”¢ rita ett gäng lika stora rutor på ett papper
”¢ ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult
”¢ fyll i med svart där det ska vara svart
”¢ kom ihåg att det du ritar ska vara (pseudo)självbiografiskt och handla om pinsamma, jobbiga och superprivata (pseudo)minnen
”¢ om du är kvinna är det bra med extra mycket fokus på sexism
”¢ fula kukar är alltid ett plus
”¢ kroppsutsöndringar är alltid ett plus
”¢ sex ska helst vara äckligt
”¢ om sexet inte är äckligt utan ömsesidigt trevligt ska sexet se äckligt ut, testa att rita tungor som sticker ut och mycket saliv

Hon syftar på Mats Jonsson och Nina Hemmingsson, och indirekt på andra namn som Åsa Grennvall, Sara Olausson, Daniel Ahlgren och Coco Moodysson.

En nyutkommen serieroman som helt friktionsfritt kvalificerar i genren är Daniela Wilks Banglatown. Wilks berättar i en intervju att hennes stil är ”väldigt Do It Yourself”, att det ”ser lite hemgjort och personligt ut”, ”kanske att man ser lite blyertsstreck här och var”, samt att det beror på hennes tidigare indiepoparskap och flitiga fanzineläsning.

Berättelsen om psykologstudenten mellan 20 och 30 som flyttar till London är så solskensdeppigt naivistisk och utlämnande tragikomisk att det nästan kunde ha förväntats av en parodi. Det är jobbigt att vara hemifrån, jobbigt att plugga och jobbigt att se fattiga på gatorna. Det är göra slut-gråten och inte cool nog-osäkerheten och nyförälskad+bakfull-promenaden. Och det är, förstås, generöst med textrader från tids- och platstypisk musik i bakgrunden.

Men att avfärda en berättelse som överflödig på grund av sin överensstämmelse med andra seriealbum som fått stort genomslag vore orättvist.

Att färgtuscha på mellanstadienivå, att rita svettdroppar från den som är nervös och spiraler från den som är hög eller full och kombinera det med förvirringen, relationstrubblet, hypokondrin och ensamhetskänslan hos en ung vuxen har en stor fördel: det är avväpnande. Det är öppet och plågsamt roande. Banglatown är ett utmärkt exempel på det.

Därför kan jag inte värja mig mot övertydligt levandegörande detaljer som en moderiktig rumskompis fnysning åt ett par färgglada gardiner, den skelögda blicken hos en nypårökt rosenkindad missbrukare eller huvudpersonens eget överspel till ansiktsuttryck.

Den är svår, den där berömda balansen mellan personligt och privat. Lika svår är den mellan enkelt och banalt. Men ibland måste man inte klara den felfritt för att leverera något värdefullt. Den kraft som bär Daniela Wilks berättelse kan sammanfattas som ren och okonstlad uppriktighet.

Similar Posts:

• Osäkrandet av en genre
• Suveränt om känslomässig försummelse
• Love is always over in the morning
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”

För Kinetica, El-flickan, Radiohead och deras klasskamrater är det snart dags att ta studenten och tillvaron börjar präglas av en radda mystiska omständigheter. Kineticas pojkvän ser en dag underligt gammal ut när han kommer till skolan. På en begravning svävar plötsligt kistan fritt i luften. Och skolpsykologen uppmärksammar en stegring av antalet oönskade graviditeter – även hos dem som aldrig haft sex. Trots att berättelserna många gånger lämnar verklighetsstadiet (förstås, karaktärerna kan ju levitera, färdas i tiden och styra andras drömmar) landar fokus i slutändan ändå på de stora, mänskliga frågorna, som särskilt tonårstiden så färgstarkt illustrerar: utanförskap, identitet, missförstånd och ett känsloliv som nödvändigtvis alltid ska välja den mest konfliktfyllda vägen.

En bekväm författare hade försökt luta sig mot crossovereffekten för att komma undan med ett halvtaskigt utförande på andra plan. Detta kan inte Ahlgren anklagas för, förtjänsterna hos albumet är långt större än en småfräsch sammansättning av två skilda ämnesvärldar. Manuset är genomtänkt och den psykologiska gestaltningen samsas med superkrafterna utan att det kompromissas med trovärdigheten. Dessutom besitter han ett särskilt balanssinne när det gäller att varken göra för stor eller liten sak av dramaturgiska tvärvändningar eller ett sammanvävande av episoder genom detaljer.

