Mörkt album är en sorts autofiktiv serieroman som borrar djupt i det mest ömmande direkt. Mörkt album spänner i flera tidslager och ramberättelsen skildrar liksom det krisande konstnärskapet och hur huvudpersonen Coco på samma gång försöker fly och närma sig det enda som är viktigt. Hon vet bara inte hur hon ska angripa det. Jag känner igen mig! Det är väl det som gör hennes serier så brännande heta? Vem man är (men obs jag är ju bara mig själv) finner sin beröringspunkt med naivt enkla serierutor och deras snäva horisonter. Scenen är Stockholm/Malmö dels nutid dels dåtid där Coco konsumerar samtida mordutredningar, företrädesvis via Flashback, omväxlande med nedslag tidigare i livet. (Herregud, jag är brottsutredare till vardags. Jag fattar precis!!) Hon försöker också med den vansinnigas kramp att ta sig tillbaka till sitt berättande. Sina serier. Hon försöker så hårt att resten av allt liksom går sönder. Ett du som är hennes man blir sjuk. Vad händer med barnen? När hon märker det är det redan försent. Eller. Det är det ju inte alls det, för det är när krampen släpper som hon äntligen förmår att se.

Det är de historiska lagren som lett fram till nuet, där huvudpersonen står och väger. Varför är det så svårt? Vem är man egentligen? Och vad har man att ge när allt annat också kräver allt? Tillslut kokar det samman till en enda mycket liten punkt: Dit man har lyckats ta sig som följd på det andra. En yta lika stor som ens fotsulor.

Efter färdig läsning sprider det sig en pepp och en tillförsikt i skallen: Det är synd om människan, men efter mörker kommer ljus. I brist på adekvata ord famlar jag bland gamla slitna dito. Men det får det vara värt.

Similar Posts:

• Ungdomar är toppen!
• Karin Källander, finns du?
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• Det vidöppna redovisandet
• ”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grennvall

”¢ rita ett gäng lika stora rutor på ett papper
”¢ ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult
”¢ fyll i med svart där det ska vara svart
”¢ kom ihåg att det du ritar ska vara (pseudo)självbiografiskt och handla om pinsamma, jobbiga och superprivata (pseudo)minnen
”¢ om du är kvinna är det bra med extra mycket fokus på sexism
”¢ fula kukar är alltid ett plus
”¢ kroppsutsöndringar är alltid ett plus
”¢ sex ska helst vara äckligt
”¢ om sexet inte är äckligt utan ömsesidigt trevligt ska sexet se äckligt ut, testa att rita tungor som sticker ut och mycket saliv

Hon syftar på Mats Jonsson och Nina Hemmingsson, och indirekt på andra namn som Åsa Grennvall, Sara Olausson, Daniel Ahlgren och Coco Moodysson.

En nyutkommen serieroman som helt friktionsfritt kvalificerar i genren är Daniela Wilks Banglatown. Wilks berättar i en intervju att hennes stil är ”väldigt Do It Yourself”, att det ”ser lite hemgjort och personligt ut”, ”kanske att man ser lite blyertsstreck här och var”, samt att det beror på hennes tidigare indiepoparskap och flitiga fanzineläsning.

Berättelsen om psykologstudenten mellan 20 och 30 som flyttar till London är så solskensdeppigt naivistisk och utlämnande tragikomisk att det nästan kunde ha förväntats av en parodi. Det är jobbigt att vara hemifrån, jobbigt att plugga och jobbigt att se fattiga på gatorna. Det är göra slut-gråten och inte cool nog-osäkerheten och nyförälskad+bakfull-promenaden. Och det är, förstås, generöst med textrader från tids- och platstypisk musik i bakgrunden.

Men att avfärda en berättelse som överflödig på grund av sin överensstämmelse med andra seriealbum som fått stort genomslag vore orättvist.

Att färgtuscha på mellanstadienivå, att rita svettdroppar från den som är nervös och spiraler från den som är hög eller full och kombinera det med förvirringen, relationstrubblet, hypokondrin och ensamhetskänslan hos en ung vuxen har en stor fördel: det är avväpnande. Det är öppet och plågsamt roande. Banglatown är ett utmärkt exempel på det.

Därför kan jag inte värja mig mot övertydligt levandegörande detaljer som en moderiktig rumskompis fnysning åt ett par färgglada gardiner, den skelögda blicken hos en nypårökt rosenkindad missbrukare eller huvudpersonens eget överspel till ansiktsuttryck.

Den är svår, den där berömda balansen mellan personligt och privat. Lika svår är den mellan enkelt och banalt. Men ibland måste man inte klara den felfritt för att leverera något värdefullt. Den kraft som bär Daniela Wilks berättelse kan sammanfattas som ren och okonstlad uppriktighet.

