Det är år 1870 och slutet av november. Lovisa Lind arbetar som karamellkokerska och sparar vartenda öre hon tjänar för att kunna resa till Amerika och börja ett nytt liv, fjärran från sorger, bedrövelser och mörka minnen. Någon annan som också plågas av sitt förflutna är änklingen baron von Drever som halvt mot sin vilja planerar en stor vinterbal ute på sitt gods. Lovisas arbetsgivare fru Brask får uppdraget att stå för konfekten vid denna tillställning och arbetet ska ske på plats och så är scenen lagd för spökerier, hemligheter, mysterier – och förälskelse. Och mer än en blinkning till en av mina älsklingsböcker, Charlotte Brontës Jane Eyre.

Efter en del inledande irritation – skulle man i Sverige benämna en färg pistagegrön år 1870? (jodå, men med annan stavning, där hade jag fel) och ”kråsad”, nja, det tycks vara ett väldigt nytt ord för rynkad – vinner eskapismen och jag njuter av knaster och värme från kaminer, doft av karamellkok och pepparkaksbak, smaken av ”mer jordgubb än jordgubbar”, en provningsraid i en fantastisk garderob och den där vibrationen i luften som kan uppstå mellan två människor. En fest för sinnena får man allt säga. Men där finns också isande kyla och en stank av förruttnelse, smärtan i en fot som trampar igenom en murken bräda, en hotfull närvaro av någon, av några som vill något – men vad?

Trots sin socialt och ekonomiskt utsatta situation, som förstärks av att hon haltar, har Lovisa skinn på näsan och vet sitt värde. Därtill är hon omgiven av starka kvinnor som vet att manövrera sig fram i världen och kan ta hand om sig själva och de sina. Det är roligt att umgås med dem, särskilt med fru Brask, som utöver sin expertis vad gäller sötsaker har hjärtat på precis rätt ställe och är en utsökt människokännare.

Lite grann kan jag dock sucka åt vissa av romancekonventionerna och hur de på sätt och vis får personerna att gå emot hur de för övrigt beskrivs. Det känns också som om det är väldigt många områden där dessa 1800-talsgestalter är långt före sin tid, lite för många för en enda roman, och att det då blir märkligt när de ibland är så låsta av samhällets normer.

Det som i slutänden berör mest är de dödas öden, det obarmhärtiga som drabbade dem, och där finns ett visst djup och en resonansbotten under sidenfras och len nougat.

En julklappsbok eller kanske ännu hellre något att drömma sig bort i under december, då man kan behöva pauser i jäkt och stök, därtill med ett alldeles, alldeles underbart juligt omslag.

Similar Posts:

• Damned if you do
• Mellan liv och död, historia och skröna
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Fin men inte klockren debut
• Dickinsons vulkaner

Samlingen består alltså av korta noveller, skrivna av olika författare, som utspelar sig i olika tids- och rumsaspekter, nyskrivna blandade med gamla klassiker. Det är ett vinnande koncept. Och det är just det som är både samlingens fördel och nackdel. Man vet att man kommer hitta något som verkligen biter tag, samtidigt som man kan vara lika säker på att hitta något att snabbt bläddra förbi.

Samlingen byggs upp av en bra novell följd av en mindre bra, följd av en något bättre och så vidare. Samlingen blir med sin önskan om allas tillfredsställelse stundtals snarare komisk. Jag tänker då främst på Caroline L. Jensens Sju års olycka som med sitt monster och splatter får mig att skratta och sätta skämskudden över ansiktet istället för skrämselkudden. I text kan jag inte ta den till mig men som film skulle den säkert göra sig väl.

Att skrämma mig är ingen större utmaning egentligen men det är i det subtila man verkligen lyckas. Som i Åke Edwardsons Fönstret där en man tittar ut genom sitt fönster och ser en familj passera. Åren går men familjen förändras inte, barnen växer inte och klär sig inte efter årstidernas växlingar. Egentligen händer ingenting men Edwardson lyckas hålla kvar en med en känsla om att något, man inte vet vad, kommer att hända. Och han verkar göra det så lätt.

