Antologin är en perfekt förpackning för att göra kvalitativa nedslag i människors erfarenheter. Sjösala förlag, med redaktör Charlotte Signell, har lyckats samla ett antal röster som skiljer sig från varandra i det konkreta, men alla talar om samma sak: feminismen behövs fortfarande i allra högsta grad. Sverige har inte ens hunnit vara ett demokratiskt samhälle i 100 år, om man ser till allmän rösträtt. Kvinnor fick rösträtt först 1919 i Sverige, röstade för första gången 1921. P-pillret som har inneburit att kvinnor kan få kontroll över när de vill skaffa barn blev legalt för 50 år sedan. Fortfarande idag når feminismen nya framsteg – sådana framsteg vi senare kommer att se tillbaka på och undra: ”Hur kunde det vara möjligt att en kvinna fick skulden för en våldtäkt, hur kunde kvinnorna leva i ett så förtryckande samhälle? Hur kunde männen gå med på att vara ifrån sina barn, att arbeta ihjäl sig och att ses som mindre intelligenta varelser oförmögna att förstå ordet ’nej’, vilket ju ger dem sämre intellekt än hundar? Hur kunde männen leva i ett samhälle som tillät ett sådant förminskande av mannen?” Vi kan inte vara så historielösa att vi inte inser att vi har långt kvar att gå.

Antologin Av oss blev det aldrig några riktiga damer består av 18 olika författares berättelser, hur de ser på samhället idag. Jessica Karlén skriver ett fiktivt brev till en herrtidning i Hej, porrblaskan där brevskrivaren på ett ironiskt vis skriver en ansökan om att få bli en av de lättklädda tjejerna i tidningen, men med ett antal restriktioner och önskemål. Novellen belyser den verkliga kvinnan bakom nakenbilden, och för mina tankar direkt till ett citat av Edith Södergran: ”Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken.”. Christoffer Röstlund Jonsson beskriver hur det är när du som man ser andra män göra sexuella närmanden på kvinnor i ens närhet, i novellen Du ska ge fan i Min kvinna. Som en vanlig schysst man vill du inte att människor – kvinnor – som du tycker om ska bli illa behandlade, men i den första reaktionen när någon förgriper sig på din flickvän blir:

Men jag vill slåss. Om inte för henne, så för min manlighet som tagit stryk när jag inte kunnat hindra skändandet av min kvinna.

Det är en öppen och ärlig text om hur du som man vill beskydda den kvinna som är i ditt sällskap. Ärligt eftersom författaren inser att det inte ens handlar om kvinnan, utan om en själv, att det är en förolämpning för en man när andra män tror att de kan gå förbi honom och tafsa på hans kvinna, utan vedergällning. Samtidigt förstår läsaren den hjälplöshet som patriarkatet lämnar män i: de ska kunna försvara en kvinna, det är vad samhället kräver av dem.

I novellen Den feministiska supporten skriver Kajsa Söderström hur det är att vara kvinna och fotbollssupporter. Supportervärlden som kanske är en av de mest mansdominerade och manschauvinistiska grupper som vi har kvar i samhället. Vidare skriver Andy Candy i Jag är inte kille om hur det är att vara född i fel kropp, och hur gamla klibbiga fördomar om manligt och kvinnligt smetar sig kvar i våra medvetanden på ett oacceptabelt vis. Carin Karlssonskriver om att arbeta i modeindustrin som feminist i Ett, två, tre – allihop – DET ÄR ETT INTRESSE!. Bilan Osman skriver i sin novell En rasifierad feminist om hur det är att vara kvinna, svart och muslim och hur den svenska feminismen tidigare och fortfarande idag inte har innefattat andra ursprung, religioner eller erfarenheter än de som vi har mitt framför näsan, de dominerande i vårt lilla Sverige – något som går helt stick i stäv med vad feminismen vill vara.

Sammantaget är detta en antologi med fantastiskt intressanta berättelser om hur det är att vara ung och feminist idag. Eller endast av hur det är att vara ung idag. Eller endast hur det är att leva i vårt svenska samhälle idag. Alla texterna tar upp olika typer av orättvisor vi utsätts för utifrån kön, ursprung, religion eller sexuell läggning. Fördomar vi trodde att vi skakat av oss, men som i allra högsta grad gör sig påminda bland våra medmänniskor, sådant som vi själva möter varje dag. Vad ska jag göra åt all denna orättvisa? Vad kan jag, du, vi göra? Redaktör Charlotte Signell beskriver det tydligt och klart i förordet:

Fråga dig [själv] om du tycker att kvinnor ska få bestämma över sina kön och sin kropp själva. Svarar du ja? Grattis, du är feminist!

