Boken Att vinna ett informationskrig tecknar porträttet av ett propagandageni, Sefton Delmer. Denne man stod med ena benet i den anglo-saxiska kulturen och med det andra benet i den tyska. Under andra världskriget gick han i britternas tjänst. Med sin djupa förståelse för det tyska språket och kynnet kröp han in under huden på den nazistiska propagandamaskinen. Nazisternas målsättning var att skapa Volksgemeinschaft, folkgemenskap. Delmers målsättning skulle bli att så split och åsamka Hitler-regimen så mycket skada som bara möjligt.

Britterna ansågs allmänt ha vunnit propagandadelen av första världskriget. Men under andra världskrigets första år, då de tyska militära framgångarna var förkrossande, tycktes Joseph Goebbles informationskrig ha initiativet.

Många britter lyssnade på de tyska propagandasändningarna med den så kallade Lord Haw-Haw, uppemot en av sex. BBC-sändningarna till en tysk publik nådde betydligt färre, kanske bara en av 80!
Den brittiska strategin hade under hela nazismens framväxt varit att försöka nå och engagera ”de goda tyskarna”. Man försökte vädja till deras demokratiska instinkter, humanism och anständighet.
Men frågan var om en sådan ansats hade någon potential. Med tiden växte insikten att strategin inte höll.

I detta läge fick Sefton Delmer fria tyglar att producera en av de tyskspråkiga radiostationerna. Delmer ansåg att tiden var förbi för en utomstående part att med framgång vädja till tyskarna att vända sig mot sina ledare. Istället gällde det att ”angripa människors koppling till nazismen vid rötterna: behovet att tillhöra en grupp, sadismen och den förenklade identiteten som den erbjöd”.

Författaren Peter Pomerantsev är liksom Sefton Delmer hemmahörande i mer än en kultur. 1977 föddes han i dåvarande Sovjetunionen. Som tioåring flyttade han med föräldrarna till Storbritannien där han numera är verksam.

Tyngdpunkten i boken är Sefton Delmers ljusskygga propagandaarbete i britternas tjänst under andra världskriget. Men Peter Pomerantsev drar gott om paralleller till vår egen tid.

”Om man ögnar igenom talen från samtida ledare från USA till Kina och Ryssland idag så kommer man att märka att de alla spelar på samma känslor av förödmjukelse”. Oavsett om det är Donald Trump, Vladimir Putin eller Xi Jinping så pratar de alla om hur deras länder har dragits i smutsen av yttre fiender. Men nu ska det bli ändring, deras länder har rätt att resa sig igen till en rättmätig stormaktsstatus.

Kremls TV-propaganda om ”den speciella militäroperationen” mot broderfolket i Ukraina hjälper ryssarna att både slippa undan ansvar och samtidigt sadistiskt njuta av att ha övertaget, argumenterar Pomerantsev. ”Detta var en del av det psykologiska avtalet som Kreml erbjöd folket.”

Delmer hade med egna ögon sett hur lockande den auktoritära propagandan var, hur den erbjöd folk en tydlig identitet i en tid av virvlande förändringar, hur den öppnade upp för människors behov av servilitet och sadism.

Men det stod också klart för honom att människor inte trodde blint på propagandan, de spelade med i den utsträckning det tjänade dem.

Sefton Delmer inriktade sig på sprida information, sann och falsk, om den nazistiska elitens korruption. Syftet var att slå in en kil mellan vanliga tyskar, som betalade med sina liv i kriget, och deras ledare som levde mera privlegierat. Ett vanligt tema var överdrifter om nazisternas sadomasochistiska vanor.

Ett annat grepp var att sätta ljuset på sådana för varje tysk uppenbara glapp mellan nazipropagandan och faktiska omständigheter. Om Adolf Hitler hade sagt att Sovjetunionen skulle vara besegrat redan 1941, påminde Sefton Delmer tyska lyssnare om att så inte var fallet, så snart året var över.

Det blev mer och mer effektivt i takt med att tyskarna började få det motigt i striderna.

Goebbels höll noga koll på Delmers attacker (…). Tredje Rikets propagandaminister hade fastnat i ett klassiskt dilemma: om han avfärdade Delmer direkt skulle han bara stärka hans position; om han ignorerade honom innebar det att hans budskap fick stå oemotsagda. Han valde det senare.

Ett veritabelt informationskrig utvecklade sig mellan Goebbels och Delmer. Den senares radioprogram Der Chef avslöjades av tyskarna. Goebbels tvingades börja gestalta Hitler mer som en martyr än en segrare. Sefton Delmer utvecklade en rad nya radiokanaler och program.

Å ena sidan är det dystert att ännu en gång läsa om Tredje Riket och dess bisarrerier. Å andra sidan är bilden av propagandamaskineriet intressant. Tänk vad uppenbart det är att ryska och amerikanska informationskrigare kopierar det som Goebbels höll på med. Till och med svenska populister har lånat grepp från nazisterna för att vinna människors hjärtan.

En lärdom av Sefton Delmers alla ansträngningar under andra världskriget är att det inte finns några enkla metoder för att vinna ett informationskrig. Man måste ha begåvning, resurser och tid. Och man måste känna sin fiende.

