Samtidigt är fadern till romanens huvudperson Claudia något av en excentriker: han är icke partiansluten kommunist (och därmed insiktsfullt beskriven av sin dotter som en person som utsätts för alla riskerna med att vara kommunist, men ändå är helt utan någon möjlighet att vara med och skapa den värld han drömmer om). Men han är också en inbiten tennisspelare för att sporten ger en air av överklassig exklusivitet. Han är utbildad jurist men hankar sig fram på arbeten så dåligt betalda och ointressanta att han själv inte har något emot att få sparken. Han när en stolthet över att vara född i Spanien då det ger honom ett vagt alibi för en sarkastisk inställning till det Argentina som trots allt varit hans hemland sedan fyraårsåldern. Och så har han, som titeln anger, sällan något annat på sig än kalsonger när han är hemma. Han påminner i mångt och mycket om Åsa Lindeborgs pappa Leif i Mig äger ingen, minus knegarmoralen men med en måttligare alkoholkonsumtion. Och precis som Åsa älskar Claudia sin pappa, hans brister till trots.

Övriga familjemedlemmar inkluderar mamman som precis som de övriga i familjen står något mer i bakgrunden. Hon är hemmafru, lite missnöjd och lite svartsjuk men också den som är familjens jordnära karaktär som motvikt till pappans fantasifulla utsväverier. Här finns den tioåriga lillebrodern och så morföräldrarna som bor i ett uthus på tomten och vars relation till Claudias pappa är frostig.

Händelserna i romanen kretsar kring stadens flaggmonument och invånarnas förhoppning om att Isabel Péron skall hedra staden med sin närvaro på flaggans dag. En tillsynes ointressant symbolhandling (vilket är exakt vad pappan anser och till Claudias stora förtret också deklarerar utåt, allt medan hennes vänners föräldrar engagerar sig med liv och lust) men som rymmer så mycket mer och där Claudia Piñeiro skickligt bygger in omvälvningarna i Argentinas sjuttiotalshistoria. Den enkla och lite övertydliga symboliken kring landets fana blir den perfekta fonden för att presentera händelserna ur det unga vuxenperspektivet. För Isabel kommer aldrig och det inte för att hon istället valde att närvara vid en annan stads flaggmonument, vilket för den allmänna opinionen i staden är det främsta skälet för engagemanget: att inte låta lokalkonkurrenten Rosario ro hem äran, utan för att militärjuntan med general Videla avsätter henne i en statskupp. Med ens blir det som förut sågs som udda och lite excentriskt nu mer farligt. Medan engagemanget för flaggmonumentet blir det ängsliga flertalets givna sätt att manifestera sin trohet till den nya regimen.

Det som verkligen lyfter Kommunist i kalsonger är dock inte det storpolitiska, utan tvärtom nedtoningen av den. Det är en provinsiell historiebeskrivning ur ett barnperspektiv, där argumenten som lyfts fram av lite brådmogna tonåringar är direkta efterapningar av vad deras föräldrar tycker. Eller kanske ännu mer det tyckande de vill att omgivningen ska uppfatta. Det är diskussioner med argument som i bästa fall skulle passera som populistiska, men också den typ av argument som finns överallt där det finns unga tonåringar. Och när igenkänningen för dessa företeelser upplevs starkare än skillnaden i tid och rum, ja, då har det helt enkelt skrivits bra litteratur.

Similar Posts:

• Intervju med Claudia Piñeiro
• Pappa och jag
• Välskrivet och spännande om välfärdens baksidor
• Själar som i röd copihue på uppriven mark
• Omvälvning i Argentina

Camilla passade på att träffa den argentinska författaren Claudia Piñeiro och ställa en del frågor om hennes bok Torsdagsänkorna, som hon även recenserar idag.

Senare i veckan kommer jag att skriva om en svensk debutant – Kristian Johannesson som skrivit Vi måste börja med orden, utgiven på Xpublishing. Under bokmässan träffade jag också Kristian för en intervju. Det blev ett samtal om att debutera, men också om språk, identitet och klass. Intervjun kommer att dyka upp här på dagensbok inom en snar framtid.

