Deras öde hamnar i händerna på en författare som stöter på två av systrarna på en marknad. Skrönan tar form. Eller rättare sagt rivstartar.

Pappan och sedermera hans döttrar är marinerade i sin rebelliska föreställningsvärld. Samhället – det är något man räcker fingret till. Men i ödemarken är livet perfekt. I sjön finns fisk som njutningsfullt tillagas över öppen eld. I granskogen finns fågel och en och annan ekorre. När de har ätit viltet tar de vara på skinnen som kan säljas på vår- och höstmarknaden.

Det här är en grovkornig historia, som fått inspiration från Aleksis Kivis roman Sju bröder från år 1870, en klassiker i finsk litteratur. Jordahl har omplacerat berättelsen till nutid och de finska bröderna har också gett karaktärsdrag till respektive syster. De sju systrarnas liv skildras burleskt och humorgreppen är frekventa. Kvinnorna tilldelas nämligen privilegiet att svära, supa och röka utan hejd, vilket som bekant har varit förbehållet män i alla tider.

Den groteska tonen är dominerande men det finns också inslag av realism. Till exempel skildras en stressad handläggare på det kommunala socialkontoret som anländer till jobbet två timmar före arbetsdagens början. Ja. Det är enda alternativet för att hinna med de många ärendena. Tanken på att hon riskerar att drabbas av utmattning skjuter hon så klart undan med ännu en kopp kaffe.

För mig är ändå Björnjägarens döttrar en roman av den svartare sorten, främst för dess skildring av hur blixtsnabbt pennalismen utvecklas. Systrarnas grupptänk och isolering medför översitteri och påtvingad underkastelse. Allt liknar mekanismerna som också William Golding berättade om i Flugornas herre från år 1954. Äldsta systern Johanna har tagit på sig ledartröjan och fullföljer pappans önskan att hålla ihop gruppen. Den som opponerar sig, vilket minstingen Elga gör, får stryk så att det tar flera veckor för kroppen att läka.

Utöver våldsamma scener med översitteri skildras också kvinnors utsatthet i förhållande till män. Jordahl drar konsekvenserna av könsmaktsordningen till sitt yttersta och de värsta vidrigheterna är outhärdlig läsning. Jag minns att Carl-Henning Wijkmark skrev lika slugt i sin debutroman om nazisters festande i Jägarna på Karinhall från år 1972.

För mig gäckar Jordahls historia och är inte bara den skröna som läsaren kan småle åt. Satiren har öppningar som gör att man absolut kan drabbas av förtvivlan över döttrarnas agerande.

Till sist, en kort notering. Jag har också grunnat ett tag på berättaren, författaren som frossar i systrarnas öde. Hon är värd en särskild granskning, tror jag. Det är också möjligt att samma granskning borde göras på mig som läsare?

Similar Posts:

• Klassens ljus
• Om att skriva och om att leva
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Uppfriskande misslyckad kärlekshistoria
• Kvinnans lott

I bilderboken Hundarnas historiebok serveras fakta om Finlands historia från 1500-talet till 1800-talet på de drygt åttio sidorna. På insidan av pärmarna och på försättsbladen finns hundarnas släkttavlor med namn och årtal tecknade som människors släkter. Vi får lära oss om namntradition och anteckningar i kyrkböcker. Kartor med teckningar över vägar och platser och korta berättelser finns i början av boken. Även en förteckning ingår över Finlands viktigaste historiska städer med fakta om när städerna grundats och av vem. En tidslinje med alla regenter, och teckningar på dem, finns på ett uppslag. På så vis kan man bläddra bak eller fram i boken om man vill läsa in sig på någon särskild regent eller tid.

Det handlar alltså om Finlands historia skildrad ur hundperspektiv à la Mauri Kunnas. Han har redan en lång rad av bilderböcker där hundar eller ”jyckebergarna” (i tidigare böcker) är huvudpersonerna. Nu har även alla kungar, prelater, stormän och dignitärer fått ikläda sig hundmundering. Och likheten är ofta snarlik – om det så är Gustav Vasa eller drottning Kristina som tecknas i hundskepnad. På varje sida inne i boken finns storartade myllrande och färgrika teckningar av det mesta – och även en del dramatik – som timat i landet.

