Någonstans i början av Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor har titelpersonen blivit professor i scenisk gestaltning vid teaterhögskolan och undervisar på magisterutbildningen Den skrattretande teatern. Humorn har, som det verkar, äntligen fått erkännande i de fina salongerna. Och nog känns de där uppdelningarna i högt och lågt, allvar och komik, ganska efterblivna? Vad är väl egentligen naturligare än att vi är både och?

De flesta förknippar säkert Gösta Ekman med gestalter som Charles Ingvar Jönsson i 1980-talets Jönssonligan-filmer, den lätt absurda Gunnar Papphammar och en rad Hasseåtage-figurer. Med Svenska Ord velade Ekman mellan Aftonbladet och Expressen, prackade på kulspelande ungar oändliga tillbehör, käkade räliga grodor och agiterade för extremcentern. Folkkära figurer allesammans, men sannerligen bara toppen på isberget. Här finns uppenbarligen mer att upptäcka än så.

Som barnbarn och namne till filmstjärnan och teaterdirektören Gösta Ekman blev ”Lill-Gösta” med en egen formulering ”känd redan som spermie”. Modern var dotter till en skånsk friherre. Fadern, regissören och filmstjärnan Hasse Ekman, lärde han som barn känna mest genom skvallerpressen. Över huvud taget tycks föräldrarna haft inställningen att barn är något man poserat med på omslaget till Veckorevyn, medan vardagstrygghet och markservice hör till tjänstefolkets uppgifter. När Gösta som förvirrad tonåring försökte ta livet av sig svarade familjen med överklassens självklarhet med att sätta honom på tillväxt i Paris.

Inte är det någon fullkomligt vanlig uppväxt, precis. De ekmanska förväntningarna var säkert rent livsfarliga – samtidigt som denne ganska exceptionelle unge man på väg att klura ut vad han ville bli kunde springa på Ingmar Bergman och bli värvad som regiassistent (efter vad det verkar som ett led i konkurrensen mellan Bergman och Hasse Ekman). Gifte sig gjorde han första gången med revykungen Karl Gerhards adoptivdotter Fatima och senast med Marie-Louise De Geer Bergenstråhle/ Ekman. Tänka politiskt lärde han sig först av Allan Edwall.

Farbrorn som inte vill va’ stor bygger, när nu Gustafson valt en huvudperson i livet, på både arkivmaterial och på egna intervjuer. Gösta Ekmans röst, där de tvära kasten mellan kvickhet och klokskap verkar fullständigt naturliga, är förstås en viktig närvaro – och hade faktiskt varit rolig att höra i lite längre stycken, lite mindre samplat. En smula svårt blir det också att direkt i texten veta vad som sagts när – är omdömena citat från gamla pressklipp eller ur den tillbakablickande äldre mannens perspektiv?

Gustafson skriver trivsamt, duktigt, närmast motståndslöst. Bränner till gör det aldrig riktigt. Handlingen i någon Jönssonligan-film eller uppslitande skilsmässor och självmordsförsök – allt avhandlas i samma lite svepande, lättillgängliga tonfall. Självklart bör man som biografiförfattare ha respekt för sitt objekt, och det har Gustafson, men respekten kan också komma i vägen lite, hyvla av, snälla till.

I alla fall är det en fin bok, lagom formgiven med återkommande små inslag i orange och full av vackra, tidstypiska fotografier. Gösta som kändisbäbis i veckopressen, som allvarlig tonåring på Malmö stadsbibliotek (min generation skulle nog beskriva honom som närmast Johan Widerbergsk), i demonstationståg till stöd för Svarta Pantrarna (fast enligt egen utsago ropade han ”Halmhatt åt Folke” när alla andra ropade ”All makt åt folket”), i Stockholm stadsteaters hippieuppsättning av Så tuktas en argbigga, som Strindbergs alter ego i En dåres försvarstal, som Sickan och Papphammar och som Sjöwall/Wahlöös kommissarie Beck. Ren bläddernjutning.

Sin titeln, slutligen, lånar Gustafson från den animerade teveserien som Ekman gav röst 1979. Själv är jag lite tveksam till hans poäng där. Snarare verkar Ekman åldras med påfallande värdighet, med bibehållen nyfikenhet och evig integritet. Hoppingivande är inte minst de senaste decenniernas påfallande lyckliga konstnärsäktenskap.

Det är ett onekligen imponerande, säreget liv. Ändå är det kanske vanligheten som man tar till sitt hjärta, blandningen av svårt och underhållande som är livet. Det stillsamt absurda och det tragikomiskt mänskliga, kampen och förundran inför sig själv och sina medmänniskor som aldrig tycks ta slut. Kanske är det med en sådan lyhördhet, med mod och allvar, som man blir sådär rolig som Gösta Ekman.

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Tema: HasseåTage
• Okritiskt om nationalhelgon
• Läs och gråt

Men vi har svårt att komma undan Astrid Lindgren-figurerna när vi tänker på Allan Edwall. Emils pappa, Mattis i Bröderna Lejonhjärta och så klart, Skalle-Per – den Lindgrenska karaktär som Allan Edwall själv tyckte bäst om.

