Den som läst Péter Esterházy tidigare känner igen den fragmentariska stilen och kasten mellan högt och lågt, mellan lärda frågeställningar å ena sidan och låga under-bältet-skämt å andra. Sjukdomen väcker inledningsvis en trotsig munterhet hos den sjuke. Han kallar åkomman ”fröken Bukspott” och tilltalar henne direkt i en rad dagboksanteckningar.

”Min lilla fé eller min lilla fröken Bukspott eller vad du nu ska kallas, jag undrar om du kan suga av mig inifrån?”

Men behovet att göra uppror klingar av med tiden och anteckningarna blir i stället mer trevande, ofta på temat skrivande och författarens förhållande till ”sanningen”.

”Undrar om jag inte luras av mitt kunnande (mitt skrivkunnande)? Och om inte det vilseleder mig? Om det inte skyler över?”

Varje dag vaknar Péter Esterházy upp till en ny mening, en grupp ord som han slipar och putsar på och som leder vidare till ytterligare formuleringar. Eller så saknas där en mening och då funderar han i stället kring det…

Cancern och behandlingen gör honom emellertid trött. De ständiga sjukhusbesöken bryter upp en annars ordnad skrivdisciplin. Ofta uttrycker författaren en förvåning och frustration över att tiden bara går. Gradvis upplöses det som en gång varit den uppburne skriftställaren. Och inte ens i sitt dagboksskrivande kan Péter Esterházy upprätthålla sina estetiska ideal:

”Situationen är så irriterande lik den med Rättad utgåva, samma förargliga realismtvång, både här och där. Att det som finns på riktigt (kursiv!) inte bara skulle vara ensamt om att äga legitimitet, inte bara ensamt om att vara tillåtet, utan också det enda intressanta. Verkligheten som estetiskt mått – vem har hört talas om någonting sådant?”

Rättad utgåva, som nämns här, är en slags uppföljare till Péter Esterházys mest berömda roman Harmonia cælestis. Det senare verket skildrar på ett originellt sätt flera hundra år av den högadliga ätten Esterházys öden och äventyr. Författaren rör sig där fritt mellan epoker och personer på ett sätt som ofta benämns ”postmodernt”. Boken ledde fram till uppföljaren Rättad utgåva som skildrar pappan som angivare under den kommunistiska diktaturen. Det projektet var behäftat med ett ovälkommet realistiskt skildrande. I denna dagbok är tvånget alltså tillbaka. Bukspottkörtelcancer är inte bara ett långt och krångligt ord, det är ett faktiskt ting som tar över kroppen och som ytterst släcker livet.

I tid sammanfaller dagboken med flyktingkrisen 2015. Ungern bygger omfattande hinder vid gränsen mot Serbien. Syrienflyktingarnas försök att ta sig över taggtrådsrullarna bemöts med polissköldar, tårgas och vattenkanoner.

Péter Esterházy ska invigningstala på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Men sjukdomen ställer sig i vägen. Svenske förläggaren Svante Weyler får i stället läsa upp talet som bland annat ger den ungerska regeringen kritik. ”Istället för att stilla alla upprörda känslor uppmanar man till hat, hatkampanjer, sökandet efter syndabockar (en urgammal ungersk vana, alla är skyldiga, bara inte vi)” skriver han bland annat.

I dagboken noterat han nöjt en och annan elak reaktion. Men saken är den att Péter Esterházy har annat att tänka på. Strålning, cellgifter, håravfall, svårkommunicerade läkare. Dagboken belyser med all önskvärd tydlighet hur vi står mitt i just vår samtid, den bullrar och har sig och fångar vår uppmärksamhet, men en efter en rycks vi bort. Man kan undra varför vi lät oss bländas.

Böcker sporrade av cancerbesked är en egen litterär genre. Jag associerar till Sven Delblancs Slutord från 1991. Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud är en annan sådan bok, I kroppen min av Kristian Gidlund ännu en.