Similar Posts:

• Dokusåpan det nya Ryssland
• Beevor bryter mönstret!
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hitlers folkstat
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket

Redan samma kväll kryper jag upp i läsfåtöljen med I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin av Erik Larson och finner mig förflyttad till år 1933, en dyster tid av depression världen över. I USA röstar medborgarna fram Franklin D Roosevelt att bli landets 32:a president och i Tyskland lystrar den nyutnämnde rikskanslern till namnet Adolf Hitler. Men det är inte förrän i juni 1934, efter den så kallade ”långa knivarnas natt”, som han förintar all opposition och kan utropa sig till envåldshärskare, Nazitysklands Führer.

Huvudpersonerna i boken är en far och hans vuxna dotter, vars autentiska upplevelser under Hitlers första år som rikskansler lyfts fram i rampljuset. William E. Dodd kliver den 13 juli 1933 nedför landgången till det fartyg som fört honom och hans familj över Atlanten. Han är en sextiofyraårig universitetslärare i historia vid universitetet i Chicago, som genom tillfälligheternas spel halkat in på diplomatbanan. Fast det enda han egentligen trängtar efter här i livet är att få tid att skriva klart sitt historiska verk om den amerikanska södern.

Med sig hemifrån har Dodd sin trogna gamla Chevrolet (som han själv rattar – ingen privatchaufför göre sig besvär). Likt en katt bland hermeliner klär sig ambassadören i billiga kostymer och håller inte så noga på etiketten. Han känner sig mest besvärad på de överdådiga bjudningar som ambassaderna ger. Dodd försöker inpränta sparsamhet hos sina anställda; bland annat begränsar han längden på telegrammen till Washington. Personalens storlek anser han också tilltagen i överkant, inte minst önskar han skära ned på antalet judar. I likhet med många av hans samtida visar han prov på antisemitism.

Dodds fru och i synnerhet hans son är mer eller mindre osynliga i boken och man kan inte låta bli att grubbla på vad de har för sig. Gott om sidutrymme får däremot hans glamorösa tjugofyraåriga dotter Martha, som snabbt får en svans med uppvaktande kavaljerer efter sig vart hon går. Däribland den unge Gestapochefen Rudolf Diels samt Boris Vinogradov, förstesekreterare på den sovjetiska ambassaden tillika rysk spion.

Dodd studerade vid universitetet i Leipzig i sin ungdom och har behållit en romantisk bild av Tyskland. Han är därför ovillig att döma Hitler på förhand. Martha å sin sida är oförställt förtjust. I synnerhet i den tyska ungdomens hänförelse, pompan och ståten och de attraktiva unga männen i uniform. På fester och banketter omsvärmas hon av officerare och charmas av Goebbels och Göring. De våldshändelser som hon trots allt bevittnar avfärdar hon som engångsföreteelser.

Läsaren får följa hur fars och dotters entusiasm stegvis svalnar och övergår i obehag, för att inte säga vämjelse, allt eftersom månaderna passerar. Deras landsmän attackeras på öppen gata när de inte gör Hitlerhälsning, utan att polisen ingriper. Angivare finns överallt. Dodd påträffar avlyssningsapparatur både på ambassaden och i bostaden. Förföljelsen av judar blir ständigt mer systematisk, raffinerad och omfattande. Inget område undantas. Postverket stipulerar exempelvis att man inte längre får säga ”d som i David” när man bokstaverar i telefon, eftersom David är ett judiskt namn.

I Amerika tenderar man fortfarande att betrakta judarnas situation som en intern tysk angelägenhet och man är snål med att bevilja inresetillstånd. Den allmänna uppfattningen är att uppgifterna är överdrivna samt att judarna själva bär skulden för den behandling de får. Tyskland är uppenbarligen känsligt för opinionen i världen, men ändå vaktar man sin tunga, vilket är svårt att begripa idag. Likväl tror nästan ingen att Hitlers regering kommer att bli långvarig. När Dodd väl inser att Tredje Riket är en fara för världsfreden har han svårigheter att få Washington att lyssna. Omvärlden lever fortfarande i villfarelsen att Hitler är uppriktig i sin uttalade önskan att upprätthålla freden i Europa. Fast i hemlighet rustar han för fulla muggar, det uttryckliga förbudet i Versaillesfördraget till trots.

Dodd lämnar Tyskland 1937 och 1941 låter han publicera sina dagböcker från sin tid i Tredje riket. Martha ger ut sina memoarer redan 1939. Det är naturligtvis dessa båda som Erik Larson i stor utsträckning lutade sig mot när han skrev sin bok. Samt en stor mängd andra historiska dokument som samvetsgrant redovisas.

Läsaren sugs omedelbart in i redogörelsen för hur det var att leva i Berlin under tidigt 1930-tal och får uppleva hur skräcken långsamt sipprar in i människornas liv. Författaren citerar Christopher Isherwood för att tillföra Berlinstämning i 30-talstappning. Miljöskildringen lyckas han överlag väl med. Interiörerna är inte sällan överdådiga och persongalleriet omfattande.Texten utgörs till stor del av dialoger och ger ett vederhäftigt intryck. Den omsorgsfulla översättningen står Margareta Eklöf för.

Det är svårt att blunda för parallellerna till vår egen turbulenta tid. Man hade kunnat hoppas att vi blivit klokare och tagit lärdom av det förflutna. Därför är böcker av det här slaget angelägna.

Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till min boktipsare, som dessvärre inte längre finns ibland oss, men som jag tror skulle varit nöjd med att jag hörsammat hens rekommendation. Jag ska till och med se om jag inte kan lägga vantarna på fler titlar av Erik Larson.

Similar Posts:

• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Om kulmen på dårskapen
• Hitlers folkstat
• Worst boyfriend ever
• Beevor bryter mönstret!

Han fråntogs sin tjänst, sitt hem med bibliotek samt medborgerliga rättigheter, men lyckades undgå att bli dödad, trots att han inte gömde sig. Som ”undermänniska” tvingades Victor Klemperer att arbeta hårt i diverse fabriker och i lantbruket, men han upphörde aldrig att forska inom sitt fält, filologin, som den vetenskapsman han var.

Filologen ägnar sig åt språkanalys. Men Victor Klemperer och de övriga som var förvisade till det så kallade ”judehuset” i Dresden fick inte äga eller låna böcker, prenumerera på tidningar eller lyssna på radio, än mindre skriva. Det sistnämnda gjorde Victor Klemperer ändå i lönndom. Efter sig lämnar han en omfattande dagbok som blivit berömd. Han gjorde också språkstudier utifrån allt i Tredje rikets vardag som han kunde komma över. Han tjuvlyssnade på radion i fabriken, överhörde konversationer på gatan, läste tidningar som maten hade varit inslagen i, och så vidare.

Uppmärksamheten fäste han vid de glidningar som hela tiden pågår i ett språkbruk. Dels var det väl en del i överlevnadsinstinkten, dels ett vetenskapligt intresse.

LTI, Lingua Tertii Imperi, eller på svenska Tredje rikets språk, innehåller en mängd mycket konkreta exempel på medvetna nazistiska manipulationer av tyskan.

Ordet fanatism, exempelvis, har en negativ klang på tyska, påpekar Victor Klemperer. Det är likadant på svenska. Men under nazismens kulmen nådde ordet en annan valör. I propagandaminister Joseph Goebbels bulletiner stred soldaterna fanatiskt. Führerns vilja beskrevs som fanatisk. Mot slutet kunde Victor Klemperer notera uttrycket ”vild fanatism”. ”Som om vildsintheten inte vore fanatikerns nödvändiga utgångsläge, som om det kunde finnas en tam fanatism.” Tillägget av ”vild” bar vittnesbörd om hur ordet hade börjat förfalla, var filologens slutsats.

Människor omtalades som ”människomaterial” eller rätt och slätt ”kanonfoder”. Nazismen är en totalitär ideologi och som alla sådana har den ambitionen att ta makten över språket. George Orwell uppehåller sig mycket kring detta i 1984. Synen på vad som är en hjälte förvreds under Hitleråren.

Efter kriget fick Victor Klemperer åter undervisa och förklarade för studenterna:

Hjältemod är inte bara en fråga om mod och en människas beredskap att sätta sitt eget liv på spel. Det klarar varenda slagskämpe och varenda förbrytare av att uppbåda. Heros är ursprungligen någon som utför handlingar som kommer mänskligheten till godo.

Det totalitära till trots förekom uppror i det lilla. Med humor skildrar Victor Klemperer hur arbetarklassen i Berlin reagerade på graderna av förbud genom att använda förkortningar för dem. Kommt nicht in frage, var säkert tradigt att höra någon uniformerad pilt skrika åt en. Vad sade han? ”Knif”! Ännu mer outhärdligt var ”Kakfif”: kommt auf keinen fall in frage. Det vill säga ”kommer under inga omständigheter på fråga”.

LTI kunde ges ut efter kriget. Observationerna i den är både mycket specifika för sin tid och plats och samtidigt generella på ett kusligt sätt. Få som läser den kan undvika att börja fundera över de processer av språkglidningar som pågår i den egna samtiden. Man frågar sig vilka de ”mycket små arsenikdoser” är som vi luras att svälja idag, för att använda en av bokens mera klassiska liknelser.

Språket nöjer sig inte med att tänka och dikta åt mig, det leder också min känsla, det styr hela mitt själsliv ju mer oförbehållsamt och omedvetet jag överlåter mig åt det. Och vad händer om det kultiverade språket består av giftiga ämnen eller har gjorts till bärare av giftiga ämnen?

Vad är det som pågår när ”normal anständighet” börjar benämnas ”PK” och sedan, när de politiska makthavarna bytts ut, ersätts med det otympliga låneordet ”woke” i rent hånande betydelse? Vem är pådrivande i en sådan språkglidning och med vilka syften?

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Barbariet har sina drag
• Hitlers folkstat
• Spökhistoria
• Relativt trovärdigt

Rasideologin var som bekant en central del av de nationalsocialistiska galenskaperna, varför läkare och barnmorskor hade en betydelsefull roll att spela, bland annat genom tvångssterilisering och eutanasi (dödshjälp). År 1935 invigdes Alt Rehse, ledarskolan för medicinare, där Himmler själv gärna figurerade som gästföreläsare. Syftet var att indoktrinera den tyska läkarkåren, men även yrkesfolk från de ockuperade länderna samt Sverige. Eftersom arkiven utplånats kan man inte med säkerhet säga hur många svenskar som besökte inrättningen.

I mitten på 1930-talet grundade Himmler även forskningsinstitutet Ahnenerbe (ungefär släktarv). I jakten på spår efter ett ”ariskt herrefolk”, som i Himmlers ögon kunde rättfärdiga folkmordet på judar, utrustades en arkeologisk forskningsexpedition med siktet inställt på Bohuslän. Dessvärre lyckades dess ledare reta gallfeber på de svenska myndigheterna, bland annat genom att göra gipsavgjutningar av hällristningar utan tillstånd.

Den organisatoriskt begåvade Himmler hade inte bara elitförbandet SS, den tyska polisen och koncentrationslägren på sitt bord, han hade också hand om de germanska frågorna i de av Nazityskland ockuperade länderna. Han hade god hjälp av Reinhard Heydrich, som bland annat var involverad i säkerhetspolisen, inklusive Interpol.