När albumet nu slutar med svensk seriehistorias största cliffhanger (jag lovar, största) får man anta att ett uppföljande album är att vänta. Jag emotser det.

Similar Posts:

• Supervanligt
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• Så lunka vi så småningom
• Fan så roligt
• Omelett med knaperstekt bacon – mums!

Man kan ha många funderingar över varför det är så. Kanske är det att det under lång tid – åtminstone 80- och 90-talen – har varit de klassiska DC-hjältarna som gällt i Sverige med Stålmannen, den nästan ofelbare patriotiske USA-hjälten, och den smått psykotiske Läderl… f'låt, Batman i täten. Det är hjältar som är larger than life, med slängkappa, superskurkmotståndare och intergalaktiska äventyr som må vara spännande, men kan vara svåra för en serieläsare (eller tecknare) i ett duggregnigt Borås att relatera till. I Sverige vill vi ha realism, jämlikhet och lika lön för lika arbete och bara tanken på att vissa människor skulle vara födda med MER verkar… fel. Så precis som det dröjde ett bra tag innan vi fick en storsäljande svensk skräckförfattare i John Ajvide Lindqvist har det länge varit svårt att tänka sig en svensk superhjälte; våra seriehjältar har varit folk som Felix, Arne Anka och de små rackarna i sandlådan. Men precis som Lindqvist är det i vardagen Ahlgren tar avstamp.

Säkert har han hjälp av att vinden har vänt; de superhjältehistorier som varit populära på senare år – nördige Spindelmannen till exempel, men även succéserien Heroes – sätter ju ofta fokus mindre på superhjältarnas ovanlighet och mer på deras vanlighet; att hur stark, snabb eller osynlig du än kan göra dig har du också samma vardagsproblem som alla andra. I första delen av vad som tydligen ska bli fler volymer har Ahlgren alltså hittat på ett Sverige där diverse outsiders plötsligt av olika skäl får superkrafter, men precis som alla andra ungdomar måste de givetvis gå i skolan och i sann folkhemsanda grundas givetvis ett superhjältegymnasium som i grund och botten är som de flesta andra linjer; finniga tonåringar som är olyckligt kära i varann och inte vet vad de ska göra med livet, bara det att de har superkrafter, hemliga identiteter och trikåer. Rakt in i den miljön kör han sedan lätt skruvade varianter på de klassiska hjältehistorierna; Alfapojken som hittas i en kraschad rymdraket som barn, Kaninmannen som börjar kämpa mot nattens bus när hans föräldrar mördas, och vad som händer med det stackars Scooby Doo-gänget ska vi bara inte prata om…

Det är ett väldigt bra upplägg, som för det mesta fungerar utmärkt även om han någon gång går bort sig; nog för att det är kul att parodiera andras historier, men vi vet ju sen tidigare att Ahlgren kan berätta egna historier också. Men han använder sina superhjältar för att tackla utanförskap, fumlande tonårsförälskelse, känslan att man var menad för något större, och så förstås det klassiska temat: ansvar, hur man använder de där krafterna man råkat få. Är en superhjälte en ledare eller en tjänare, en över- eller ickemänniska?

Det är inte något helt unikt, givetvis, och lite udda är det att läsa en superhjälteserie tecknad i Ahlgrens svartvita, spretiga stil. Som parodi hade den kanske fungerat bättre med en tecknare som arbetar i klassisk stil. Men det är ju inte heller tanken att göra en ren parodi; SH3 är en kul blågul spinn på en genre där det kanske fortfarande finns poänger att göra, nya vinklingar på samhället, och om Ahlgren kan fortsätta belysa samhället ur sina slängkappeförsedda gymnasieungars synvinkel kan här definitivt finnas mer att hämta.

Similar Posts:

• I can be your superhero, baby
• ”Save the cheerleader – save the world”
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Lekfull utflykt i serieland