Den här ikoniska romanen – inte minst känd, förstås, genom Alfred Hitchcocks filmatisering från 1940 – har fått ett ganska trist porträtt av en tjänare till omslag. Vid första anblicken tänker jag att det ska föreställa den otäcka, överspända fru Danvers, hushållerska på det gotiska gamla herresäte som romanen kretsar kring, men det föreställer snarare en ung husa. Kanske är tanken bara att gestalta den hierarkiska tillvaro som präglar livet på Manderley och som huvudpersonen har så svårt att finna sig till rätta i?

Den unga berättaren, vars namn vi faktiskt aldrig får veta, möter den välbärgade Maxim de Winter i Monte Carlo, där hon vistas som sällskapsdam till en ganska förfärlig äldre dam. De gifter sig, och han tar henne med till sitt Manderley. Där får hon dock snabbt känslan, inte minst understödd av hushållerskan fru Denvers, av att aldrig kunna tävla med den tidigare fru de Winter, den vackra och älskade första hustrun som något år tidigare drunknat i havet utanför ägorna. Rebecca.

Visst är Rebecca en roman med tydligt gotiska förtecken, den stora, mytomspunna egendomen där den tidigare härskarinnan ännu präglar allt och alla, de mörka hemligheterna som ruvar, men ännu mer präglas den av en fängslande psykologi och skickligt komponerad spänning. Huvudpersonen är så ung och så obekväm med den ställning hon gift sig in i – och jo, man kan verkligen känna hur obehagligt det vore att ständigt vara utsatt för den mer insatta, stora tjänarstabens blickar och omdömen – men framför allt är det lätt att känna igen sig i hennes närmast olyckliga förälskelse i den egne maken, medan hon alltmer inser att hon aldrig kan bli lika betydelsefull för honom som Rebecca.

Mina tankar går under läsningen ganska ofta till den där Melissa Horn-låten: ”Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig? Det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig.” Rebecca är just den efterträdarens växande besatthet.

Det är inte minst i de där vardagliga skildringarna som du Maurier verkligen triumferar. (Mattias Fyhr gör i förordet det helt riktiga påpekandet att hennes kriminaltekniska komposition däremot lämnar en del att önska. Helt oavsett skulle jag önska att förlaget lade den här typen av helt avslöjande och tolkande kommentarer som efterord istället för förord.) Tillsammans med huvudpersonen håller man som läsare andan medan det konverseras och dricks te enligt konstens alla regler.

I denna på ytan bekväma överklasstillvaro, framför bibliotekets brasa eller i skuggan under den stora kastanjen, väntar vi tillsammans på den oundvikliga katastrofen.

Similar Posts:

• Kommit undan med det?
• Omläsning av en avskydd hustru
• Ständigt hotade idyller
• Att ”ställa till det för sig”
• Fåglarna anfaller (på lättengelska)

Överste Julyan är en av fyra olika berättare i Sally Beaumans Rebeccas hemligheter, på en gång sequel och prequel till Daphne du Mauriers roman Rebecca. Mestadels utspelar den sig som sagt tjugo år efter du Mauriers roman, men handlingen kretsar samtidigt kring Rebeccas och familjen de Winters tidigare liv. Dessutom utgörs en av de fyra delarna av Rebeccas egna ord i den dagbok eller självbiografi hon skrev fram till sin död 1931.

Det är ett ganska stöddigt val av Beauman – en och annan du Maurier-läsare menar säkert, som Tom Hedlund i Svenska Dagbladet, att Rebeccas hemligheter tjänar på att förbli hemligheter – men måste man inte vara rätt stöddig för att ta på sig att skriva någon sorts fortsättning på en omhuldad klassiker?

För min del tycker jag nog att Beaumans metod är mer av den välbehövliga nyläsning jag fantiserat om än Susan Hills mer följsamma, ”mer av samma fast sämre” Skuggan av Rebecca. Ändå visar Beauman den (tveksamma?) respekten att hon lägger sin uppföljare långt efter Hills i tid och i stort sett accepterar de vändningar denna låtit historien ta.

Jag gillar du Mauriers Rebecca mycket. Den är intagande suggestiv och skickligt skriven, men det går inte att komma ifrån att i synnerhet upplösningen har något påtagligt misogynt över sig. Rebecca var en onaturlig, slampig kvinna som förtjänade att dö; det blir ändå romanens slutsats (därmed inte sagt att det nödvändigtvis är författarens egen). Att som Beauman göra en mer empatisk omläsning, omskrivning av karaktären låter sig mycket väl göras – det var kanske till och med nödvändigt.