Vi måste fortsätta ifrågasätta och belysa dessa problem för att komma vidare, och det är precis vad denna antologi gör.

Tack Andy, Angelica, Anonym, Bilan, Carin, Cecilia, Charlotte, Christoffer, Helena, Jessica, Kajsa, Kakan, Klara, Linda, Lisa, Malin, Martina, Sara-Märta och Åsa för insikterna!

VIKTIGA ÅRTAL

1919 – Kvinnor får allmän rösträtt och blir valbara till riksdag

1921 – Första valet hålls där kvinnor får rösta.

1964 – P-piller godkänns i Sverige

1975 – Ny abortlag införs. Kvinnan bestämmer själv om abort t.o.m. 18:e havandeskapsveckan.

1980 – Äktamakeprövning för studiemedel avskaffas.

1982 – Förbud mot pornografiska föreställningar på offentlig plats.

1982 – Kvinnomisshandel faller under allmänt åtal.

1982 – Fem lagar om kvinnors och barns rättsställning vid brott som incest och andra sexuella övergrepp skärps.

1982 – Kvinnor får vid giftermål välja sitt eget eller mannens efternamn.

1989 – Alla yrken öppna för kvinnor – även inom försvaret.

1994 – Lag om registrerat partnerskap mellan två personer av samma kön.

1995 – Den så kallade pappamånaden införs i föräldraförsäkringen.

1998 – Lag om förbud mot köp av sexuella tjänster.

1998 – Lagen om kvinnofrid träder i kraft.

1999 – HomO – Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, inrättas av regeringen.

2001 – Lag om likabehandling av studenter i högskolan.

2009 – Genom ändringar i äktenskapsbalken blir det möjligt för två personer av samma kön att ingå äktenskap.

2010 – En ändring i lagen om totalförsvarsplikt gör värnplikten könsneutral.

Källa: Göteborgs universitetsbibliotek:

http://www.ub.gu.se/kvinn/artal/

Similar Posts:

• Min generations ikoniska besvikelse?
• Dålig feminist = mänsklig feminist?
• Slå inte ned blicken!
• Kampen är din, min, vår, allas
• Hur är män och kvinnor egentligen?

Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män och kvinnor är radikalt annorlunda och för att upprätthålla den behöver verkligheten manipuleras. Eftersom män har kroppshår och kvinnor därför inte kan ha det – en logik enligt vilken man kanske borde vara tacksam att ingen bestämt sig för att det är manligt att ha två armar, för då hade väl kvinnor systematiskt fått hugga av åtminstone den ena av sina – leder till en mängd små vardagliga kostnader och besvär.

Inte alltid så små heller, för den delen.

Feminism för mig – i Fittstim svarar alla medverkande på just vad feminism är för dem – har att göra med det där ifrågasättandet, och det är väl därför jag har så svårt att förstå när feminism framställs som en kvinnofråga, som något motsatt mäns eller andra sociala rörelsers intressen. Vi är alla begränsade av en massa godtyckliga och inte sällan idiotiska idéer om vad en man eller kvinna, eller vad det nu handlar om, får vara och göra. Vilket inte betyder att de idéerna alltid slår lika mot alla, men i grunden innebär ifrågasättandet ett större frihetsanspråk för alla inblandade.

Det finns förstås åtminstone två anledningar att läsa om Fittstim såhär femton år senare. Jag tycker det är spännande att se vilka frågor unga kvinnor uppmärksammade då, och hur de stått sig. Det mer iögonenfallande skälet är förstås redaktören Belinda Olssons ganska bedrövliga programserie Fittstim – min kamp som gått på SVT nyligen.

Vad är det som gör att Belinda Olsson numera upplever feminismen som irrelevant, som topless-aktivism och hen-dagis, som manshatande och biologiförnekande? På ett sätt känns det förstås som den mest irrelevanta frågan av alla: vi som sett programserien har ju redan hört tre timmars ältande av vad Belinda Olsson känner – och inte så mycket mer än det. Förmodligen är programmet svar på sin egen fråga: när media, med debattörer som Olsson i spetsen, inte förmår definiera feminismen som något mer avancerat än brudar som är taskiga mot Pär Ström, ja, då blir den väl inte mer relevant än så.