Det var ingens fel. En sten sätter ett jordskred i rullning, en snöflinga startar en lavin. Ingens fel. Något sätts i rörelse och måste fullfölja sin rörelse. Mer är det inte.
Jag är nöjd med mitt straff.

Så inleds den avslutande novellen Equinox av John Ajvide Lindqvist och jag har haft turen att inte läsa den tidigare när den publicerades i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar. Detta är den novell, tillsammans med Fönstret av Edwardson, som mot slutet verkligen lyfter samlingen och med sitt berättarspråk lämnar en med en önskan om mer.

Skräck är ju annars en genre som hör hösten till, men med förra årets förlängda höst finns det fortfarande tid till att krypa upp i soffan och låta sig skrämmas medan regnet smattrar hotfullt mot rutan – eller medan snön lägger sig som ett tyst täcke över landet och… alla dör.

Similar Posts:

• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Något är kajko
• Bland tomtar och troll
• Folkhemskt
• Oknytt i rampljuset

”Inte konstigt att du är trött, gumman”, sa mamma. ”Jag tror du sov lite oroligt i natt. Du pratade jättemycket i sömnen.”
”Gjorde jag?”
”Jag har inte hört dig prata så mycket i sömnen sedan du var liten”, sa hon.
Jag blev lite orolig att jag sagt något om Dylan. Förr i tiden pratade jag i sömnen varje natt, skrattade och grät och berättade långa historier. En gång hade jag sagt något om Danny och det hade de retats för i flera år.
”Du sa att vi skulle släppa in flickan”, sa mamma. ”Du var väldigt bekymrad. ‘Den lilla flickan måste få komma in, det är kallt ute och tänk om vargen kommer.’ Det var som en saga. Du måste ha drömt något.”
Jag svalde.
”Flickan?”
”Ja, du sa inget annat. Hon ville komma in. Du ville att jag skulle gå ner och öppna dörren för henne.”

Ellas föräldrar har köpt ett lantställe, och varje helg måste hon nu istället för att vara i stan åka ut där och hänga. Det är ett fint rött hus med vita knutar, men där finns ingenting att göra. Ella klagar och deppar, tills hon märker att huset ruvar på hemligheter. Är Ella den enda som på riktigt märker av vad som sker?

Vem är flickan som visar sig för henne? Och varför är hon så arg?

Rebecka Åhlund jobbar som journalist och detta är hennes skönlitterära debut. Den senaste tiden har det kommit många rysböcker för unga, och boken kan sälla sig till läskigheter som Christin Ljungqvists Kaninhjärta och Fågelbarn, Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan och Kerstin Lundberg Hahns Barnkolonin. Det är en bok man snabbt kommer in i och gärna sträckläser, både ruskig vad gäller spöken och vad gäller porträttet av barn som inte har det så bra hemma; Ella träffar Dylan som åker skateboard och bor i de lite ruffigare kvarteren. Så nära deras lägenhet, men ändå så långt bort…

På sätt och vis blir jag imponerad av hur mycket Åhlund får med i sin bok: samhällskritik samsas med klassisk spökhistoria, uppväxtskildring och första kärlekens pirr. Men problemet är också just detta. Att det finns för mycket bihandlingar på för få antal sidor. Det förvånar mig att ett så pass stort förlag som Rabén & Sjögren inte varit noggrannare i sin redigering. Hoppet mellan miljöerna, som kunde varit så effektfullt, blir nu mest förvirrande och flackande. Visst är det spännande med skolvärlden och dess hierarkier, tjejernas fjäderputsning som för tankarna till Christina Herrströms Ebba och Didrik. Men spökhistorien försvinner lite grann, som läsare blir jag förvirrad och undrar vilken historia som ska berättas egentligen.

En lösning hade också varit att bygga ut. Mer av allt? Åhlund har språk och berättarteknik säker nog att behärska det. För som det är nu känns det hela lite trumpet. Kommer det en uppföljare? undrar jag förvirrat, när berättelsen liksom tar slut mitt i. (Men hoppas samtidigt på inte, eftersom jag är så förbannat trött på sagor som inte tar slut där de gör, utan fortsätter i all evinnerlighet – eller åtminstone i två böcker till…).

Spöktrenden som sådan får gärna fortsätta. Jag gillar helt enkelt att rysa så att det knottrar sig på armarna, och en hel del av den varan får jag när jag läser Flickan på tavlan, absolut. Här finns närvaro och tyngd i både huvud- och bikaraktärer. Och utan att säga för mycket finns det ett fint sedelärande drag, som gör att berättelsen lever kvar i mig efteråt. Men som helhet betraktad känns boken som sagt ofärdig. Jag läser gärna mer av Rebecka Åhlund, hennes språk är målande, fladdrande, vackert. Definitivt en författare med framtiden för sig.

Similar Posts:

• Vecka 29 på dagensbok.com – mitt i högsommaren
• Sommarlovsblues
• Sårbart om depression
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?

Men åter till frågan: hur mår den då, den svenska skräcklitteraturen? Det första som slår mig när jag försöker utröna det är att även om samlingen är relativt kort, lite drygt 150 sidor på tio noveller, ändå innehåller tre noveller som faller ur ramen. Två av författarna, Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft, är ju så klassiska som man kan bli inom skräckgenren, men båda är amerikaner och eftersom de båda dessutom är skräckpionjärer så är de också ungefär så osamtida det går att bli. Den tredje udda fågeln är Selma Lagerlöf som ju förstås är svensk, men pryder man en sedel kan man inte heller riktigt räknas som samtida. Därför går de de tre lite bort i min undersökning. Då återstår sju.

Så över till dem. Jag skall kanske först erkänna att jag är tämligen obekant med den svenska skräcklitteraturen, med ett undantag. När jag år 2005 läste om John Ajvide Lindqvists vampyrer i Blackeberg gjorde det ett mycket starkt intryck: Att vampyrer faktiskt fungerar lika bra i åttiotalets Sverige som i det viktorianska England. Ja, själva inramningen med Sverige påminde faktiskt en hel del om när jag hörde Kent för första gången tio år tidigare och såg hur gitarrmangelpop faktiskt också kan sjungas på svenska (för yngre läsare kan det vara värt att notera att Eskilstunabandet då var en del av den svenska indiepopscenen och inte det institutionaliserade stadiumbandet). Sedan dess har jag läst varje rad av Ajvide Lindqvist och när jag ser att hans novell här är nummer tio, så läser jag inte de andra nio först utan börjar i slutet. Några rader in i den, Equinox, känner jag dock igen den. Den var med i hans egen novellsamling Pappersväggar, och jag blir åter lite besviken på upplägget av De odöda. Jag hade ju faktiskt hoppats på något nyskrivet från honom.

Nu återstår således sex av de ursprungligen tio novellerna och bland dem är det främst Åke Edwardsons Fönstret som gör intryck. En historia om en medelålders man som upptäcker tjusningen att som en pensionär stå hemma och betrakta, och stundtals även kommentera, omvärlden genom sitt köksfönster. Någon blodisande skräcknovell är det kanske inte, men ett mysterium i en alldeles vanlig och grå vardag framkallad av någon form av längtan bort ger en finstämd känsla av vemod. Min andra favorit är Andreas Romans Alla sorters monster, där vi möter en osympatisk företagsledning som möts upp för någon slags umgås-utanför-arbetet på pimplingsisen. Här är står dock ondskan hos de övernaturliga krafterna de möter sig slätt gentemot deras egna dolkhugg mot varandra.

Att flera av novellerna är läsvärda, ja, de två nämnda och för den delen Lindqvists novell är riktigt bra, tar ändå inte bort känslan av att hela samlingen är ett hafsverk. Kanske ligger det i min initiala besvikelse över att Lindqvists novell är sex år gammal. Eller i att jag är skeptisk till varför man måste lägga in tre klassiker. I förordet sägs det att ingen skräckantologi blir fullständig utan dem men det håller jag inte alls med om. Möjligen är det också för att flera av novellerna bara passerar som läsvärda och ett par av dem som knappt ens det. Men mest kanske för att jag efter denna läsning ändå inte kan svara på frågan om hur den svenska skräcklitteraturen mår. För om jag ändå blev tvingad att ge något svar på frågan skulle det bara bli ett: jo, den mår väl hyfsat.

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Poe light
• Litterära cirkuskonster om märkliga ting
• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Verkligheten som en skuggridå

Mina favoriter i år liknar nog ganska mycket resten av dagensbok-redaktionens. Det är, i skuggan av Gardellseminarier, förlagsmiddagar och nobelprissigneringar, ganska små saker. Men ändå sånt som blev stort och minnesvärt tillsammans med dem jag var där med. Bokmässan upplevs bäst i bra sällskap, så är det bara.

Rum för Poesi

Anna Liv hävdar att Rum för Poesi är den plats på mässan som har bäst luftkonditionering, vilket kan vara helt sant. Men svalkan kommer också någon annanstans ifrån. Att man valt att stänga in poesin och i stort sett skuffa undan den från resten av mässan är i det här fallet ingen nackdel. Här blir orden respekterade, människor tystnar, stänger av mobiler och riktar all sin uppmärksamhet mot den som läser. Rum för Poesi är troligtvis den plats på mässan där du kommer närmast litteraturen utan att störas av bruset från alla som försöker höras.

Författarintervjuerna

Privilegiet att få sitta ner i lugn och ro och prata med intressanta författare i timmar är egentligen bättre än vilket seminarium som helst. På fredag förmiddag intervjuade jag Kristian Johannesson, debutant på X-publishing, och på eftermiddagen träffade jag och Emelie några av författarna till den erotiska novellsamlingen HET. Båda intervjuerna blev samtal jag kommer att minnas.

Räkmackan

Den berömda räkmackan, say no more! Vi köade längre för att få den, men få räkmackor smakar så gott som dem en äter på bokmässan i Göteborg.

Göteborg

Favorit i repris. Göteborg är inte Stockholm. Göteborg är spårvagnars gnissel i bakhuvudet, lövade avenyer, Parkbarer, Textivalfester, Slottsskogens vandrarhem, backpackerfrukost, bokskvaller, gatukökspommes, vin, klapprande skor mot kullerstensgator dränkta i höstljus, ensamma stunder på en Håkan Hellström-regnig andra långgatan, det är mer vin och…ja, ni förstår. Göteborg är något annat.

Tranströmer

Jag missade visserligen Tranströmer-seminariet på torsdagen, men vad gör det när en får se en livs levande svensk nobelpristagare i räkmackekön inne på Gothia Towers?

Förlagen

Alla förlagsmänniskor som bygger montrar, står i montrar, fixar och donar och orkar vara trevliga för att sedan packa ihop montern igen och komma tillbaka med samma energi till nästa mässa. Hurra för er!

De unga bokbloggarna

På lördagen var jag lyssnade på när Dagensboks Emelie, Lina Forss och Amanda Hellberg pratade i två timmar med ett gäng supercoola unga bokbloggstjejer. Det blev ett samtal om böcker och författande och såklart om bokbloggar. Och ja – så länge det finns bokbloggar som drivs med samma energi kommer det också att finnas läsare. Och böcker.

Similar Posts:

• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan
• Vecka 42 på dagensbok.com
• Fredag på bokmässan
• Den nyktra bokmässan

På lördagen var Emelie moderator under ett samtal om bokbloggande och ungdomsböcker med ett gäng bloggande tonåringar och författarna Amanda Hellberg och Lina Forss. Många stannade till och lyssnade under det två timmar långa samtalet, även vi andra i redaktionen såklart.

Vi kryssade mellan folkmassorna, sprang på seminarier, intervjuade författare och minglade runt i montrarna.

Camilla lyssnade bland annat på ett samtal om Humor och allvar i politiken mellan Johannes Klennel, Gunna Grähs, Nanna Johansson, Sara Granér, Kawa Zolfagary och Kristina Lindquist och fick Nina Hemmingssons diktsamling signerad.

Marie lyssnade på ett samtal mellan Jens Lapidus och Lars Winkler, hörde Jonas Gardell prata om boken Torka aldrig tårar utan handskar och lyssnade på kvinnliga författare som pratade om sina förebilder.

Printz Publishing bjöd på goda cupcakes efter recept från boken Det bästa från Magnolia Bakery.

På kvällen roade vi oss på kombinerad Textival, release av My Vingrens brevnovell Riktiga flickors manifest och Bang-fest på Göteborgs coolaste klubb Yaki-da. Där försökte vi försvara äran i Textivals Quiz på temat känslor. Vi vann inte men vi hade en rolig kväll.

