Chigozie Obiomas Fiskarmännen handlar inte direkt om det, men det ligger och maler någonstans i bakgrunden av familjen Agwus familjedrama. Frågan uttalas sällan men den finns där hela tiden: Var gick det fel? Var det när de fyra äldsta bröderna bestämde sig för att i stället för att göra läxorna och följa sin välmenande men stränge fars krav på att bli läkare och advokater skulle de gå ned till floden (en gång en gud, nu bara ett skitigt vattendrag) och fiska, dra upp sin egen mat? Var det när de råkade reta upp den lokale galningen som spådde dem att den äldste av dem skulle dödas av en av de andre? Var det när deras far fick reda på deras olydnad och straffade dem för deras eget bästa? Var det när bröderna började ta spådomen på allvar..? Kunde de ha ändrat någonting någonstans, vad har de egentligen för valfrihet, kan du stoppa en sten när den väl kommit i rullning?

I bakgrunden, som den nioårige berättaren Benjamin Agwu märker men inte riktigt förstår: militärkupper, ”fria” val som urartar i kravaller, korrupta poliser, kristna väckelserörelser som ställer hårda krav, drömmen om ett liv någon annanstans … och så förstås miraklet med Nigerias fotbollsguld i OS, för detta utspelar sig ju 1996 och de bor i en modern stad med färg-TV och Nintendo och de rika ”västvärldarna” bara ett tryck på fjärrkontrollen eller en kort flygresa bort. De behöver bara en fast punkt att ta avstamp från, men det är inte så bara.

Det är väldigt ofta en oerhört medryckande roman, som jag nästan plöjer rakt igenom i en enda sittning. Obiomas målande språk blir ibland lite överbelastat och lite för glatt i att Förklara Afrika För Västerlänningar, men när det funkar är det lysande: Hans prosa står med ena benet i en oraltradition där allt är metaforer och ordspråk, och det andra i en hudlös realism där allt är så där nära och alltid för sent som det är när man är nio och världen rämnar runtikring en, och med valda lån från både Mortal Kombat och Allt går sönder inströsslat här och där. Med fokuset på de fyra bröderna och deras alltmer maktlösa föräldrar gör han mycket mer än om han hade försökt förklara ALLT, och när allt glider dem ur händerna som en fisk som ryckt av reven skakar boken om ordentligt utan att det blir misärporr av’et. Alla de där historierna går ju inte ihop, och när de väl slagit rot är det svårt att inte spela tragedin till slutet.

Det min bror läste formade honom; det blev hans uppenbarelser. Han trodde på dem. Jag vet nu att det man tror på ofta blir bestående, och det som blir bestående kan bli outplånligt.

Titeln, förresten. Vad är egentligen en ”fiskarman”? Alltid så lyhörda översättaren Ninni Holmqvist insåg förstås att Fiskarna hade fått det att låta som en bok om ett mörtstim, men nog hade förlaget kunnat låta henne hitta på en bättre titel än detta? Även om den inte är helt perfekt är det en roman som kräver att få läsas, och en klumpig titel gör den inga tjänster. Men strunt i det, även med det lovar Obiomas romandebut mycket för framtiden, och så länge historien berättas kan något fortfarande ändras.

Similar Posts:

• Länge leve kungen
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra
• Den sträng som brast
• Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv
• Allt går sönder, allt gror

Om du redan läst Allt går sönder (och om du inte gjort det, gör något åt det) vet du precis vad Chinua Achebe tyckte om det, och hur mycket giftig satir han ville skriva om det. I Guds pil får vi alltså följa Ezeulu, en av två konkurrerande överpräster i en igboby, som ägnar sina dagar åt att hantera de riter som håller igång samhället, medla i både familjebråk och stridigheter mellan olika byar, och på något vis försöka anpassa samhället till den nya verkligheten. Han har fattat att de vita inte kommer att åka hem igen, så det är inte en dum idé att hålla sig på god fot med dem; han har till och med låtit en av sina söner omvända sig till deras tro och gå i kyrkan och lära sig den nye gudens språk, engelska. Han är dock helt omedveten om att den lokale brittiske tjänstemannen, en ensam och bitter man med en liten stab av okunniga gröngölingar, utsett Ezeulu till att bli britternas nye nickedockekung i trakten …

