I Åsa Nilsonnes Fru Gregorius följer det yttre skeendet originalet så gott som till punkt och pricka men det är helt andra motiv det rör sig om – och en helt annan Helga. Nog är hon rejält bekymrad men det som är problemet är inte hennes make, utan det faktum att de inte har några barn. I sin längtan, både för egen del och för sin hans, följer hon sin fasters goda råd men går vilse på vägen.

Ofta kan man önska litterära gestalter ett liv i en annan tid, där en del av deras svårigheter inte hade fått samma följder men sällan har jag önskat det så mycket som under den här läsningen. Om Helga ändå hade kunnat tala öppnare med sin man, om ändå inte motsättningen varit så stor mellan jordemödrarna och läkarvetenskapen, om ändå –

Och samtidigt, hur skulle hon ha kunnat ana vad doktor Glas skulle vara beredd att göra? Visst, hon spelar på hans känslor, hon drar honom med åt ett visst håll men ändå – en läkare, som förväntas värna liv och hälsa.

Den hos Söderberg ganska anonyma Helga funderar här över rätt och fel, moral och religion men är också ganska lättsam. Hon har ett modernt (kanske lite för modernt) synsätt och är lätt att tycka om – och det är också hennes man.

Kanske är det som får mig att dras med att fru Gregorius faktiskt är lycklig – och att hennes man också är det – men att hennes lögner för en god sak leder till en katastrof.
Jag hade önskat dem en fertilitetsutredning och -behandling och om det inte hade fungerat hade de kanske – ändå – fått leva lyckliga i alla sina dagar.

Similar Posts:

• Tidlösa moralfrågor
• En pastors bekännelser
• Att göra sig av med en kvinna
• Doktor Glas, var god dröj.
• Augustpriset till Bengt Ohlsson

Pojkflickan Åsa kände sig från första stund hemmastadd i Etiopiens huvudstad. Författaren skriver att hon närmast var förälskad i sin nya miljö. I ambassadörens pampiga residens höll hon helst till i köksregionerna. Där, hos den respektingivande kocken Mergas, den hjärtegoda husan Weinichet och den oemotståndligt charmige chauffören Teferra, talades amharinja och fanns en värme och en glädje, som man inte såg röken av i övriga huset. Än idag infinner sig en känsla av trygghet och magi när Åsa av en händelse hör språket talas på tunnelbanan i Stockholm.

I familjen Nilsonne visade man sällan sina känslor. I synnerhet mamma och mormor var tillknäppta, stränga och känslokalla. Dotterns dom över fadern är inte lika skoningslös, men han verkar ha varit frånvarande en stor del av tiden. Familjen tycks också haft gott om skelett i garderoben. När något obehagligt inträffade hade man för vana att lägga locket på. Det var annars mycket som Åsa hade haft behov av att få hjälp med att bearbeta. Bland annat åsynen av en hängd man i ett träd utanför hennes sovrumsfönster.

Det var i terapisyfte som Åsa först gav sig på att skriva om åren i Etiopien, men hon tvingades avbryta arbetet då minnena detta framkallade var alltför plågsamma. Dock inte från tiden i Addis Abeba, utan från återseendet med Sverige vid femton års ålder. Då UD bekostade diplomatbarnens skolgång skickades Åsa till internatskola i Sigtuna för att försvenskas. Hon hade då inte satt sin fot på europeisk mark sedan hon var sju (första posteringen var Beirut). Några återbesök till Addis Abeba blev det heller inte tal om förrän i vuxen ålder.

I det gamla hemlandet visade sig en helt annan regelbok gälla. Åsa kände sig vilsen och språkligt amputerad. Från att ha varit tämligen populär blev hon nu hållen som ordknapp, stel och konstig. Själv kände Åsa sig obekväm och ful. Hennes svenska var bristfällig och utan känslomässiga associationer. Hon klarade varken av att skämta eller använda ironi. Nilsonne säger sig än idag hellre läsa på franska och engelska, i synnerhet skönlitteratur och poesi. Det var först när hon började läsa högt för sina egna söner som hon mjuknade visavi svenskan, i takt med att orden fick liv och färg.

Det är psykiatern Åsa som kommenterar barnet Åsas minnesbilder. Författaren kommer titt som tätt med brasklappen ”som jag minns det” samt infogar ständiga frågetecken och spekulationer. Kronologin är långtifrån rak. Hågkomster från läkarutbildningen i Lund, från menageriet av djur som hon omgav sig med, jämte glimtar av Etiopiens historia och återgivelser av personliga möten med kejsaren Haile Selassie, avlöses av smärtsamma, ibland våldsamma minnesbilder från en kontinent utan sociala skyddsnät och där döden ständigt är närvarande.

Bokens titel är relevant för innehållet; den Åsa formades till i Addis Abeba är inte samma person som hon hade blivit ifall hon stannat kvar i Stockholm. Författaren spekulerar boken igenom kring hur hennes alter egos liv hade kunnat utveckla sig. Hennes teorier kring sambandet mellan identitet och språk är högintressanta.

Allt som allt rör det sig om en insiktsfull och tankeväckande skildring som jag läst med fascination och stort intresse. Författaren lyckas väl med konststycket att frammana en speciell tid och plats. Addis Abeba väckte frihetskänsla, nyfikenhet, entusiasm och stark kärlek till liv hos den unga Åsa.

Similar Posts:

• Om skuld och försoning
• Svart guld, rött blod
• Att angöra ett nytt land
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Goda råd som leder fel

Efter en ganska lång och vindlande inledning, där hippocampus presenterar sig och sina förmågor med många medicinska fakta, tar kärnberättelsen trevande fart. Den berättelse jag som romanläsare förväntar mig finna och som låter mig bli medskapare i det som sker.

