Bilderbokskonstnären Chris Haughton skapar i sin nya bok Bra jobbat, mamma Pingvin återigen dramatik som engagerar inte bara de minsta barnen, men också de vuxna medläsarna. Liksom i de flesta av Haughtons böcker drivs berättelsen främst av bilderna. Texten är nerskalad och enkel. “Jag söker berättelsens kärna och skalar sedan bort allt annat.” berättar Haughton i boken Bilderboksmakare(Red. Sam MacCullen) som gavs ut av Lilla Piratförlaget förra året. Det märks, som sagt, också i denna nya bok. Haughton har dessutom ett sätt att jobba med ljudande som passar perfekt för små bokläsare i färd med att tillägna sig språket. Bra jobbat, mamma pingvin har flera “swoosh swish swoosh”, “schh!” och andra ljud, som påminner om hur det låter i exempelvis Schh! vi har en plan och Var inte rädd, Lilla krabban!.

Haughtons bildvärld är kantig och ofta färgstark. I Bilderboksmakare berättar han att han arbetar mycket med utklipp och silhuetter för att kunna flytta runt karaktärerna under arbetet. Även pingvinerna i Bra jobbat, mamma Pingvin är inte fullt så enkelt porträtterade. Något av den utklippta kantigheten finns även här, men ömheten mellan lilla pingvin och föräldrarna lyser ändå fint genom bilderna.

Så är det. Mamma Pingvin är inte bara jättebra på att simma, jaga fisk, klättra och hoppa förbi tjuriga, sovande sälar. Hon är också väldigt älskad! Haughton fångar det lilla barnets kärlek och omsorg, men också villkorslösa beundran inför föräldrar. Och som vanligt gör han det med både humor och finess. För vem börjar inte småle av att se mamma pingvin landa pladask och skutta över isbergen? På köpet får vi en hyllning till alla hårt arbetande mödrar.

Similar Posts:

• Åh ja, Bruno!
• Vilse i skogen
• Flärpar och snurror i en kittlig blandning
• Feel-good pingvin
• Den magiska bondgården

Så vad gör vi nu? Hur går vi vidare?

Kan läsning vara en väg framåt?

Litteraturmagazinet presenterade häromdagen en lista med 100 antirasistiska boktips. På dagensbok.com har vi också gott om fina tips på antirastiskt litteratur. Läs till exempel Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land eller Athena Farrokhzads Vitsvit. Litteraturen kan inte ändra det rådande parlamentariska läget, men den kan göra skillnad för den enskilde väljaren.

För att se framåt; nästa vecka stundar årets bokmässa i Göteborg, som i år bland annat har temat brasiliansk litteratur. Därför har vi på lördag en minispecial med brasiliansk och annan litteratur från Syd- och Latinamerika.

Tidigare i veckan skrev Annika om barnboken Åh nej, Bruno! av Chris Haughton, som hon blev väldigt charmad av. Boken handlar om att vilja vara duktig fast det ibland är svårt.

Anna Liv skrev om Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig är sant. En roman som utspelar sig på en folkhögskola i Skåne och handlar om destruktiv kärlek samt stark vänskap. Det är som två skilda berättelser i en bok som möts lite för sent.

Daniel recenserar Ingrid Linds Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga. En intressant djupdykning i primitivismen som redskap för skapandet av en ny människa och värld.

Tomas har läst Tatiana de Rosnays Ryskt bläck. Enligt förlaget ” en meditation över identitet och skrivande, författad av drottningen av dolda hemligheter”. Den lämnar mig dock ganska oberörd eftersom karaktärerna aldrig riktigt får liv och man blir inte heller särskilt intresserad av att ta del av dolda hemlighetera.

Och på söndag skriver Marcus om Jag är skapad för stormen och striden och regnet av Chris Forsne. En biografi om utrikeskorrespondenten Christina Lilliestierna som Marcus uppskattar både för innehållet men också för den lite ovanliga formen den är skriven på.

Similar Posts:

• Politisk brännvidd i poesin
• Vecka 28: Fly undan med en bok
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Personlig biografi om bortglömd legend
• Flera författare bland årets sommarpratare

Men redan på nästa uppslag blir Bruno en smula fundersam. ”Hoppas jag kan vara duktig”, tänker han när han traskar iväg. Trots den enkla teckningsstilen, som med sina charmigt pixliga kanter ser ut att vara gjord i ett enkelt ritprogram – eller kanske tack vare den? – lyckas tecknaren få hunden Bruno att se särdeles uttrycksfull ut. Med en uppsyn som är liksom hoppfull och snopen på en och samma gång, hela tiden laddad med just precis de motstridiga känslor som är bokens tema: att man ju så gärna vill vara duktig, men det är liksom lite svårt.

