Jag har ett konto på Goodreads, den där västerländska plattformen där litteraturens konsumenter samlas. Eller ska jag säga bokälskare? Ordet litteratur verkar ha hamnat bland de ord som börjar samla damm. Flera kulturredaktioner (websajter eller papperstidningar) har döpt om sina Litteraturavdelningar till Böcker. Än har inte musikavdelningar döpts om till Låtar. Inte heller har konst börjat recenseras under rubriken Tavlor och Statyer.

Tillbaka till Goodreads, som väl är tänkt att tipsa om litteraturens mångfald i likhet med ett välsorterat bibliotek. Nog är det lite si och så med den saken. Min bedömning grundar sig i att jag under sommaren läste den danske författarens Carsten Jensens Vi, de drunknade. Romanen är en berättelse som vidgar sig i alla ledder och bredder. Med havet som kuliss och historier om 100-årig dansk skeppsfart och de familjer som kom i beröring med den for jag i väg på en underbar seglats.

När jag läst klart romanen och gav den högsta betyg i Goodreads ville plattformen premiera mig med ett boktips. Med orden ”because you enjoyed Vi, de drunknade ” föreslog algoritmen att jag skulle läsa:

Absolut är jag en bokälskare. Men algoritmer tillför inte mitt litteraturintresse särskilt mycket. Min nästa bok blev i stället Samlade noveller och prosaskisser av Virginia Woolf. Orsaken var att hennes roman Mot fyren var utlånad. Algoritmens förslag var långt ifrån det jag mest gillar med litteratur (inte böcker). Jag behöver plats för vindlande funderingar, sånt som dagdrömmande består av. Och där kunde Woolf möta mig med råge.

Är det så här det ska vara nuförtiden? Att digitaliseringen ska distansera mig och göra mig ointresserad av teknisk utveckling? Att jag känner ett tomrum när ordet litteratur på kultursidorna tas bort?

Mina betraktelser har sannolikt sin grund i att jag blivit överårig. Eller att jag släntrat för länge i sommarshortsen mellan bibliotek och hem. Efter sommarledigheten jobbar jag dock flitigt igen. Man kan nästan notera ambitionens glitter i ögonen. Eller är det blankheten i ögonen efter att jag tagit droppar för att fukta mina allt torrare ögon (åldern säger optikern)?

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• När Billy och Ivar tar över
• Dansa med vargen!
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• A life less ordinary

Men kanske går det ändå att förstå hur denna bildliga blindhet uppstår? Kanske kan man tvinga sig att se och ställa frågor? Varför tycks mord och krig vara människans eviga följeslagare? Själv har Carsten Jensen sett åtskilligt genom sin rapportering från inbördeskrigets Balkan och Danmarks deltagande i kriget mot talibanerna i Afghanistan.

204 korta, numrerade texter utgör en helhet, en essä. Det handlar om ett försök att förstå, en undersökning med påtaglig närvaro. Carsten Jensen drar från egna erfarenheter, från officiella fakta och från ett brett urval av läsefrukter – inte minst romaner och poesi.

Incidenten i Köpenhamn leder vidare till betraktelser av de våldsamma Aztekerna och Conquistadorerna, Röda Khmererna, krigen i Irak och Libyen, nationalismen då och nu, masskjutningar i USA, Anders Breivik på Utøya, islamistisk terror och Adolf Eichman. Det kan tyckas spretigt, men Carsten Jensen tappar inte bort kopplingarna till det nutida Danmark.

Det är, menar författaren, ett land där Erich Maria Remarque är bortglömd. Däremot läses Ernst Jünger desto mer uppmärksamt av allt fler. Den som ifrågasätter krigen, visar inte tillbörlig respekt för de veteraner som kommit hem med skador.

Han visar övertygande hur varken Danmark eller Väst utvärderat de kostsamma insatserna i Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen. I vilken utsträckning lyckades man med föresatserna? Blev det demokrati? Förbättrades kvinnornas ställning? Är extremisterna besegrade? Svaren på dessa frågor är lika uppenbara som de är oönskade.

