Faktum är nämligen att Sverige idag är ett skatteparadis – men bara för de rika. Kapitalbeskattningen är exempelvis bara en tredjedel av vad den är i USA, vi har idag inte kvar någon förmögenhets- eller arvsbeskattning, och fastighetsskatten har ersatts av en regressiv fastighetsavgift. Antalet dollarmiljardärer (observera miljardärer, inte miljonärer) har också dubblerats bara under det senaste decenniet, och deras totala förmögenhet har också växt. Faktum är att dollarmiljardärerna numera duggar så tätt i Sverige att det bara är extrema överklassghetton som Monaco, Guernsey och Lichtenstein som har fler dollarmiljardärer per capita.

I den här boken diskuterar ekonomi-journalisten Andreas Cervenka vad det är som har hänt med Sverige, och varför det har kunnat ske. Han diskuterar också konsekvenserna av detta, inte minst vad gäller bostadsmarknaden: möjligheterna för en normal skattebetalare att kunna köpa sig en egen bostad i någon av de större städerna i landet blir allt mindre, och allt mer beroende av omfattande belåning. Vilket i sin tur leder till att Sverige skapat sig ett eget litet subprime-problem, något som bara bäddar för en ny finansiell kris.

Cervenkas bok är fullspäckad med fakta om den svenska ekonomins utveckling. Ibland kan förvisso skildringen grotta ned sig lite väl mycket i att rabbla siffror från enskilda exempel, men när boken är som bäst så är argumentationen tung och väl underbyggd. Det jag framförallt kan sakna är en fyllig diskussion om de politisk-ekonomiska faktorer som har bidragit till att möjliggöra denna politik, inte minst den roll som arbetarrörelsen (och socialdemokraterna i synnerhet) har spelat. Detta till trots är det här ett debattinlägg som verkligen borde uppmärksammas i den politiska debatten.

Similar Posts:

• Viktigt och tungt om det svenska klassamhället
• Staten och kapitalet
• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Döden DÖ

Många försök har gjorts för att korrigera, eller kanske snarare komplettera, denna historieskrivning. Antologin En annan historia, med underrubriken ”Om Barumskvinnan, Mama Masika och 49 andra personer alla bör känna till”, är ytterligare ett sådant försök. 51 olika skribenter skriver om varsin historisk person, från forntid till nutid. Även om samtidshistorien dominerar görs nedslag också i antiken, medeltiden och renässansen, och frågan om makten att formulera sig kring det förflutna går som en röd tråd genom boken.

Den äldsta av samlingens gestalter, den nomadkvinna som begravdes invid Oppmannasjön i nordvästra Skåne för omkring 9 000 år sedan, är ett talande exempel på det. Eftersom hon begravts ihop med vapen, en pil, uppfattades hon först som en småväxt man, berättar Eva Franchell i sin text om henne. När man så insåg att hon var kvinna blev teorin istället att hon måste ha dödats med pilen, trots att det inte finns några sådana tecken på våld.

På liknande sätt har kvinnor tolkats, tolkats om eller helt sonika skuffats undan i vetenskaps- och konsthistoria, från antika filosofer och diktare till schlagermakare och programmerare. Högt och lågt får samsas i en härligt spretig antologi. Någon fullständig kvinnohistoria får man knappast, men det kan nog vara lika bra; det hade varit att sluta till en berättelse som vill vara öppen, vill tala med många röster och väcka aptit efter mer.

Det fungerar inte minst väl med de avsteg från det strikt västerländska, vita och heteronormativa som boken gör, med bekantskaper som Fatima al-Fihri, som på 800-talet grundade världens första universitet, Sarah Baartman, som först 187 år efter sin död kunde begravas i hemlandet Sydafrika efter att såväl levande som död förevisats i det koloniala Europa som ”hottentott-Venus”, eller Mama Masika, som trots groteska erfarenheter i ett krigshärjat Kongo skapade ett hem för mängder av våldtagna kvinnor och föräldralösa barn.

En liten miss tycker jag det är att författarna till dessa personliga texter ingenstans själva ges en liten presentation. Det talar liksom emot den anda av synliggörande som präglar projektet (liksom för övrigt det grälla titelblocket som på bokens framsida fått täcka den iranska superstjärnan Googooshs ansikte). Många av skribenterna är välkända författare och journalister, som Anneli Jordahl, Ebba Witt-Brattström, Martina Montelius och Martin Gelin, men dem jag inte redan känner till hade jag gärna velat veta något litet om. Vore det inte närmast en del av poängen?

Similar Posts:

• Börjar vi lyssna nu?
• Kvinnoliv vs. författarliv
• Överhetens sammansvärjning – eller idioternas?
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Den undflyende bildningen

Tre timmar senare vaknar en av ekonomerna i det brinnande vraket. Han blöder, benen är brutna, det är som första avsnittet av Lost. ”Vad hände… vem är jag… var är jag…?” Sen ser han sig om och konstaterar ”Åhå, bara 200 meter från stället där vi kraschade förra året.”

Ungefär som omvänd darwinism, eller survival of the dumkaxigaste.

Nationalekonomi är en sån där sak som alla påverkas av, som alla har en åsikt om, men när man inte ens gitter öppna sitt orangea pensionskuvert, vem orkar då egentligen sätta in sig i exakt vad alla skuldkriser beror på? Vore det inte läge med en kortfattad, lättläst sammanfattning som förklarar vad fan det är som gått fel?

Plats på scen för Andreas Cervenkas samlade krönikor. Titeln är Vad är pengar?, och där börjar han också: vad är egentligen pengar för något, nu när vi för länge sedan slutat låtsas att det fungerar som i Kalle Anka där pengar är en viss mängd guld i ett kassavalv, eller en viss mängd pappersbitar med en viss mängd nollor på. I skolan fick vi lära oss att hyperinflationen i Tyskland på 20-talet (eller den i Zimbabwe på 00-talet) berodde på att man tryckte för mycket pengar; vad säger det om en värld där pengar inte ens behöver tryckas längre, där en centralbank kan skapa virtuella miljarder på en sekund – och regelbundet gör det också? Vad skulle hända om folk började inse att alla de där pengarna vi bekymrar oss så mycket om i själva verket bara är värda någonting därför att vi kommit överens om att de är det? I Kurt Vonneguts Galapagos rasar hela civilisationen över en natt när den insikten slår till; riktigt så illa däran är vi kanske inte än, men…

”Så därför genomför vi en massiv skattesäkning. Den kostar 6 000 miljarder. Lånade pengar. Vad tror du om det?” ”Vad jag tror? Sluta. Med. Rökheroin. Nu.”

Därifrån går han sedan vidare till att diskutera skenande VD-löner, banksystem, skuldkriser, pensionssystem och finansbubblor, allt med en ton som är både påläst, klarspråkig och inte lite förbannad. Hans attityd till storfinansen är kanske inte vad man förväntar sig av en SvD-skribent, men som han påpekar, det nuvarande finanskaoset kan få till och med en centralbankschef att låta som en occupyaktivist. I sina bästa stunder är det här inte bara informativt, utan också rejält underhållande… när han inte får marken att vackla under fötterna på en med känslan av att hela det finanssystem vårt samhälle är beroende av är ungefär lika stabilt som ett höghus byggt på hypnos.

En påse döda råttor kan aldrig bli ett bra köp, hur tungt den än väger i index.

Så långt allt väl, alltså. Sen kan man säkert ha åsikter om Cervenkas förtjusning i klatschiga oneliners, som duggar så tätt att man nästan kunde tro att han funderar på att ta jobb på Norra Brunn efter kraschen. Fan vet om han inte skulle få det också. Då är det lite tristare att förlaget inte lagt ner lite mer tid på redaktionsarbete här. Att varje kapitel är kort – ibland i kortaste laget – och att det blir lite småspretigt ibland hör ju till i en krönikesamling (att det är en sådan talas dock inte högt om i marknadsföringen). Men att var och varannan artikel har inledningar av typen ”Som vi såg i veckan…” och ”I tisdags meddelades…” utan att kapitlen ens är daterade känns bara slarvigt; vitsen med en grundkurs är väl att det ska vara möjligt att läsa vidare?

Vad är pengar? får ekonomi att låta enkelt, men det är det ju trots allt inte. Om det vore det skulle nyheterna i skrivande stund inte trumpeta ut att Grekland nu är dagar ifrån konkurs, med Italien, Spanien och Irland på god väg åt samma håll. Länder ska inte kunna gå i konkurs, det finns politiska beslut på att de inte kan det, men nu gör de det ändå. Vad händer då? Att läsa Andreas Cervenka säger dig inte vad som kan göras åt det, men du kommer i alla fall att veta varför det händer – och när dina grekiska kompisar frågar dig vad Sverige gjorde rätt som de gjorde fel, kanske du ser lite mindre dumkaxig ut.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Vecka 30 på dagensbok.com: Semestertempo
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Det otåliga nollnolltalet
• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”

Den här veckan bjuder vi bla på temaspecial om demens på lördag. Anna C skriver om debutanten Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här och vår gäst Charlotte Qvandt har läst Berg har inga rötter av ytterligare en debutant Manne Fagerlind. Dessutom skriver vi om boken som i våras tilldelades Nordiska rådets litteraturpris, Dager i stillhetens historie av norska Merethe Lindstrøm.

Björn skriver om Vad är pengar? av Andreas Cervenka och jag hoppas på att han kan ge svar på den frågan och så blir det grafiska noveller av Pelle Forshed, författaren till Stockholmsnatt.

Förhoppningsvis hittar ni något att roa er med i regn- och ruskvädret!

Similar Posts:

• Nordiska rådets litteraturpris går till Merethe Lindström!
• Norskt på bokmässan
• Torsdag på bokmässan
• Minnets språk
• Ny vecka på Dagensbok.com