Guds pil är en roman med många detaljer, och bland alla familjedispyter och upprepade ordspråk kan jag tyvärr ofta sakna drivet i Allt går sönder. Vi får förstås en god inblick i ett samhälle som snart ska gå under, och dessutom ett mycket mer ingående porträtt av dem som rev ner det – både malarialidande britter och lokala opportunister. Precis som i föregångaren är Achebe inte intresserad av att skönmåla den gamla tiden så mycket som att påpeka att de så kallade vildarna minsann hade en egen civilisation, tackar som frågar, som den rasistiska kolonialmakten aldrig ens gjorde något försök att förstå. För att uppnå det gör Guds pil något väldigt snyggt här: istället för att föreläsa om det, gör Achebe det genom att kolonisera det västerländska verktyget Romanen. Allt berättas utifrån huvudpersonernas perspektiv, utan ordlistor, fotnötter, förklaringar och pekpinnar. Alla försvarar de den makt de har utifrån olika perspektiv, med ironier, talesätt och skygglappar som formats av århundraden. Som utböling känner en sig både uppsvept och utestängd, fångad i en värld där en måste försöka pussla ihop kontexten själv, eftersom den som har makten – författaren – står vid sidan av och oskyldigt utbrister ”Men det fattar väl alla att det är så här världen fungerar, eller? Är du helt ociviliserad?” Den gör läsaren både medlidande och medskyldig till brottet att inte kommunicera, och den förlust som oundvikligen följer.

Similar Posts:

• Länge leve kungen
• Slutet och början
• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• När orden blir till vapen
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra

Jag var i Japan för första gången i höstas, när min bror gifte sig. Men jag har också varit där många gånger, i Haruki Murakamis, Kenzaburo Oes, Kobo Abes och Miri Yus Japan. Jag har tassat runt i de nästan magiska skogarna på Oes hemö Shikoku. Jag har smugit bakom skärmar vid det kejserliga hovet med Murasaki Shikibus Berättelsen om Genji, världens kanske första roman. Jag har flytt från atombombens Hiroshima i hälarna på Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa.

Dit kommer man inte med en enkel flygbiljett – och skulle inte vilja heller. Ändå kan man vara där. Det är därför boken är världens viktigaste uppfinning. Hjulet kan förflytta dig i ett enda plan. Med böcker kan du resa i alla dimensioner. Plats. Tid. De oändliga världar som bara funnits i någon annans fantasi.

Jag skulle inte vilja ta tillbaka Japan-resan. Inte den fullkomligt bisarra upplevelsen att färdas mot pyramiderna i en turistbuss med fler säkerhetsvakter än turister heller, eller de klart bisarra dagsturerna till det nyöppnade Albanien eller till gränsen mellan turkiska och grekcypriotiska Cypern. De flesta fysiska resor jag gjort står sig ändå ganska slätt mot dem jag gjort bara i böcker.

För sola och bada i all ära – då kommer man ju faktiskt ganska långt hemma i Motala. Och hur mycket mer exotisk är den genomsnittliga charterorten? Barerna heter Systembolaget, kyparna pratar svenska, även om man själv envisas med knackig engelska när man nu är i utlandet, och nej, det finns inget svensk kaffe på hotellet.

Vad är det när du med enbart lånekortet som pass kan spendera förmiddagen i Kanada, eftermiddagen i Kina, och varför inte avsluta kvällen i Mordor eller Mumindalen? Inga vaccinationer krävs. Inga säkerhetskontroller. Ingen vulkanaska kommer i vägen. Det är både mycket billigare och mycket mer miljövänligt. Svenskt kaffe finns det också. Möjligheterna är oändliga.

Framför allt kan man komma människor och länder mycket närmare än man gör på en kort turistresa. Ta bara som exempel den nigerianske författaren Chinua Achebe, som avled härom veckan – en man som på sitt sätt personifierade världens historia och litteraturhistoria.

”Sakura” heter det, förresten. Körsbärsblommen. När våren har kommit, en japansk fest. Någon gång vill jag vara där då. Men jag har också redan varit där många gånger.