Himmler räknade med att kunna bygga upp ett nätverk av kolloboratörer i Sverige, vilket skulle komma väl till pass när det tusenåriga riket väl var etablerat. 1942 anlände sturmbannführer August Finkefrån säkerhetstjänsten i Berlin till Stockholm. Under täckmanteln biträdande handelsattaché och med diplomatisk immunitet hade han fritt spelrum att ägna sig åt politiskt och ekonomiskt spionage. Finke odlade kontakter med personer i inflytelserika ställningar och hans agentnät kom att omfatta ett trettiotal personer.

Man strävade bland annat efter att kartlägga judar – både inhemska och flyktingar – samt tyska antinazister, som flytt till Sverige efter Hitlers maktövertagande. Detta för att underlätta vid en framtida annektering. Det blev till slut den svenska säkerhetspolisens agent, Erika Schwarze, som under kodnamnet Onkel avslöjade Finke och satte punkt för hans verksamhet i Sverige. Den som vill veta mer om hur det gick till kan läsa hennes bok Kodnamn Onkel: den kvinnliga spionen som avslöjade nazisterna i Sverige (1993).

Ett flertal partier med nationalsocialistiska ideal bildades i Sverige före och under andra världskriget. Det dominerande partiet var Svensk Socialistisk Samling (SSS) under ledning av Sven Olov Lindholm. Tanken på att vara underordnad ett framtida storgermanskt rike tilltalade dock partiet föga och för att visa sitt oberoende ersatte SSS hakkorset med vasakärven och slopade hitlerhälsningen.

Mer diskreta och kanske därför så mycket farligare var sympatisörerna som återfanns i överklassen. De såg inte med blida ögon på demokratiseringen av samhället, på att de förlorat sina tidigare privilegier. Det rörde sig om lärare, läkare, präster, jurister, officerare med flera, som beundrade den tyska kulturen och ofta var försedda med släkt och vänner i Tyskland. De var sällan organiserade, men frekventerade däremot gärna Samfundet Manhems protyska föreläsningar.

En uppgift som fick mig att hissa upp ögonbrynen en bra bit i pannan var att endast 180 (till största delen värvade från SSS) av de 250 000 utlänningar, som stred på Tysklands sida i Waffen-SS, var svenskar. Motsvarande siffra för exempelvis det ockuperade Danmark var 5000. Men trots att deras militära insats var marginell, ska man akta sig för att förminska de svenska soldaternas politiska betydelse.

Ovanstående och oändligt mycket mer går att läsa i Lennart Westbergs nya bok Himmlers Sverige: Visioner och verklighet. Boken innehåller tretton kapitel med fokus på olika aspekter på Sveriges mellanhavanden med Nazityskland. Ämnenas spännvidd sträcker sig alltifrån kolonisationen österut till Folke Bernadottes vita bussar. Mycket har jag redan tagit del av i andra böcker, men enligt författaren har en övergripande skildring av Himmlers och SS kontakter med Sverige 1933-1945 saknats och jag tar honom på orden. Det är alltid välkommet med en pålitlig sammanfattning. Författaren redogör också samvetsgrant för tidigare forskning; hans omfattande käll- och litteraturförteckning upptar nästintill hundra boksidor.

Framställningen manar knappast till sträckläsning, men är saklig och vederhäftig och tar inte ut svängarna med vidlyftiga spekulationer. Den bjuder heller inte på några överraskningar och är perfekt för novisen som vill läsa in sig på ämnet.

Himmler själv framställs som en tämligen intetsägande person. Hans livshistoria presenteras inte särskilt ingående, utan fokus ligger i stället på Sverige under andra världskriget. För egen del behöver jag inhämta en hel del uppgifter om Himmler och hans förehavanden från internet.

Gång på gång under läsningen snuddar jag (utan författarens uppmaning) vid det otänkbara, det vill säga på vad som hänt ifall Hitler och hans anhang gått segrande ur andra världskriget och Himmler fått fritt spelrum att realisera sina långsiktiga planer för Sverige som del i det tusenåriga riket. Jag kan bara att tacka försynen att så inte blev fallet!

Similar Posts:

• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Hitlers folkstat
• Beevor bryter mönstret!
• Historia för samtiden
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?

Även om regimen önskade se de tyska kvinnorna “kedjade” vid spisen, gjorde kriget det nödvändigt att också den kvinnliga arbetskraften nyttjades inom jordbruket, på fabriker och kontor, i koncentrationslägren etcetera. I synnerhet när krigslyckan så småningom vände.

I ämnet på svenska kan den som vill ta del av Wendy Lowers bok Hitlers furier: tyska kvinnor i förintelsens tjänst (2014) samt Anna Maria Sigmunds trilogi Nazisternas kvinnor (2001-2004). Enskilda kvinnor har också porträtterats i Carin Göring skriver hem (1990) av Björn Fontander, Eva Braun: kvinnan som älskade Hitler av Heike B Görtemaker (2012) samt Magda Goebbels: en biografi (2013) av Maria Wölner-Hanssen.

