Det börjar med att dagen har gått och mörkret har lagt sig i hörnen. Man kommer hem och man tänder lampan. Kanske är man lite hungrig? Micromat är smidigt och så plingar det när det är klart. Lite nyhetsflöde på det. Gäsp. Det är inte konstigt att den här mannens skugga börjar gäspa, vända och vrida sig. Försöka väcka sin människa genom att kittla, vifta, skoja och väsnas. Helt utan att få någon som helst uppmärksamhet. Människan är helt uppfylld av sin nya laptop.
Då! Skuggan ser helt plötsligt något i färg som skiljer sig ifrån den trista gråskalan. På en balkong tvärsöver skymtar han en rosa rosbuske. Längtan riktigt strålar ut från den uttråkade Skuggan. Och då gör han det, han ploppar sig loss och drar. Klättrar ut genom fönstret och upp för en fasad, svingar sig över ett balkongräcke och in i det rosenrosa okända.

Men på hemmaplan sker intet nytt. Där släcker man lampan, sover, går och jobbar. Men skuggan saknas! Kanske kommer det att växa ut en ny? Men näh, fast det kanske inte är särskilt viktigt?

Tiden kommer och går, och allting är likadant. Något slags tomrum infinner sig men människan tar inte tag i det. Allting rullar liksom på även om det tvivlas, särskilt på nätterna. Orken tryter, man pallar liksom inte längre.
Så ringer det på dörren! Skuggan är tillbaka med en makalös berättelse fylld av färger och äventyr.

Och jag måste faktiskt avslöja att det här är en berättelse om hur det kan gå om man struntar i att lyssna till sitt inre. Det går inte väl. Du har dina chanser men det handlar om att lyssna till ditt hjärta och våga lyssna på yttre och inre signaler. Något som now-a-days inte är helt lätt. Tiden fullkomligen forsar förbi och att stanna upp och andas kräver typ en plan. För alla deadlines flåsar en i nacken som en blåslampa. Nu kanske inte alla våra unga känner så, men helt klart är de påverkade av tidsandan. Och det här med att följa sina drömmar tycker jag också man ska ha som en plan. Att visualisera och ha ett framtidshopp är viktigt. Och ser det grått och hopplöst ut hos dig kanske det blomstrar nästgårds?

Som vanligt är Höglunds berättande knivskarpt men ändå tolkningsbart. Men summan av kardemumman här är iallafall att du har bara ett liv. Så gott folk, vi kan väl försöka göra det bästa av det vi har.

Mitt tips är att läsa den här boken för dig själv eller så läser du den för någon yngre person och så har ni viktiga samtal om livet utefter det som boken väcker.

Similar Posts:

• Kaninsmärta och melankoli
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli
• En appell för fantasin
• Carpe diem
• Vi frågar oss varför?

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Anna Liv Lidström har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

I höstas fyllde Dagensbok ansenliga tjugo år och jag har skrivit för dem i drygt tio av dessa. Det var faktiskt på tioårsfesten i Stockholm som jag blev värvad till skribent och på den vägen är det.

När jag dyker in bland mina recensioner fastnar jag för en bok jag fortfarande minns och tänker på trots att jag skrev om den redan 2013. Den poetiskt såriga tonen, den psykiska ohälsan och de vackra illustrationerna drabbar mig fortfarande som en käftsmäll.

Bästa läshälsningar / Anna Liv, redaktionen

Jag kom till världen

en vårdag för tretton år sedan.

Jag ångrade mig nästan genast.

Så enkelt och smärtsamt inleder Anna Höglund sin bok Om detta talar man endast med kaniner. Det är en historia om en känslig kanins strävan efter att hitta sin plats i tillvaron. När utanförskapet och ensamheten stångar sig blodiga emot gemenskapen.

Jag blev så bra på att säga nej
att jag glömde bort hur man säger ja.

Jag har alltid diggat Anna Höglunds böcker. Hon är en skicklig illustratör och skriver på pricken-text. Tilltalet är poetiskt och samtidigt glasklart. I Om detta talar man endast med kaniner har detta vässats till ytterligare och jag måste redan från början avslöja att jag är fullständigt knockad av denna bok. Sörjer att jag inte fick läsa den när jag var tolv, tretton. Den hade alldeles säkert varit balsam på min då såriga själ. Vi har kaninen som föds in i en karg och kantig värld. Annorlunda och med hjärtat utanpå kroppen. Hen slåss med att försöka anpassa sig samtidigt som hela hens väsen liksom skriker efter samvaro och gemenskap. Kampen för att vara som alla andra samtidigt som en längtar djupt efter att bli accepterad och förstådd för den du faktiskt är.

Vissa dagar är världen så skrämmande
att jag inte vågar lyfta blicken från marken.
Vad som helst kan hända bara jag går över golvet
för att tända lampan.
Vissa dagar har jag en stor gaffel inkörd i magen
som vrider om tarmspagettin.
Vrid, vrid.

Det är inte en lätt strid. Utanförskapen blir ännu starkare i Anna Höglunds illustrationer som är som vackra, sorgsna tavlor med inmålade tysta skrin. Kaninen lever i en värld där alla andra är människovarelser, och det bidrar till ensamhetsskildringen. Föräldrarna står sida vid sida vid diskbaljan men avståndet dem emellan beskrivs som milsvitt. Tack och lov finns en morfar som har tid. En morfar som inte krånglar till det utan tycker att livet är som det är. Och vid en fikastund ser kaninen sig själv i morfars blick. Och morfars frisyr liknar faktiskt ett par kaninöron, det är hoppfullt.

Om detta talar man endast med kaniner är en livsviktig bok som vågar skriva om det jobbiga. Känslan av meningslöshet, utanförskap och att samtidigt försöka passa in i livet. Saker som vi alla tampas med, särskilt i tonåren. Anna Höglund är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok 2013.

Similar Posts:

• Kaninsmärta och melankoli
• Snäll kanin med onda ögon
• Släng dig i väggen Sommarskuggan
• Carpe diem
• Livet efter tillplattandet

Det här huset, tänkte mannen, passar inte mig. Jag vill ha ett nytt hus, ett stort. Innan han ens hade hunnit avsluta sin frukost, hade han hittat ett betydligt större hus på nätet. Det låg alldeles i närheten och han begav sig genast åstad.

Mannen har varit sparsam och kan köpa huset kontant eftersom han lagt undan en fjärdedel av det han tjänat under hela sitt liv. Snart upptäcker dock mannen att hans nyinköpta herrgård har en massa irriterande skavanker. Efter en sömnlös natt kommer han på att han ska riva kåken och bygga ett nytt hus.

Nu dras ett digert projekt igång och det är många herrar som är inblandade. Mannen är på plats varje dag för att allting ska bli exakt som han vill och det är storslagna planer. Carraramarmor, rosenträ, svartahavsgranit och vinkyl, vare sig man dricker vin eller inte. Som tur är har han kvar sin lilla stuga i skogsbrynet. Den får duga som tillfälligt boende medan hans stora fina hus byggs. Men tiden går och hela tiden dyker det upp nya problem med huset som måste lösas.

Åren går och kommer inte aldrig tillbaka. Arkitekten och byggmästaren tröttnar men man planerar ändå bäst själv, tänker mannen.

Tiden går förstås. Det gör den ju alltid. Men på något egendomligt sätt verkade den gå snabbare nu när mannen inte var så ung längre. Han började tänka på att handikappanpassa huset, men det skulle innebära en stor omplanering.

Mannen som byggde ett hus är en sällsam historia om en man med så storslagna planer att han glömmer bort att leva här och nu. Det är outsägligt sorgligt, men det är inte säkert att barnen boken riktar sig till, sex- till nioåringar, uppfattar den biten så drabbande som jag som vuxen gör. Men det finns mycket annat att fascineras över. Mannens alla magnifika husplaner väcker fantasin och manar till leenden. Mitt i allvaret finns humorn alltid nära.

Språket är omsorgsfullt och lugnt, med en poetisk ton. Att det kryddas upp med moderna uttryck tillför ytterligare en dimension. Anna Höglunds illustrationer är riktiga konstverk. De jobbas med både teckning och målning i en härlig blandning. Färgskalan är smakfull och varm. Bilderna skapar en stillhet som ger tyngd åt berättelsen.