Similar Posts:

• Som en odöd chokladask
• Hur säger man ”Mu, vad kul” på japanska?
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Japansk läsning

Elvis far heter Sunday. Hans bäste vän heter Redemption. Själv heter han som sagt Elvis. Det är ungefär det de har kvar att försvara, kan man tro; de bor i fattigkvarteren i Nigerias huvudstad Lagos, och om det ligger någon mening i det att Sunday är försupen och har vilodag varje dag, Redemption en småskurk, och Elvis själv en misslyckad dansare är det inget de egentligen märker; idag är ju namnen bara ord. Visst, Elvis försöker ibland försörja sig som Elvisimitatör, dansa och le för de vita turisterna, men ingen vill ha en 16-årig svart Elvis och bit för bit dras han in i både brottsliga och politiska konflikter – vilket i en militärdiktatur givetvis ofta är samma sak.

Graceland är på många sätt en imponerande roman, både lekfull och kargt realistisk, som låter sina karaktärer referera både nigerianska (Achebe, Soyinka) och västerländska (Ralph Ellison, Dostojevskij, Bob Marley) författare för att skapa en bild av det lapptäcke världen blivit. Utifrån en, om vi ska vara ärliga, ganska standardartad grundberättelse om en ung man som försöker hitta sin plats i en värld som inte verkar vilja ha honom (lustigt nog är Elvis Oké inte fullständigt olik Maria Gripes Elvis Karlsson) väver Abani en komplex historia där detaljerna får visa hur allt hänger ihop, från kungadömen till militärdiktatur, från Las Vegas ner till Afrikas kåkstäder, där allt det som ditt namn och din bakgrund antyder att du ska få ofta blir till besk ironi. Ett nådens land, i betydelsen att allt du får är på nåder. Abani tacklar politik utan övertydliga pekpinnar; saker är som de är, och människor gör det de gör tills de lämnar byggnaden. I bästa fall får man välja vad extranumret är.

Lite trist är det bara att den svenska översättningen inte riktigt håller måttet. Visst, det är ingen enkel bok att översätta, men Isakssons språk är småstolpigt och av karaktärernas blandade gatuengelska har blivit en svensk slang som nästan doftar pilsnerfilm (jag påminns om Erik Anderssons försök att översätta Trainspotting till västgötska – ”Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister”). Kanske blir det en liten extra ofrivillig kommentar, ett sätt att knyta in även svenskan i lapptäcket, men det stör mig även om boken fortfarande är klart läsvärd.

Förr döpte vi barn efter helgon och förfäder i hoppet om att deras goda egenskaper skulle föras vidare. Enligt vissa läkare dog Elvis Presley av fattigdom. Inte när han dog, svårt överviktig, fångad i det Graceland som skulle bli hans palats men blev hans mausoleum, men när han var ung. Efter 16 år av fattigdom och konstant undernäring kunde hans kropp inte hantera den mat och de droger han plötsligt fick råd att stoppa i sig (på covers på svarta artister, jodå). Han var körd från första början, om inte fattigdomen dödade honom så skulle framgången göra det; en ironi lika bitter som situationen i det som borde ha varit ett av Afrikas rikaste länder. Men bra musik har alltid fötts ur blues.

Similar Posts:

• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Allt går sönder, allt gror
• Slutet och början
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp
• Den sträng som brast

Problemet med att skriva om en sådan här bok är att man väldigt gärna gör debatt av det. Och debatt är förstås ofta bra och nödvändig. Man behöver bara så mycket som kasta en blick på en kurslista i litteraturvetenskap för att inse att vår kulturella världsbild är pinsamt etnocentrisk. Men det är egentligen inte poängen. Även om man uppriktigt sagt inte ger ett råttarsle för politisk korrekthet ska man läsa till exempel den här boken. Det förtjänar den helt i sin egen rätt, för att det är en bra roman.

Okonkwo är en aktad man i stammen som arbetat hårt för sin framgång. Allt han gör är på sätt och vis en reaktion mot den slapphänte, misslyckade fadern. Själv styr han sin familj med järnhand och gör allt för att uppfostra äldste sonen till en riktig karl. Särskilt sympatisk är han inte, men han kämpar förtvivlat för det han tror på och hör till de som inser vilket hot mot allt känt missionen och kolonialmakten utgör. Sonen å sin sida lockas av kristendomen och missionens skolvärld.