Men det är ju inte så att frågorna som diskuteras av de unga skribenterna i Fittstim är sedan länge överspelade. Att vi löst allt det där och gått vidare till mer marginella frågor. Tvärtom.

Jag tror inte det finns många frågor som avhandlas i Fittstim som inte många unga tjejer fortfarande tampas med. Kan man ta plats i klassrummet utan att kallas hora? Vara kåt utan att verka slampig? Måste man raka benen och vara snäll och smal och skötsam, hålla ordning på killarna i klassen och ständigt balansera på det nästan obefintliga utrymmet mellan ”pryd” och ”billig”? Måste tjejkompisar alltid konkurrera och killarnas uppmärksamhet vara det centrala? Är det bättre att vara lesbisk? Kan man vara invandrartjej utan att ständigt behöva ses som offer? Kan man spela fotboll? Spela i band? Vara författare och något mer än ”kvinnlig författare”? Vara feminist och mamma? Hitta vettiga förebilder?

Vad av allt det där skulle ha tappat i aktualitet?

Det har gulnat betydligt, mitt exemplar av Fittstim. Ändå är det ingen förstaupplaga. Det vet man utan att behöva lusläsa kolofonen: brevet från Ulf Lundell är nämligen borttaget. När någon skriver 90-talsfeminismens historia skulle det vara intressant att veta om den där brevskandalen inte var högst medvetet orkestrerad – nog måste någon på ett förlag som DN ha fattat att det skulle bli bråk om man oavkortat och utan tillåtelse trycker en lokal rockstjärnas gubbklumpiga uttalanden? En smart marknadsföringsstrategi var det i alla fall, helt i paritet med själva titeln Fittstim. Den anspelar på hur Stig Malm kallade det socialdemokratiska kvinnoförbundet för ”jävla fittstim” och håller precis som brevpubliceringen upp en spegel där gubbväldets hela inskränkthet framträder tydligt.

Det fanns mycket att bli förbannad på då, och det gör det fortfarande. Fittstim blev kanske mer ikonisk än det mesta, men antologin var en del av en större rörelse, en bred rörelse som fortfarande behövs i allra högsta grad.

För några veckor sedan hörde jag Maria Sveland berätta om kvinnorörelsens och sin egen besvikelse på Suzanne Brøgger, som på 70-talet skrev feministklassiker som Fräls oss ifrån kärleken men numera mest är tacksam och kärnfamiljig och opolitisk (”Hon har ju rätt att vara gift och lycklig och så – men att hon var så tacksam”). Kanske är Belinda Olsson något av min generations Suzanne Brøgger?

Fast skit i Belinda Olsson nu. Ibland – eller, ganska ofta – är böcker faktiskt större än sina författare.

Similar Posts:

• Röster och möjligheter
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Kampen är din, min, vår, allas

Hedvig konstaterar:

När du läser den här boken kanske du börjar fundera på saker du redan funderat på.
Eller så får du helt nya tankar.

Oavsett vilket är det smärtsamt tydligt att På spaning med Hedvig fortfarande behövs. Boken är skriven som en guide. Här möter hårda fakta verklighetens sårande och precis lika hårda erfarenheter. Korta kåserande stycken växlas med faktarutor och på de färgglada och hårt formskurna sidorna trängs texten med aforismer från till exempel August Strindberg, Suzanne Brøgger och Veronica Maggio. De mer prosaiska texterna utvecklas bit för bit till en sorts reflekterande loggbok där Hedvig med sitt skarpa öga utvärderar både omgivningen och sig själv. Hon ifrågasätter, praktiserar och omvärderar. Här handlar det om ett vaket och många gånger ilsket iakttagande av upprätthållandet av olika skönhetsideal, makt och könsstrukturer som inte har ändrats nämnvärt varken sen Fittstim kom eller under de senaste hundratals åren. Det är att raka eller inte raka benen, det är att kanske vara för på eller för kåt. Det är att känna sig okvinnlig och det är att känna det som att man säljer sig själv när man i själva verket står i en butik och säljer kläder på sitt första heltidsjobb.

Att Hedvig Ljungar valt att göra På Spaning med Hedvig till en fackbok och inte en roman för att utforska samtidens könsrollsvåndor är välkommet och smart gjort. För trots att boken inrymmer den sortens dagbokstexter som går att hitta hos varenda tonåring, texter som ibland faller platt och sällan mynnar ut i annat än igenkänning, och även om Hedvig Ljungar ofta lämnar läsaren att tänka själv, är det i få ungdomsböcker som feminismens uppdrag blir så påtagligt som här.

