Samuel Eriksson är prästvigd i USA men det räknas inte i gamla Sverige. På den här sidan Atlanten får han hanka sig fram som ”hjälppräst”. Arbetstillfälle finns på Gotland, långt från hustrun Cecilia och den växande familjen i värmländska Väse. Inkomsterna är så små att det knappt blir några pengar över att skicka hem. Möjligen om han avstår att köpa sig ett par handskar…

De välmående och arroganta kyrkoherdarna på södra Gotland har stor hjälp av ämbetsbiträdet Samuel Eriksson, men utan att visa någon tacksamhet. Tvärtom ska alla veta sin plats i det oscarianska Sverige.

Samuel Eriksson måste ofta ha ångrat att han lämnade Amerika, men han biter ihop och fogar sig i sitt öde. Detta är en roman som i hög grad handlar om underkastelse. Den skildrar hur maktlösa människor kan vända sig inåt och där finna viss mening. Det gäller såväl Samuel som Cecilia men även sonen Abel. Den sistnämnde utvecklas till något av en autodidakt poet på värmländska bonnalandet, starkt influerad av Stagnelius. Gestaltningen av Abels öde tar sig an romantikens teman på ett mycket gripande och trovärdigt vis.

Romanen är sorglig och rör sig obevekligt mot katastrofen. Samuel försöker ta sig igenom motgångarna så gott han kan. Familjen gör sitt bästa för att skydda honom. Och genom sina dagdrömmar ger Samuel både hustru och barn en viss motståndskraft tillbaka. Personteckningarna är fulla av liv och läsaren kan se hela familjen i Väse framför sig.

Samuels bok är kanske Sven Delblancs allra främsta roman. Den odödliggör den lilla människans strävan i det auktoritära klassamhället och teokratins diktatur. Sven Delblanc har också ett särskilt öga för kvinnornas kamp i ett solitt sammansvetsat patriarkat. Samuel, Cecilia och Abel kanske gick under, nernötta i den kvarn som var det gamla oscarianska Fattigsverige. Men med tiden rasade detta dysfunktionella samhälle ihop under sin egen tyngd. Alltför många röstade med fötterna. Alltför många organiserade sig fackligt och för rösträtt. Ytterligare en grupp som bidrog till den ”gamla onda tidens” sammanbrott var alla dessa stackare som gick i inre exil. Sven Delblanc kastar ljus över hur det kunde gå till.

Similar Posts:

• Obegriplig smärta men ingen tröst
• Gipskatten tvingad till dubbelt utanförskap
• En liten bok mellan romanerna
• En författargärning i backspegeln
• Nygammalt

Eftersom Verity varit med om en olycka kan hon inte färdigställa sina böcker på egen hand, men det är först när Lowen kommer hem till författaren hon inser hur illa det är ställt. Vad som är tänkt att vara några timmars letande efter manuskript och anteckningar för kommande bokdelar utvecklar sig till en helt annan vistelse som Lowen aldrig kunnat föruspå. Och i huset finns ju Jeremy, Veritys make. Som fått Verity att lämna bitmärken på sängramen (som han sedan lånar ut till den gästande författaren Lowen?).

Tyvärr faller även bokens karaktärer platt för mig, de är varken övertygande eller engagerande. Veritys make, Jeremy Crawford får till exempel aldrig bli mer än ett tomt skal till man. Hans enda egenskaper är att han är snäll, sexig och älskar sina barn. Han finns med i berättelsen för att kvinnorna ska ha något att åtrå, men får aldrig bli en hel person.

Detta är första boken jag läser av Colleen Hoover och jag kan förstå varför hon har blivit så känd, det är full fart från första raden. Verity är en spännande och stundtals obehaglig upplevelse och beskrivs av förlaget som en mörk, romantisk thriller. Trots att jag är den mest lättskrämda läsaren i mannaminne drabbas jag dock inte av den obehagskänsla som Hoover försöker skapa, allt känns för orealistiskt och konstlat. Jag är inte heller en särskilt analytisk läsare, utan brukar låta mig svepas med, men Verity är skriven på ett sånt sätt att jag hela tiden ser förbi berättelsen och börjar analysera den istället. Hoover lyckas med konststycket att skriva en bok som är både förutsägbar och fylld med oväntade vändningar på samma gång. Det är en konst i sig.

Ett intressant ämne som passerar i förbifarten är frågan om skillnaden mellan en författare och hennes verk, detta är något gärna hade fått utforskas vidare. Vilken typ av person behöver man vara för att kunna skriva en bok ur skurkens perspektiv? Kan en snäll person skriva hemskheter som får blodet att isa?

Similar Posts:

• Svajigt men starkt
• Obevekligt mot katastrofen
• En modern klassiker om ras
• Att vara Alice
• En barnskådespelares vittnesmål

McCurdys bok är ett viktigt vittnesmål av hur livsvillkoren för barnskådespelare kan te sig. I en värld där vuxnas drömmar och ekonomiska intressen får gå först är det lätt att barnen får sätta sitt liv på paus, eller helt enkelt sluta vara barn. Samtidigt som de helst ska vara barn så länge som möjligt för att kunna fortsätta spela barn på vita duken.