Achebes roman är både tämligen begriplig och enkel, men rymmer enormt mycket. Både av de kulturer författaren själv är en produkt av – kristendom och universitetsvärld å ena sidan och traditionell stamkultur och muntliga berättartraditioner å den andra – och av det komplexa och traumatiska historiska sammanhanget. Missionen och kolonialmakten står naturligtvis för såväl fysiska som kulturella övergrepp och förtryck, men erbjuder också ett alternativ för stamsamhällets utsatta grupper. Kolonisatörerna befolkar en skala från naivt välmenande till extremt nedlåtande, implicit fyllda av skräckblandat förakt.

Det är en viktigt bok, en mänskligt och historiskt nödvändig erfarenhet att skildra. Men det är också en underhållande och välskriven roman som kombinerar lättillgänglig berättarteknik med psykologiskt djup, underhållande sarkasm och fantasirika ordspråk och historier.

Jag skulle tro att väldigt många människor i alla möjliga situationer kan känna igen känslan av att allt välbekant bara rasar omkring dem. I nuvarande Nigeria, och på många andra platser vid den här tiden, gällde det nästan hela kulturer. Samhällen som utvecklats och bestått i tusentals år krossades grymt, hänsynslöst och historisk sett blixtsnabbt. Och samtidigt är varje slut också en början.

Utgåvan i sig är dessutom underbart fin – jag verkligen älskar dessa nätta, små inbundna böcker – och även om man kunde önska sig en korrekturläsning ytterligare är det snarare regel än undantag i bokutgivningen nu för tiden, så till den grad att man nästan skäms för att peka ut någon särskild. Fin är den i alla fall, och är du ännu inte bekant med den här litteraturhistoriskt och litterärt viktiga boken ska du definitivt ta chansen nu.

Similar Posts:

• Länge leve kungen
• Den sträng som brast
• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Med dubbla röster
• Mellanförskapets mästarinna

Somliga av dem hade mer på fötterna än andra – vissa av författarna hade knappast ens besökt kontinenten, men kunde likafullt beskriva kulturer och länder lika tvärsäkert som sitt eget vardagsrum. Andra såg förvisso med sina egna ögon kontinenten, men såg bara det som de ville se. Och resultatet blev ofta därefter.

Men det dröjde länge innan afrikaner själva började beskriva sin egen verklighet, sitt eget samhälle. I den här boken skriver en av Nigerias mer kända författare sin egen uppväxt och utveckling till att bli författare, han skriver om kolonialismen och dess kultur.

Att bli författare var en utveckling som alls inte var given för Achebe. Tvärtom, den koloniala kulturen var helt dominerad av imperiets centrum, av Storbritanniens kultur. Länge var alla böcker skrivna av och för engelsmän. Kurser i skolor och på universitet var på samma sätt anpassad av och för engelsmän – även fast deltagarna i hög grad kunde vara nigerianer. Så, skriver Achebe, läste de exempelvis om Shakespeare, men föga eller inget om Nigerias egen kulturproduktion.

Historier är helt avgörande för olika grupper. Imperialismen och kolonisationen av Afrika krävde sina historier, och krävde därför sina författare att skriva ihop dem, menar författaren. Det är aldrig så att en kolonisatör kommer att erkänna att de stjäl mark på grund av sin egen girighet. Istället kommer de att hyra in en historieberättare, för att lägga verkligheten till rätta. Orden blir till vapen. Och den här typen av författare var inte svåra att få tag på för det brittiska imperiet.

Achebes bok bygger på tre föreläsningar han höll vid Harvard-universitetet i USA. Det är en strålande berättelse, där historia, samtida politik och litteratur blandas med personliga reflektioner och anekdoter från hans eget liv. En stilla humor genomsyrar texten, trots allvaret och mörkret i ämnet som behandlas – något som gör att man önskar att man hade hört föreläsningarna på plats.

Det finns många lärdomar om dagens situation att dra utifrån boken. Efter en kort tids tvivlande är Västerlandet redo att åter sätta igång sin monolog, att än en gång vara den som föreskriver sanningen för hela världen, skriver Achebe. Men historierna behöver inte bara vara ett vapen för de mäktiga – de kan också komma att utgöra en helande kraft.

Similar Posts:

• Den sträng som brast
• Haiti – mer än bara voodoo
• Fet lunta om krigets konsekvenser
• Best of Gulag
• Propaganda-klassiker i nyutgåva