Till helgen får vi också följa med till Jan Guillous historiska värld när vår gäst skriver om del två i Guillous senaste romansvit Det stora århundradet.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• ”Du börjar aldrig helt om som människa” – Intervju med Kristian Johannesson
• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Får man tröttna på Bokmässan?
• Vi börjar om

Romanen marknadsförs som en deckare vilket jag inte uppfattar den som och ifrågasätter i min recension. Därför frågade jag hur hon själv klassificerar sin roman? Hon svarar att hon inte skriver romaner med tydlig genreindelning, att det är förlaget som kategoriserar romanerna. I Torsdagsänkorna figurerar tre döda män men det är fler aspekter av romanen, fler saker hon vill berätta om, dödsfallen är bara en del av den.

De tre döda männen är ett sätt för mig att säga något om karaktärerna, annat än att beskriva hur de är och hur de lever. Jag gillar att sätta mina karaktärer inför svåra beslut och i svåra livssituationer. Vissa gör vad som helst för pengarnas skull (vilket hon illustrerar i Torsdagsänkorna).

Det är ingen polisutredning i romanen, istället tar karaktärerna där saken i egna händer när tre döda män hittas på botten av en pool. Jag frågar hur det kommer sig, är det så att människor i Argentina inte litar på polisen?

Claudia berättar att det är vanligt att polisen i Argentina är korrupt, vilket gör att många väljer att hellre gå till en detektiv eller någon annan typ av utredare när något händer istället för till polisen. ”Det har blivit bättre men vi är fortfarande rädda att de (poliserna) ska upprepa vad de har gjort förut.”

Torsdagsänkorna utspelas i ett gated communitie kallat Los Altos de la Cascada.

Gated commuinites blev vanliga i Argentina på 90-talet. Många ville ha det som invånarna i andra länder, som Sverige, får av staten – skydd och trygghet till exempel. De flyttade till de här områdena utanför städerna där det är mindre föroreningar, och där de känner sig trygga.

Alla som bor i Los Altos de la Cascada är rika och beroende av pengar. I verkligheten är det inte ett krav, alla som bor i gated communities är inte rika men de har en utbildning och ett bra yrke. ”Det är fortfarande inte platser för alla typer av människor, bara för ett fåtal.”

Claudia Piñeiro började skriva som barn, det första hon publicerade var en barnbok för 22 år sedan. Hon berättar att hon redan då skrev för vuxna men att det är enklare att ge ut litteratur för barn än för vuxna i Argentina då det finns fler förlag för barnlitteratur än vuxen litteratur. Hon berättar att förlag ibland läser ett manus flera år efter att det har skickats in, ibland läser de det inte alls. Sin första vuxenroman gav hon ut när hon vann ett pris, ”då blev det såklart lättare.”

Jag frågar hur hon arbetar när hon skriver.

Mina romaner börjar med en bild i huvudet av en situation eller av karaktärer som jag inte vet så mycket om till en början. Jag lever med den bilden i någon månad innan de börjar prata och då börjar jag skriva. När jag börjar skriva tror jag att jag vet hur det ska sluta men berättelsen tar ofta andra vägar än de jag tänkt från början.

Jag tror att människor som skriver måste skriva, som man måste andas. Jag vet inte vad som är det bästa med att vara författare men det finns stunder då jag trivs bättre och det finns stunder då jag trivs mindre bra med det.

Önskar du någonsin att göra något annat än skriva?

Nej, jag är utbildad ekonom men jag känner mig inte lycklig när jag jobbar med det. Jag tror att jag måste vara författare så inte ens när jag trivs mindre bra med att skriva har jag velat göra något annat.

Det är få författare som kan leva på sitt skrivande och gör annat för att försörja sig. Claudia Piñeiro skriver manus för TV, skriver dramatik, undervisar i kreativt skrivande, skriver för tidningar och sitter just nu i juryn för ett litteraturpris, samma pris som hon själv fick för Torsdagsänkorna.

I Argentina är det många som vill bli författare, ”det är förmodligen fler som vill bli författare än som läser böcker.” De flesta skriver vanliga romaner, även om de flesta läser deckare. Många skriver även noveller, tyvärr är det få som läser noveller berättar hon, och det är svårt att få noveller utgivna. Själv tycker hon att det är svårt att skriva noveller, ”man måste vara så selektiv i det man skriver.”