På söndagen åkte vi hem med fyllda anteckningsböcker och väskor tyngda av böcker men innan dess hann vi med en hel del. Vi genomförde de sista intervjuerna som kommer att publiceras under hösten. Vi lyssnade bl.a på Nina Björk som pratade om sin nya bok Lyckliga i alla sina dagar (som sålde slut på mässan), Camilla var på en fullsatt och stämningsfull litterär gudstjänst där bland andra Tommy Körberg och Göran Rosenberg medverkade.

Som vanligt bevistade Anna Liv om söndagen Svenska Deckarakademins genomgång av årets utländska samt framför allt svenska deckare. Den svenska trenden sades vara tydliga miljöförankringar och trovärdiga skildringar. Bland de svenska titlarna har många redan recenserats eller ska recenseras här hos oss.

Vi avverkade såklart en sista runda bland montrarna där många förlag reade sina böcker.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Maries bokmässa 2012
• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• Camillas 10 i topp från bokmässan 2012
• dagensbok.com medverkar på bokmässan

I år kommer vi inte bara att ägna dagarna åt att intervjua säsongens mest intressanta författare, gå på seminarier och mingla med hela bokbranschen, utan i år är vi även delaktiga i ett par programpunkter.

Linas debutroman

Lina Arvidsson, skribent här på dagensbok.com, debuterade i våras med ungdomsromanen Det borde finnas regler. Tillsammans med författaren Jenny Jägerfeld medverkar hon i seminariet Humor i ungdomslitteraturen, torsdag kl. 16. Missa inte för det kommer att bli roligt! Läs mer här!

På lördagen mellan kl. 14 och 16 kommer jag att leda ett bokcirkelsamtal om ungdomsböcker och bokbloggar i Bonnier Carlsens monter, alltså öppet för alla som är på mässan under lördagen. Ungdomsboksförfattarna Lina Forss och Amanda Hellberg kommer och berättar om sina böcker, Turk och Timotej en natt och Under mossan.

Dessutom kommer sju unga tjejer som bloggar om böcker och läsning att prata om följande böcker tillsammans med mig: Delirium och Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver, Monstrets dotter av Kristin Cashore, Mitt klimatkatastrofala liv av Saci Lloyd, En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones och Rubinröd av Kerstin Gier. Dessutom pratar vi om Hades och Personer du kanske känner som vi inte har hunnit skriva om här än. Det kommer att bli två timmar fyllda av kärlek, spöken, tidsresor och vänner, dessutom delar vi med oss av våra allra bästa bloggtips! Läs mer här!

Mina personliga favoriter!

Similar Posts:

• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• Lördag och söndag på bokmässan
• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!
• Torsdag på bokmässan
• Intervju med Lina i Sydsvenskan

Jag får Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan i min hand och funderar på om jag gillar ”skräck för unga läsare”, jag vet att jag har läst en del jag gillat och en del jag inte gillat, så jag antar att svaret är ”jo, skapligt”. Jag börjar läsa och ganska tidigt börjar jag också störa mig på en del saker.

Det finns en del att störa sig på i Jag väntar under mossan. För det första att relationen mellan Tilda och morfar är så orealistisk och odynamisk. Hon pratar bara engelska – han borde (med lite fördomar om äldre män i små orter) kanske inte vara expert på det språket, och det skulle vara väldigt intressant att se hur en relation mellan två generationers människor utan ett ordentligt gemensamt språk ser ut. Men – morfar tycks prata perfekt engelska, och alla Tildas repliker är översatta, så det som skulle kunna bli intressant blir ingenting.

Sen kan man störa sig på klyschiga, konstiga formuleringar. Som att all mat tycks handlas i charken (ja, det är kanske bara jag som bryr mig om såna petitesser, men ändå). Eller att korrekturläsningen kunde gjorts mer noggrant.

Hellberg har skrivit en roman som bygger på svensk folklore, massa knytt, älvor, skogsrån, häxor, mylingar och så. Jag försöker intala mig att det inte är något fel med det, att det kan vara bra och lyckat. Men sen inser jag att nej, det brukar aldrig blir helt lyckat. Det blir så lätt krystat. Och de gamla historierna är aldrig tillräckligt läskiga utan måste piffas upp lite med nya, mer fantasifulla versioner.

Jag har inte läst något annat av Amanda Hellberg, så jag har inget att jämföra hennes ungdomsdebut med. Jag läser på pärmens insida att hon hyllats av både publik och kritik och jag tänker att det borde ju båda gott. Så varför är jag inte nöjd? Är det fel på mig kanske? Jag försöker se det bra och intressanta i Under mossan. För jag vill gärna tycka om den.

Men det går trögt. Jag vågar läsa boken innan jag ska somna. Då kan den inte vara lika läskig som exempelvis Den gröna cirkeln. Och beskrivningen av tonårslivet fascinerar mig inte ett dugg – vilket såna beskrivningar annars brukar göra. Och jag somnar när jag försöker spurtläsa slutet – då kan det inte vara tillräckligt spännande. Och kärlekshistorien är så icke-upphetsande att jag inte känner det minsta pirr. Och beskrivningen av häxor ligger flera kvalitetsmil bort från Cirkelns.

Alltså är det kanske inte en fantastisk bok. Om man jämför.
Det var länge sen jag inte tyckte om en bok. Det känns ovant och jag vill gärna be om ursäkt för det.

Förlåt. Förlåt Amanda Hellberg för att jag inte tycker om din bok. Förlåt för att jag kanske dömer den för hårt (det finns säkert massor av bra bitar i den, som mylingens samtal till exempel, de är rätt fina). Förlåt för att den här recensionen blev så mycket personligt funderande att den kanske snarare borde kallas krönika än recension. Förlåt för att jag ber om förlåtelse. Någon annan tycker säkert något annat, men för mig funkar det inte riktigt här.

Similar Posts:

• Visioner, dimma och gamla tegelhus
• Fin men inte klockren debut
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• En säker blandning skräck
• Krinolinpralin

Det gör hennes böcker lätta och öppna att läsa, men lämnar också mycket kvar till läsaren. Så var fallet i hög grad i hennes första, ganska korta, bok Styggelsen. Det var en fruktansvärd historia om en synsk flicka som blir tillfångatagen av fanatiska spiritister och utsätts för svåra umbäranden. Det berättades rakt på sak och levande, men utan så mycket värderingar i språket. Det blev därför något av det läskigaste jag läst, så ohyggligt i sin narrativa enkelhet.

Hellbergs nya bok är mer av en mysrysare. Den klassificeras som skräck men är inte särskilt läskig, däremot atmosfärrik. Den har inte samma nakna råhet som föregångaren och är dessutom längre – den innehåller faktiskt en del klassiska miljöskildringar. Dock med ett upplivande tillägg i form av lukter – man får en helt annan bild av en person som beskrivs som en man i fyrtioårsåldern klädd i jeans och tröja om han också får lukta svett.

Huvudpersonen Maja Grå (som fanns med också i Styggelsen) kommer till Oxford för att studera konst. Precis innan hon reser får hon reda på att hennes sedan länge försvunna mor har hittats mördad, också det i England. Maja är synsk, och snart börjar visioner av hennes mor att blandas med spår som leder till en tragisk händelse i det förflutna som inträffade på det studenthem där Maja bor. De olika händelserna verkar ha med varandra att göra, och Maja tvingas forska i dem istället för att koncentrera sig på nuet och studentlivet.

Här finns mycket klassisk skräckrekvisita, inte minst miljön i Oxford med dimmiga gator och urgamla murgrönetäckta tegelbyggnader. Här finns badkar som svämmar över, rumsnummer som har försvunnit, vildvuxna konstnärstyper som påminner om varulvar. Det är en romantisk skildring som får en att längta till Oxford och till mystik, och den bygger sin dragningskraft på samma grunder som en gång den klassiska gotiken. Men alla mysteriers förklaringar är inte storslagna och övernaturliga, även här visar de sig till del vara prosaiska och småsinta, vilket ju egentligen är så mycket värre.

Similar Posts:

• Förlåt, men jag vågar läsa innan jag ska försöka sova
• En säker blandning skräck
• Fin men inte klockren debut
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Lördag och söndag på bokmässan