Vad som tilltalade mig var hans skeptiska attityd mot rövarhövdingen Mattis. Det sättet att se på verkligheten, underifrån, påminner mig om den tappre soldaten Svejk i Brechts pjäs, en roll som jag är väldigt attraherad av. Skalle-Pers bräcklighet gör honom bättre utrustad än de andra rövarna att konfrontera Mattis, det ger honom möjligheten att säga sanningar från ett annat perspektiv.

I Allans ord om Skalle-Per ryms mycket av hans syn på livet. Ett starkt rättvisepatos och underifrånperspektivet var centrala beståndsdelar i hans skådespelargärning, så som den beskrivs av Johan Erlandsson. Karriärframgång var inte det viktigaste, han till och med tog ekonomiska risker när han på åttiotalet startade sin egen teater på Brunnsgatan 4 istället för att ta de lukrativa roller som i det stadiet av hans karriär säkert stod uppradade på kö.

Boken tecknar bilden av en människa med oerhörd integritet. Som nästan alltid gjorde bara just det han själv ville göra. Som till exempel de finurliga och samhällstillvända visorna som fick ett uppsving i popularitet efter Allans död, inte minst tack vare Stefan Sundströms tolkningar. Allans texter handlar ofta om den svages kamp mot den starke.

Samtidigt känner sig Johan Erlandsson mer än en gång tvingad att påpeka att Allan inte var ett helgon. Att han kunde vara svår att ha att göra med privat, kunde få stora vansinnesutbrott över triviala händelser. Att även om han gav mycket i sitt arbete kunde han vara krävande som arbetskamrat. Att han var en frånvarande förälder.

Johan Erlandssons bok blir bättre och bättre ju längre fram han kommer i berättelsen om Allan Edwall. I början är det lite för tätt mellan tidningsurklippen där recensenterna hyllar den nya begåvade skådespelaren. Men det stora problemet med att skriva en biografi om Allan Edwall visar sig vara just hans integritet, svårigheten att tränga förbi de många anekdoterna ur teaterlivet för att berätta någonting om det privata livet. Det verkar som om Allan Edwall hade ett väl förseglat inre rum där han inte släppte in ens sina närmaste.

Då kan man lika gärna kittla varandra är en bok om en konstutövare med ett alldeles eget uttryck och en människa av en särskild karaktär. En berättelse om en arbetargrabb från Hissmofors i Jämtland som blir en av Sveriges mest älskade skådespelare. Den är spännande, men huvudpersonen håller läsaren på avstånd.

Similar Posts:

• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Betraktelser om hur livet överhuvudtaget är värt att leva
• Kärlek över gränser. Och till naturen
• Musikvecka: Gammal punkare reser bort
• Kristina Lugn i mitt hjärta

Men först lite musik! består av 60 texter och av Pirinens 21 bilder. Vissa av texterna har tidigare publicerats på Aftonbladets kultursidor, i Arena och i Dala-Demokraten. Göran Greider och Mikael Strömberg bidrar med ungefär lika mycket text i denna bok, men Greider har några fler bidrag, eftersom han även har med egna dikter. Boken innehåller mycket intressant inom ämnena musik, ljud och lyssnande.

Men det är alltid frustrerande att läsa böcker om musik och om tonsättare, om man inte har direkt tillgång till musiken och kan lyssna på det man läser om. Precis så känns det också ofta med denna bok. Men vem kan äga skivor med all denna musik som dessa båda skribenter skriver om och tipsar om? Det kan inte vara många. Just för att boken är så innehållsrik kan man antingen läsa den rakt igenom under några dagar eller, om man i anslutning till att man läser lyssnar till musiken som avhandlas, återkomma till boken under flera år. Därför, så spännande det hade varit om det som tillbehör till denna bok funnits CD-skivor med ljudprov och passande, utvalda musikstycken. Med ljudillustrationer hade boken verkligen blivit fantastisk! Men det skulle självklart har blivit oerhört dyrbart. Ett omöjligt projekt.

Bokens artiklar är inte långa, så det blir ett nosande på mycket. Här och var dyker Greiders ofta stämningsfulla dikter upp. Både Greider och Strömberg skriver personligt om sitt liv och sina upplevelser av musiken. Man lär känna dem. Greider:

Jag var alltså runt femton år gammal och hade ganska nyligen upptäckt den så kallade klassiska musiken. Det var en fantastisk känsla, som att stiga in i ett väldigt obebott hus och därinne se hur dörr efter dörr öppnades in till nya rum och i varje rum hördes nya klanger, nya röster, nya världar. Huset verkade obebott i mina ögon bara därför att i min omgivning var det inte många, om någon alls, som lyssnade på sådan musik.

och Strömberg:

Om jag inte hade träffat Åke Hodell på Blå Porten den där dagen i slutet av 70-talet hade jag antagligen fortfarande jobbat kvar som brevbärare. I Hodells värld var allting tillåtet…