Jag hade nog kunnat föreställa mig en mer sparsmakad variant av detta än Beaumans, det är sant. Det blir rätt mycket av melodramatiska släktsagor, mystiska försändelser och främlingar som inte är vad de utger sig för att vara. Det faktum att hon låter den omtalade, förtalade Rebecca till slut få sin egen röst, en motberättelse till makens skoningslösa bekännelser, kan i alla fall inte jag låta bli att gilla skarpt.

Similar Posts:

• Kommit undan med det?
• ”Den här platsen är nån annans …”
• Ständigt hotade idyller
• Att ”ställa till det för sig”
• Fåglarna anfaller (på lättengelska)

Det finns förstås skäl både för och emot att skriva (och för den delen att läsa) en fortsättning på du Mauriers berömda roman. Det mest uppenbara, om man nu vill se det som en för- eller nackdel, är att den är bra. Ett annat att den i allt väsentligt är avslutad. Det som visar sig vara romanens mysterium, om Maxim de Winters första hustru, Rebecca, verkligen drunknade eller om hon i själva verket mördades och i så fall av vem, får sin upplösning.

Dock: är det en moraliskt riktig upplösning? Det rättsliga utslaget blir till slut självmord, men tillsammans med romanens berättare, den nuvarande Mrs de Winter, har läsaren fått veta sanningen. Rebecca blev mördad, mördaren går fri – och vi förväntas kanske (eller kanske inte?) uppfatta detta som någon sorts poetisk rättvisa?

Makarna de Winter tillbringar visserligen en stor del av sitt återstående liv i frivillig exil utomlands, men den är ju just frivillig. Precis som att frivilligt låsa in sig på en ambassad i åratal kan det knappast jämföras med ett utdömt straff.

När Susan Hill i Skuggan av Rebecca plockar upp du Mauriers karaktärer igen låter hon det ha gått tio år av denna självpåtagna exil. Tio år av stillsam, isolerad tillvaro på anonyma hotellrum runt om i Europa. Perspektivet är fortfarande den andra hustruns (i original heter Hills roman Mrs de Winter), hon den unga, osäkra, som aldrig ens får ett eget namn, vare sig hos du Maurier eller Hill, och paret tvingas slutligen hem till England för en begravning.

Det är bara meningen att det ska bli en kort visit, men den unga hustrun – nu inte längre fullt så ung – vill så väldigt gärna stanna. Hon längtar hem, hon vill komma till ro, ha ett riktigt hem, ha barn. Det är inte så svårt att förstå att den dubbelt så gamle och framför allt enormt trulige, tröttsamt plågade maken kanske inte alltid känns som det enda sällskap någon vill ha ut av livet.

Fast jag funderar på det där: vad är det för historia Susan Hill vill berätta, egentligen? Varför väljer hon samma perspektiv som du Maurier själv, lägger sig helt i följd som en ganska dålig kopia (inte minst är spänningsmomenten mycket ojämnt fördelade)? Ja, det dyker upp mystiska budskap som från det förflutna. Gamla obehagliga bekanta dyker upp, gamla synder gör sig påminda – och jag undrar om det är det hon i själva verket vill, Hill: mäta ut det där straffet som låtit vänta på sig?

Similar Posts:

• Omläsning av en avskydd hustru
• ”Den här platsen är nån annans …”
• Fåglarna anfaller (på lättengelska)
• Ständigt hotade idyller
• Flortanten kommer

”Fåglarna” är också du Mauriers förmodligen mest kända novell, inte minst välbekant från Alfred Hitchcocks filmatisering. Det vill säga, kanske inte så bekant som man skulle kunna tro, för Hitchcocks film är en ganska fri tolkning av du Mauriers berättelse.

Mitt eget förhållande till novellen har vuxit med tiden. Först råkade jag läsa den i en ganska trist lättläst version (som jag skriver om här), och först därefter i den svenska översättning som föreligger i Fåglarna och andra noveller (och som alltså inte är någon nyöversättning i sig utan, som alla noveller i samlingen, återanvänds från diverse tidigare samlingar från 50-, 60- och 70-talen). I du Mauriers eget språkbruk fångas stämningarna dock betydligt bättre, och det finns något grundläggande obehagligt och fascinerande i att ett så vardagligt fenomen som fåglarna omkring oss plötsligt skulle vända sig emot oss. Gå till samlat anfall.

