Däremellan spinner Zeniter upp en stort uppslagen men ändå drabbande intim släktkrönika som gör allt för att bena ut de där frågorna – om inte för hela Europa, eller Frankrike, eller Algeriet, så åtminstone för sina huvudpersoner och de lojaliteter de tvingas både på och av. Ali, som kämpade i De Gaulles fria franska trupper i andra världskriget är väl inte direkt emot självständighet, men som fransk veteran blir han misstänkliggjord. Hans son Hamid växer upp i diverse franska flyktingläger och ghetton, ser sin en gång så starke far reduceras till en bockande Invandrare och vägrar minnas eller ens berätta för sina barn. Hans dotter Naïma, som är så fransk man kan bli och ändå på något vis förväntas be om ursäkt när någon galning öppnar eld i Paris. Den här underliga substantiveringen ”andra generationens invandrare”, som om något dina föräldrar gjorde en enda gång är något du måste fortsätta göra varenda dag i generationer.

Man tar ombord hästar. Man tar ombord franska möbler, blomkrukor med plantor som tappat bladen, skänkar stora som bilar. Förresten tar man ombord bilar också. Franska. Lite senare repatrierar man till och med statyer som stått på de torg som nu blivit algeriska, varvid 1830 års generaler, för evigt fångade i sina bronsposer, hjältemotdigt spanande i kikare eller kommenderande osynliga soldater, hamnar i franska byar. Man tar ombord statyer. Men till tusentals människor med mörkt skinn säger man – medan man bakom ryggen försöker dölja hästarna, bilarna, skänkarna och skulpturerna: Det går inte.

Algeriets historia är komplicerad, och jag ska väl erkänna att jag inte har mycket mer kunskap om den än Slaget om Alger och en Assia Djebar-roman eller två. Visst är det lätt att som utomstående sympatisera med frihetskämparna mot de uppenbart rasistiska och våldsamma kolonisatörerna, men samtidigt är det nästan omöjligt att dra det där strecket i sanden och dela en gemensam historia i två tydliga hälfter. ”Repatrieringen”, som den beskrivs hos Zeniter, är inte en etnisk rensning men den är fungerar kusligt likadant utan att ha en lika tydlig slutpunkt: en uppdelning av allt i Vi och Dom, där de som inte enkelt passar in i det ena eller det andra fastnar i ett evigt mittemellan. (Algerier i Frankrike satt, med franska pass, i flyktingläger långt in på 70-talet – föraktade som förrädare av landsmännen ”hemma” i Algeriet, och som invandrare ”hemma” i Frankrike.)

Zeniter vill reda ut och förklara, men det blir aldrig någon torr analys. Hon låter hela tiden sina huvudpersoner och deras egna, inte alltid ofelbara försök att skapa ordning i sitt liv stå i centrum. Hon fångar de stora händelserna i detaljer; i de spända knapparna till en uniformsjacka som inte passar längre, i skillnaden mellan en Hendrixsk och en algerisk afro, i de obegripliga latinska pratbubblorna i en serietidning, i klotter och Youtubekommentarer … Hon följer dem från andra världskrigets slagfält via 60-talets studentrörelser till 2010-talets terroristdåd, där skulden går i arv från generation till generation även efter att man glömt (valt att glömma) exakt vem som gjorde vad. Det stora är att hon gör allt detta så medryckande, så uppslukande, och mitt i alla ismer som klättrar över varandra (kolonial, ras, national, islam) får ändå persongalleriet bära upp det.

En roman som fortsätter vända på stenar, inte i hopp om att hitta ett slutgiltigt svar, utan för att den själv vill veta vart den ska ta vägen nu.

Similar Posts:

• att omskapa bilden av sig själv
• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Förtryck och motstånd
• Västsahara – kvarglömd koloni

Men vad hjälpte det? Jag ville ju läsa Vi på Saltkråkan, ville vara i den världen, ville känna det där märkliga som hände när mina ögon mötte texten på tummade bladen. Mamma fick ge med sig.

Nåja. Hon fick snart sin vilja igenom. Jag upptäckte ganska snart alla de där andra böckerna: det fanns andra röster att lyssna till, andra äventyr att uppleva, andra uppdrag att utföra.

Jag bröt med Tjorven och Båtsman och såg den nya dagen gry. Oändligt var mitt stora äventyr!

Dock kan jag inte låta bli att undra: hur väcktes egentligen min lust att läsa? Jag minns det som något som liksom skedde av sig självt. Visst, jag har haft föräldrar som alltid har påpekat vikten av, men framför allt hur roligt och spännande det är, att läsa. Och visst, skolfröknar och magistrar har läst högt och gått med oss till ortens bibliotek och lånat det som kallades för ‘bänkböcker’. Men relationen mellan mig och litteraturen uppstod någon annanstans, i ett annat sammanhang.

Kanske skulle jag ha önskat att det hade varit som på film. Tänk att ha den där fantastiska läraren – en litterär ciceron à la Mr Keating – som öppnade dörren (inte bara på glänt utan på vid gavel) till skattkammaren litteraturen. Ok, allt är inte guld som glimmar… Det finns diamanter och så finns det makadam…

Men så blev det inte. Vilken tur då att jag fick antologin Läsandets lust och magi i min hand! Här finns nitton texter om litteraturens roll skolan; om relationen mellan lärare och elev och om hur passionen till ordet väcks. Visst andas det didaktik och pedagogik mellan raderna, men inte så att det stör. Snarare formuleras ett tydligt syfte: att visa på vikten av att göra litteraturen till en självklar del i skolundervisningen. Och härligt att upptäcka att Mr Keating har sina skönlitterära motsvarigheter! (Varför har jag inte tänkt på det förut!?)

