Senare har Kajsa Ekis Ekman problematiserat just det där i sin bok Varat och varan. För henne är det där med att ”vägra vara offer” (åtminstone i de sammanhang hon skriver om och som på inget sätt är en kommentar till Malmberg Willfox bok) mest ett nyliberalt sätt att i realiteten just lägga ansvaret på offret, på den som faktiskt utsätts för något bortom sin kontroll.

För det är ju det en våldtäkt är. Att bli utsatt för något mot sin vilja.

Det är det som händer Myran i Christina Wahldéns debutroman Kort kjol. Det är skolavslutning, första året på gymnasiet. Myran och hennes klasskompisar har festat ordentligt och snart är det bara hon, Bergström och Uffe kvar på efterfest i Uffes lägenhet. Inget konstigt med det, de är ju kompisar sedan länge. Men så spårar det ur. Killarna har amfetamin och Myran blir våldtagen.

Wahldén är kriminalreporter och skildringen av skolavslutningskvällen och det som händer sedan är på en gång en närgången, påträngande skildring av Myrans och omgivningens reaktioner – de senare ibland så vedervärdiga att jag nog inte skulle tro på dem om jag inte läst liknande berättelser i tidningar och fackböcker som Katarina Wennstams båda våldtäktsböcker – och en mycket saklig skildring av processen med polisanmälan, undersökningar, förhör och rättegång.

Men just för att den är så saklig kan jag sakna eller haka upp mig på detaljer. Kort kjol kom ut första gången 1998 och ska uppenbarligen utspela sig ungefär då – även om namnen, Myran, Uffe, Torbjörn, Cilla och Pia, låter mer hämtade från 1970- eller 80-talets ungdomsromaner. Varför måste Myran till exempel oroa sig för att ha blivit med barn – i slutet av 90-talet borde hon väl fått dagen-efter-piller, åtminstone?

I alla fall finns här en mycket pedagogisk ansats att verkligen skildra hur det går till om man anmäler en våldtäkt. Myran undersöks, förhörs och testas. Hon tilldelas ett målsägarbiträde, en advokat som ska föra hennes talan i rätten. Genom advokaten, Bea, blir Myrans värld också långsamt större. Saker som verkar oöverkomliga för Myran och för hennes deprimerade, ensamstående förortsmamma som degar bort framför TV-shop går faktiskt att lösa. Det går att få hjälp.

Kort kjol är enkelt berättad, men också väl avvägd med en ramberättelse som visar att livet faktiskt inte börjar och slutar med våldtäkten, även om lejonparten av romanen gör det. Myran kommer sakta att återhämta sig. Inte att glömma, men att lära sig leva med det som hänt och gå vidare därifrån.

Myran är ett offer. Hon har råkat ur för något hemskt som hon behöver hjälp att komma ur. Det är en enorm process med tusen små steg att ta, men det gör henne inte svag, inte till något passivt objekt. Det är inte vad det innebär att vara offer. Myran är en överlevare.

Similar Posts:

• Kort kjol 2.0
• Killar kan inte våldtas?
• Ljuspunkter i mörkret
• Våldtäktskulturen
• Placera skulden där den hör hemma!

Första tredjedelen av boken består av Carolines dagboksanteckningar från året som följde efter våldtäkten. Just genom att vi får ta del av hennes version rakt upp och ner, ger hon oss en unik inblick i de olika faser hon går igenom. Från chockfasens inneslutenhet till återhämtningsfasens motstridiga impulser och snabba humörsvängningar och hur hon steg för steg återfår sin styrka och handlingskraft. Först vill hon inte snacka med någon om det hemska hon varit med om, men snart inser hon att det faktiskt kommer vara till hjälp.

I den andra tredjedelen får många av hennes närmaste komma till tals, väninnan som var den första på plats efter våldtäkten, mamman, mammans sambo, en annan väninna och hennes mamma, den nuvarande pojkvännen. Dessutom berättar de två poliser som Caroline mötte kort efter våldtäkten det de minns av mötet med henne och den psykolog hon samtalat med uttalar sig generellt, utan att gå in på deras samtal. Varje presentation avslutas med att de olika personerna ger konkreta råd om hur man kan vara till hjälp i en liknande situation.

I den avslutande tredjedelen följer fakta om våldtäkt, bland annat information om lagar och det juridiska, om själva krisförloppet och vart man kan vända sig för att få hjälp.

I den tid vi lever i nu, där media har en tendens att lyfta fram detaljer i enskilda historier på ett ganska spekulativt sätt och där böcker med etiketter som En sann historia säljer otroligt bra, känns den här boken befriande uppriktig. Våldtäkten beskrivs naturligtvis, men det huvudsakliga fokuset ligger på det som händer efteråt, vägen tillbaka till ett fungerande vardagsliv.

Jag blir helt enkelt imponerad av modet och generositeten bakom denna bok! Det är genialt att dela med sig av sin historia och samtidigt bredda berättandet genom att ta in de närståendes perspektiv. Boken är skriven för alla, de som själva utsatts för en våldtäkt eller någon form av grov kränkning, de som känner någon drabbad och som känner sig osäkra på sin egen roll: Vad ska jag säga? Vad vågar jag fråga? Hur visar jag att jag finns till hands för min vän? Det är en oerhört stark berättelse om att ta sig ur det mörker och den uppgivenhet en djupt traumatisk upplevelse skapar, samtidigt som den visar hur man kan återerövra sin styrka och livslust.

Similar Posts:

• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Att vägra underkasta sig
• Boken som så gärna vill penetrera
• Från dårkistan till Hibernal
• Vem har rätt till sanningen?