Ser man till den totala bokutgivningen om andra världskriget är utgivningen naturligtvis försumbar, vilket den brittiske författaren James Wyllie tagit fasta på. Han finns tidigare representerad på svenska med en intressant bok om de väsensskilda bröderna Göring. Denna gång synar han nazistpamparnas hustrur i sömmarna. I Nazisternas fruar: Tredje rikets mäktigaste kvinnor är det främst Gerda Borman, Magda Goebbels, Carin och Emmy Göring, Ilse Hess, Lina Heydrich samt Margarete Himmler som figurerar, men även många andra kvinnor med nazistsympatier passerar revy. Hitlers flickvän Eva Braun finns förstås med på ett hörn, men hennes profil ser lite annorlunda ut än nazisttopparnas fruar.

Det är lätt att få för sig att SS-männens fruar kände samma fascination inför sina män som kvinnor vilka förälskar sig i mördare och andra förbrytare i våra fängelser. James Wyllie tar mig emellertid snabbt ur den villfarelsen, då han påpekar att flera av kvinnorna till och med var mer fanatiska och antisemitiska än sina män. Inte någon av dem framställs som ett blåögt offer.

Gemensam nämnare var deras totala hängivenhet för Führern. De fick inte officiellt delta i politiken, utan deras inflytande var av informellt slag. De flesta kom från välbärgade familjer och drogs tidigt till Hitlers läror och karisma. Så träffade till exempel den adliga Gerda Buch (senare Borman) “farbror Adolf” redan i de tidiga tonåren. Eftersom hennes far var yrkesmilitär kom hon att träffa Hitler ofta. Gerda blev om möjligt mer fanatisk än fadern.

Ett annat exempel är svenskan Carin Fock, gift von Kantzow, som avgudade Hitler och var övertygad antisemit redan innan hon träffade Göring. Jag tänker att hon växte upp i en miljö där det föll sig mer eller mindre naturligt att ansluta sig till det nazistiska tankesättet. Det sägs att det var Carin som fick Hermann att gå med i rörelsen.

Ilse Hess var med och redigerade det första utkastet av Mein Kampf, som Hitler författade i fängelset efter den så kallade ölkällarkuppen 1923, då nazisterna misslyckades med att ta makten.

Lina von Osten förälskade sig i Reinhard Heydrich, som till skillnad från de övriga nazitopparna motsvarade den ariska idealbilden, då han var blond och atletiskt byggd. Även Lina hävdade att det var hon som omvände sin man till att bli nazist.

Det var viktigt för führern att han åtminstone såg ut att leva ensam, endast hängiven sitt folk. I själva verket hade han sin hemliga älskarinna Eva Braun. Hon var ung, blond och atletisk, men rökte, sminkade sig och följde modet. Hennes intresse för politik var lika med noll och hennes tillvaro strängt reglerad av Hitler.

Führern var också mycket förtjust i Goebbels fru Magda. Det var hon som fick rollen av rikets första dam under hans tolv år vid makten, med viss konkurrens från Emmy Göring. Magda var sjubarnsmor och mycket stilig. Hon och barnen syntes ständigt i tidskrifter som exempel på den perfekta nazistfamiljen. Samtidigt som man gjorde allt för att få de tyska kvinnorna att bli hemmafruar, föda många barn till Hitler (den som fick åtta dekorerades exempelvis med en guldmedalj) och klä sig traditionellt använde gräddans fruar gärna lyxvaror och smink.

Vid krigsslutet var det många som begick självmord. Kvinnor i Berlin bar med sig cyanidkapslar eller rakblad i handväskan. Magda Goebbels och Eva Braun (34 år gammal) valde döden tillsammans med Hitler.

De övriga nazistfruarna kom lätt undan. De ursäktade sig med att de inte förstod sig på politik. Emmy Göring fick ett kortare fängelsestraff. Vissa kom att förbli hängivna nazister hela livet, liksom deras barn. Lina Heydrich gav aldrig upp sin övertygelse och skrev en bok om sin make. Ilse Hess kämpade för att få sin man frigiven från Spandau.

Emmy Göring och hennes dotter Edda kände sig förbittrade över att Görings konstsamling beslagtagits. Både hon och dottern ansåg att Göring var oskyldig och att hans brott endast bestod i att han varit lojal mot Hitler. Edda levde livet ut i en nynazistisk miljö.

Jag tänker att det går att dra paralleller till IS-kvinnorna idag. De tilläts heller inte spela någon framträdande politisk roll offentligt. Deras uppgift var att föda barn, som skulle indoktrineras. De hävdar nu att de ingenting visste, liksom de kvinnliga nazisterna efter andra världskriget, och riskerar att slippa undan lika lättvindigt.

Boken är upplagd så att författaren går igenom de stora händelserna i kronologisk ordning. Alltifrån nazisternas väg till makten till det bittra slutet och efterspelet med Nürnbergrättegångarna. Inga egentliga förkunskaper behövs. Bokens svaga punkt är att vi därmed får följa kvinnorna parallellt, vilket tenderar att bli rörigt och gör att jag många gånger har svårt att hålla isär dem. Faktum är också att boken i själva verket handlar nästan lika mycket om de äkta männen(!). Författaren har antagligen känt sig tvungen att beskriva sammanhangen, men det känns likväl frustrerande för läsaren.

Inte desto mindre ger Wyllie en livfull skildring av livet bakom kulisserna. Porträtten av kvinnorna ger viktiga inblickar i nazismens tankevärld. För att återknyta till den något provocerande rubriken vill jag därför hävda att det kan finnas fog för en bok som denna.