Och det är en av poängerna. Krigen startas inte för att lösa problem, de utkämpas för att krig och våld är bärande inslag i ekonomin, trådar invävda i kulturen. Carsten Jensen återkommer till det faktum att ett krig mot våldsverkarna också är en strid med något inom oss själva.

Essän är tät och håller ihop väldigt väl trots att ämnet är stort och anslaget spretigt. Den ger mängder av uppslag till vidare studier och borde läsas vitt och brett. Bonuspoäng för att texten är modig i en tid då aggressiv nationalism har vind i seglen. Underbyggda motbilder behövs.

Similar Posts:

• Osynlig front i asymmetriskt krig
• En krigskorrespondent med hjärta
• Spretiga och dryga omvärldsobservationer
• Vivere necesse est
• Tungt om imperialism

Punkter kan för all del vara motiverade. Vägen mot ett visst mål kan med fördel spaltas upp i punkter. Beståndsdelar av en helhet kan anges i punktform. Det är logiskt. Men det är inte den sortens punkter jag syftar på här.

I Carsten Jensens Källarmänniskor, med underrubriken ”Om populism och besväret att vara människa”, verkar punkterna, de numrerade styckena, snarare, ja, helt enkelt vara numrerade stycken. Vissa av dem hänger ihop, andra inte. Någon väg någonstans är det så vitt jag kan hitta knappast.

Jensens teman är onekligen relevanta. Han skriver om flyktingströmmar och främlingshat, om populism och orättvisor. Han refererar till Antonio Gramsci och Rebecca Solnit, Fredrik Önnevall och Karl Ove Knausgård, Édouard Louis och såklart Donald Trump. Sin titel, ett begrepp han tydligen använt och blivit kritiserad för i den danska debatten, hämtar Jensen från Fjodor Dostojevskijs roman Anteckningar från ett källarhål.

En ”källarmänniska” är, med Jensens ord, en litterär figur ”där självhatet slår över i en ocensurerad önskan om att vålla andra skada”.

Ramen är en uppgörelse som till förväxling påminner om den storm som dagens populism har skapat mot humanismen, upplysningstanken, förnufts- och framtidstron. Ja, romanens huvudperson delar till och med det förakt för fakta och de vetenskapliga sanningarna som är de populistiska demagogernas största provokation: ”Herre Gud, men vad angår mig naturens och aritmetikens lagar, när jag inte tycker om dessa lagar och dessa två gånger två är fyra.”

Det är inte oävet skrivet, det kan vara klart litterärt slagfärdigt, men hjälper det oss att förstå dessa ”källarmänniskor”? Att förstå världen och dess plats i historien? Jag är skeptisk. Det är i alla fall svårt att säga säkert, eftersom Källarmänniskor är en lång och vindlande essä, full av tänkvärda funderingar och pålästa referenser (snarare litterära än vetenskapliga), bara ytligt förklädd till, just det, punktlista.

Så snälla. Jag vill läsa sådant som får mig att tänka, absolut, men jag vill inte börja med att försöka pussla ihop själva boken, tesen. Formulera en världsbild, dess problem och möjliga lösningar, och jag lyssnar gärna. Ge mig helt enkelt en färdig bok. Men sluta att prångla ut dessa halvsmälta punktlistor.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vanmakt inför spretiga argument
• Populismen – fem kännetecken
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Vivere necesse est

Handlingen i romanen Den första stenen inleds lugnt. Den allvetande berättaren introducerar oss för vältränade nordiska kroppar, som utstått (och klarat) både fysiska och psykiska tester. De uniformsklädda danskarna känner att de förberett sig väl inför uppdraget. Översten i plutonen är äldre och bidrar med sin kunnighet i förhandlingar. Kommunikationen med de lokala makthavarna blir allt bättre. De mellanmänskliga kontakterna präglas av leenden, kamratskap och nyfikenhet som förseglas med riktiga och ärliga handslag.

Men så inträffar Incidenten. Därefter ännu en. Snabbt är soldaterna figurer som snubblar in i allt våldsammare händelser. En aldrig så väl utförd förberedelse visar sig vara utan betydelse när något brister på insidan i den egna plutonen. För de lokala krigsherrarna kvittar det om de skjuter på soldater från fredliga Danmark eller Darksky, det amerikanska företaget som innehar kontrakt med USA:s försvarsmakt. Efter explosionerna räknas antalet döda och skadade. Än en gång konstateras: Civilbefolkningens offer är alltid störst.

Kriget är ett viktigt levebröd, en näringsgren som försörjer individer, familjer, byar, nationer. Också Bertolt Brecht såg ett sådant sammanhang i sitt drama Mutter Courage. I Brechtpjäsen framställs krigshandlingarna med mycket tydlig distans, för att skapa reflektion hos publiken. Men så sker inte i Jensens roman. Krigshandlingarna överrumplar mig som läsare, de är omedelbara och tid för eftertanke ges inte. Händelserna framstår i stället som självklara och överlevnadskampen är primär.

Andra recensenter har i sin läsning av romanen dragit paralleller till dataspel, där aktörer uppnår högre resultat (når en högre level) med identitetsbyten. I soldatutbildningar ingår dataspel som förberedelse inför det asymmetriska kriget. Det handlar om att öva sig på snabba val i den brinnande striden, också att hantera konsekvenserna av de felaktiga valen. Men de fysiska förnimmelserna upplevs bara på plats. Romangestalterna får uppleva hur munnen fylls med sand, hur dammet tränger in i näsan och hur öronen drabbas av dövhet. Tunnelseende är bara förnamnet när de försöker återfå balansen.

På några få veckor sprängs föreställningarna om ideal och moral; de ligger som oigenkännliga splitter i den vidsträckta öknen. Om det finns liv, släcks det i samma ögonblick när foten trampar på vägminan eller när kroppen snuddar vid linan som utlöser försåtsminan i buskaget.

I romanens andra hälft, byts perspektivet till att skildra händelseförloppet genom Khaiber, en dansk som flugits in på uppdrag av säkerhetstjänsten. Med honom följer eftertänksamhet kring frågan vad som sker när människor vistas i kriget årtionde efter årtionde. Å ena sidan låter författaren honom uttrycka följande tankar:

Förändring, detta giftiga ord i ett samhälle där urgamla traditioner påbjuder att livet fortsätter utan avbrott från generation till generation. Här är förändring identiskt med sammanbrott.

Men å andra sidan jämställer Jensen de danska soldaternas utsatthet med ett totalt sammanbrott. De språkliga och kulturella världarna kan svårligen hanteras av influgna människor som drivs av sina känslor i stället för sitt förnuft. Dessvärre hjälper det inte heller att sända erfarna bornholmska lokalpolitiker till ett land där en missbedömning av hälsningsritualernas variationer och betydelser ger oanade förvecklingar.

Tidsomfånget för intrigen är chockerande kort utifrån perspektivet att händelsernas verkan skapar sår som kommer att stå öppna i generationer. Jensen balanserar sådana insikter med skicklig porträttkonst. Ingenstans förekommer schabloner – nej, han är väl förtrogen med gruppens psykologi liksom med reaktioner hos enskilda individer. I hans berättelse ges utrymme för ett komplext känsloregister när han målar upp eldhavets explosion och dess attraktionskraft. Förstörelselustan förknippas inte enbart med vapen och inte heller enbart med män. Fascinerande är också läsningen av den muntliga historiespridningen; hur snabbt det går att skapa livskraftiga myter som sprids från tusen munnar till tusen öron – utan den minsta tillgång till internet.