Det handlar alltså om bland annat lyssnandet. Greider lyssnade till exempel på Dmitrij Sjostakovitjs sjunde symfoni när han en dag gräddade pannkakor och reflekterar över musiken och kompositören, som komponerade symfonin 1941 när tyskarna belägrade Leningrad. Det handlar om ljud, till exempel om att tankar kanske har ett ljud, om musik som fenomen och hur den påverkar människor, om tystnaden, om bilen som konsertlokal, om Greider som dansbandsmusiker (!), om filmmusik, om radions likriktning i musikutbudet med mera. En mängd kompositörer passerar revy: Wolfgang Amadeus Mozart, Ludvig van Beethoven, Johann Sebastian Bach, Sergej Prokofiev, György Ligeti, Aram Chatjaturjan, Erik Satie, Allan Edwall, David Bowie, Stanley Meyers, Bernhard Herrmann, med flera. Och utövare som Herbert von Karajan, John Coltrane och bland annat en mängd pianister; det är här kvinnorna dyker upp: pianisterna Martha Argerich, Clara Haskil och Rosalyn Tureck.

Pirinens ganska grovhuggna och lite brutala teckningar bidrar i hög grad till att jag tänker att författare och tecknare vill ta bort finstämpeln (om det nu finns någon, men en del anser väl det) från den klassiska musiken, som boken ju handlar mycket om. I en teckning jag gillar, greppar och lyfter något slags monster ett piano, genom att bita sig fast i det med sina stora tänder och i en annan försöker små, små, randiga gubbar ansträngt rubba ett piano med hjälp av hävstänger.

Det går inte att undvika att bli nyfiken på all den här musiken. Om jag ändå ska klaga på något (trots att jag är väldigt svag för denna besatthet av musik) är det på det något för brokiga innehållet i alla dessa texter. Detta att boken innehåller så mycket av lite av varje i så korta texter, gör att helhetsintrycket blir lite väl rörigt.

Similar Posts:

• Klassisk musik i fickformat
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Uppgörelse med nutiden
• Kvantitativt överväldigande introduktion
• ”bidrar till mångfalden / i mitt huvud”

Under ett par år har Sundström skrivit krönikor för tidningen ETC och det är dessa som samlats under titeln Om mjölkens symbolvärde – och andra betraktelser. Betraktelser är ett passande epitet för texterna. Jag gissar att ETC bett honom att skriva om något, vad som helst och det gör han. Sitt eget liv, med stor självironi, om Sverige, om livet, universum och allting. Det är en brokig samling med texter, vissa mer engagerande än andra, men de är aldrig slätstrukna eller tråkiga.

Vi möter det första trevande försöket att skriva en krönika, om vådan att komma på vad man ska skriva och finna en röd tråd. ”Jag tycker jag fått till nåt tema i alla fall i den här krönikan, typ I Love You”. Vi får en inblick i livet på landet med diverse grannar, den lokala puben, vedhuggning, hönsskötsel, livsfilosofi och annat som ryms på detta jordklot.

Förvisso märks det att Sundström inte är en erfaren författare, men vad gör väl det när innehållet är så pass personligt och charmigt? Jag tycker att den lite korthuggna stilen har den lite impressionistiska touchen, ett ögonblicksverk på väg till vedkubben. Nu inbillar jag mig inte att det verkligen har gått till på det viset, men känslan finns där och det känns befriande. Nu är inte alla texter enbart glättiga, nej inte alls. Vissa har ett stort djup, vissa är mer sorgsna och andra ger svidande samhällskritik.

Enligt min mening är det i samhällskritiken Sundström är som bäst. Ett riktigt guldkorn är ”Om mental fasta”, en mycket aktuell text. Den behandlar informationströttheten, det snabba livet som sakta men säkert suger musten ur människorna. En annan fullträff enligt min åsikt är ”Om Madeiras skönhet och tristess samt några kostråd”, vilken behandlar hur den moderne svensken tillkämpar sig en glättig och ytlig tillvaro, och försakar allt som inte passar in eller känns obehagligt.

Nu är det inte så att Sundström raljerar eller kritiserar andra medan han själv har funnit den rätta vägen, inte alls. Vi får möta en författare som själv försöker slåss med allt som livet har att erbjuda, både på gott och ont. Ibland är livet helt ok, ibland är det eländigt. Jag uppskattar författarens självironi, den att vara popstjärna men samtidigt inte ”bry sig”, fast det gör han ju egentligen … eller?

Detta är en trevlig och lättläst bok, en bok du kan läsa i hängmattan, eller på tåget eller över en kopp kaffe. Låt dig drabbas av en av Sveriges för tillfället intressantaste trubadurer i hans funderingar över tillvaron. Ta dig en öl eller två, och gå sen ut och hugg ved.

Similar Posts:

• ”Det är dödsstraff på att leva”
• Rättvisa och integritet
• Musikvecka: Gammal punkare reser bort
• Greider odlar sin trädgård
• Vara sin egen trädgårdstomte