Inte nog med att bokrean drar igång på onsdag så startas det nya förlag. Piratförlaget får en lillasyster i Lilla Piratförlaget som kommer att ge ut förlagets barnboksförfattare och helt nya Nero förlag kommer att ge ut välskriven och underhållande skönlitteratur med svärta och värme, förhoppningsvis något att hålla ögonen på framöver.

Billigaboken.se är en ny nätbokhandel som säljer böcker från förlagens restlager vilket gör att priserna ofta är riktigt bra. Att titlarna är de som förlagen själva inte har lyckats sälja bådar kanske inte så gott, men ett eller annat fynd kan säkert göras.

Tyvärr innebär semestrar också att man missar sådant som man gärna vill vara med på, som release för vårens kanske viktigaste bok Du ser Draken genom fönstret – om att förlora sin mamma och själv bli en av Charlotte Qvandt.

På lördag öppnar Kulturhuset sin våning 2 och biblioteket TioTretton för alla mellan tio och tretton år där det finns mycket mer än bara böcker. På TioTretton kan man laga mat, läsa läxor, göra film eller bara vara. Kanske kan man slinka in trots att tonåren sedan länge är passerade.

Och imorgon är det dags för Copacabanas Litterära Tisdagsklubb (CLT) igen, den här gången gästas CLT av Maria Zennström och Anna Lytsy. ”Om att begära och att bli begärd. Om brist, saknad och utfyllnad. Om att erövra sitt begär och stanna i det. Om att bli till och tillintetgöras i den andres blick. Om att varken ha tillräckligt för att ge eller kunna få nog.” skriver CLT i sin inbjudan. Jag törstar efter litterära evenemang efter dagar på stranden. Hoppas att vi ses där!

Similar Posts:

• Textmässa imorgon!
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?
• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Säsongsstart för CLT
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010

Jag kan ändå tycka att självbiografier hör till de böcker som är svårast att recensera. Det är svårt att helt avskärma sig från känslan av att faktiskt recensera någons liv i sig – och det är ju en helt bisarr tanke.

I Berny Pålssons Känn pulsen slå – uppföljare till succédebuten Vingklippt ängel – börjar strukturen gå mig på nerverna. Precis som i Vingklippt ängel finns en känsla av hopp och en nästan ofattbar livskraft, men de ständiga återfallen ger ändå en nära överväldigande känsla av kvicksandsliknande marsch på stället. Alla som någonsin ens kommit i närheten av en missbrukare känner säkerligen igen den tröstlösa, tärande bergochdalbanan av storartade löften och hopplösa återfall och kritiken ligger ju minst sagt illa i munnen. Jag menar, ”ja, ursäkta, men den dramaturgiska strukturen i ditt liv är lite otillfredställande”? Snacka om stenar och glashus, för övrigt.

En annan sida av samma problem är hur Pålsson känner sig tvingad att bemöta hur Vingklippt ängel tagits emot. Otaliga unga människor har uppenbarligen tagit den till sina hjärtan och känt igen sig i den och kritiken kallar den gärna något av en självskadebeteendenas bibel. Naturligtvis går det trender i sådana här beteenden precis som i allt annat, men kan man verkligen skylla författare – och dessutom människor som kämpar med att överkomma sina egna komplicerade problem – för att människor mår dåligt i världen?

Precis som en annan av vårens självbiografiska uppföljare – jag tänker på Ulrika Olssons och Anna Lytsys Ulrikas sista strid – borde Känn pulsen slå göras till obligatorisk läsning för alla som har det minsta med vården att göra. För hur i helvete kan vi fortfarande vara så dåliga på att hjälpa människor i det här samhället? Få kan ha så mycket inneboende kraft att hävda sitt hjälpbehov som Berny trots allt besitter och med sin dubbeldiagnos som missbrukare och psykiskt sjuk hamnar hon ständigt mellan stolarna. Det är knappast ovanligt med olika kombinationer av psykproblem och missbruk – även om vad som är orsak och verkan naturligtvis varierar – och det är faktiskt skandalöst att samhället är så dåligt på att bemöta det, eller att över huvud taget tänka långsiktigt i de här frågorna.

Nu ska det kanske understrykas att Känn pulsen slå är en annan bok än Vingklippt ängel. En del av problemen har Berny trots allt rört sig bort ifrån. Andra har kommit upp till ytan och måste oundvikligen bearbetas om hon ska klara av att leva och hålla sig nykter. Visst finns det en framåtrörelse och, som sagt, hopp och livsvilja framför allt.

Språket är också välbekant vid det här laget, drivet och stark poetiskt. Det fungerar visserligen sämre som dialog, men det råder ingen tvekan om att Pålssons skrivande har fler dimensioner än enbart det terapeutiska. Berny Pålsson är helt enkelt författare och det ska bli spännande att se vad hon hittar på härnäst.

Similar Posts:

• En mörk men glittrande punkängel
• ”Om jag hade varit en hund skulle man avliva mig.”
• Ut ur labyrinten
• Värmen från en toasits
• Partipiskan viner

Ulrika Olsons plats i labyrinten hör till de värsta man över huvud taget kan föreställa sig. Sexuellt utnyttjad sedan barnsben av den alkoholiserade fadern blir hennes vägar, den ”lilla Ulrikas” överlevnadsstrategier, ett mischmasch av missbruk av droger, shopping, mat och sex. Ändå lyckas hon på något sätt att hitta ut ur den där labyrinten.

Sedan Den tusende gången, den första boken om Ulrikas historia berättad för och av journalisten Anna Lytsy, för några år sedan öppenhjärtat och brutalt personligt satte incest och sexuella övergrepp på kartan har Ulrika träffat en ny man och på många sätt lyckats styra upp sitt liv. Barnen börjar långsamt vänja sig vid ett normalt familjeliv, ett liv där mamma inte försvinner ut mitt i natten eller ligger och kräks på hallgolvet. Livet är fortfarande en kamp. När någonting blir jobbigt tar autopiloten, överlevnadskonstnären lilla Ulrika, kontrollen från den stora. Hon fräser och försöker isolera sig, kopplar bort och vill döva smärtan med vilka medel som än står till buds.

Men lilla Ulrikas inflytande har gradvis minskat. Hon kan pratas och älskas och vaggas bort. Tills Ulrika och nye mannen Lukas, bankman och medelklasstryggheten personifierad, bestämmer sig för att skaffa ytterligare ett barn. Graviditeten, det okontrollerade intrånget i den egna kroppen, blir en fysisk påminnelse om barndomens övergrepp så stark att Ulrika nästan går in i en psykos. Oförmögen att sova återupplever hon pappans våldtäkter om och om igen. Bilden av honom, den fysiska förnimmelsen av honom, blir starkare än allt annat. Hon själv och hennes närmaste fruktar för hennes liv.

Och omvärlden är skrämmande oförstående. Mellan BB och psykiatri tycks det vara vattentäta skott och svaren Ulrika och Lukas får är alltid samma stereotypa ”Men barnet mår ju bra. Barnet mår bäst av att vara i mammas mage så länge som möjligt.” Men vad är egentligen möjligt? Om mamman går in i en psykos, om hon skadar sig själv eller barnet, om hon görs oförmögen att finnas där när det väl kommer ut?

Moderskapets eventuella baksidor hör onekligen till våra äldsta och segaste tabun. Ulrika Olson må vara en extrem, men hon är knappast den som vare sig behandlats bäst eller sämst av sjukvården, vare sig den första eller den sista. Hon är inte unik. Det borde finnas större beredskap därute, större kompetens och förmåga till förståelse och flexibilitet. Det gör Ulrikas sista strid till en bok som behövs, som förhoppningsvis, liksom sin föregångare, kan öppna ögon och förändra, synliggöra det ingen gärna vill se men som måste ses.

Utan att direkt göra anspråk på det är den lite grann av handbok, lite grann av självhjälpsbok, debattbok och nyttigt perspektiv. Det är en otäck och brutal historia om övergrepp och långtgående konsekvenser, men framför allt en berättelse om hopp och överlevnad. Inte om enkla och självklara lösningar men om att steg för steg hitta ut ur labyrinten och skapa sig egna, nya villkor.

Similar Posts:

• Hopplöshet och livskraft
• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Graviditetsberättelse i alternativ verklighet
• Bli med barn och bli gift
• Som falukorv med champagne