Sydney Blanchard greps för mordet men blev frikänd och irrar sedan dess runt i livet i en ännu större osäkerhet än tidigare. Han föddes samma dag som Jimi Hendrix avled och har sett sig som något av en reinkarnation av legenden men nu har allt kommit ikapp honom. Tillsammans med sin hund Betsy är han på väg hem till New Orleans och hela tiden pågår en hackig monolog, lösryckta tankar. När han på en TV på en bensinmack får se ett inslag om den förestående avrättningen börjar han göra en sorts bokslut över sitt liv – för det var ju så nära att det blev han.

Pearl Watanabe var den som först upptäckte kropparna och hon har sedan dess skytt fastlandet i allmänhet och Atlanta i synnerhet och i stället återvänt till sin barndoms Hawaii. Till sist har hon ändå låtit sig övertalas av sin dotter att komma och hälsa på – och naturligtvis sammanfaller hennes besök med Smokey Nelsons avrättning. Dottern gör vad hon kan för att Pearl inte ska få reda på något, eftersom hon är rädd för den reaktion som kan komma.

Ray Ryan, slutligen, är far till kvinnan och morfar till barnen som mördades. Han har drömt om hämnd i ett par decennier och är nu äntligen på väg till avrättningen. Med sig har han Gud, som både lugnar och tröstar – och manar till strid.

Just nu börjar jag känna mig en aning mätt på polyfona romaner men här finns det inte några dolda samband att lista ut, inga ledtrådar och pusselbitar på det sättet. Trots sin närhet till den centrala händelsen har de tre personerna haft väldigt lite med varandra att göra; visserligen var det främst Pearls förtjänst att Sydney frikändes; utan hennes insisterande att det var en annan man hon mött vid motellet hade han knappt haft en chans, men annars är de som strålar i vitt skilda riktningar.

De tre rösterna och berättelserna är språkligt och stilistiskt vitt skilda, liksom de liv som målas upp, men alla handlar i någon mån om att förlora fotfästet och sedan inte finna det igen, trots att åren går. Hur man fyller sin tillvaro med allt möjligt men att den ändå ekar tom. Att tomheten för Ray är mest påtaglig är självklart – han miste sin älsklingsdotter – men också de andra två saknar något; en tro på sig själva, en tillit till världen, självklarheten i att man har fast mark under fötterna.

Medan jag läser växlar mina känslor inför de olika berättarna, först tycker jag bäst om Pearls avsnitt men sedan bränner det till hos Sydney, medan jag känner en rejäl avsmak inför resonemangen hos Ray – det är gott och ont, svart och vitt och en synnerligen dömande Gud, som bara visar medkänsla för den som verkligen gjort rätt för sig genom sin tro – och genom sin hudfärg. Efteråt är det ändå Rays berättelse som framstår som mest tydlig för mig, hur styrkan och beslutsamheten, eller egentligen fanatismen, krackelerar och visar upp tröttheten, meningslösheten och sorgen. Hur den efterlängtade hämnden ändå aldrig kan ge den saknade livet åter. Den mänskliga futtigheten och det lika mänskliga storhetsvansinnet i att döma någon till döden.

Similar Posts:

• Grålila galenskap
• Pink Pearl som ink earl
• Sagokungen bejakar livet i sagoland
• Coming of age i kanadensiskt 60-tal
• Mojo Working

Romanens huvudperson Amy lever med båda dessa himlar, den grålila i barndomens Bay City och den ljusblå som hon styr sina jumbojetar över i vuxenlivet. Amy, hennes mamma och moster lever i en slags symbiotisk galenskap –folie à trois – ett triangeldrama som utgår från deras kollektiva oförmåga att lämna det förflutna bakom sig. Amys mor flyr till en man som inte vill ha henne och klamrar sig fast vid minnet av en död baby, Amys syster Angie, ständigt närvarande som en påminnelse om det som kunde, och borde ha varit. För Amy känner hon bara avsmak, det är minnet av den döda dottern som omhuldas.

Angie hemsöker även Amy, som ett litet förmultnande skelett med osannolika krafter. Amys moster organiserar och städar maniskt familjens plåthus, lika maniskt som hon ber till den obarmhärtiga gud hon adopterat i ett fåfängt försök att kasta av sig sin historia. Inom henne, och längst inne i hennes garderob finns hennes kaos, bilder av familjens förflutna i Europa, den osynliga delen av galenskapen. I Amy förenas ångesten över ett förflutet som hon inte upplevt med en tonårings livsleda och vrede mot världen. En explosiv blandning som får sitt utlopp under natten den 4 juli.

Den kvinnliga galenskapen är ett tacksamt tema. Allt från den galna hustrun på vinden till det anorektiska räknandet av kalorier i gurka kan utforskas, exploateras, beskrivas, utnyttjas i det oändliga, tycks det. Den manliga galningen smyger i buskar och styckar sina offer i garaget, den kvinnliga galningen kväver sitt barn och dränker sig i floden.

Amy mördar hela sin familj – kanske – och gömmer sig i ett träd för att invänta morgonen. Dådet ger henne inte den förlösning hon hoppats på. Det hade varit att underskatta kraften hos kvinnornas kollektiva galenskap. Hon lyckas att rent fysiskt lämna Bay City, Michigan bakom sig, men hon kommer inte undan dess himmel. Inte läsaren heller. Den grålila himlen återkommer ständigt, på varje sida, boken igenom, suggestiv och stämningsskapande. Vi befinner oss också i Bay City, i det kliniskt rena plåthuset under den tryckande grålila himlen. Ingen som har några som helst krav på sin tillvaro kan vara lycklig där.

Amy är lycklig på K-mart där himlen inte kommer åt henne och lever upp i det obarmhärtiga ljuset från lysrören. Samtidigt som hon är bunden till sin mor och sin moster genom galenskapen, står hon märkligt utanför all samvaro, hon har separerat sig själv från dem runtomkring och verkar inte hysa några djupare känslor för någon. Ingen är egentligen betydelsefull nog för att inte bli kvarlämnad i plåthuset. Det är naturligtvis önsketänkande att kunna göra sig fri från dem alla, och istället smyger de efter Amy, som ständigt närvarande skuggor.

Den vuxna Amy har en dotter, symboliskt passande nog döpt till Heaven (även om jag mest tänker på en Virginia Andrews-roman med samma namn, distraherande men logiskt eftersom den också behandlar galenskap, om än på ett lite mer … tja, på ett annat sätt). Heaven blir Amys livlina, vägen tillbaka från vansinnets gräns. I Amys hjärna är händelserna i Bay City bara en naturlig fortsättning på det lidande familjen utsattes för i Auschwitz, en bekräftelse på att familjens öde är att utplånas.

Det är väldigt svårt att väja sig mot Amys vrede och ångest och jag kommer på mig själv med att välja andra böcker att ta upp och läsa, så att läsningen tar över två veckor. Det är den typen av bok som lämpar sig för läsning i mindre portioner, som kräver en del smältning för att läsaren ska kunna ta till sig det goda och gå vidare.

Similar Posts:

• Förlorade fotfästen i dödens närhet
• Att plötsligt vara Fienden
• Reinkarnerad exakt som förut
• Hip to be square
• On the Road med Alistair Cooke