Mannen som byggde ett hus är en berättelse jag bär med mig i hjärtat. Den känns som ett samhällskritiskt inlägg i tiden. Vi måste bli bättre på att vara här och nu blir budskapet jag tar till mig. Att stanna upp, andas och våga vara i dag.

Similar Posts:

• Släng dig i väggen Sommarskuggan
• Kaninsmärta och melankoli
• En appell för fantasin
• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Mitt i detta kaos känns det trösterikt att läsa Alla frågar sig varför. Det är en bilderbok för människor i alla åldrar som ur ett filosofiskt perspektiv behandlar djupa frågeställningar. Är alla lika mycket värda? Varför måste man dö? Finns Gud? Var kommer elakhet ifrån?

Varje litet samtal börjar med en vacker anfang. Dessutom omgärdas berättelsen hela tiden av Anna Höglunds vackert seriösa, drömska och lite ledsamma illustrationer. De tornar upp som magiska tavlor jag kan titta på hur länge som helst.

Varför är jag inte snäll mot den jag tycker om? Jag hade hellre fått en hundvalp än en lillasyster. Det var jobbigt med alla som sa att hon var finast i hela världen. Ingen sa att jag var finast.

Är det avundsjuka eller orättvisa som spökar här ovan? Det är inte lätt när det känns som att andra får favörer, är mer värda. Vad ska en göra med alla de känslorna? Vad är sant egentligen?

Den här boken lämnar inga svar. Det här är en bok som ställer frågor, som även vågar berätta om händelser som kanske inte är helt bekväma. Läsarna kan känna igen sig vare sig en är fyra, fem år eller sjuttiofyra, sjuttiofem.

Dessutom är varje spörsmål ackompanjerat av en illustrerad filosof som fått iklä sig en djurkropp och bär med sig ett citat. Hannah Arendt är någon slags ugglefågel som berättar att den mesta ondskan skapas av människor som inte bestämt sig för om de ska vara goda eller onda. Simone de Beauvoir är en katt som berättar att det bara är människan som kan erfara framgång eller misslyckande. Längst bak i boken presenteras alla filosofer närmare för den som vill veta mer. Det är fint och upplysande.

Ämnena som boken tar upp är knepiga. Var kommer elakhet ifrån? Vems är skulden? Kan det vara så att en får skylla sig själv? Om det är många som tycker att någon är konstig och att hen är dessutom är skvallrig? För oss fullvuxna kan svaret tillsynes vara självklart, även om jag tyvärr inte tror att det är så enkelt. Men för fyra-, fem-, sexåringar är det svårare.

Alla frågar sig varför är en bok som öppnar för spännande diskussioner. Den innehåller många öppna eviga frågor som vi kan prata djupare om. Och filosoferna kan ge oss tröst och visdom. Den här boken öppnar för frågor som är viktiga att diskutera. Särskilt i den tid som vi befinner oss i just nu efter fredagens terrordåd i Stockholm. Vi människor behöver hitta sammanhang, kärlek, tröst och gemenskap för att orka gå vidare.

Similar Posts:

• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• En appell för fantasin
• Carpe diem
• Kaninsmärta och melankoli
• Släng dig i väggen Sommarskuggan

Sen blir jag arg. Eller rättare sagt, ledsen. För att min kropp inte känns som min. Jag vill inte att gubbar ska titta på min kropp så där. Varför ska jag inte kunna få ha på mig vad jag vill?
Varför ska man behöva vara rädd så ofta egentligen? Tänka på att vara försiktig, inte gå ensam genom parken på kvällen. Varför ska man behöva höra äckliga saker när man går förbi? Vad är det som får vissa att tro att de kan bete sig sådär? Som om tjejer är något slags djur det är fritt fram att jaga. Man undrar, när ska jaktsäsongen ta slut?