I Läsandets lust och magi finns texter från världens alla hörn och från skilda tider. Här finns den litterära parnassen: Albert Camus, Lars Ahlin och Moa Martinson. Självklara val som Maria Gripe och Roald Dahl. Ständigt nobelprisaktuella Assia Djebar finns också med, liksom Augustpris-belönade Susanna Alakoski. Och så wildcards som Johanna Lindbäck, Katerina Kieri och Leif GW Persson.

Jag har egentligen inga invändningar gällande urvalet. Spännande, bra, intressanta och blandade texter som verkligen problematiserar lusten och magin kring själva läsandet. Men jag saknar ett mer utförligt förord. Varför just dessa texter, varför inte andra? Vem vänder sig antologin till och hur ska den fungera? Och vem är egentligen redaktör? Allt detta är petitesser, för jag har verkligen förälskat mig i den här boken. En litterär godispåse!

Ja, detta är sannerligen blandad kompott, både till form och innehåll: brinnande passion som i Kieris Ingen grekisk gud, precis, där den 15-åriga Laura kärar ner sig i matteläraren; självklar, knivskarp men ack ändå, så ödmjuk, briljans som i Roald Dahls Matilda och nyfiken iver i Moa Martinsons Krykbröllop. Det som texterna har gemensamt är litteraturens kraft och makt – det där mötet med ett språk som väsentligt skiljer sig från det vardagliga.

Då bidragen är utdrag ur längre texter väcks såklart ett sug efter mer; efter att få läsa fortsättningen. Därför blir det i längden lite enformigt och avhugget – känslan av att läsa litteratur övergår till ett intryck av att läsa exempel på litteratur. Detta är texter om barn, för barn ibland berättade ur barnets perspektiv. Men de nitton texterna är inte renodlad barnlitteratur! Hur som helst, de vänder sig lika mycket till både stor och liten. I just det här fallet ser jag detta snarare som en bok på en litteraturlista för en kurs om barnlitteratur. Alternativt fungerar detta som en diskussionsbok för blivande lärare. Men att sätta i händerna kidsen, bokslukare or not och säga: Var så god och läs! Mja… Kalla det paradoxalt, men en antologi av det här slaget får en renodlat praktiskt aspekt. Fokus ligger inte längre på vad litteratur är och betyder utan hur den faktiskt kan användas.

Similar Posts:

• Rendez-vous på biblioteket
• Litterära genvägar
• Det skrivna ordets laissez faire
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Den enes död, den andres bröd

Men till skillnad från i berättelsen om Scheherazade så har Hajila ingen sultan till make. Och det är Isma som har försatt henne i den dödsdömdes läger. Isma, den frigjorda kvinnan. Isma, som fått utbildning i Frankrike. Isma, som vågar gå ensam på algeriska gator – och till råga på allt utan slöja, utan att skämmas. Men också Isma, som misshandlades av sin man. Gång på gång. Till dess att hon tröttnade.

Så hon ingick en uppgörelse med mannen. Hon hittar honom en ny kvinna. En som inte ska gå ut, utan stannar hemma och sköter om hemmet och mannen. I utbyte blir hon själv fri. Han ska inte förfölja henne, inte söka straffa henne. Den olyckliga lotten, att offras till mannen, faller på Hajila. Hajila, från en fattig och konservativ familj.

Men inte ens den mest traditionstyngda familj kan helt släcka lusten till frihet. Även Hajila vill frihet, vill ut från den instängda lägenhetens murar. Och tar sig den rätten. Till dess mannen kommer på henne.

Mannen. Han bevärdigas inte ens med ett namn i den här boken. Den alkoholiserade. Kvinnomisshandlaren. Patriarken. Fadern till kvinnornas barn. Nej, något namn får han aldrig. Det här är berättelsen om två kvinnor. Framförallt om två kvinnor, Isma och Hajila. Inte systrar i blodet, men systrar under det patriarkala förtrycket. Och gifta med samma man. Om hur Isma inte bara tyst kan se på när hennes medsyster förtrycks, för hennes skull.

Det är alltså en bok om frihetslängtan, och om systerskap. Det är också en bok om förtryck och befrielse, och huruvida en kvinna kan befrias på andras bekostnad. Men också om flera kvinnor än de två – Ismas dotter Meriem, Hajilas mor Tuoma spelar exempelvis sina roller. Det handlar också om hur de patriarkala mönstren inte bara beror på männens förtryck, utan också om hur kvinnor spelar in i det. Om hur fruktan och lydnad inför männen präntas in i unga kvinnor redan från barnsben, av sina egna mödrar. Och om att ett uppror mot patriarkatet många gånger därför kan innebära ett minst lika stort uppror mot den egna modern.

Det är en bok som skildrar en brutal och rå verklighet, samtidigt som den ändå lyckas inge hopp om förändring. Assia Djebar skriver fullkomligt lysande och engagerande om ett oerhört viktigt ämne. Det här är ett underbart verk man inte bör missa.

Similar Posts:

• Malika – den som rubbar ordningen
• Självmordsbombarens logik
• Byggd av minnen
• Vad är det som går och går och aldrig kommer förbi dörren
• Om rädslan att mötas