Det här är tänkt att vara en lättläst bok och i det har författaren lyckats väl. Är du en högstadie- eller mellanstadieteen är det en bok du slukar enkelt och kommer att ha stor nytta av. Oavsett hur mycket böcker du läser annars. På spaning med Hedvig har inte svar på allt, men samtidigt behöver läsaren sällan fundera över vilka frågorna är. På så vis är det bok som står helt för sig själv och kan läsas utan vuxnas moraliserande kring sig. Men låna gärna ut den till lärare och föräldrar ändå.

Similar Posts:

• En ren njutning
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Danskt på bokmässan
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Ketchupeffekt och omklädningsrum

Denna den fjärde vågen är en våg som på intet sätt räds att slåss på alla fronter samtidigt. Den vägrar att fokusera genus på bekostnad av andra perspektiv som klass, etnicitet och sexuellt läggning och går generellt sett i land med det. Vi människor hör ju trots allt sällan till en enda kategori. Istället befinner vi oss på olika platser i olika hierarkier med det gemensamt att vart och ett av dessa fack tenderar att direkt eller indirekt begränsa våra valmöjligheter i livet.

Författarna i Pittstim. Pissbomber, skogsporr och kärlek – 15 berättelser om att vara kille skiljer sig från ovan nämnda antologier, och uppriktigt sagt rörelser, genom att de alla är, just det, män. Kanske inte riktigt de där medelåders vita medelklassmännen som man brukar säga toppar hierarkierna, men män. Unga män – 80-talisterna är i starkt majoritet – med spridda bakgrunder inom media, sport, politik och så vidare, som skriver om våld, sexualitet, kärlek, droger och grupptryck.

Precis som i antologierna ovan finns en trivsam och konstruktiv pluralism i de olika ämnena och erfarenheterna i Pittstim. Att även formen – med dels stilexperiment, dialogform, skönlitterära och facklitterära drag om vartannat, dels själva formgivning i ”lättillgängligt” veckotidningsstuk med puffar och små faktarutor till höger och vänster – också går igen börjar kanske kännas mer tröttsamt.

Som en spännande och/eller skrämmande röd tråd genom texterna går frånvaron av kvinnor. Tjejfeministerna ovan skriver mycket om relationer mellan kvinnor och män. Killarnas texter handlar förbluffande ofta enbart om killar. Killar som slår varandra, blir kära i varandra, nojar ut på att bli kära i varandra, hetsar varandra till våld eller sex de egentligen inte är sugna på, som täcker upp för kompisarnas otrohet, jämför snoppar i duschen eller tittar på porr ihop. Om manliga förebilder på film eller verklighetens alkoholiserade pappor och sexistiska hockeytränare.

Det har kommit många bra böcker om mansroller på senare tid. Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil, Johan Hiltons No tears for queers och Katarina Wennstams En riktig våldtäktsman är några. Pittstim är en yngre och spretigare variant på temat – och kanske framför allt en ingång till det. Det händer onekligen saker. Och samtidigt är det fascinerande hur lång tid det faktiskt tagit att börja diskutera vad könsroller och förväntningar innebär också för män. Så jävla roligt kan det väl inte vara att jämföra snoppar och skälla varann för kärringar i någon sorts evigt pågående hockeyomklädningsrum?

Similar Posts:

• Den problematiska manligheten
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Röster och möjligheter
• Jävla samhället

Gemensamt med föregångaren har boken, bland mycket annat, valet av provocerande titel. Könskrig signalerar det där uttjatade och lite tendentiöst utklippta uttalandet att ”män är djur” som hemsökte dagordningen för några år sedan. Det signalerar absoluta kategorier, skuldbeläggning och skyttegravskrig. Det är det inte alls.

”Titeln Könskrig har vi valt för att det finns en uppdelning och ett krig mellan könen och vi vill inte ha det så. I stället är den här boken ett krig emot könen som konstruktion och de begränsningar som denna konstruktion skapar”, förklarar redaktörerna i inledningen. Så länge det finns mallar för hur man ska vara och leva finns det människor som vill annorlunda. Så länge det finns hierarkier finns det uppror och ifrågasättande. Kalla det feminism, individualism, queer eller vad du vill. Upproret finns där.

I Könskrig får upproret och ifrågasättandet röst, eller snarare röster, av ett tjugotal unga skribenter med varierande bakgrund och erfarenheter. Därför är det också omöjligt att nagla fast Könskrig i några generella teser. Styrkan är mångfalden, spretigheten och det djupt personliga tilltalet. Texterna vrider och vänder på relationer, makt, konsumtion, uppfostran, kultur och – och verkligen inte minst – sex. Men också på hur den här typen av texter kan och får se ut.

