Boken börjar med tre noveller kring Kata Dahlström (1858-1923) och Björn Runeborgs psykologiskt finmejslade sätt att skriva får mig att till en början att tänka på novellisten Gustaf Rune Eriks (1918-1999) – som i det jag läst av honom – skriver både fängslande, bra och vemodigt om tvåsamheten. Låt vara att Runeborgs Kata Dahlström tar långt större plats än några av Eriks kanske mer undfallande kvinnor.

Ändå är det i bokens andra del, fem noveller under huvudrubriken Gestalter som den riktigt tar sig. Berättelsen ”Sprängpunkten” om Per Albin Hanssons sista spårvagnsfärd ut till hemmet i Ålsten 1946 är en stor njutning att läsa. Innan Hansson stiger av hinner han göra upp med många av sina politiska fiender och går inte alltid segrande ur striden. Som läsare kan du inte vara riktigt säker på om det Per Albin upplever när han går framåt i spårvagnen faktiskt sker, eller om han bara sitter på sin plats och drömmer. Jag vet inte heller vad det tar att åka spårvagn från centrala Stockholm ut till Ålsten. Det är nästan en feberaktig stämning i novellen, där tid och rum lite grann upphör. Som om det bara av tonen i novellen gick att känna, han har inte långt kvar att leva nu, landsfadern.

Novellen ”På väg” handlar om hur Olof Palme som ung liftar sig några mil genom USA, och mejslar man ut Palmes karaktär lika skickligt som Runeborg, känns det som om den novellen nästan skrivit sig själv. Min upplevelse av den är att den är väldigt karaktärsdriven, man hör Olof Palmes tonfall i varje stavelse av det han säger i berättelsen eller varför inte i beskrivningen:

Så gungade han när han hade löst en världsgåta, vilket tidvis kunde hända flera gånger om dagen.

”Djävulens besök” sedan är knivskarp studie i dynamiken mellan Aina och Tage Erlander sjutton år innan Tage blir statsminister. Jag gillar också novellen ”Tavlorna” där Ernst Wigforss (1881-1977) går omkring på konstutställning. Det är medarbetaren Dag Hammarskjöld (1905-1961) som bett honom gå dit för att Wigforss ensam ska kunna gå runt och tänka. Och det han funderar kring är en kommande befordran av Hammarskjöld.

Från sidan 105 och framåt tappat jag sedan intresset lite, det verkar som om Runeborg nog tyckt att det varit mer givande att skriva om dåtiden och de stötar som fanns då, än att skapa något om nutiden. Det handlar om ett självmord som inte riktigt berör eller övertygar.

Jag får se om Runeborgs författarskap blir något att återkomma till. Jag blev inte blixtförälskad, men rätt fascinerad ändå. ”Sprängpunkten” är verkligen något som står ut.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Palme, aktören
• ”Fru Kata” bjuder in
• Lösa trådar
• Nedtonat och svalt om ungdom och död

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Aednan av Linnea Axelsson, Skalornas förråd av Ulf Eriksson, En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele, Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, Människan är den vackraste staden av Sami Said och Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Gubbas hage av Kerstin Ekman, Internet är trasigt. Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson, Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg av Jens Liljestrand, Svälten. Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro, Mammorna av Alexandra Pascalidou och Lars Tunbjörk. Retrospektiv av Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt och Kathy Ryan.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Gropen av Emma Adbåge, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting, Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, Rymlingarna av Kitty Crowther och Ulf Stark, Regn av Anders Holmer och Comedy Queen av Jenny Jägerfeld.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2019

Boken börjar minuterna innan Anna Lindh mördas. Orestes är där och ser henne och är övertygad om att bara han hade varnat henne så hade hon överlevt. Anna Lindh följer oss genom hela skeendet som både vålnad och landssorg. Men trots att hon gör det så blir det aldrig riktigt sorgligt, lyser inte alls igenom, inte ens när Runeborg beskriver havet av blommor vid NK och hur ledsna människor är. Jag släpps inte in, jag är lika långt borta som Orestes berättarröst, som då och då hävdar att han är orolig eller arg eller glad men inte riktigt lyckas vara övertygande.

Ytterst handlar Runeborgs roman om hämnden i det grekiska dramats bemärkelse, den som följer och förföljer människor tills de måste göra som den vill. Både här och i Aischylos original hjälper Apollo till och Kassandras sanningsenlighet är det som utlöser det slutgiltiga våldet. Ärligt talat så förstår jag inte varför Anna Lindh blandades in alls, eftersom det i slutändan inte handlar om henne över huvudtaget. Hon må vara närvarande, men Runeborg får inte riktigt ihop henne med hämnden, i alla fall inte för mig. Vad har hon att göra med att Orestes vill mörda sin mamma på grund av hennes svek mot fadern? På något sätt blir det en pusselbit för mycket när Runeborg ska få ihop kriget i Jugoslavien, sin moderna grekiska tragedi och svensk samtid.