Similar Posts:

• Worst boyfriend ever
• A dictator in love
• Hitlers folkstat
• Att krypa under huden på Goebbels
• Dagarna före nazismens maktövertagande

Idag, när vi sitter med facit i hand, är det lätt att förvånas över att Tyskland var ett populärt land att besöka på 1930-talet, ända in på knutarna till andra världskrigets utbrott. Inte ens Hitler lyckades ta kål på den djupt rotade kärleken till det tyska kulturarvet med storheter som Bach, Beethoven, Wagner, Goethe, Kant och Schiller. Därtill hade tyskarna rykte om sig att vara gästfria, deras medeltidsstäder synnerligen pittoreska och ölet billigt och skummande.

Den brittiska författaren Julia Boyd försöker i Turister i Tredje riket: vittnesmål från nazismens framväxt besvara frågan hur det kom det sig att så många besökare fascinerades av nationalsocialismen. Hur lätt var det egentligen att genomskåda all propaganda och se bakom de välputsade fasaderna?

Författaren har gjort djupdykningar i arkiv och bibliotek och fiskat upp intressanta, skrämmande eller rentav rörande vittnesmål. Här återfinns utdrag ur brev, tidningsartiklar, reseskildringar, intervjuer med mera mellan åren 1919 och 1945. En närmast överväldigande mängd röster tillhörande journalister, studenter, diplomater, politiker och idrottsmän blandas med författare, affärsmän, musiker och turister. Kända personer, som Samuel Beckett och Sven Hedin, samsas med okända. Britter och amerikanska medborgare är i klar majoritet.

Antisemitismen var utbredd även utanför Tysklands gränser och de journalister som tog bladet från munnen och rapporterade om judehetsen fann, åtminstone före 1937, att deras texter inte sällan censurerades av misstrogna redaktörer. Behandlingen av judarna ansågs av många vara en inrikespolitisk fråga. Så länge som ordning och reda rådde och kommunisterna hölls stången tycktes detta vara gott nog. Man hade första världskriget i färskt minne och valde helt enkelt att blunda för oförrätterna.

Faktum är att många utlänningar – inte minst ur överklassen – hyllade Hitler, åtminstone till en början. Vi får bland andra läsa om Unity Mitford (en av de sex märkliga Mitfordsystrarna), som formligen dyrkade marken som Führern gick på och närmast betedde sig som en sentida groupie. Kanske bländades besökarna av all pompa och ståt, något som kulminerade under partidagarna i Nürnberg mellan 1933 och 1938, då storhetsvansinnet med parader, processionståg, banketter och fyrverkerier inte visste några gränser.

Efter det att bokbålen flammat i universitetsstäderna 1933 blev turisterna mer och mer avvaktande och nazisterna såg sig nödgade att sätta igång en propagandakampanj för att locka dem tillbaka. Utlänningar var välkomna att besöka koncentrationslägren, men duperades inte sällan av att utklädda vakter agerade fångar. Varje resenär fick mot slutet av 1930-talet ta ställning till om hen var beredd att heila eller ej. Enligt Boyd kunde det i vissa lägen stå en dyrt att låta bli.

De tyska kvinnorna uppmanades att fimpa cigaretterna, lägga läppstiftet på hyllan, bli hemmafruar och föda massor av barn. Det gällde att se välnärd och sund ut; modet föreskrev dirndl-kjolar och flätor. Den australiensiske diplomaten Arthur Yenker kunde 1934 konstatera att tyskarna blivit blondare sedan hans förra besök. Enligt författaren såldes också hela 10 miljoner flaskor hårfärgningsmedel det året.

Då de olympiska sommarspelen gick av stapeln 1936 i Berlin var den militära närvaron överväldigande och 10 000 hakkorsförsedda flaggor vajade för vinden. Från den imposanta olympiastadion, som rymde 100 000 åskådare, blickade bland andra svenskar prins Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs pappa. Att alla spår av antisemitism tillfälligt avlägsnats ur gatubilden innebar en högst tillfällig lättnad för Berlins judar.

Jag måste tillstå att jag till en början kände mig lätt vimmelkantig av överflödet av namn och korta berättelser, men vande mig efter ett par kapitel vid framställningssättet. En del namn återkom också under läsningen. Det kan likväl vara klokt att dela upp läsningen i etapper.

Den svenska titeln Turister i Tredje riket, som låter det lätt naiva intrycket av ordet turist kollidera med den ondskefulla klangen i Tredje riket, är klockren, även om originalets titel Travellers in the Third Reich bättre täcker in besökarnas mångfald.

Läs en viktig och informativ bok, som med sin alldeles egen vinkling, väl försvarar sin plats i den ständigt svällande bokhyllan med böcker om andra världskriget.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Att krypa under huden på Goebbels
• Spökhistoria
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?

Men om man nu ändå känner behov av ännu en bok på detta tema så finns den nu här. Det författarna försöker sälja in som bokens unika poäng är att vi här får följa utvecklingen dag för dag under Weimarrepublikens sista vinter, fram till nazisternas makttillträde. Upplägget, skriver författarna i efterordet, är inspirerat av TV-serien House of Cards, och de hymlar inte med att de hoppats på att deras bok kan bli grund för ett TV-seriemanus på det här temat.

Fokus ligger följaktligen på det politiska spelet under dessa vintermånader. Vi får framförallt följa några av de centrala aktörerna – rikspresidenten Hindenburg, den tidigare försvarsministern Kurt von Schleicher samt partiledaren och sedermera vicekanslern Franz von Papen, liksom – förstås – Adolf Hitler själv och blivande propagandaministern Goebbels. Andra, som exempelvis ledarna för de socialdemokratiska och kommunistiska partierna, ges en mer marginell roll. Skildringen som ges är väl bekant: maktkamper och misslyckade koalitionsförsök leder slutligen till att konservativa krafter släpper fram Hitler till makten. Kommunismen ses som ett större hot mot de egna intressena. Det är i sig kanske inte dåligt skildrat av författarna till den här boken, men eftersom så stor tonvikt än en gång läggs just på nazisterna (Hitler och Goebbels i synnerhet) så känns det mesta som skåpmat.