Jag är dålig på Sydamerikas litteratur, och gissar att merparten av ni som läser här har lika dålig koll som jag. Jag frågar därför om hon kan ge tips på sydamerikanska författare vi borde läsa, förutom hennes egna böcker.

Jag måste såklart välja bland det som finns översatt, det finns många intressanta författare som inte är översatta så det är svårt. Bolañotycker jag mycket om. En annan är Ricardo Piglia, han är en av Argentinas viktigaste samtida författare. Han skriver romaner och essäer om litteratur, och är professor i latinamerikansk litteratur (på Princeton University).

Med anledning av bokmässans nordiska tema ställde jag såklart också frågan vad hon vet och tycker om skandinavisk litteratur.

Den typ av litteratur som når Sydamerika är främst prosa, romaner. Strindberg naturligtvis. Den samtida skandinaviska litteraturen som vi läser är främst deckare. De två som jag föredrar är Henning Mankell och Johan Theorin, jag tycker mycket om dem. Jag gillar dem för att jag får läsa om Sverige, om människorna som bor här.

foto: B. Cannarsa, Opale.

Similar Posts:

• Vecka 42 på dagensbok.com
• Välskrivet och spännande om välfärdens baksidor
• När pinsamma föräldrar inte inser ett flaggmonuments betydelse
• Intervju med Herman Koch
• Intervju med Anders Fager

Berättelsen inleds med ett fall nerför en trappa, ett brutet skenben och tre döda män på botten av en pool i Altos de la Cascada, ett gated community utanför Buenos Aires. Frågorna som väcks inledningsvis är varför Ronnie som ramlar ner för trappan i sitt hus och bryter skenbenet är rädd och varför hans vänner hittas döda i Tano Scaglias swimmingpool. Frågorna besvaras inte förrän i slutet av romanen och sökandet efter svaren är inte centralt i berättelsen, knappt ens närvarande. Det som istället tar plats i romanen är en demonstration av relationer, ytlighet och konsekvenserna av att vara alltför beroende av pengar när krisen kommer och pengarna tar slut. Upplösningen av ett samhälle och liven i det.

De döda männen på botten av swimmingpoolen är inte det intressanta och skrämmande i den här romanen. Det skrämmande är hur preciserat Claudia Piñeiro beskriver kapitalismens baksidor och människans obehagliga tilltro till pengar som en väg till lycka. Bakgrunden till romanen är 1990-talets ekonomiska kris. När ni har läst klart Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar får ni kasta er över Torsdagsänkorna.

I Altos de la Cascada är pengar och finish allt. Där spelar männen tennis och kvinnorna samlar pengar till välgörande ändamål. Barnen går i dyr privatskola och de flesta har hushållerska och trädgårdsmästare. Det tittas snett på Virginia som arbetar som mäklare medan hennes man är arbetslös, det pratas om paret som inte lyckas få barn och får man ont om pengar är det inget man talar högt om på parmiddagen. Man visar istället stolt upp nya kläder och smycken och skryter om resor man har gjort men verkligheten är en annan, en mycket mörkare sådan.

Berättelsen återges av Virginia. Det är hon som i egenskap av områdets egna mäklare har koll på alla personer som bor i Altos de la Cascada, eller la Cascada eller des Altos som området också kallas. Ibland byter författaren däremot perspektiv och låter någon annan av karaktärerna eller en extern berättare återge delar av historien. Jag är inte helt förtjust i det, även om det såklart är intressant att se genom någon annans ögon hur även Virginia agerar, men det är ibland förvirrande och det är som att författaren inte litar på Virginias förmåga att återge hela skeendet.

Torsdagsänkorna är en intelligent och välskriven roman om välfärdens absoluta topp och fall. Romanens stora behållning är att läsaren inte får reda på hela skedet, att man hela tiden överraskas, att den slutar med… och att fallet inte märks förrän marken försvinner under fötterna.

Similar Posts:

• Intervju med Claudia Piñeiro
• Vecka 42 på dagensbok.com
• När pinsamma föräldrar inte inser ett flaggmonuments betydelse
• Existentiella teknikfrågor
• Arbetets lycka en illusion