Mina svårigheter att passa ihop de olika bitarna gör också att jag inte riktigt kan engagera mig i romanen. Jag får aldrig riktigt grepp om personerna jag läser om. Deras kamp med och mot hämnden (som i grekisk mytologi personifieras av furier, andar som jagar människan tills hon inte står ut längre) fängslar mig till viss del, men den berör mig inte. Elektra, trotsig och trulig tonåring, inte ens hon berör i sin ilska. Den enda som jag bryr mig om är också den enda som dör (trots att de flesta dör i originalet): Kassandra, hon som ser för mycket, hon som var soldat i kriget på Balkan och inte kan komma därifrån och är fast i sitt trauma. Hon som älskade Agamemnon och berättar om det för Klytaimnestra, eftersom hon precis som sin grekiska förlaga inte kan ljuga och precis som sin grekiska förlaga mördas hon trots att hon vet att det ska hända och går till sin död ändå. I övrigt är Runeborgs roman betydligt mindre blodig än originalet eftersom de flesta överlever (Orestes mördar ingen till slut) och vi får intrycket att även Elektra kommer att klara sig bra. Kanske hade det behövts mer blod; kanske hade vi behövt färre trådar att hålla reda på. I slutändan ger tyvärr romanen ett ganska blekt intryck.

Similar Posts:

• Samtiden speglar sig i skärvor av Orestesmyten
• Spårvagnsfärden du inte glömmer
• Nedtonat och svalt om ungdom och död
• Förvirrande och ogripbart
• Kärleksepos i antik skrud

Ronnie Peterson är 18 år och går sista året i gymnasiet när hans namne, den legendariske racerföraren, kör ihjäl sig i Italien 1978. Händelsen blir en stor nyhet och Ronnies namn är plötsligt överallt. Han som hållit sig i bakgrunden får nu uppmärksamhet från alla håll, i skolan och i småstaden där han bor. ”Jag är inte Ronnie Peterson” upprepar han för sig själv i ett försök att fly sin person och söka sig en ny identitet.

En av dem som får upp ögonen för Ronnie är en flicka i parallellklassen, Hedvig Helander. Hennes föräldrar har två år tidigare dött i en bilolycka och nu lever hon med deras befallande röster i huvudet. I Ronnie ser hon en like och möjlig bundsförvant; han kan hjälpa henne att fortsätta det dubbla liv hon för, med ena foten i dödsriket och den andra i en vanlig vardag.

När Ronnie ärver en stor lägenhet flyttar de dit tillsammans. Hedvig dikterar reglarna: utåt sett är de ett par, men hemma lever var och en för sig. Hon vill hålla omvärlden på avstånd, få en fristad där hon fritt kan umgås med de döda.

Deras samboförhållande blir snart en snackis och sprider ringar på vattnet. Det visar sig att Hedvig har en dragningskraft på allt och alla som kommer i hennes väg och Ronnie är snart inte ensam om sin kärlek. Hans förra tjej Maria och bästa kompisen Fabian faller också för den mystiska Hedvig. Det hela utvecklas till en raffinerad och något absurd tonårssåpa av stora känslor och tvära kast. Varje gång man tror sig ha greppat de många och komplexa karaktärerna vrids allt om ett varv och nya relationsmönster uppstår.

Runeborg skriver en nedtonad och finstämd prosa och använder en miljö vi alla känner igen: den svenska småstaden. I denna realistiska kuliss öppnar han skickligt små, tysta luckor mot det magiska, men röjer inte om detta övernaturliga bryter in i diegesen, det som berättas eller bara står för skeenden på ett psykologiskt plan, i karaktärernas medvetande.

Det här är en författare som har rykte om sig att skriva kluriga böcker och Dödas kärlek är inget undantag. Trots sitt raka, lineära berättande och okonstlade språk, är det här en svårtillgänglig roman. Det vilar något lömskt över det svala tilltalet och det är just det som gör den intressant och liksom tilldragande. Här finns ett glapp mellan ett språk som är glasklart och en text som blir allt mer suddig ju längre man läser. Kanske är allt bara en ironisk vals med läsaren. Kanske är det storstilad skrivkonst. I vilket fall lyckas Björn Runeborg fånga mig som läsare.

Dödas kärlek är en stor liten roman om ungdom och kärlek. Och om dödens påtagliga närvaro i livet. Efter sig lämnar den fler frågor än svar.

Similar Posts:

• Lösa trådar
• Förvirrande och ogripbart
• Spårvagnsfärden du inte glömmer
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Kärlek Då och Efteråt

Den här boken trodde jag först kunde vara så. Visst är den ogripbar, men också förvirrande och långsökt. Att Björn Runeborg, född 1937, skriver om en universitetsstuderande och mångalen ung kvinna född 1976, är ingen lätt grej. Att sätta sig in i en annan generation och ett annat kön kräver viss inlevelseförmåga. Andra har gjort det förut, men det är inte lätt.

Övriga ingredienser i boken, förutom huvudpersonen Silvia Maria Antonsson, är en samlagstrånande lärare i nationalekonomi, hans besatta och påhejande hustru, den på mer än ett sätt belevade faster Maria, ett tonårsgäng från Fittja, en lika mångalen man med missbildat ansikte, en grotesk gotländsk sekt och en man som längtar till artonhundratalet. Och inte att förglömma – Internet. Ungdomar älskar www och datorer, alla moderna människor känner dragningen till nätet, så let’s slänga in lite sånt i alla nya romaner, för det säljer och ger en extra dimension ju? Tråkigt, säger jag.

Och i samma ögonblick som boken hamnar i bokhyllan har jag glömt den. Det är sorgligt, men dessvärre sant.

Similar Posts:

• Nedtonat och svalt om ungdom och död
• Lösa trådar
• Spårvagnsfärden du inte glömmer
• Nominerade till Augustpriset 2018
• I skydd och i skugga