Det är lättillgängligt, roligt, drabbande. Pratigt utan att bli osakligt. Det är fakta, debatt, kåseri, skönlitteratur och poesi. Ett par skribenter prövar till och med regelrätta dialoger, en klassisk retorisk form som i och för sig funkar sådär i nutida tappning. Halvtaskig korrekturläsning tillåter inte alltid att samtalstonen får flyta på som den förtjänar, och visst varierar kvaliteten lite, både stilistiskt och innehållsligt. Men Könskrig är kreativ, driven, tänkvärd och sporrande. Från Anna Ehrlemarks ”Det är när vi tar för givet att emancipationen är en enkelriktad rörelse som våldet blir oundvikligt” till Sussie Egnells ”Bara för att jag är lite snoppsugen har jag ingen lust att ‘lära upp’ och förklara världen för en slö laissez-faire-sexist”.

Poängen är inte så mycket att vartenda ord i samlingen är sant och vettigt och utan motsägelser – poängen är att de finns där. Att reflektera över, smaka och fundera på. Vad tror du egentligen? Hur skulle du vilja ha det? Möjligheterna är – skulle kunna vara – oändliga.

Similar Posts:

• Min generations ikoniska besvikelse?
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Överskattad undergång
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Män som slår – eller inte

Nåväl, när man får boken Sourze 1 i sina händer är det lätt att förstå tanken. Det är, vilket nämns i förordet, slagkraftigt att kunna ställa politikers ord bredvid vanligt folks, och finna ut att de väger exakt lika tungt. Det blir lättöverskådligt. På så sätt är boken Sourze 1 en naturlig konsekvens av nättidningen, lika mycket som det omvända förhållandet är en förutsättning. Utan nättidning ingen bok.

Samtidigt blir boken ett slags kvitto på Internets möjligheter som ett forum för ”allas” åsikter.

Det blir naturligtvis ett brett spektra av åsikter och stilar. Här samsas proffsskribenter som Jan Gradvall (Stockholm är ett arbetsläger) och Maria-Pia Boëthius (om kvinnan som varumärke) med Tamman Ashkar (skriver dagbok från ett ungdomsvårdshem). Samt, inte att förglömma, den rörande berättelse om om när Björn Jönsson efter en bortaseger i Umeå fick krama Stefan Rehn.

En bok som Sourze 1 kommer att ha två liv. Ett levs nu, det aktuella med mottot ”Carpe diem” (man får nypa sig i armen ibland för att inse att allt skrivet inte är äldre än ett halvår), men i detta liv åldras Sourze 1 snabbt. I liv nummer två kommer boken att återuppstå om sådär en tjugo, trettio år. Och kan bli betydligt äldre än så. Den blir ett ”tidsdokument”. Frågan är om nättidningen finns kvar då. Frågan är om den informationen över huvud taget är tillgänglig. Kanske vinner boktryckarkonsten i långa loppet, någon gång när ettor och nollor drunknat i flödet av sina bröder och systrar.

Similar Posts:

• Illusionen är mer effektiv än censur
• Information eller propaganda?
• Frosseri i tv-skvaller
• 1949-1984-2001…?
• Övergripande bok om förlag

Högstadiet är en konstig tid och märklig tid i många ungdomars liv. Det händer så mycket både i kroppen och runt omkring den. Man ska börja en ny skola. Där går niorna, de fruktade monsterna som är "nästan-vuxna" och där ska man samsas om korridorerna med alla möjliga konstiga människor, man har inget eget klassrum, kompisar börjar röka och dricka sprit, pojkarna blir snygga och brösten växer.

När jag börjar läsa denna bok är det första jag reagerar över språket. Det är poesi i prosaform. Jag vet att jag gillar det. Författaren har tidigare skrivit poesi och använder sig nu av sin kunskap i sin första ungdomsroman. Jag funderar på hur jag hade reagerat när jag gick i högstadiet och jag vet inte, mina minnen är inte så klara, som om jag vill förtränga de tre tråkiga åren då jag bara pluggade och tränade. Kanske hade jag inte reagerat, för detta var en period där läsandet kom på efterkälken, när jag trodde att det var för tidskrävande att läsa en bok. Troligen hade jag inte reagerat, för jag hade inte kommit över boken. Men om jag gjort det är jag inte säker på att jag gillat det. Det kan kännas konstlat, konstigt och svårt när man är i den åldern. Idag tycker jag att det är en ren njutning att läsa Maria Küchens språk.