Kapitlen heter allt från till exempel Reformationen, Gustav Vasa, Karin Månsdotter, Klubbekriget, Gustav II Adolf, Skeppet Vasa, Kristina, Grevens tid, Posten, Gustav III, Hattarna och mössorna, Gustav IV Adolf till de tre tsarer (Alexander I, Nikolaj I och Alexander II) som regerade över Finland från skilsmässan från Sverige år 1809 fram till republiken Finlands grundande år 1917. Därefter kommer ett avslutande kapitel som handlar om Runebergs nationaldiktverk Fänrik Ståls sägner. På så vis knyter författaren Kunnas an till sin långt tidigare bok Hundbackens Marta och Runeberg från år 2007 som handlar om hundflickan Marta från en bondgård i Satakunda som reser till Borgå för att hälsa på Johan Ludvig Runeberg.

Språket går på vers och intrigen skildras i kortare och längre strofer. Här finns en del ålderdomliga ord och utrop. Många meningar är korta men kraftiga. Ibland måste man läsa mellan raderna (såsom ofta i Kunnas böcker) och antagligen uppfattar olika läsare boken på något olika vis. En äldre läsare får repetera viktiga (glömda?) historiekunskaper och kanske ler i mjugg åt framställningen medan en yngre får sig nya kunskaper till livs.

En bilderbok för de allra yngsta är detta inte. Omfånget är över åttio sidor och även om boken berättar episodiska historier är nivån ambitiös. I och för sig är bilderna en fest för ögat (och skrattmusklerna) och med alla färger och myller av historier insprängda i en teckning lockar de säkert läsare och betraktare av alla de åldrar och slag.

Är man från förr bekant med någon av Mauri Kunnas många böcker om hundbackens (som sagt, i de tidigare böckerna kallas platsen ”jyckeberga”) invånare och deras stil är den här boken säkert efterlängtad. Boken påminner mycket om De sju hundbröderna från 2012 (en omtolkning av Alexis Kivis Sju bröder från 1871) och Hundarnas Kalevala från 1994 (bearbetning av Finlands nationalepos Kalevala som sammanställdes och gavs ut av Elias Lönnrot 1835). Den har beröringspunkter med den här tidigare nämnda Hundbackens Marta och Runeberg.

Boken har uppmärksammats på landets historiska universitetsinstitutioner och bara berömts. Det är lätt att repetera historiska fakta och även lära sig en del nytt: jag visste till exempel inte att bruket att rödmylla trähusen spred sig från byggande av fästningen Sveaborg utanför Helsingfors 1748 (en av världens största sjöfästningar och ofta kallat för ”Nordens Gibraltar”) ut till hela landet. Därifrån hämtade även byggnadsarbetarna hem seder som att plantera syrén, potatis och rabarber och ha blomkrukor i stugfönstren. Även utedasset var en nymodighet som introducerades först på Sveaborg. Först något för herrskapen – senare något för alla och envar…

Mauri Kunnas har arbetat med innehållet och teckningarna under lång tid. I intervjuer har han berättat om det systematiska och omfattande arbete han lagt ner på att få alla historiska fakta korrekt. Han har besökt muséer och arkiv i både Sverige och Finland för att bland annat teckna av regenter och stormän och klä dem i hundmundering. Resultatet är imponerande – många porträtt är skrattretande på pricken. Därtill ser Kunnas sig som en folkbildare och vill uppmärksamma arv från svensk tid som lever kvar i Finland än i denna dag.

Hundarnas historiebok passar överlag alla som är intresserade av historia. Sveriges regenter och historia är en månghundraårig del av Finlands historia vilket idag ibland tyvärr, både i skolans läroplaner och människors allmänna medvetande, alltför ofta glöms bort. Boken är allmänbildande om man så är ”svensk eller finne” och kanske tappat sitt minne …

Similar Posts:

• Vikingar med tassen i historiska källor
• Makt och kvinnor på 1500-talet
• Välregisserade begravningar
• En pappas historia
• Berättelsen om en legend

Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma