nästan som kioskdeckare. Nu älskar jag i och för sig Remo så jag har inget emot kioskdeckare egentligen men när jag köper en "riktig" bok förväntar jag mig lite mer. En möjlig förklaring är att han måste göra något för att hålla uppe läsarnas intresse. Name recognition är viktigt och att göra förarbete för böcker som Darwin's Radio tar säkerligen väldigt mycket tid. Att publicera lite lättare texter mellan varven kanske är ett sätt att hålla sig kvar på banan. Något jag i och för sig inte tror att Bear behöver oroa sig för längre då han onekligen är en av de personer som leder racet och även talar om vart nästa lopp ska gå av stapeln. Tillsammans med författare som Orson Scott Card, David Brin och Peter F Hamilton är Bear en av de verkliga arvtagarna till Isaac Asimov och Jules Verne.

Jag själv och många andra känner Bear främst genom Eon, Eternity och Legacy. Historien om en jord som är nära kärnvapenkrig då man upptäcker spår efter en mänsklig civilisation på en enorm asteroid. Här lär man sig att använda "The Way", en "genväg" till andra platser, andra civilisationer och kanske även andra universum. Jag vill även slå ett slag för The Forge of God och Anvil of Stars som jag tycker påminner en hel del om Ender's Game av Orson Scott Card.

Har du ännu inte läst Darwin's Radio kan jag lova dig en spännande resa när du väl kommit in i den. Är du nyfiken på mer av Bear är det Forge of God, Eon och Moving Mars jag skulle rekommendera i första hand.

dagensbok.com » David Brin

David Brin "The Life Eaters"

Similar Posts:

Richard Morgan "Altered Carbon"

Similar Posts:

David Brin "Kiln People"

Similar Posts:

David Brin "The Postman"

Similar Posts:

Orson Scott Card "Ender's Shadow"

Similar Posts:

Greg Bear "Darwin's Radio"

Similar Posts: