Jag klippte ut den och la den på min sambos bara höft. Jag tog ett kort så man kunde ana hennes kurvor. Just för att hon fortfarande är det för mig. Något centralt i själva livsupplevelsen.

Det står er fritt att göra vad ni vill med denna recension, men jag har varit förtjust i Niklas Rådströms författarskap länge, åtminstone på avstånd. Länge letade jag efter Bok (1989) som förutom Niklas text även innehöll grafiska blad av Lennart Aschenbrenner. Charmigt var också det verk Rådström skapade tillsammans med sin fru konstnären Catharina Günther-Rådström 2003 om blåmesen de döpte till Absint. Fågeln som återkom till deras fönsterbleck, och de blev allt närmare bekant med.

Så kommer jag då till denna drygt hundrasidiga poesibok Då, när jag var poet. Redan på sidan 7 har diktens jag tröttnat på att ”låta allt liv bli litteratur” – men sen handlar den delvis ändå om det – iallafall indirekt. Dikterna blir en väg att hitta in i skrivandet igen. Det är som om poesiskrivandet för handen och huvudet nästan har samma verkan som ljuv musik för öronen. Det tilltalar något hos mig som läsare som inte riktigt går att ta på. Befriande nog inte går det varken att formulera eller mäta.

Dikterna får mig att längta ut i en höstkall lövskog i slutet av oktober. Du vet den där stunden då du bara stannar upp och drar in alla lukter i näsan. I samma ögonblick har du glömt hur du kom till denna plats, eller vart du ska sen. Allt är bara ett tyngdlöst nu.

Jag tycker om att vara mitt bland sidorna i denna bok. Den får mig att glömma allt vardagsskav, allt ”jaha, det kanske är dags att göra käk nu”. Det känns också som tiden har en viss betydelse i detta verk, och den växande förmågan att uppskatta det lilla. Att jag vid snart 50 faktiskt kan bli glad av något så litet som när kvällssolen skiner genom lövverket i en alm. När jag var 25 hade jag mycket högre krav än så.

Jag vet inte om jag samlar på det precis, men det finns ju hela dikter eller enskilda diktrader genom den svenska lyrikhistorien som jag fastnat för så hårt att det dristat mig till att skriva till författarna bakom dem. Strax innan poeten Göran Palm (1931-2016) dog, bad jag honom handskriva sin dikt ”Havet” till mig. Likaså fick min finlandssvenske favorit Claes Andersson (1937-2019) en tid senare, samma förfrågan om sin berömda kärleksdikt som slutar ”…var i helvete håller hon hus?”

Nu senast kunde jag inte låta bli att fråga Niklas Rådström om min favoritrad i detta verk. I just love them.

Där du inte är

där finns inte jag

Similar Posts:

• Denna lycka att vara bland de levande
• Människonära dikter
• En blåmes som visar vägen
• Högstämt om Judas upprättelse
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?

Det är sådant jag blivit glad av sedan, varje gång jag tänkt på det. Eller då Claes Andersson (1937-2019) – min finlandssvenske favoritpoet – i en skrivtipsbok jag bad honom signera på bokmässan absolut ville formulera det mer explicit uttryckta ”Skriv! Ge inte upp!” och inte de mer måhända passiva orden jag föreslagit ”Lycka till med skrivandet”.

Det finns en lyhördhet hos dessa båda herrar, jag som ung skrivande människa har uppskattat. ”Nämen de tror kanhända att jag också kan åstadkomma nåt”.

Jag har bara läst Anderssons poesi tidigare. Busholmen nästa är den första roman från hans penna som jag läser. En bok som lite sorgesamt också blev hans sista. Något som nästan förebådas redan på omslaget: ”Ottos hela varelse och tillvaro präglas av en djup ovisshet och ett gränsvarande; lever han eller lever han inte?”

Och det är också så jag läser denna bok, som en lätt förtäckt memoar över författarens eget liv. Otto är Claes. I författargärningen, jazzspelandet, den politiska karriären, i misslyckandet som pappa till sina döttrar. Claes Andersson kanske kände mer frihet bara att få skriva om det i romanform, istället för en memoar, rätt upp och ner. Det kanske inte kändes lika prestigeladdat, vad vet jag.

Det har kommit ut två tidigare böcker om Otto. Stilla dagar i Mejlans 2016 och Ottos liv: en samtidsroman 2011. Jag har inte läst dem, men läser man om dem, är det mycket funderingar man måhända kan ha i slutet på sitt liv, hur man väljer att sammanfatta det, vad döendet och döden innebär.

Kanske inte så uppmuntrande ämnen, men med den stillsamma och kanske lite lätt ironiska humor Claes Andersson skriver med, åtminstone i denna Busholmen nästa är det svårt att inte trivas tillsammans med hans berättarröst.

I den här romanen har Otto på sin ålders höst flyttat in till en lägenhet i Helsingfors igen, i stadsdelen Busholmen, efter att ett helt mansliv bott i en egnahemsvilla i Esbo. Det innebär vissa anpassningssvårigheter, men till och med den gamle gubbens ilska över unga människors beteende i samma trappuppgång, ler man lite roat åt.

Kapitlet om hans gamla numera döda jazzmusikervänner är värt hela boken bara det. Hans vän, bandledaren Ylle, älskade till exempel ”jazz som svängde som en älg”. Eller gitarristen och den diabetesdrabbade Åke, som Otto ständigt få se till att mata med en sockerbit, för att Åke ska klara hela sitt gitarrsolo utan att få blodsockerfall.

Det som berör mest är dock hur Otto ser på sitt eget faderskap.

Han hade fullt upp med sin fotboll, sina studier, sina planer, sitt begynnande författarskap, sitt vattenbehov, sitt politiska arbete och sitt jazzspelade att han inte ens märkte att alla hans maniska aktiviteter samtidigt urholkade nånting annat, nämligen familjekänslan, tillgivenheten och den kärlek som en gång var så självfallen och osårbar.

Döttrarna kommer senare i livet att ge Otto en mycket hård dom.

Similar Posts:

• Han har inte en räv som lurar bakom öronen
• Finländska politikerminnen, någon?
• Att vara sin fars son
• Den privilegierades insikter
• Lågmält dramatiskt

Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma

Om "Tidens framfart" vore ett djur skulle det vara en nordisk ruffig grizzlybjörn, en som man vill krama. Delvis hänger det här ihop med att dikterna är lite långsamma, lufsande men med björnens självklara pondus. Tidigare i sin ungdom var björnen argare och full av politisk kritik. Den finns till viss del kvar, till exempel oroas diktjaget, som nästan alltid är ett mycket framträdande jag, över den finländska staden Esbos tilltagande amerikanisering.

Det är så tyst att man kan höra en skyskrapa
kraschlanda
Vi håller kurs på USA
Hur vi än blir rikare blir vi fattigare

Kanske förresten, liknar björnens päls ganska mycket Kristina Lugns hår. Det är mer än ofta svart ironi intrasslad i den här björnens texter. Man kan inte låta bli att fnissa för att inte börja gråta. Tidigare har jag sett Andersson skriva om musik men aldrig brumma som musik. Budskapet brukar gå före rytmen. Men i "Tidens framfart" finns en mantralik inledningsdikt som också kommer igen i slutet.

Drömmarna tar upp stor plats och Freud får såklart vara med på ett hörn. Ett verklighetsskevt avsnitt är också något så spännande som de kubistiska dikterna.

Det går inte att komma undan att Andersson är en pessimist, om än en ganska rolig sådan. Om jag också ska se saker ifrån den negativa sidan så är "Tidens framfart" inte hans bästa bok. Det är roligt att han varierar sig och försöker hitta nya former till sina dikter, men den här gången blir budskapet och bilderna ibland lidande. Dessutom gillar jag inte när kvinnor framställs bara genom sina bröstvårtor eller som en honungsburk för åtrå. Jag kan inte tycka det är vackert. Jag kan inte tycka det är roligt.

För att avsluta där vi började, med en musiker och en poet så finns det en vid namn Mattias Alkberg. Intertextualitet eller inte, en del av Alkbergs dikter, alltid de bättre – är misstänkt lika Anderssons.

Similar Posts:

• Där denna bok är, där finns jag
• Finländska politikerminnen, någon?
• Claes är sig lik, även i sin sista bok
• Skruva den som Beckman!
• Mismatch

Claes Andersson, finlandssvensk poet och författare, sedermera också rikdagspolitiker för Vänsterförbundet (arvtagare till kommunistpartiet och diverse socialistiska partier), beskriver i den här boken sina minnen från sin tid i det finländska parlamentet och regeringen. Som ju memoarer lätt tenderar till, så har den här relativt stor dragning till temat människor jag pratat/umgåtts/debatterat med, samt varför jag tyckte si eller så vid det tillfället. Boken är åtminstone fri från långa försvarstal för olika beslut som har fattats (Andersson satt under en tid som minister i den finländska regeringen). Men för den som (i likhet med undertecknad) inte är så bevandrad i den finländska politiken blir det därför ganska trist, eftersom Andersson förutsätter att man redan vet femtielva saker om diverse personer, om den finländska situationen och om olika beslut som har fattats. Boken är nog helt enkelt inte tänkt för en svensk (eller i övrigt internationell) publik i någon utsträckning, och det avspeglar sig tydligt.

Det enda som egentligen lättar upp boken något är de avsnitt som inte handlar om politiken i synnerhet, utan politik i allmänhet och Anderssons reflektioner om livet som politiker. Och det är ingen värld som författaren hyllar:

En värld byggd på enbart makt blir förtorkad, steril, förgiftad, renons på öppenhet och kreativitet. I maktvärlden är man oemottaglig för diskussioner och argument, odemokratisk fastän man hela tiden talar om demokrati. Maktvärlden är cynisk och negativ.

Att vara politiker är att leva i ångest och stress; att känna att man själv bör ansvaret för den misär som människor lever i; att ständigt arbeta på bekostnad av det övriga livet. Men det är också ett utmanande arbete, där man har en chans att påverka – om än långsamt. Politik, menar Andersson, är konsten att uthärda långsamhet.

Han har också en lite intressant inledning om varför människor skriver memoarer. Författaren menar att memoarer är lögnaktiga och nästan alltid är skönskrivningar; vi minns det vi vill och vågar minnas. Och, menar han, man måste bestämma sig varför man vill skriva memoarer. Är det för att dokumentera ”sanningen”? Är det för att ge igen för en oförätt? Förbättra det egna ryktet? Han ställer frågorna – men något svar om varför han skriver sina egna memoarer ger han egentligen inte…

Nej, någon varm (eller ens ljummen) rekommendation kan jag inte ge den här boken. Den kanske kan vara intressant om man är insatt i finsk politik och vill veta ännu mer, eller om man dyrkar Claes Anderssons tidigare verk och vill lära känna författaren. Men annars passar Anderssons beskrivning av memoarer – ”olidligt tråkiga” – ganska väl in även på hans egna.

Similar Posts:

• Claes är sig lik, även i sin sista bok
• Brummar som musik
• Han har inte en räv som lurar bakom öronen
• Där denna bok är, där finns jag
• Nyanserat men ojämnt om mödrar och döttrar