Det har ibland hävdats – och förlaget försöker i sin marknadsföring göra just det – att det finns stora likheter mellan Weimarrepubliken och vår samtid. Och visst finns det en del likheter, som exempelvis att många debattörer och vissa politiska partier söker hitta lätta syndabockar som kan beskyllas för ett lands alla problem (även om vem som utses till syndabock delvis förändrats), och att delar av befolkningen verkar relativt faktaresistenta. Men det finns också stora skillnader. En sådan, som beskrivs i boken, är att Weimarrepublikens politiker stod inför ett tämligen reellt hot om en kommunistisk revolution. En nazistisk statskupp var säkerligen också ett hot som hägrade för många, eftersom de ju redan hade försökt sig på det ett par år tidigare. Någon sådan utveckling är vi i dagsläget av allt att döma långt ifrån, när det här skrivs.

Men en viktig skillnad mellan då och nu är också att Weimarrepublikens ledande politiker, de som släppte fram Hitler, möjligen skulle kunna hävda att de inte hade full insikt om vad som komma skulle. Som framgår av boken så inbillade sig Weimarrepublikens borgerliga politiker allt möjligt – allt ifrån att nazisterna skulle respektera demokratiska spelregler när de väl hade kommit till makten, till att de själva skulle kunna kontrollera nazistpartiets möjligheter att utöva makt. Idag finns facit som visar hur fel de hade och vilken ände med förskräckelse det ledde till. Dagens kristdemokrater och konservativa som vill söka liera sig med nyfascistiska eller nynazistiska rörelser kan kanske därför möjligen lära sig något av sina föregångare från Weimarrepubliken.

Kanske kan den här boken fungera som grund för ett TV-seriemanus, som författarna hoppas. Kanske kan det bli en riktigt spännande TV-serie. Betraktat just som populärhistorisk bok känns det dock allt för mycket som skåpmat för att den ska bli riktigt intressant. Men för dem som har missat eller glömt historielektionerna om detta i grundskolan (och framförallt då alla kalenderbitare bland dem) kan den här boken möjligen vara nyttig läsning.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Alla är vi lite nazister, du med?
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Får man skämta om Förintelsen?
• Relativt trovärdigt

Vi är i Berlin 1933 och handlingen kretsar kring den mer eller mindre sekulariserade judiska familjen Oppermann, deras barn och närmaste vänner. Den sedan länge avlidne Immanuel grundade en gång i tiden ett möbeltillverknings- och försäljningsföretag som genom idogt arbete etablerade sig på den tyska marknaden. De har gjort sig kända för att leverera möbler i bra kvalité till rimliga priser. Familjen Oppermann är nu syskonen Gustav, Martin, Edgar och Klara som i olika grad är involverade i affärerna.

Vi är ofrånkomligen bundna till vår kännedom om utvecklingen i Tyskland. Således gör vi en verklighetsnära bedömning av skeendenas gång; vi inser vad hakkorsen, brunskjortorna och borgerlighetens flathet kom att innebära. Det gör berättelsen djupt gripande och panikkänslorna växer så sakteliga fram under läsningen. För Oppermanns och andra judar har tiden sin gång; den vaggar framåt och Nazisterna ses bara som skränande slynglar som inte kommer inverka menligt på affärerna. De unnar sig att under högläsning smäda Mein Kampf och göra sig lustiga över dess grammatiska tillkortakommanden och absurda innehåll. Som Stefan Jonsson (DN) skriver så ”skrattar Gustav och hans bröder åt Hitler. De kan inte föreställa sig att den idé om Tyskland som brunskjortorna förespråkar någonsin kan segra; den är ju grundfalsk.” Sen brinner Riksdagshuset, den nationalsocialistiska gummibatongen börjar slå godtyckligt och vredgat omkring sig; brunskjortornas ”hembesök” blir vanliga, judar dör eller hamnar i internaliseringsläger. Familjen blir snart, som Daniel Erlandsson (Corren) riktigt påpekar, ”varse hur bräckligt hela samhällsbygget är. Allt kan ohyggligt snabbt korrumperas och ogiltigförklaras. Juridiken, skolväsendet, näringslivet.” Godtycket tar över, lagar stöps om, judar trycks bort från både näringsliv och skolan.

Den yttersta konsekvensen på det tyska ”judeproblemet” är unik. Zofia Nałkowska skriver i Medaljonger att Förintelsen hade två syften. Dels det politiska, att ”utrymma vissa landområden för att ta invånarnas natur- och kulturvärden i besittning” och dels det ekonomiska, att ”se till att denna plan inte vållade några …kostnader” utan istället ”blev en källa till intäkter…genom det arbete fångarna utförde … och de förmögenheter de döda lämnade efter sig.”

Vägen till den mekaniska slakten är emellertid inte unik. Nationalstaternas bildande i Europa visade sig vara förödande för minoritetsgrupper och kanske främst judar. Många nationer underblåste, och förordade inte sällan, pogromer och mord på judar. Efter Första världskriget, när kartor ritades om och stora mängder människor tvångsförflyttades för att passa in i tanken om ”ett land, ett folk”, fick judeförföljningen enorma proportioner. Tyskar skulle bo i Tyskland, rumäner i Rumänien och så vidare. Judarna skulle bo – var?