H håller på att bli förälskad. Han har träffat den omsvärmade D på en tillställning och kan nu inte glömma hans blickar och rörelser. H:s återkommande minnesbild från festen är ett par som kysser varandra. Han kan inte låta bli att fantisera om D. och om kyssen skulle kunna bli deras gemensamma framtida minne. Som läsare vill jag gärna följa H:s utveckling och väg till beslut, men jag måste säga att hippocampus docerande inbrytningar tar bort mycket av lustläsningen.

Nu skulle jag vilja ställa er en fråga: Vi har kommit ungefär halvvägs genom H:s dag. Tycker ni att det är lite besvärande att det är jag som berättar den här historien? Att ni får nöja er med mitt något ovanliga perspektiv?
Börjar ni kanske ifrågasätta er egen subjektiva jagupplevelse? Är det i så fall skrämmande?

Texten har massor av energi och att korsa gränser kan både berika och inspirera. Läsaren bör dock vara beredd på att kalibrera sin läsning. För mig blev det som att se en film med ljudet avslaget eller att följa skeendet genom en tjock stum glasruta. Romanens idé är spännande och framtidsinriktad, men tyvärr uteblir läsupplevelsen. Det räcker inte att det handlar om kärlek.

Similar Posts:

• Intressant men lite för faktaspäckat om sömn och vikten av densamma
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Tema: Hjärnan
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid
• Goda råd som leder fel

När Åsa Nilsonnes hund Nestor dör blir hennes liv tomt, hon har alltid haft hund, och nu när barnen är vuxna känns livet utan hund extra tyst och tråkigt. Därför bestämmer hon sig för att skaffa en ny hund. Efter mycket funderande hamnar till slut Zelda i hennes hem.

Zelda är en kinesisk nakenhund med päls, en liten valp som bara väger ett par kilo. Hon är gulligheten personifierad, men också ängsligheten och rädslan: allt är så mycket större än hon själv. Genom Zeldas och hennes ägares ögon får jag som läsare en inblick i hur det är att vara en liten, söt hund.

Det här är en självbiografisk bok om författarens första nio månader med sin nya hund, illustrerad med fina och talande bilder av Ulla Montan. Den är personlig, men inte utlämnande. Dess kopplingar till andra kulturella och historiska fenomen gör den också intressant för andra än bara de närmsta vännerna. Jag lär mig hur människan och hunden från början hittade varandra, jag lär mig att se likheter mellan människor och hundar och hur de ska behandlas. Och jag lär mig hur tålamodsprövande det kan vara att plötsligt ha en ny individ att anpassa till sitt liv och att anpassa sig efter.

Nilsonnes sätt att göra allt till vetenskap tycker jag är intressant, men ibland på gränsen till frustrerande. Alla känslor, tankar och beteenden har en naturlig förklaring, menar hon, även om vi som människor inte ser den på en gång. Jo, det kan nog stämma, men det förtar något av känslan att veta att det där som vi tror är tillgivenhet hos djuret egentligen har att göra med hur dess syn- eller luktsinne fungerar.

Boken väcker en hel del intressanta frågor, även för mig som egentligen är mer katt- än hundmänniska. Får man vara så feminin som Zelda? Vad spelar könet för roll när det handlar om hur man behandlar sin hund? Hur ser världen ut när man är liten, vad är läskigt och vad är intressant? Hur vet man om man valt rätt? Kan man lära sig att älska en individ, eller måste kärleken finnas från början? Och hur är det med relationen mellan sorgen efter en bortgången vän och kärleken till en ny?

Zelda gör mig glad i magen, man kan inte låta bli att älska en sådan söt liten hund. Men hon får mig också att tänka efter. Jag gillar bokens blandning mellan vardagshändelser, vetenskap och historia. Det är en lagom bra bok att koppla av med när man känner sig lite ensam och frustrerad över livet.

Similar Posts:

• Okomplicerat och lättsmält
• Ambitiöst men okritiskt om folkhemmets möblerare
• Stor fotografi i liten förpackning
• Avslöjande
• Personlig och mångfacetterad jordbrukarskildring

I Åsa Nilsonnes bok Bakom ljuset startar den sjukskrivna polisen Monica Pedersen sin egen utredning angående sin mors död. Efter en olycka i tjänsten har hon gott om tid att lägga på ett privat mysterium. Pedersen skildras som lite ensam, lite burdus och kanske lite enstörig. Hon har inget socialt liv att tala om och relationen med fadern är något ansträngd.

Undersökningen leder henne så småningom inte bara ner i Etiopien på jakt efter försvunna välgörenhetskonton utan även rakt in i den undre världen. Hon möter en ytterst obehaglig psykoanalytiker som får henne att tänja på gränserna mer än vad hon kanske trodde var möjligt. Och hon får reda på sanningar som inte är helt lättsmälta.

Nilsonne skildrar huvudpersonens tankar väl. Hon skildrar även det psykologiska skeendet på ett trovärdigt sätt. Men det saknas lite passion, lite glöd och lite jävlar anamma. Pedersen gör inget långvarigt avtryck. Vissa karaktärer fascinerar men lika många känns relativt platta. Händelserna i boken gör inte heller något långvarigt avtryck. Snarare har man en tendens att glömma bort vad man har läst i samma sekund som man slår igen boken.

Bakom ljuset är en helt okej deckare. Den skakar inte om och den håller en inte i hejdlös spänning inför upplösningen, men den är underhållning så god som någon. Det är lättsmält och okomplicerat helt enkelt. Ska du bara läsa en deckare i år så ska du inte läsa den här. Om du som jag slukar deckare på löpande band, så varför inte?

Similar Posts:

• En inte så fin present
• Ocharmiga schamaner
• Tristess och tuffa tag
• Ung ensam kvinna söker
• Öländsk mordhistoria