Jag stiger på Nowhere Airlines och följer med på resan och när vi landar på Nolanda Airport vet jag att det är här man går i högstadiet, det är här allt händer och inte händer. Flygvärdinnan Elsa Marie Davidsson med sina 16 år visar mig runt i Nolanda och när hon börjar berätta om simträningarna undrar jag om det är mig boken handlar om. Jag minns de sömniga lektionerna på morgnar efter morgonträningarna och jag minns den ihärdiga klordoften som aldrig gick ur. Men jag har bara ett svagt minne av mina klasskamrater. Vad hette de tuffa, coola kidsen i min klass och vad hette de grå skuggorna som smög omkring i korridorerna? Elsa Marie presenterar sin klass och jag känner igen dem och jag känner igen problemen.

Riina som är smalast i klassen, men ändå äckligt fet, som hon själv uttrycker det finns i de flesta klasser och skolor. Flickor andas matstörningar. De finns överallt och ingenstans. Ingen vill ta i problemen, de är för svåra och så lätta att välja att inte se. När jag tänker efter så hade vi nog en Riina i klassen som vi inte vågade konfrontera. Vi hade också den tjocka Madeleine, henne boken egentligen handlar om och vi hade den läckre killen Pepsi. De fanns i min klass och de fanns troligen i din också.

Högstadiet är en problematiskt tid och det känns viktigt att eleverna är medvetna om att de inte är ensamma och att det som de känner och upplever inte är konstigt. Vi är fler som har varit med om det och det är fler som kommer att vara det. Denna bok känns som en bok som många högstadieelever borde läsa. Dels för att det finns fler som dem och dels för att lägga märke till de andra, de som inte syns och de som inte mår bra. Få upp ögonen för hur de behandlar varandra och sen kanske fundera över hur det bör vara.

När jag avslutade boken hade jag en äckelklump i magen. Får det vara så här tänkte jag? Är det så här? De senaste två veckorna har jag funderat över det. Boken har inte lämnat mig riktigt och när jag sedan också läst Fittstim av Linda Skugge, Belinda Olsson och Brita Zilg börjar allt att falla på plats. Allt jag läst om är min verklighet och så många andras. I båda böckerna fokuseras det på flickorna och deras problem. När jag lagt ifrån mig båda böckerna känner jag mig så bekant med allt och så oroad. Hur kan vi acceptera att det är så här? Hur kan vi bara tänka tanken att barnen har det bra på skolorna? Hur kan vi bara tro att allt är skolans fel och varför lastar vi alltid över problemen på någon annan? Varför gör vi inget själv?

Det finns många frågor som man kan ställa sig och jag funderar över författarens motiv till boken. Hon skildrar en helt vanlig klass i nian. En klass där allt verkar perfekt, men när man tittar in under ytan finns det en flicka som mår dåligt. Lärarinnan har varken tid eller ork att ta itu med problemet och låtsas som om uppsatsen flickan skrev aldrig skrivits. Inte anade hon då att det skulle få sådana konsekvenser. Inte någonstans i boken får jag en lösning på problemen, vad skulle lärarinnan gjort och hur hade det mottagits? Kanske finns inte lösningen, kanske är det vi som ska tänka efter hur vi kan se till att ge lärarna de resurser de behöver för att utföra sitt arbete på bästa sätt. För det är trots allt vi som ska stötta och hjälpa lärarna. En ensam person kan inte ge alla lika mycket uppmärksamhet under de 40 minuter de har på sig i veckan. Boken får mig engagerad och kanske är det det författaren vill, få oss läsare att tänka efter och fundera över situationen. Vi får inga färdiga koncept och kanske är det för att de inte finns. Alla är olika och kräver olika. Vi får inte heller glömma alla de barn som faktiskt går i skolan och trivs, som mår bra och som får bra betyg. Min önskan är bara att alla ska få känna så.

Jag vill uppmana alla högstadieföräldrar att köpa denna bok och Fittstim till sina döttrar och framförallt ber jag er att läsa dem ni också. Detta är en uppmaning som även gäller er lärare på högstadiet. Jag vill också passa på att uppmana alla er osynliga flickor att börja synas, visa att ni finns och att ni är bra!

Similar Posts:

• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Flickan av folket möter pojken av börd
• Röster och möjligheter