Vad man kan invända emot den, liksom mot egentligen alla fem novellerna i Fåglarna, är att den innehåller oerhört tråkiga kvinnliga karaktärer. Med ett undantag skrivs novellerna ur mäns perspektiv. I ”Fåglarna” är det familjefadern som måste skydda sin familj från de anfallande flygfäna, i ”Äppelträdet” en nybliven änkling som får för sig att den inte särskilt saknade hustrun på något sätt går igen i form av ett skruttigt gammalt äppelträd i trädgården, i ”Inte efter midnatt” en ensamstående (eventuellt homosexuell) man på semester som dras in i jakten på olagliga antikviteter och i ”Titta inte nu” ännu en semestrande man som försöker beskydda sin hustru från ett par klärvoajanta tvillingtanter.

Den femte huvudpersonen, i ”De blå linserna”, är en kvinna som ligger på sjukhus sedan hon fått nya linser inopererade. När hon äntligen får ta av sig bandagen för att se klart för första gången på länge får hon en befängd och klart obehaglig överraskning: alla människor omkring henne bär olika djurhuvuden. Driver de med henne? Har hon blivit galen? Eller, ve och fasa, är det hon ser verkligen deras rätta natur?

Naturen är ett återkommande hot. Fåglarna, djurhuvudena, äppelträdet, havet – men det är en alldeles vardaglig natur som plötsligt inte riktigt går att lita på, precis som de rara skotska tvillingtanterna på semestern i Venedig – kanske just så rara och harmlösa som de ser ut? Kanske lömska turistmördare? Kanske har något övernaturligt smugit sig in i semesteridyllen, i den behagliga pensionärstillvaron, på det trygga sjukhuset? Hackar och hackar för att forcera hemmets fönsterluckor?

I förordet speglar Johan Theorin denna dubbelhet när han i det ena andetaget beskriver du Mauriers cornwallska familjeidyll, i det andra otroheter och det faktum att hennes krigstraumatiserade make ofta väckte henne med ett mardrömsskri. Är det en krigstematik, det där underliggande hotet i berättelserna? Eller något mer privat, den där skärvan av misstro mellan novellernas olika par? Mellan änklingen och hans döda hustru, dömda av sina traditionella könsroller att aldrig riktigt mötas, finns en komplex skuldkänsla, mer vältecknad än egentligen några enskilda karaktärer i novellerna.

Faktum är ju att jag hade brytt mig mer om de märkliga intrigerna om jag varit mer engagerad i hennes figurer. Visst finns det något hjärtknipande vardagligt i hur föräldrarna i ”Fåglarna” försöker hålla sina två små barn på gott humör medan fågelkropparna dunsar mot huset. Där är hon nog ändå bäst, du Maurier, på det lantliga hemmets ombonade men hotade tröskel. Bland blinda klärvoajanta damer och onda dvärgar i Venedig blir hon däremot väl David Lynchsk för i alla fall min smak.

Similar Posts:

• Fåglarna anfaller (på lättengelska)
• ”Den här platsen är nån annans …”
• Kommit undan med det?
• Omläsning av en avskydd hustru
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?

Det här är några nedslag i mina otäckaste skräckupplevelser, några av de som verkligen bränt sig fast. Vad som triggar igång ens eget skräckcenter och vad som dyker upp på ens näthinna precis då ljuset släcks på kvällen är förstås väldigt individuellt. Metoden med vilken 100 Hemskaste är uppbyggd breddar dock perspektivet på skräckig kultur. Det är inte bara det som skrämt Dahlgren allra mest som får ta plats utan även mysrysliga viktorianska spökhistorier, konsumtionskritiska zombiefilmer och fiktiva städer intar positioner. Hon diskuterar sitt förhållande till skräck, hur det förändrats genom livet och plockar fram det som stannat kvar som en till synes evig källa till kalla kårar.

Att texterna tidigare publicerats som inlägg på bloggen Dark Places känns logiskt, i och med det djupt personliga och direkt tilltalande språket. Ett intryck som förstärks av att Helena Dahlgren ofta kastar in referenser som inte alltid förklaras, meningen ”den som fattar, fattar” dyker upp på ett par ställen. Något som är både till för- och nackdel. En gillar ju att vara den som fattar och även om den nördiga känslan oftast är charmig hade nog boken vunnit på att klistra in några förtydliganden här och var. Att utgivningen av boken sammanfaller med att Modernista under året ger ut en mängd klassiker med skräcktematik (Rebecca av Daphne du Maurier, Bram Stokers Dracula, Edgar Allan Poes Den svarta katten, Oktoberlandet av Ray Bradbury osv.) som finns med bland listplaceringarna känns som en smart strategi från förlagets sida. Det är ju främst en bok bestående av tips så det passar ju bra att några av de äldre böckerna kommer i nya utgåvor.

Texten är en spännande och bred blandning med en viss förkärlek för det gotiska, viktorianska, anglofila. Både mainstream och mer obskyrt, gammalt och modernt ryms bland sidorna, vilket gör att alla läsare lär kunna plocka ett helt gäng oväntade och tidigare okända russin ur boken. Det är helt enkelt, precis som i den mest kusliga scenen i David Lynchs film Mulholland Drive som figurerar på listan, svårt att lista ut vad som lurar runt hörnet. Intresset för skräckgenren förknippas för många med tonåren men det omväxlande sköna och skrämmande med skräckkulturen följer med en genom hela livstiden och förtjänar att tas på allvar. Det ger 100 Hemskaste många starka bevis på.

Similar Posts:

• Vampyren och det moderna samhället
• Tills det krasar
• Ständigt hotade idyller
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Som på film

Den här gången är det Daphne du Mauriers novell The Birds, som alltså visar sig inte riktigt vara Daphne du Mauriers The Birds utan Daphne du Mauriers The Birds ”retold by Derek Strange” på någon sorts grundskoleengelska med 600 ”headwords”, vad nu det är. Komplett med gloslista och instuderingsfrågor. Yay me.

Fåglarna finns för övrigt översatt till svenska, i novellsamlingen Vänd dig inte om från 1976, men vill man köpa nytryck får man hålla sig till engelska. Lättengelska bara om man är klantig, men vad ska man säga? Den var billig och hade ett färgglatt, retrokitschigt omslag.

Så. Språket är enkelt, funktionellt men klart ospännande och så finns det inte så mycket mer att säga om det. Berättelsen är ju ändå intresserant, mest känd som den är genom Alfred Hitchcocks filmatisering från 1963.

Nu är ju för all del filmen en ganska fri bearbetning, och det ska man kanske vara tacksam för. Kanske är jag orättvis mot du Maurier, men även om jag försöker bortse från språket är den här novellen mest en lovande ansats. Fåglarna anfaller, det är ju en bra grund. Vardagliga fåglar finns ju överallt omkring en, men om man tänker på det så nog tusan skulle de kunna göra en ordentligt illa om de fick för sig det. Särskilt om de gaddade ihop sig.

Och det gör de ju. Novellens huvudperson, familjefadern Nat, iakttar dem först när han tar lunchrast nära havet. Visst är de fler, mer högljudda och mer närgångna än de brukar vara så här års? Lite väl omgående får han sedan spika brädor för fönstren och hålla familjen inomhus medan fåglarna närmast självmordsbenäget attackerar huset. Filmen är bättre på att bygga upp stämning och spänning, och jag vet inte riktigt vad som borde göra mig intresserad av karaktärerna. Nat har egentligen ingen direkt personlighet, och hans hustru är så menlöst 50-talskvinnlig att hon lika gärna hade kunnat vara ett av barnen.

Vad som egentligen intresserad mig är själva fåglarna. Vad vill de? Hur har de konspirerat ihop sig till någon sorts människofientlig självmordsbombarorganisation och varför? Det får man förstås inte veta något om, men det är det som är novellens behållning, tycker jag.

En kuriositet i novellen är också att fåglarna av någon anledning följer tidvattnet. När det är ebb avvaktar de ute till havs och Nat kan bättra på brädlagren över fönstren, bunkra upp konserver och inspektera det senaste anfallets offer, något som för tankarna en smula till Richard Mathesons klaustrofobiska vampyrroman I am legend. Några av de första litterära vampyrerna ska för övrigt också, liksom tidvattnet, ha varit i hög grad beroende av månen.

Så kanske är fåglarna vampyrer? Eller zombifåglar? Eller helt enkelt naturen som fått nog? Det hade jag kunnat tänka mig att veta mer om.

Okej, jag ska avsluta med att säga något mer om språket. Jag tror inte att jag tror på det här. Jag gjorde det framför allt inte som skolbarn. Tvärtom gjorde sådana här osexiga små avslipade berättelser att det tog oerhört långt tid innan jag insåg att man kunde läsa på engelska för nöjes skull. Ge mig bara bra litteratur, säger jag, så följer nog glosorna med i farten.

Similar Posts:

• Ständigt hotade idyller
• Omläsning av en avskydd hustru
• Kommit undan med det?
• ”Den här platsen är nån annans …”
• Vackert och rogivande