Vad säger det oss? Att vi ska ta vara på livet. Att vi bör leva här och nu för att i morgon kan det vara för sent. Péter Esterházy lämnar oss inga entydiga uppmaningar. Hans fragment till dagboksnotiser är just sådana skärvor som är det stoff som livet är gjort av. Sedan tar det slut.

”Att tyna bort – som livsprogram. Att bli blekare och blekare, mer och mer genomskinlig. Sedan flyger cellerna iväg, på något sätt en cell i taget, som luftballonger. Och sängen är tom.”

Similar Posts:

• Blod tjockare än gulasch
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning
• Läs och gråt
• Något om livet
• Mot den osynliga gränsen

Kristian Gidlund sitter på världens mörkaste historia. Den att sitta med döden inuti sin kropp, om än inkapslad i malign vävnad. Boken består av en blogg han använder som andningshål under det att cancerns olika ansikten visar sig för honom och hans närmaste. Det är en elak sjukdom, och allra elakast är den kanske när den drabbar någon som inte är klar för döden. Att inte veta vad som väntar, men när det blir allt klarare åt vilket håll det barkar.

Om att de inte kan lova mig att jag kommer att överleva det här. Att det löftet inte går att garantera. Det var det enda säkra jag bar med mig från mötet. Det enda säkra jag levt med sedan dess.

De är viktigt att framhålla: Detta är inte i första hand en bok om döden, utan en bok om livet. Det är en stilistiskt stensäker skildring av definitionen av liv: När det känns så starkt att skiljelinjen mot döden reser sig. Andra böcker jag läst när något liknande sker är Joan Didions Ett år av magiskt tänkande och Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna. Det går inte att beröra döden, men att bygga en bild av den genom att säga något om livets skörhet. Det har jag djup respekt för.

Gidlund och jag, vi söker tröst i samma skogar. Under de stunder när livet kräver så återvänder även jag till skogarna, till älven och till en sorgsen lom mitt ute på vattnet. Dalarna som metafor för svaret på en susande gåta. Något om meningen när den står oklädd i skymningen och andas stötvis med rykande andedräkt. Däri ligger också Gidlunds stora styrka; hans byggande av i det närmaste emblematiska metaforer. Ett sätt att säga saker om livet med expanderande text. Lite samma effekt som låttexten som genre har: Den tar sig inte råd att vara svävande. Tonsättningen får stå för expansionen.

Jag sörjer när jag läser I kroppen min, och det kommer jag inte ifrån. Jag sörjer att någon som är lika gammal som jag faktiskt är dödlig. Jag sörjer perspektivet att skriva sig mot sin egen död. Men mest, utifrån min egen horisont, sörjer jag faktiskt att det med stor sannolikhet inte blir fler böcker. Jag har en känsla att den andra, tredje, fjärde boken skulle bli fabulösa. Inte för att jag vet om de skulle blivit skrivna om inte livet och döden fått orden att koka. Men jag hoppas att de hade.

Och du, som du hör har jag levt ett rikt liv. Glöm aldrig det.

Similar Posts:

• Döden tvingar fram granskning av realismen
• Ärligt bloggande om döendet
• Tänk pa döden
• Grön(are) och enkel livstil
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”

Darling River är så smärtsam, drömsk och sadistiskt brutal att det stundtals flimrar för ögonen. Spegelreflexen är så stark att den, enligt Stridsbergs egen encyklopedi, kan skicka ljussignaler över så långa avstånd som öknar, skogar, fält, gravar och kasernområden. Främst är det huvudpersonen Lo som står för och i detta vitvita. Stridsberg förintar i porträttet av Lo nära på totalt tanken om att en självupplevd berättelse är starkare än fiktionen, tvärtom är kanske Darling River så drabbande just på grund av Los avsaknad av seende. Lo vet ingenting. Hon ser sig själv bortifrån, med en okänd blick.

I stort handlar Darling River om hur spegeln är vänd mot flickan, hur det är att ständigt leva iakttagen och hur det, i Los fall leder till en ögonsjukdom så allvarlig att hon inte är förmögen att se sig själv. Ibland svartnar det helt.