Similar Posts:

• Osäkrandet av en genre
• Suveränt om känslomässig försummelse
• Love is always over in the morning
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”

Coco Moodysson har skrivit och ritat en bok där berättarjaget, 39 år, sitter, ”rakt upp och ner”, och berättar för sångaren Robert Smith vad hon vet om honom och hur mycket hans och hans grupp The Cures musik har betytt för henne. Parallellt berättas en historia om när berättarjaget, även då 39 år gammal, är i London på sin första konsert med bandet, hur hon träffar andra Cure-fans på en pub innan spelningen och följer med dem efteråt, även om hon känner sig rätt fånig i sällskap med italienska härmapor och amerikanska hemmafruar i klänning.

Läsaren får reda på allt möjligt om Robert Smith: var han faktiskt bor, när han föddes, att ett av hans syskonbarn brukar sälja saker Robert givit honom på e-Bay när pengarna tryter, och allt möjligt annat. När berättarjaget efter 17 sidor med fyra rutor på varje frågar

Tycker du att det här börjar bli obehagligt?

så är jag beredd att svara ”Japp!”. Tänk, vilken mängd tid och energi som måste ha gått åt till detta insamlande av såväl skivor som information. Det finns visst en bra bok där alla deras utgivna skivor står uppradade, men en sak saknar berättarjaget: en mugg med Robert Smiths läppavtryck, som svenskan Karin Källander påstås ha fått tag på efter en spelning i Globen i Stockholm 1992. Jag kan inte låta bli att tro att detta verkligen är något som Coco Moodysson tror sig veta, och är allvarlig med – vilket gör det hela rätt läskigt, än en gång.

Har du inget förhållande till The Cure, eller möjligen inget passionerat förhållande till något annat band, för den delen, så är detta nog ingen bok för dig. Jag har gillat The Cure, om än inte tillnärmelsevis så fanatiskt, och haft mycket roligt med deras musik, men någon igenkänningsfaktor triggar denna bok inte hos mig. Tecknarstilen är enkel, läsaren/betraktaren får fantisera ihop mycket själv med hjälp av ansiktsuttryck och miner, och någon direkt stämning skapar boken inte hos mig. Däremot noterar jag att jag går och nynnar på Cure-låtar i ett par dagar efteråt, vilket ju är ett betyg så gott som något.

Similar Posts:

• Ungdomar är toppen!
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• Historiska lager och det efterlängtade ljuset
• Sagan om två påhittiga pojkar
• Patti och Robert söker livet

Boken har allt som en uppväxtskildring bör ha, bilderna är tidstypiska och detaljerade och utgår från något som är så personligt att det blir allmängiltigt. Huvudkaraktärerna klär sig i trasiga strumpbyxor, formar håren till tuppkammar och fritidsledarnas t-shirts har "Ungdomar är toppen!" tryckt över bröstet. Och trots att jag knappt var född när boken utspelar sig känner jag igen mig, i staden och känslorna och viljorna. Och känslan jag får när jag vänder blad är att det handlar om något som aldrig kommer tillbaka. Nostalgin är närvarande utan att någonstans gå över till att bli sentimental och det tycker jag är bokens styrka.

Cocos föräldrar är skilda sen länge, mamman tillbringar kvällarna på Café Opera och nätterna hos någon av sina killar och pappan bor i Göteborg med sin nya familj. När han kommer på besök leker de riktig familj, med riktig mat tillsammans runt köksbordet, men de har inget att prata om och allt är bara fel. Jag fastnar för skildringen av de här relationerna samtidigt som jag skulle vilja att den blev djupare, att jag fick känna det som Coco upplever och inte bara vara läsaren som får se skådespelet utifrån. Coco Moodysson tar upp många klassiska tonårsproblem, här finns första fyllan, att bli kär i samma kille som ens bästa kompis och skolan som bara är tristess. Skildringen är bra men även här saknar jag djupet i den. Coco blir inte mer än en tonårstjej med vanliga ambitioner och vanliga problem för mig. Jag saknar känslan av att vara kär, känslan av bakfylleångesten och känslan av äcklet när mammans kompisar har sex i Cocos säng. Allting finns där, men det skrapar bara på ytan och jag vill bli drabbad.

Och så tänker jag att det är ett genreproblem, att serier är perfekta för att göra något som dammar av ytan och finner det humoristiska i de dräpligaste historier. Men de kommer sällan ända ner till kärnan och hjärtat, och i den här berättelsen vill jag hamna bland kärnan och hjärtat för jag tror att de finns där.

Ändå uppskattar jag läsningen av "Aldrig godnatt", jag vill vända blad, veta fortsättningen. Egentligen tycker jag nog att den är alldeles för kort och att lösningen till att få mer djup i den kanske skulle vara att få läsa mer om Coco, lära känna henne bättre. Eller att helt enkelt läsa den igen.

Similar Posts:

• Historiska lager och det efterlängtade ljuset
• Karin Källander, finns du?
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• ”Det här kanske inte är det bästa stället på jorden, men man vet ju inget annat”
• Känslan man får