Ibland är det poetiskt. Ibland mer åt det plakatjournalistiska hållet. Men det passar nog målgruppen, tror jag (12-15). Anna Höglund rör sig självklart i skolsalar, på rasten, bland slitiga kompisrelationer och Rosas funderingar kring kropp och knopp. Hemma går mamma och plockar, pappa ser mest på teve och äter sylt. Halvsystern kommer och hälsar på ibland, hon är mer vuxen än Rosa, har konstiga pojkvänner som behandlar henne som skit. Varför är hon tillsammans med dem? Och måste sminka sig, kan inte gå ut om hon har en finne på näsan.

Alltså, Anna Höglunds illustrationer. De är som en dröm! Jag vill tapetsera min lägenhet med dem! Jag vill att Anna Höglund illustrerar allt jag någonsin läser!

Mindre behållning har jag av de upplysande delarna, som består av serier den unga Rosa tecknar för att bättre förstå världen. Det handlar om feminism. Kvinnohistoria. Saker som jag blir lite tveksam till att en så ung tjej har koll på? Men framför allt känns det upprepande, alla som läst Liv Strömqvist har redan blivit mätta på den här typen av föreläsningar. Det är liksom gjort. Och det bryter av mot det i övrigt så vackra berättarsättet, där bild och text samspelar och skapar något eget. Hur viktigt och intressant än innehållet är, så hade jag föredragit om dessa tankar kom fram på det gestaltande sättet istället.

Samtidigt skönt förstås, att det finns så mycket feministisk litteratur att tillgå för unga tjejer idag.

Höglund har en fingertoppskänsla för de där situationerna, som knappt ens är situationer, men som jag också minns att jag skrev ner i min dagbok som något alldeles särskilt. Beskrivningen av den första kärleken, till exempel, blir mindre klyschig om man hittar såna ingångar. Allt blir mer precist, äkta, unikt, med scener som denna:

Jag såg de två örnarna segla längst ut över udden där de har sitt bo, antagligen i en gammal tall. Jag ville känna hur det var att vara en örn. Jag härmade deras läten, oi oi oiii, jag flög över vattenytan, oi oi oiii. Jag var så inne i att vara örn att jag först inte märkte att den närmade sig. Som i en naturfilm på teve svepte den rakt över mig, svängde utan att röra på vingarna, höll dem bara helt utsträckta och lutade kroppen lite, fortsatte sen lika snabbt tillbaka mot udden.

Ibland kan jag tänka att allt var som bäst i den här åldern. Så var det förstås inte, gud så mycket problem man hade! Men det fanns en oförställdhet, det fanns något där. Som Anna Höglund hittar tillbaka till. Som vi alla behöver hitta tillbaka till då och då.

Ibland blir jag så trött på att vara jag. Men jag vet inte vad jag skulle vilja vara istället.

Similar Posts:

• Kaninsmärta och melankoli
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli
• En appell för fantasin
• Klassiska sagor för vinternatten
• Släng dig i väggen Sommarskuggan

Att skuggorna försvinner är Skaparens verk. För detta är till sin form en skapelseberättelse, som inleds med att Skaparen ger liv åt djur och växter, skapar solar och planeter, och sedan lämnar dem att utvecklas fritt medan hen vilar. När hen vaknar igen ser allting fint ut, utom de där fula fläckarna som finns under allting. Skaparen bestämmer att skuggorna får bo på ena halvan av jorden, och alla människorna på den andra. Det leder som sagt till ett lyckligare folk, och Skaparen blir nöjd.

Men bokens huvudpersoner, en pojke och en flicka, känner att det är något som saknas. Det blir inga fler godnattsagor, det blir ingen riktig glädje eftersom det heller inte finns någon sorg. Pojken börjar gå i sömnen och leta efter sagogestalterna som Flickan brukade berätta om. En dag är han borta och Flickan ger sig ut för att söka efter honom.

Det mytologiska anslaget är starkt i Skuggbarnen, liksom också i andra böcker av såväl Ulf Stark som Anna Höglund. Att berätta sagor är något ursprungligt som har mycket med trygghet, hemkänsla och att hitta en plats i världen att göra, och det är en vacker tanke att koppla dessa sagor till det mörka i tillvaron – utan skuggor inga nyanser, utan sorgen ingen anledning att någonsin vara glad. Utan fantasi och osäkerhet ingen spänning och magi skulle man också kunna säga, och vad är då meningen med tillvaron? När skuggorna slutligen kommer tillbaka berättar Flickan åter sagor för Pojken, och då infogas deras egen berättelse i raden av traderade myter, ett snyggt slut som betonar den cirkeltanke som hela boken bygger på.

Anna Höglunds bilder följer också dessa mytiska mönster: dels det cirkulära, dels det dualistiska, där mörker och ljus till exempel återspeglas i en helt ljus framsida och en helt mörk baksida. Också inne i boken finns mörka uppslag, där man kan urskilja allsköns skuggor som flutit ihop till ett ”väldigt blåsvart moln”, som texten uttrycker det. Här finns tuppens, elefantens och ugglans skuggor, men också Pojkens och Flickans, allt svagare i avsaknad av sina mänskliga följeslagare.

Att det hela ordnar sig bygger till slut på just det: att Pojken och Flickan inte klarar sig utan sina skuggor och sina sagor. Detta uttrycks också i tecknarstilen, där de två avbildas helt som tecknade gestalter, medan övriga ”lyckliga” människor i kollagestil får låna ansikten och ibland även kläder från amerikanska femtiotalsillustrationer av typen ”hemmafruar i tvättmedelsreklam”. Det är soligt och rosigt och proportionerna är perfekta, medan Pojken och Flickan med sina skevheter och stora ögon framstår som långt mer levande. Den enda gestalt jag har lite svårt för är Skaparen själv, som med sin kropp i form av en rund boll med ögon, näsa och mun på är lite för lik Gubben i månen för att riktigt framstå som den könsöverskridande varelse Hen är i texten.

Sammantaget är detta en riktigt stark appell för fantasin och en bildmässigt spännande och ibland hisnande gestaltning av den värld som är vår. Inte minst är det också en påminnelse om att det som på ytan ser ut som det rätta att göra – till exempel att sopa bort de fula skuggorna och skapa en alltigenom lycklig värld, om man nu råkar vara en allsmäktig Skapare, eller att förbjuda inopportuna åsikter, om man är en mera världslig härskare – inte alltid är det.

Similar Posts:

• Klassiska sagor för vinternatten
• Sagan om den stora kärleken
• Carpe diem
• Släng dig i väggen Sommarskuggan
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Jag kom till världen

en vårdag för tretton år sedan.

Jag ångrade mig nästan genast.

Så enkelt och smärtsamt inleder Anna Höglund sin bok Om detta talar man endast med kaniner. Det är en historia om en känslig kanins strävan efter att hitta sin plats i tillvaron. När utanförskapet och ensamheten stångar sig blodiga emot gemenskapen.

Jag blev så bra på att säga nej
att jag glömde bort hur man säger ja.

Jag har alltid diggat Anna Höglunds böcker. Hon är en skicklig illustratör och skriver på pricken-text. Tilltalet är poetiskt och samtidigt glasklart. I Om detta talar man endast med kaniner har detta vässats till ytterligare och jag måste redan från början avslöja att jag är fullständigt knockad av denna bok. Sörjer att jag inte fick läsa den när jag var tolv, tretton. Den hade alldeles säkert varit balsam på min då såriga själ. Vi har kaninen som föds in i en karg och kantig värld. Annorlunda och med hjärtat utanpå kroppen. Hen slåss med att försöka anpassa sig samtidigt som hela hens väsen liksom skriker efter samvaro och gemenskap. Kampen för att vara som alla andra samtidigt som en längtar djupt efter att bli accepterad och förstådd för den du faktiskt är.

Vissa dagar är världen så skrämmande
att jag inte vågar lyfta blicken från marken.
Vad som helst kan hända bara jag går över golvet
för att tända lampan.
Vissa dagar har jag en stor gaffel inkörd i magen
som vrider om tarmspagettin.
Vrid, vrid.

Det är inte en lätt strid. Utanförskapen blir ännu starkare i Anna Höglunds illustrationer som är som vackra, sorgsna tavlor med inmålade tysta skrin. Kaninen lever i en värld där alla andra är människovarelser, och det bidrar till ensamhetsskildringen. Föräldrarna står sida vid sida vid diskbaljan men avståndet dem emellan beskrivs som milsvitt. Tack och lov finns en morfar som har tid. En morfar som inte krånglar till det utan tycker att livet är som det är. Och vid en fikastund ser kaninen sig själv i morfars blick. Och morfars frisyr liknar faktiskt ett par kaninöron, det är hoppfullt.

Om detta talar man endast med kaniner är en livsviktig bok som vågar skriva om det jobbiga. Känslan av meningslöshet, utanförskap och att samtidigt försöka passa in i livet. Saker som vi alla tampas med, särskilt i tonåren. Anna Höglund är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok 2013.

Similar Posts:

• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli
• Den förtrollande puberteten
• Släng dig i väggen Sommarskuggan
• Carpe diem
• En appell för fantasin

Kan man recensera en pekbok? Jag vet inte. Här finns ju ingen handling, nästan ingen text. Men när jag i katalogen över höstens bokutgivning hittade Känslornas pekbok så tänkte jag inte på det – jag tänkte bara att det var en så underbar titel, och en så fantastisk omslagsbild med en uggla som kokar av ilska. Jag var helt enkelt tvungen att beställa recensionsexemplar. Så jag gör ett försök. Om inte annat kan jag försöka formulera mina känslor kring boken.

En bilderbok kan fungera på olika sätt. Den klassiska bilderboken är kanske den med bilder på föremål, och föremålets namn skrivet under. Boll. Bil. Båt. Konkreta substantiv. Saker som går att peka på, ta på. Men det behöver inte vara så. För en tid sedan bläddrade jag i Anna Höglunds Vad säger klockorna?, en pekbok på temat ljud. Ljud går inte att ta eller peka på. Känslor går inte heller att ta eller peka på, det är sådant som bara är. Sådant som känns. Inuti.

Albrektsons bilderbok har fågelbilder på varenda sida, men ingen text som säger ”fågel”. Fåglarna får istället gestalta olika känslor. Mot en vit bakgrund står en orange, glasögonprydd fågel (jag misstänker att en person som kan det här med fåglar skulle kunna artbestämma den, tyvärr är jag inte den personen) och är cool. På nästa sida biter en grön fågel av sig fjädrarna av nervositet. Bildernas klara färger är lockande och charmerande enkla, i en teknik som jag tror är någon sorts kollage-vattenfärgsgrej. Tydligt men inte övertydligt.

Jag börjar fundera kring hur känslor gestaltas. Kring det här med kroppsspråk – kanske klyschiga och stereotypa kroppsspråk, kanske tydligt mänskliga. För fåglarna blir som små människor i sina sätt att visa känslor med vingar och näbbar (jag tror till exempel inte att ledsna fåglar gråter). Jag tänker att det är en fin idé att visa känslor, att göra det i pekboksform, för små barn som precis upptäcker vad det är som känns inuti huvudet eller kroppen. Samtidigt kan det vara ett problem att visa känslorna så enkla – som om man bara kan känna en känsla åt gången – och att göra en bild av känslan – som om allas känslor kändes likadana. Det är ett sätt att lära barnet att känna. Att känna normala känslor. Jag vet inte om det är nödvändigt eller förtryckande. Antagligen både och. Och jag vet inte om jag gillar det eller ogillar det. Antagligen både och. Det är såklart ingenting som författaren och illustratören till just den här pekboken skapar, men något som tydliggörs och som jag tänker på och känner av när jag läser.

Jag tänker också på vad som är en känsla. Det är inte helt självklart att klassificera exempelvis ”cool” och ”blyg” som känslor – ofta är de istället någon sorts alltid närvarande egenskaper som tillhör vissa
personer. Men jag gillar tanken att de är känslor – att det går att vara cool ibland och blyg ibland, att det är något som sitter i den egna känslan istället för i den identitet (som oftast getts till en av någon
annan).

Jag tänker mycket när jag tittar i Känslornas pekbok. Säkert tänker jag alldeles för mycket. Kanske borde jag känna mer (i och för sig är väl tankarna känslor och så, men ändå). Kanske borde jag bara låta mig bli glad och sprallig och peppad av de uttrycksfulla fåglarna, känna att jag blir lite kär i den skrattiga och den mätta, känna igen mig i den arga och trötta, känna att jag längtar efter att bli lycklig som de lyckliga.

Similar Posts:

• Sagan om den stora kärleken
• Årets bästa barnböcker 2012
• Månen tappar fotfästet
• Bilderbokspecial: Flyktingskap som fågel
• Tröstefåglar och sjukhusväggar

Lillasyster Margot, som är bokens berättare, berättar fint om hur det är att vara lillasyster, att alltid vara minst och inte kunna allt som alla andra kan. När Moa leker med Jan-Torvald och Margot inte får vara med till exempel. I de stunderna är det bra att ha en magisk hajtand om halsen. Den kommer från en vithaj och när Margot är ledsen kan den göra henne glad igen.

Den magiska hajtanden är en charmig historia. Men som vuxen läsare är det framförallt miljön och personerna som befolkar den, och framförallt deras relation till normerna som är behållningen av boken och som känns värt att diskutera.

Moa och Margot har på bilden en mörkare hudfärg än de flesta andra i Trutviken – vilket, på ett sätt och vis befriande sätt, inte alls kommenteras i texten.

Och moster Margots relationsperson, Kärran, är inte en gubbe utan en tant. Här är jag lite kluven. Moster Margot är fruktansvärt kvinnlig, Kärran är lika manlig. Å ena sidan blir jag irriterad på att könsrollerna, där den ena mekar med bilen och den andra bakar bullar, nödvändigtvis måste vara med och inte kan luckras upp. Å andra sidan gillar jag att det lesbiska paret inte förvandlas till något exotiskt och extraordinärt. Men måste normaliseringen ske genom en så total fastklamring vid normen? Jag vet inte om jag ska vara glad för att en bok gör ett litet försök till förändring, eller vara ledsen för alla som inte gör det, eller sur för att förändringen inte är så radikal som den kunde vara, eller bara konstatera att här finns fortfarande mycket att problematisera.

Similar Posts:

• Vi frågar oss varför?
• En appell för fantasin
• Carpe diem
• Släng dig i väggen Sommarskuggan
• Kaninsmärta och melankoli

Han frågar solen om hon förstår vad det är för fel med honom. Det gör hon inte, men hon har hört talas om stjärnor som blivit så ledsna att de ramlat ner, och hon berättar om en plats där det finns sådana som kan gråta och som kan lära andra att gråta. Månen beger sig dit. Där möter han ett gäng stjärnor som är illa åtgångna (en har ett ärr i ansiktet, en ett sår på örat, och en är utan öga) men som förenas i sitt utanförskap.

De tar honom med till en mörk, nästan alldeles svart sjö. Månen är rädd men fortsätter. I detta mörker som är alldeles för tungt för att han ska ha en chans att lysa upp, börjar han äntligen gråta. Och först när mörkret blivit en del av honom kan han lysa igen.

Bilderna är kongeniala. Anna Höglund tar textens allvar på allvar. Ibland är de vackra, oftast blå-blågrå, någon gång ångestfullt rosa och kallt gröna, bilderna nästan väl tunga i sin existentiella övergivenhet. På första uppslaget har månen tappat fotfästet, han tycks sväva okontrollerat i det stora mörkblå djup som så tydligt kontrasterar mot ljuset från lägenheternas fönster där nedanför.

I en annan obehaglig bild sitter månen ensam på tunnelbanan. Allting går i en spygrön färg, och fönstren runt omkring är hotfullt svarta. Vagnen liknar en grotta, och det enda som verkar hejda den från att rasa in över månen, som plötsligt inte är större än en boll, är fyra smala stänger.

Det allra finaste uppslaget visar ett vinterlandskap så kallt att månen själv slår armarna om sig. Trots att landskapet framträder mot en djupt mörkblå natthimmel, får man inte känslan av en öppen, ändlös rymd i den blå färgen. Det liknars snarare en kuliss. Det skapar ett oroande, nästan ödesmättat intryck som förstärks av bildens totala tystnad. Tåget som rusar fram i motivets centrum tränger inte genom utan förstärker ödsligheten.

Similar Posts:

• Känslor som färgglada fåglar
• Sagan om den stora kärleken
• Med spring i benen
• Drömmar och trasselhår
• Carpe diem