Lo och hennes far driver runt nätterna igenom. Han kör en Jaguar genom döda skogar, krossar djur och plockar upp prostituerade. I backspegeln ser han på sin dotter som han låter andra män utnyttja. Lo kallar männen för bröder. I hennes hjärna växer det en fjäril.

Kopplingarna till Nabokov är många, fjärilarna och Lolita-gestalterna är bara några. Förutom Lo och hennes far finns en vetenskapsman, som enligt mig står för en av de mest otäcka scenerna i boken. Hans besatthet i sitt försöksobjekt; en honapa och de känslor hon väcker i honom gör det stundtals outhärdligt att läsa. I ytterligare två parallella spår skildras en slags fortsättning på Nabokovs Lolita, som i Darling River dock kallas Dolores, samt en moder som övergivit sitt barn.

Symbolerna finns där hela tiden och går in i alla spår. Ändå är de svåra att upptäcka, vilket förstås är en otroligt skicklig skrivkonst. Kanske beror det även på rörelsen, naturens förändring går i takt med Los; floden grumlas och svämmar över, tänderna förruttnar, Dolores drar hem män med avföringsrester i byxorna, apans päls blir askgrå och ögonen täcks av en mjölkvit hinna. Hon vilar huvudet mot vetenskapsmannens hand då hon inte längre orkar hålla det uppe. I takt med Los allt mer pubertala kropp slocknar ljuset. Men sjukdomen har satt sig. Fjärilsvingar i drömmen om djungeln och i hjärnan. En instängd insekt, en bugg som växer innesluten i vävnad. På samma vis flaxar Lo och många av de andra honbarnen och kvinnorna i inneslutna kapslar; bilar, livmödrar, flickrum, burar och celler.

Är då Darling River en feministisk roman? Frågan är om Stridsberg genom att skriva genom en blind fläck, att inte förstå någonting gör det förståeligt för den som aldrig upplevt denna känsla. Jag vet inte. Risken är att ett predestinationstänkande förstärks, mannen som den seende, kvinnan som objekt. Någonting säger mig ändå att det inte går att blunda för trycket av de miljontals flickor och kvinnor som har känslan i nackhåren, varje dag, varje minut. Frågan skulle lika gärna kunna vara; hur botar man ett samhälle blind för sin sjukdom?

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Society for cutting up narratives
• Turkish delight
• Annas bokhylla
• Evigt motstånd och uppror

Det är en kort bok. Paulrud skriver koncentrerat på en poetisk prosa:

Jag hade frågat Solveig, på skoj och med lätthet i rösten om hon kunde ta hand om mig när jag skulle dö.
Om jag kunde få dö hos henne.
Jag var ju så förälskad.
Hon hade tittat på mig, hon tänkte länge den gången, och sedan hade hon sagt ja. Jag frågade om hon menade allvar.
Och hon svarade ja en gång till.
Bland alla våra löften är detta det egendomligaste -

Solveig är Paulruds före detta fru, och hon fullföljer sitt löfte.

Jag älskade Joan Didions Ett år av magiskt tankande, där Didions man hastigt går bort i en infarkt och hon nästan blir tokig under året efteråt. Det är en underbar reflekterande bok om sorg och död, dar Didion inte kan förmå sig att skänka bort sin mans skor för att han kommer att behöva dem när han kommer tillbaka. Men medan Didion skriver om sorgen efter någon annan, skriver Paulrud om sig själv.

Han tänker tillbaka på sitt liv, inte allt, men vissa avgörande scener. Han beskriver hur han magrar av, förlorar sin handstil, röker oavbrutet och sitter i timmar i sjukhusens väntrum och väntar på gifter som inte hjälper honom. Han skriver om sådant han läst och sådant han skrivit. Det skulle kunna bli självömkande, men blir istället rörande och vackert, som i Didions bok. På slutet går han till och med i dialog med Didion: lägger ner cigarettpaket i sina bästa skor och skriver "Låt stå" på sulorna. "Så att Solveig vet."

