Binas historia börjar för 125 miljoner år sedan när en stekel för första gången valde bort animalisk föda och började mata sina ungar med pollen.

Binas hemliga liv är en populärvetenskaplig skildring där författaren själv tar plats i historien. Thor Hanson tar oss med på en resa genom binas historia, en otroligt nördig resa, med det är svårt att inte låta sig ryckas med i Hansons entusiasm. Det finns visst en hel del att lära sig om bin.

Trots pocketformatet är boken rikt illustrerad och snyggt utformad. Oväntat lyxig för att vara pocket. Hanson låter oss följa med honom på studieresor, kurser och forskarbesök. Det är något charmigt med böcker där författarjaget får ta plats, där deras absolut fascination för ett ämne får lysa igenom och inspirera. Trots att jag inte kan något om bin, eller naturvetenskap heller för den delen blir jag stundtals väldigt inspirerad och att lära mer.

Det händer dock att Hanson går vilse i detaljerna, broderar ut med allt för mycket fakta för att en lekman riktigt ska lyckas hålla intresset uppe. Det är synd, för inbäddad bland alla fakta finns många intressanta reflektioner och fakta kring bina, deras relation till människan och, ja till hela floran. Boken blir stundtals trögläst och passar bäst i små doser åt gången.
Hanson lyckas sätta forskningen i ett större sammanhang, genom anekdotiska berättelser om forskare, entusiaster och sin egen familj.

Utmed stigen fanns höga vildrossnår, och jag noterade i förbifarten humlor med gula ansikten och svarta rumpor som ovigt flög omkring bland de skära blommorna. Jag funderade lite på hur många andra arter som kunde finnas där, men mest av allt tänkte jag på kaffe.

Finast är nog ändå de avsnitt då Hanson beskriver hur han själv studerar bin. Entusiasmen riktigt skiner igenom, och det är svårt att inte ryckas med. Efter kaffet hittar han en alldeles egen koloni av ovanliga pälsbin. Till sin stora förvåning upptäcker han dem i närheten av en stig han promenerat på oräkneligt antal gånger, eftersom han plötsligt måste gå mycket långsammare när den lilla sonen tultar fram.

Då hinner man titta på humlor, och upptäcka att de egentligen är bin.

Similar Posts:

• Lågmält drabbande roman om människor och bin
• På spaning efter en minskande mångfald
• Fascinerande och förvirrande om bin
• Bildskön och passionerad handbok
• Så kan människor leva mer hållbart genom att härma naturen

Bikupan har en strikt hierarki där alla måste passa in i just sin roll. Den som inte följer modellen utan sticker ut på något sätt löper hög risk att plockas upp och avrättas av polisen. Den strikta hierarkin i kombination med det starkt religiösa samhället och perspektivet från en enskild, utsatt individ för snart tankarna till Margaret Atwood’s Tjänarinnans berättelse.

Redan från födseln utmärker sig Flora 717, dels genom sin storlek – hon är egentligen för stor för att vara ett arbetsbi – och dels genom att hon kan prata, vilket inga andra arbetsbin kan. Med andra ord borde hon ha selekterats ut för avrättning redan från början. Genom olika omständigheter klarar hon sig och hon får dessutom möjlighet att prova på olika roller inom bisamhället – ett narrativt grepp som låter oss följa med runt till de olika delarna av binas samhälle. Det blir lite som en Nils Holgerssons underbara resa fast i binas värld.

Laline har gjort ett digert bakgrundsarbete för att ta reda på hur bin och deras samhällen fungerar och sedan överfört det till romanform. Som många andra beundrar jag Lalines efterforskningsarbete och det är fascinerande hur långt hon går i att hålla berättelsen så nära verklighetens bin i stället för att använda den konstnärliga friheten till att tänja mer på binas verklighet.

Tyvärr skapar det problem för mig då jag ofta istället för att befinna mig inne i berättelsen börjar fundera på dels om den ena eller andra detaljen stämmer överens med verklighetens bin eller inte, och dels vad det är i verkligheten som den ena eller andra detaljen eller händelsen motsvarar. Jag vet helt enkelt för lite om verklighetens bin och deras samhällen för att hänga med på det när jag läser The Bees. Kanske borde jag ha läst på mer innan jag tog mig an romanen, då hade säkert min läsupplevelse blivit annorlunda.