Boken är kvick och underhållande, det märks att McCurdy uppskattar att vara den som håller i pennan i stället för att bli regisserad. Läsaren får följa med genom hennes uppväxt genom väl utvalda anekdoter och nedslag i vardagen hos familjen McCurdy. Jenette bor tillsammans med sina tre bröder, sina föräldrar och morföräldrar. Deras hem är så belamrat med saker att barnen inte får plats i sina sängar längre, istället sover de på gymnastikmadrasser i vardagsrummet.

En central del i berättelsen är moderns cancer, genom den styr hon hela familjen. Med raseriutbrott, ilska och dåligt samvete. För inte kan man bli arg på någon som är canceröverlevare.

Mamma minns cancern på samma sätt som andra minns semestrar. Hon går till och med så långt att en gång i veckan samla oss framför tv:n och spela upp en video som hon filmade precis efter att hon fått diagnosen.

Det är alltid en balansgång att skriva (och läsa) en biografi om en traumatisk uppväxt, det blir lätt en sensationslysten misärskildring där förövaren förvandlas till ett omänskligt monster, men jag tycker att McCurdy balanserar upp historien ovanligt väl. Hon fördjupar sig inte i alla delar av traumat utan lämnar vissa delar åt läsaren att förstå mellan raderna, och vissa delar till sist. Det visar på en väg där författaren själv får välja vilka delar som ska skildras, och vad som faktiskt är för privat eller traumatiskt att beskriva mer ingående.

Berättelsen visar också på ett tydligt sätt på den komplexa relationen barn (och andra) har till sina förövare, och visar hur viktigt det är för barn att ha tillgång till många vuxna under sin uppväxt. Vuxna som vågar och kan säga stopp och belägg, även till någon som haft cancer. Trots sin titel är det inte en helt lätt sak att bli fri från den livsbana som modern stakat ut åt sin dotter, eller från den skeva världsbild som planterats in från start.

Similar Posts:

• Tro, hopp och humor
• Denna lycka att vara bland de levande
• När allting faller samman
• När lajon tappar sin päls
• Intressant men väl hastigt och ytligt

Nu är de två vuxna kvinnor som valt två helt olika vägar i livet, men just i detta sammanhang har det en sak gemensamt. På en takterrass i de rikare kvarteren passerar de båda som vita. För ingen kan ju föreställa sig en sofistikerad svart kvinna på en takterrass.

Passera är en roman om just detta, hur samhällets fördomar och föreställningar skapar en värld där det går att röra sig fram och tillbaka mellan klasser, raser och sammanhang. Clare och Irene har som sagt valt helt olika vägar genom livet, Clare har tagit avstånd från allt som har med sin klass och ras och göra och gift sig med en man som inte vet något alls om hennes bakgrund. Irene däremot rör sig i svarta kretsar i Harlem i New York och gör inga aktiva försök att dölja sitt ursprung.

När kvinnorna plötsligt träffar på varandra kolliderar också deras två sätt att förhålla sig till sin bakgrund. Clare inser att hon saknar av sin bakgrund än vad hon trodde, och hoppas att Irene kan vara biljetten tillbaka till hennes eget ursprung.

Passera erbjuder fantastisk läsning och känns på alla sätt modern, inget hade kunnat få mig att tro att det snart är 100 år sen den gavs ut för första gången. Att det har dröjt nästan hundra år innan den gavs ut på svenska är dock synd och skam, tack och lov har detta nu åtgärdats och ännu fler läsare kan ta del av Nella Larsens sylvassa betraktelser av hur rasismen påverkar samhället, i det stora och i det lilla.

Vi får följa med huvudpersonen Irene i hennes liv, ta del av hennes vardagsfunderingar och framtidsplaner. Genom vardagsbetraktelser hanteras, på ett mycket okonstlat vis, svåra frågor om makt, ras, klass och kön och framförallt om fenomenet att passera. Vad det gör med en person och hennes självbild, hur fördomar kan vara så grova att de skapar ett oväntat utrymme.

Extra intressant är just de känslor som skapas i skärningspunkten mellan Irene och Clares strategier för att navigera livet i ett rasistiskt USA. I och med det oväntade mötet tvingas de fundera på sin egen strategi och dess konsekvenser, och hur de ska förhålla sig till varandra. Clare kastar sig huvudstupa in i Harlems svarta kulturliv, men bara i smyg. När maken inte är hemma.

Irene i sin tur arbetar stenhårt för att upprätthålla familjeidyllen och prioriterar stabilitet och säkerhet framför allt. Ska hon ge Clare tillträde till sina trygga rum, trots att det riskerar att skapa oreda i både bekantskapskrets och familjeliv.

Similar Posts:

• Spökskrivare och bilolyckor
• En barnskådespelares vittnesmål
• En dag att minnas
• En familjebiografi som engagerar
• Drabbande och välskrivet om en lång väg till kunskap