Kanske glömmer man bort vad man har lovat en stund. Kanske får man syn på en tårta, eller en katt. Och man älskar ju tårtor. Och att jaga katter.

”Vad gör Bruno då?”, är den stående frågan, när frestelserna radas upp inför Brunos stora runda ögon. För det mesta glömmer han sig och går upp i stunden. Men sen, när husse Harry kommer hem och tar ut honom på promenad, då går det bättre. För kanske är det så att det ibland är lättare att komma ihåg att vara duktig när man har en vuxen med sig.

Ändå är det inte för Harrys skull som Bruno försöker vara duktig utan främst för sin egen. Framför allt förstår man det så om man läser det lilla citat som står skrivet på insidan av pärmen:

”Frihet uppnår man inte genom att få allt man önskar sig, utan genom att styra sina önskningar… Fri är endast den som är herre över sig själv. ”
- Epiktetos

De 3- till 5-åringar som huvudsakligen är bilderbokens målgrupp är kanske inte så förtjusta i antika citat, men att det står där ger ett extra djup för den vuxne medläsaren. Bokens infallsvinkel skiljer sig nämligen från hur många andra barnböcker behandlar temat duktighet. Här behandlas inte duktighet för duktighetens skull, utan mer för känslan av stolthet när man lyckas med något som är svårt.

Det här med att falla för frestelserna ibland är visserligen beklagligt och kanske skäms man en stund, men det är ändå på det hela taget ganska lättförlåtligt. Husses förebråelser blir aldrig värre än att han utbrister i ett ”Åh nej, Bruno!”. Sedan är det glömt. Tills Bruno råkar få syn på något spännande igen. Och vad gör Bruno då…?

Den upprepade frågan, som också får stå som ett öppet slut på hela boken, fungerar extra bra eftersom Brunos duktighet är just lite nyckfull. För det finns ju faktiskt inget slut på det moraliska dilemma som den lilla hunden tampas så tappert med. Vi lär oss aldrig en gång för alla att alltid göra rätt. Istället är det ett beslut som måste tas om och om igen.

Åh nej, Bruno! är irländaren Chris Haughtons andra bok och påminner bildmässigt mycket om debuten Mamma borta!, fast i färgskalan rött, orange och lila. Säkert blir den också en lika stor succé.

Similar Posts:

• Dramatik, humor och hårt kämpande mödrar
• Vilse i skogen
• Humoristiskt pekboksdrama
• Läsning och hundtrygghet
• Hundhäng med hundgäng

”Nä”, pep Lilla Ugglan.
”Det där är inte min mamma.
Min mamma har SPETSIGA ÖRON.
Så HÄR spetsiga!”

”OK! OK!
Jag vet! Jag vet!”
sa Ekorren.
”Häng med…”

”Titta här!
Här är din mamma!”

Och så börjar det om igen. Berättelsen i Mamma borta är cirkulär och bygger på upprepningar, vilket skapar förväntningar men också överraskningar. Ekorren försöker hitta ugglans mamma, men föreslår hela tiden fel djur, för det finns ju många djur med spetsiga öron och stora ögon.

Den raka och enkla berättelsen passar bra ihop med illustrationerna. Färgerna i Mamma borta är ovanliga, det gröna i omslaget följer med till inlagan och blir till himmel över skogen som är orange och röd. Allteftersom berättelsen går övergår dag till kväll och då blir himlen orange och skogen lila. Det är stora färgfält, tydliga kontraster och få detaljer. Alla djur har varsin färg, ekorren är lila, björnen mörkgrön, haren ljusgrön, grodan blå och ugglorna svarta med lila, respektive blå mage. Det är lätt att känna igen och se skillnad på djuren även för den minsta läsaren.

Däremot känns typsnittet inte lika samstämmigt. Där handlingen känns ömsint och charmig är typsnittet hårt. De kantiga och tjocka bokstäverna påminner mig om text i dataspel i början av 90-talet. Vilket också gör texten svårläst.

Mamma borta är en bok att läsa högt och att läsa tillsammans. Effekten av att skriva vissa av orden i versaler fungerar fint och hjälper läsrytmen vid högläsning, liksom upprepningarna. Eftersom boken slutar där den börjar bjuder den dessutom in till omläsning och har man tur (eller otur!) tar den aldrig slut.

Similar Posts:

• Åh ja, Bruno!
• Dramatik, humor och hårt kämpande mödrar
• Vad som ryms i skogen
• Rosa drömmar och skogshimlar
• Sorgen som en uggla