Similar Posts:

• En stark ström av sorg
• Något om livet
• Döden tvingar fram granskning av realismen
• I subjektivitetens herravälde
• Så mycket som inte stämmer

Sofia Karlsson har övergivit honom, han är strax över femtio och vandrar nu pilgrimsleden, på jakt efter denna sin tjugosex år yngre förlorade kärlek, sedan ängeln sagt att hon ska finnas där. Själva vandrandet fungerar som en ramberättelse inom vilken Anders håller sina inre monologer, ibland direkta tilltal till Sofia, ibland rent återberättande, ofta resonerande. Jämsides med vandringen löper bakgrundshistorierna: hur Sofia bedrog honom sedan han opererats för en hjärntumör och låg svullen på sjukan, hur de möttes i en klassisk kärlek-vid-första-ögonkastet-i-en-mycket-vardaglig-situation-scen, hur Anders biologiska mor lämnade bort honom, hur styvmodern och han aldrig lyckades upprätta annat än en något kylig relation sinsemellan. Ja, dåligt mår han, inget snack om den saken. Dyster som få i sin ensamma vandring, med en ständig värk i fötter och ett ännu ständigare malande kring allt som ligger bakom.

Skildringen av vandrandet i sig är sparsmakad, ofta bara som en vildhund på en äng eller ett fönster som stängs i en passerande by. Istället ägnas utrymmet åt det förflutna genom generösa redogörelser för erotik, sorg och främst känslan av att bli övergiven. För mer än kärleken två personer emellan, så handlar det om just övergivandets svårhanterbarhet. Anders är ju övergiven x 3, först vid födseln, sedan av styvmodern och till sist av Sofia. Så nog har han material till sin bedrövelse.

Och således frågeställningen: är detta bara ett evinnerligt jämmer och tröttsamt beklagande, eller en läsning som verkligen engagerar? Är det bara tafflig gubbångest eller är det en god bok om livskris? Faktiskt, det engagerar. Det är en god bok. Ibland balanserar Anders lite väl våghalsigt i sitt bekymrade vältrande, men när det hålls på rätt sida gränsen mellan tyck-synd-om-mig och gripande utlämnande, så håller det utmärkt.

Mycket seghet och leda undviks genom komprimeringen. Här finns inget överflöd, det är korthuggna meningar med välfunna ord, enkelt gestaltade scener, även formgivningen gör sitt med stora bokstäver på mindre sidor. En behaglig typ av lättlästhet uppkommer, som krävs av ämnet. Hade det istället varit en tegelsten till bok hade jag slängt den i väggen.

Similar Posts:

• Tänk pa döden
• Håller halvvägs
• Något om livet
• Fjärilen i kvinnors hjärnor
• Döden tvingar fram granskning av realismen

För den unge Axel är drömmar och fantasier ett nödvändigt filter mot den så kallade verkligheten, ett sätt att hantera den hårda och kärlekslösa tillvaro som råder i hemmet han delar med sin far och äldre bror. Modern gick bort vid Axels födelse och fadern lever ut sin saknad, skuld och bitterhet på den yngsta sonen. Det är ett helvete som skildras men det finns även ett paradis beläget tvärsöver gatan, i granngården. Där bor Axels bäste vän och där finns även Linnea och Pelle som vet hur man skapar värme, trygghet och glädje. De förstår att varje människa är unik och därför måste få ha sina egenheter, som till exempel att rita pilbågar i skolböckerna eller att med fantasins hjälp bygga alternativa världar.

Men fantasier och drömmar är inte ofarliga. De kan bilda berättelser som, samtidigt som de kan göra livet lite lättare att leva, ersätter sanningen med historier. Men när upphör det vara oskyldiga berättelser byggda av fantasier och drömmar och istället förvandlas till lögner skapade för att modet sviktar, av illvilja eller för att av någon annan anledning vilja dölja sanningen? Finns det tillfällen då en lögn är godtagbar och kanske till och med befogad? Måste berättelser slutligen spegla sanningen och lögnen avslöjas för att rättfärdigas som människa? Var går gränsen mellan det verkliga livet och det av fantasin gestaltande livet? Kan en distinktion mellan verklighet och fantasi över huvudtaget låta sig göras eller är fantasin även den verklighet då den är en produkt av våra sinnen vilka betraktas som reella?

Att skiljelinjen mellan sanning och lögn och dröm och verklighet är ytterst skör förstår man, om inte förr, vid läsning av Anders Paulruds roman Ett ögonblicks verk. Det kan låta pretentiöst men Paulruds roman är inte pretentiös. Den berättar avskalat om Axels enkla liv och snuddar vid de stora frågorna såsom sanning, lögn, skuld, skam, svek, kärlek, vänskap och sorg.

Den yttre formen består av en ramberättelse, där Axel är en gammal man som i väntan på livets slut ser tillbaka på det liv som format honom som människa. Stor del av tillbakablickarna dröjer vid barndomen och det är i denna skildring man finner den äkthet och närhet som är romanens styrka. Paulrud lyckas osentimentalt, rättframt och med stor sinnesnärvaro skapa en tidsatmosfär. Jag blir imponerad på det sätt författaren bjuder in läsaren att närvara i barnets värld. Möjligtvis kan karaktärerna i denna barndomsvärld kännas en aning stereotypa, något som blir tydligt i porträttet av Linnea. Hon tecknas som en urmoder utstrålande värme och tröst och vars enda uppgift i livet tycks vara att föda och vårda männen i sin närhet. Här är det nästan lite Bullerby-varning! Å andra sidan bidrar de svartvita porträtten till ökad trovärdighet av en värld betraktad och upplevd ur ett barns perspektiv där tillvaron ofta består av enbart två poler, det goda respektive det onda.

Tyvärr står sig inte denna trovärdighet utan stannar i uppväxttidens Karlskrona. I takt med att Axel blir man och ger sig av från en tillvaro han inte längre kan acceptera, blir det allt svårare att ha överseende med de klichéartade karaktärerna. Porträttens styrka blir nu dess svaghet, överdrivna i sina alltför tydliga kontraster, istället för att nyanseras då de betraktas ur en vuxen mans ögon som borde se att karaktärer inte är endast onda eller goda och att världen inte är indelad i svart och vitt. Berättelsen stagnerar och känns nästan mekanisk. Jag längtar tillbaka till flödet, språket, humorn och livligheten som kännetecknade romanens första del. Jag får intrycket av att författaren tröttnat på berättelsen och är ivrig att nå fram till slutet då Axel kan återvända till Karlskrona, konfrontera sitt förflutna och se sanningen i vitögat.

Varför skrev Paulrud denna bok? En möjlig orsak kan vara att det finns något korn av sanning sprungen ur hans egen familjehistoria eller traktens historia som han inte vill låta gå förlorad. Ett annat skäl kan vara en hyllning till den trygghet som i dagens samhälle många gånger har övergivits i jakt på individuell frihet. Men romanen kan även tolkas som en sedelärande berättelse där lögnen slutligen måste avslöjas och sanningen uppdagas för att cirkeln ska kunna slutas och historien avslutas. Och när sanningen uppdagas och berättelserna dör, visar det sig att det som verkade vara en olycklig omständighet i själva verket var noga planlagt. Och läsaren lämnas med frågan vad som formar ett liv och en människa. Är det verkligen dessa ögonblicks verk som styr? Och vad, frågar man sig, är fantasi, berättelse och lögn annat än det som inte är, men som hade kunnat vara, om ögonblicket skapat ett annat verk?

Similar Posts:

• Mellan en god bok och gubbångest
• Fjärilen i kvinnors hjärnor
• Något om livet
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?
• Döden tvingar fram granskning av realismen