Om jag någon gång tvekar inför romaner, sker det när de är över 500 sidor långa. Jag brukar hitta textpartier som med fördel kunnat strykas. Men i Jensens roman ska ingenting tas bort eftersom allt behövs för att skildra krigets oundvikliga logik.

Similar Posts:

• Om varför krigen aldrig tar slut
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”
• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• Pengarnas brutala effekt
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman

Det dröjer nästan 100 sidor innan jag hajar till över detta återkommande "vi". Det är ju trots allt inte så att berättarrösten tar någon gigantisk plats i Carsten Jensens på många sätt imponerande tegelsten; för det mesta berättas ju trots allt Vi, de drunknade på samma sätt som de flesta romaner utan en tydlig huvudperson, någon sorts allvetande berättare som aldrig blir personlig, aldrig säger "jag" eller identifierar sig med namn. Det är bara det att läsaren då och då blir påmind om att de som berättar historien om det lilla danska samhället Marstal, där alla män är sjömän och alla kvinnor väntar på att de ska komma hem, är just "vi". Det var "vi" som såg den glade seglaren Laurids Madsen dra ut i krig mot tyskarna 1848, överleva som genom ett mirakel värdigt en Rushdie-karaktär och komma hem som en helt förändrad människa. Det var "vi" som såg hans son Albert som en modern Telemachos försöka fylla sin försvunne fars stövlar, hjälpa till att bygga upp den sista stora seglande handelsflottan som spred den lilla byns män över hela världen, och sedan komma hem för att upptäcka att första världskriget med sitt ubåtskrig inte är hälften så förödande som ång- och motorbåtarnas ankomst. Det var "vi" som såg hans adoptivson Knud Erik och hans mor ta steget in i den moderna världen och in i mänsklighetens största självmord från 1939 till 1945. Det var denna spökkör av namngivna och namnlösa män (och en och annan kvinna), "vi" som såg och bidrog till den moderna världens framväxt – folket som bygger havet, om ni så vill. Eller landet; frågan är ju var skillnaden är.

Ska man berätta en släktkrönika som spänner över hundra år går det givetvis inte att göra det med en enda handling. Carsten Jensen är klok nog att inte försöka; var och en av huvudpersonerna – och här finns åtminstone fem – har sina egna historier att berätta, sina egna äventyr som lånar från både Homeros, Melville, Lindgren (Alberts pappa är ju trots allt negerkung) och Grass. Allt eftersom åren går passerar de stora idéerna och sjökrigarna revy, från Cook till Tirpitz, från 1800-talets optimism till 1900-talets massproduktion av död, men det är hela tiden de som ror så att svetten lackar som står i centrum. Här finns pojkboksäventyr så till den milda grad att det är svårt att lägga ifrån sig boken om natten, pirater och krigskonvojer och omöjliga kärlekshistorier; men samtidigt smyger hela tiden de stora sammanhangen och de stora idéerna i bakgrunden – hur tiden, som ett segelskepp som är beroende av vinden men också kan gå under av den, både driver och drivs fram av människors tankar och handlingar. Där någonstans blir detta mer än bara en berättelse om ett gäng sjömän; det är ju trots allt de som besökte alla delar av världen, som såg de stora händelserna från sin rigg och sin reling, som fick världen att samtidigt bli större och krympa. Allt detta relaterat av dem själva, detta envist återkommande, mytskapande "vi".

Visst är det lätt att hitta punkter där man kan kritisera Vi, de drunknade. På 710 sidor hinns det med en del spretande, även om det allra mesta är smått fantastiskt. Och när man så fullständigt fokuserar på ett manligt yrke blir givetvis kvinnobilden ganska enahanda; antingen väntar de stoiskt vid spisen på den gången mannen inte kommer hem, eller så lackar de ur på att förlora dem de älskar och försöker hindra männen från det enda de känner till: att segla. Men samtidigt … det som gör den värd att kritisera är just hur solid den är. Carsten Jensen skickar ut sina saltstänkta och konstant grubblande Marstalsbor på det där skeppet som vi är ombord på allesammans. Håll i hatten; att komma i hamn är aldrig garanterat, och det kan blåsa rejält på vägen, men resan är mödan värd.

Similar Posts:

• Om varför krigen aldrig tar slut
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”
• Författare mot aids
• Osynlig front i asymmetriskt krig
• Spretiga och dryga omvärldsobservationer

Jag må möjligen inte ha samma humor som Jensen, men måste säga att jag har svårt att se att särskilt många av dem som särskilt humoristiska. Inte ens de som verkar skrivna i de syftet finner jag särskilt roliga.

Det är dock inget i jämförelse med hur felaktiga associationer ordet "vass" ger mig, i jämförelse med vad jag finner när jag väl läser boken. Snarare ger mig läsningen associationer till en boxare, som sluggar hårt. För det gör Jensen helt klart. Jensen sluggar vitt och brett, i alla möjliga riktningar – vänstern, högern, företag, staten, intellektuella, världsordningen, diktaturer, folkvalda politiker och så vidare.

I ett ord kan man väl säga att boken inledningsvis spretar. Mycket. Här ryms allt från filosoferande kring Nietzsches mustasch till dokusåpor och kriget på Balkan. Sluggar hårt gör Jensen när han med all rätt är moraliskt upprörd, som när det gäller dansk invandringspolitik eller läkemedelsbolagens agerande vad gäller hiv-mediciner (där de ville förvägra fattiga länder i Afrika möjligheten att använda hiv-medel, trots den humana kris som utvecklar sig där). Tyvärr är många av de mer intressanta essäerna i princip inte mycket mer än referat av andras böcker eller artiklar.

Sluggar hårt gör han också när han har betydligt mindre på fötterna, och kanske än hårdare när han uppenbarligen inte har någon som helst koll på vad han har åsikter om – som när han skriver om kravallerna i Göteborg, där han uppenbarligen inte kan skilja olika grupperingar från varandra utan drar alla över en kam, eller skriver att demonstranternas målsättning var att förvandla Göteborgs gator till "blodiga slagfält" (!).

När så drygt hälften av boken passerats har tiden kommit till den 11:e september 2001 (essäerna är publicerade i tidsordning), och efter det blir boken mycket likriktad; efter detta handlar återstoden av boken om terrorism och Afghanistan. Möjligen må jag vara drabbad av "politisk Alzheimer" (som Jensen anklagar sina kritiker för), men jag kan nog inte hålla med Jensen om attentatet mot World Trade Center innebar "en inre kollaps i själva tillvarons mening".

Det känns aningenÂ… överdrivet. Men tonen är nu högt uppskruvad och det finns inga försonande drag hos någon av Jensens kritiker, vilka rikligt förlöjligas och behängs med en rad invektiv. Alla som inte är med honom är mot honom, verkar mottot vara. Det är nästan så jag börjar längta tillbaka till den spretande men inte fullt lika självsäkra inledningen.

Om jag inte tycker att vass var ett passande ord för Jensens essäer, så är träffsäker det inte ens på långa vägar. Jensen har kanske lärt sig av någon avdankad boxertränare; det man saknar i fotarbete och träffsäkerhet får man ta igen i en aggressiv attityd och hårdare slagÂ… Har man tur träffar väl alltid något rätt, och om inte annat kan man ju avskräcka någon motståndare.

Jensen verkar därtill inte ha någon vidare förmåga till empatisk läsning av sina kritiker. Lika självsäkert och drygt som Jan Guillou och Ulf Lundell sammantaget. Ibland är det läsvärt, ibland suckar man bara över att mannen uppenbarligen inte brytt sig om att kolla sina källor särskilt väl. Mindre ofta är det något som etsar sig fast djupare än så.

Similar Posts:

• Om varför krigen aldrig tar slut
• Massorna slår tillbaka
• Välavvägt om globaliseringens förlorare
• De fattiga talar
• Maktens män