Idag bjuder Björn på Ett piggsvins memoarer av Alain Mabanckou där varje människa har en dubbelgångare i form av ett djur. Det är en befriande bok i den annars så klichéartade genren ”Afrikansk litteratur”.

Senare i veckan tar vi oss till Spanien och en av landets största nu levande poeter Clara Janés. Eva har läst hennes bok Skogens hemligheter som förvånande är hennes enda bok som har översatts till svenska.

Jag har läst debutanten Hanna Wikmans Lift som tar oss ut i Europa och tillbaka hem till Sverige igen. Det är en utopisk bok om ett könsneutralt samhälle, att slippa leva som alla andra och att gå dit fötterna leder en.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Poesi på världspoesidagen
• Med alkemin som tema
• Stick!
• Den könsneutrala utopin
• Längtan efter text och festival

Det har snackats mycket om afrikansk litteratur på senare år – om det beror på bokmässan i Göteborg eller tvärtom kan vi väl lämna därhän – och varenda gång kommer just det där uttrycket ”afrikansk litteratur” upp, som om det vore varje enskild författares roll att inordna sig i någon sorts programförklaring (bisarrt nog avfärdade alltså Inga-Lina Lindqvist just den här boken som Inte Riktig Afrikansk Litteratur i Aftonbladet). Afrikanska författare får pålagt sig ett ansvar att Ta Ställning som vi inte skulle lägga på andra – samtidigt som, som Binyavanga Wainainas påpekar i ”How to write about Africa”, europeiska och amerikanska läsare ofta förväntar sig att afrikansk litteratur ska bekräfta klichébilden de har av en kontinent som sträcker sig från Spanien till Kapstaden.

Vad detta behöver är, givetvis, en satiriker. För ett par år sedan läste jag Mabanckous African Psycho, en svart komedi från Brazzavilles fattigkvarter som inte var helt lyckad men kändes lovande – nu har han tagit steget fullt ut. I sitt berättande piggsvin har Mabanckou hittat ett perfekt perspektiv, som låter honom driva med både europeiska och afrikanska syner på varandra. Här serveras varenda kliché ovanpå varandra, i ett enda sammelsurium av förvirrade vita sociologer och afrikanska häxdoktorer, kristendom och hedendom och islam och västerländsk och afrikansk berättartradition, med en berättare som snäser och drar djupa suckar över alltihop och hur alla förkastar det ena för att klamra sig fast vid det andra.

för att inte krångla till det och göra dig förvirrad kan jag säga att romaner är böcker som människorna skriver när de vill berätta saker som inte är sanna, de påstår att allt kommer ur deras fantasi

Han är bara ett piggsvin, säger han, han kan inte begripa varför människorna gör som de gör. Och lik förbannat kan han inte låta bli, när han tjänar sin seriemördare (som är snickare, gör av det vad ni vill), när han ser en efter en falla för det meningslösa våld han själv tvingas utföra, så kan han inte låta bli att börja se på dem som de är…

Fabler ska ha en tydlig moral, det säger klichén om europeisk litteratur sedan Aesopos. Ett piggsvins memoarer, berättad i första person av ett djur som ligger döende (endast människan vet ju att hon ska dö) pissar på ingrodda traditioner och låter läsaren själv skapa en. När man slutat skratta.

Similar Posts:

• Res med dagensbok.com i veckan!
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Mäktigt om omvälvande tid
• Kandidater till ”afrikanska Booker”
• Et voit rien

Jävla sjuttiotalister. Ni är ena förbannade snorungar hela högen. Ni vet inte ett skit om någonting och ändå är ni så fulla av er själva att ni håller på att spricka. Något fel gjorde vi när vi monterade ihop er. Normala människor tar det lite lugnt och ägnar en tanke åt någon annan ibland. Men ni, ni tänker bara på andra när ni undrar vad dom kan göra för er. På det området är ni jävligt påhittiga. Ni ljuger och maskar och pratar skit tjugofyra timmar om dygnet.

Det är på sidan 197 som man får känslan att till och med Pernilla Glaser tröttnar på sin egen huvudperson och hans evinnerliga vattentäta…

Vänta, fel roman. Sorry. Det där var alltså Pernilla Glasers Mitt rätta jag, som jag läste och recenserade för ett par veckor sen. Det här gäller Hans Koppels Vi i villa. Få se, vart har vi citatet…

Ibland är du löjlig. Som om hela världen var emot dig. Jag är ledsen över att behöva säga det, men allt kretsar faktiskt inte kring dig.

Såja. Ni ser? Helt annorlunda. Men åtminstone till en början ligger parallellen väldigt nära till hands. Båda romanerna handlar ju trots allt om nästan exakt samma sak: förortspappa med drömmar i ide och älskarinna vid sidan av vars liv plötsligt börjar rasa när hans fru upptäcker vad han har för sig, och som tar till alltmer desperata tokigheter för att hålla näsan över vattnet. Fast där, i själva upplägget och temat med den bortskämde som fått allt och inte vill ha det, slutar också i mångt och mycket likheterna mellan Glaser och Koppel. Där hon gör sin huvudperson till en tokrolig och ganska patetisk figur går han en annan väg, låter sin antihjälte komma undan med det och i stället börja bedriva regelrätt, om än småskalig, terrorism i sin förort. Om grannens ungar mobbar din unge, om korplaget i innebandy domineras av en skitstövel, om grannarnas gårdsfester är trevligare än dina… ge igen. Spela emot. Så split och förvirring.

Spontant är jag något så väldigt emot detta. Herregud, är det här uttjatat snart eller? Var inte det här med mörkret och desperationen i den välordnade villaförorten (ooo, I-landsproblem) gammalt redan när Tom Perrotta gjorde karriär av det? När sedan Koppel dessutom envisas med att skriva allt på en nästan uttorkat barskrapad prosa i andra person singularis, som för att tvinga läsaren att känna sig medskyldig, är jag så här nära att bara lägga ifrån mig boken.

Och jag är glad att jag inte gör det, för bit efter bit vinner han faktiskt över mig. Trots det krystade berättandet och det något uttjatade temat finns här ändå något visst. Koppel beskriver vuxenlivet och kontorsgänget som bara ännu ett högstadium, ännu ett innegäng där grabbjargongen går för att dölja att alla är uttråkade och den svagaste blir utmobbad – hur var det, skillnaden mellan pojkar och män är priset på leksakerna, vare sig dessa är nya bilar eller nya älskarinnor. Och sedan ger han sig in på vad som händer när någon slutar spela efter reglerna som vi lärt oss acceptera – den där friheten som väl med rätta kallas galenskap, och som slår minst lika hårt mot den galne som mot dem han gör sina smygattacker mot; det är lite Professor Chaos över honom. Visst är det överdrivet, men inte så extremt att det blir otroligt.

Kanske kan man säga något om ett samhälle utifrån vad dess påhittade psykopater gör. Patrick Bateman i Ellis American Psycho är rik som ett troll, fullständigt oförmögen att se andra människor som levande och ger sig på de svaga (om han nu gör det). Grégoire i Alain Mabanckous African Psycho är utfattig, har ingen kontroll över sitt eget öde och lyckas inte ens övertala sig själv att han är en seriemördare, alla andra är mäktigare än han. Och den namnlöse huvudpersonen i Vi i villa sitter fast i landet som flödar av mellanmjölk och lånekort, kommer ingen vart, och slår tillbaka mot världen genom att repa grannens BMW och skicka SMS i smyg.

Lagom, som allt annat i Koppels villaförort.

Similar Posts:

• Nickes klätterträd
• Två systrar så olika som bär
• Hur pratar vi om döden?
• Anteckningar från en lyxvåning
• Ond bråd hämnd.