Det är inget fel på antropomorfism – alltså att ge icke-mänskliga varelser, som djur, mänskliga attribut och förmågor. Mitt problem med The Bees är att jag inte hänger med på var gränsen mellan autentiska bi-egenskaper och det antropomorfiska går, vilket gör att jag ofta under läsningen funderar på det i stället för att fokusera på berättelsen.

Det här var kanske helt enkelt inte riktigt min typ av berättelse. Trots det är det en fascinerande bok och den har gjort mig sugen på att ta reda på mer om bin. Kanske är det egentligen gott nog.

Similar Posts:

• Intet nytt under solen
• Lågmält drabbande roman om människor och bin
• Binas historia
• På spaning efter en minskande mångfald
• Skriver för den biologiska mångfalden

Efter att på ett underhållande vis ha behandlat humlors liv och beteenden i boksuccén Galen i humlor, följt av berättelsen av vad som kan hända när man ger sig i kast med att återskapa en plats för ett myllrande växt- och djurliv på en gammal äng på franska landsbygden i den lika läsvärda uppföljaren Galen i insekter tar Goulson nu med läsaren på en varierande reseskildring där han försöker leta upp humlearter som förekommit i olika delar av världen men som blivit allt mer sällsynta, kanske till och med utdöda.

I samtliga tre böcker har ett brinnande engagemang för den biologiska mångfalden utgjort en naturlig röd tråd. Goulson knyter samman den med en rad ödesfrågor, däribland klimatförändringarna och en destruktiv matproduktionspolitik. Liksom tidigare lyckas han skickligt understryka flera av de verkligt avgörande besluten mänskligheten står inför.

Resorna som Goulson företar sig, oavsett om de handlar om att inventera en gammal industritomt, som visar sig vara oväntat myllrande av liv och väl värd att kämpa för eller en tripp till Ecuadors regnskog för att bevittna stridande humlehanar försvara sina revir, bär på budskap om vad som händer när människan på diverse sätt historielöst inkräktar och ödelägger naturområdens artrikedom. Samtidigt är texten rik på roande episoder och sidohistorier präglade av den karaktäristiskt torra humor som den brittiske biologiprofessorn besitter. Här finns beskrivningar av hur det är när fågelungar självförsvarkräks på en:

”På tillbakavägen kräktes en ung stormfågel på mig, ingen erfarenhet jag skulle vilja upprepa, men ändå värd att vara med om en gång bara för nyhetens behag.”

Eller en fotnot för hur ett par andra entomologer, i någon sorts Jack ass-aktig tveksam vetenskaplig tjänst bestämt sig för att rangordna vilken insekts bett som orsakar den kraftfullaste smärtan (en fågelspindelätande vägstekel) respektive var på kroppen det gör som ondast att bli stungen av ett bi, för att nämna några exempel.

Dave Goulson anser bestämt att pratet om vilka arter som är nyttiga för oss människor genom att erbjuda så kallade ekosystemtjänster och enbart därför är skyddsvärda är ett enormt självupptaget synsätt och att vi borde vända på tanken och fundera på vad vi kan göra för den biologiska mångfalden i sig. Inom reseberättelsernas ramar lägger han också fram konkreta åtgärder som visat sig effektiva för att vända de negativa trenderna med utarmningen av arter.

Hoppas att dessa idéer får ta plats och till slut tar över som ett moln av svärmande, surrande humlor som inte längre låter sig ignoreras. De här tre böckerna formar en politisk, pedagogisk och verkligt livsbejakande trilogi, ett motgift mot monokulturernas och business as usual-synsättets destruktiva regim.

Similar Posts:

• Engagerande humor och allvar
• Ett brandtal för småkrypen
• Skriver för den biologiska mångfalden
• Om insekternas annalkande apokalyps
• Lågmält drabbande roman om människor och bin

Kapitlen om pollineringsarbetaren Tao varvas med berättelserna om den deprimerade biologen William som under artonhundratalets mitt arbetar för att skriva in sig i naturvetenskapens historieskrivning och den småskaliga biodlaren George som i nutidens USA brottas med det gåtfulla fenomenet där bisvärmarna plötsligt och spårlöst ger sig av från hans bikupor, något som kommit att kallas CCD, Colony Collapse Disorder.

Karaktärerna förenas i att de är föräldrar till barn som de på olika vis oroar sig för. George förstår sig inte på varför hans son verkar mer intresserad av att göra akademisk karriär än att följa släkttraditionen och så småningom ta över biodlarslöjan. William vill inget hellre än att nå fram till och imponera på sin son, som verkar lida av en märklig åkomma. Och Tao tvingas genom en dramatisk händelse som i högsta grad involverar hennes barn söka sig längre och längre ut i en dystopiskt söndervittrande värld. Korsklippningen mellan huvudpersonernas vitt skilda livssituationer och tidsperioder i relativt korta kapitel inbjuder till ett rappt bladvänderi där de tre ödena växlar i rollen som undertecknad helst vill läsa vidare om. I Maja Lundes bok kan det lågintensiva vara lika spännande som det raskt framåtdrivande.

I bakgrunden hörs, mer eller mindre framträdande, binas surr. De nektarsamlande steklarna kan med självklarhet beskrivas som den fjärde centralgestalten. I stort är Binas historia således en skickligt sammanfogad berättelse med sårbarheten, världens, människans, samhällets och i naturens balans, som ständigt närvarande tema. En melankolisk ton sjunger genom bokens sidor och karaktärer men den kan samtidigt tolkas som ett wake up call.

På några ställen tappar historien lite i styrkraft, främst när det handlar om biologen och fröförsäljaren William, även om jag verkligen gillar greppet att placera en av de tre berättelsetrådarna i den miljön och den tiden och vad den delen av historien landar i. Romanens många nivåer, i tid, känsla, stämning och budskap, gör att den känns som ett klockrent diskussionsunderlag, som exempelvis i en bokcirkel. Sammantaget förtjänar Maja Lundes lågmält drabbande, säregna och otäckt aktuella vuxendebut att läsas av många.

Similar Posts:

• På spaning efter en minskande mångfald
• Binas historia
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Fascinerande och förvirrande om bin
• Vindlande och tankeväckande havshistoria

Nåväl, Bisyssla är en passionerat skriven volym, där läsaren får reda på vilken härlig känsla det är att ha honungsbin krypande över handen, hur bikupornas invånare håller värmen över vintern och näringssammansättningen i det viktiga pollenet. Men framförallt är detta en lärande handbok för den som själv är intresserad av att skaffa bin. Bland sidorna hittar man mängder av tips kring hur bikupor är uppbyggda, hur oönskade svärmningar hanteras och förebyggs, hur de obehagliga varroakvalstren ska bekämpas, ja, det mesta kring hur man får bin att trivas.

Respekten för de små och ytterst nödvändiga insekterna präglar texten. Men undertecknad förundras minst lika mycket av den stilfulla bildsättningen. Joachim Petterson jobbar i vanliga fall som Art director, vilket anas i de mycket fingertoppskänsliga fotona och illustrationerna, som återfinns rikligt boken igenom, där man hamnar mitt i och tätt inpå bisamhällenas myllrande existens.

Trots den utförliga och välskrivna beskrivningen av binas fascinerande liv, biodlandets tjusning och honungsprodukternas framställning poppar ibland ytterligare frågor upp i huvudet. Hur påverkas bina av att få sockerlösning i utbyte mot den betydligt mer näringsrika honungen? Och varifrån kommer de klart speciella namnen (smaka på benämningar som Dadant, HalvSvea eller Langstroth) på de olika ramar som tillsammans bygger upp bikuporna? Men det kan förstås ses som ett positivt tecken på att Bisyssla triggar igång nyfikenheten, viljan att veta mer.

Similar Posts:

• Barn inget hinder för uteliv
• Kvickheter i tjatig text
• Vår sång blir stum
• Inspirerande stick- och virkbok
• Virka gulliga Harry Potter-figurer