Det var nu inte tal om några arbetsläger för judar i Ungern, Rumänien, Polen, Litauen, Frankrike etc., men målet var det samma: Att utradera judars inflytande både kulturellt och ekonomiskt. De ansågs utgöra ett hinder för det vanliga, hederliga folket. Den hatiska – och normaliserade – retoriken användes av stora folklager, kyrkan, regeringen och andra inflytelserika grupper: Död åt juden. Ofta förordades våldsamma metoder. Judarna ansågs, naturligtvis, ha ett alltför stort inflytande i det intellektuella livet och i landets ekonomi. Stegvis – och det är frapperande hur skeendena hade likartad gång i många länder – uteslöts judar inte bara från maktpositioner inom staten, utan snart även från universitet och annan högre utbildning. De förbjöds utföra vissa yrken och beskylldes för att i grund och botten förgifta hela samhället. Judarna var ett hinder för att ”folket” skulle kunna utvecklas och nå sin fulla potential. De blev inte andra klassens medborgare – de ansågs inte vara medborgare över huvud taget och således oönskade, föraktade och avskyvärda. Hundratusentals judar i Europa miste livet redan innan Tyskland blivit en maktfaktor i Europa. Staten, militären, socialister, nationalister, så kallat vanligt kristet folk, hjälpte under olika förevändningar till i både stjälandet, ockuperandet av judiska bosättningar och mördandet. Många judar emigrerade, men för det krävdes de rätta ekonomiska förutsättningarna. I olika steg ströps möjligheterna att emigrera till USA och kvar blev många i ett allt fientligare Europa.

Eftersom persongalleriet i boken är diversifierat, där de olika familjemedlemmarna verkade inom skilda delar av samhället, belyses vad konsekvenserna innebar för den enskilde juden. Ett hat som kom att frigöra en länge undertryckt önskan om revansch mot judarna. Våldet är välkänt, men hur det intellektuella livet genomgick en fruktansvärt snabb förruttnelseprocess belyses inte lika ofta. Sonen och studenten Berthold fryses ut och utsätts för medstudenters och lärares hat, hus och lägenheter tas i anspråk, företaget kommer att kringgärdas av hot, Edgars läkarvetenskapliga framsteg förvrängs och diskvalificeras och Gustavs bekväma liv och önskan om att skriva en biografi över Gotthold Lessing framstår snart som något alltför bekvämt och oansvarigt.

Lion Feuchtwanger var klarseende och det gör boken fascinerande. Den ger en nykter bild av situationen och vad utvecklingen i förlängningen skulle leda till. Till följd av att han fråntogs sitt tyska medborgarskap flyttade han i ett tidigt skede till Frankrike. När Tysklands inflytande ökade hamnade han i ett interneringsläger, men efter en flykt hamnade han till sist i USA där han kom att leva fram till sin död 1958.

Ofta understryks vikten av att ”lära av historien”. Frågan är vad som egentligen menas. Antagligen ingenting med substans. Tomma ord, floskler, plattityder, bekvämlighetsord. Om man inser något är det föga – inte ett dyft! – värt om det inte omsätts i någon sorts handling. Vad har vi annars tankeförmågan till, om inte kunna omsätta en tanke i praktik? Jag sätter mig på botbänken. Om fascism, rasism, nationalsocialism, nazism genom historien nu har något gemensamt, är det att den lever och närs av en retorik som är anti-intellektuell, ja, som rentav skyr och hatar rationaliteten. Att tala till känslan är enkelt och framförallt effektivt. Orden är, som Victor Klemperer menar, små arsenikdoser som först med tiden får förödande konsekvenser. Steget från ord till handling är sällan långt och när någon kastar första stenen…

Vi får försöka förstå att det vi kan veta om gårdagen på sin höjd är aningar. Aldrig så kvalificerade gissningar är ändå gissningar. Oavsett mängden källmaterial, hindras vi av att gårdagen är just gårdag och därmed inte åtkomlig för oss. Att lära av historien är inte att söka efter karbonkopior. Nej, det är att försöka finna skärvor och sätta ihop något som förnimmer om något vi upplever och ser idag. Och aldrig vara svaga och obestämda inför dumheten hos oss själva som krattar manegen för ondskan.

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Hitlers folkstat
• Familjehistoria på nytt språk
• Förintelsen per definition
• Om kulmen på dårskapen

Efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933 förändrades det tyska samhället mycket snabbt och i grunden. På bara några månader fick ett stort antal judar yrkesförbud, fackföreningarna upplöstes, alla politiska partier förutom NSDAP förbjöds, judiska invandrare och politiska flyktingar fråntogs sina medborgarskap, och det blev lagligt att konfiskera tillgångar som ägdes av regimmotståndare. Parallellt med denna utveckling pågick en massiv antijudisk propagandakampanj. Det måste ha varit, minst sagt, omtumlande att plötsligt befinna sig i en ny slags verklighet. Men varför var det så få som protesterade? Hur tänkte man? Vad kände man?

I detta Tyskland levde och verkade Charlotte Beradt. Hon var journalist och jude, bosatt i Berlin. När hon inte längre tilläts arbeta började hon istället samla på drömmar. Ett udda projekt kan man tycka, men Charlotte Beradt hade själv under en tid plågats av mardrömmar och hon hittade snart en samstämmighet i andras berättelser. Här fanns gemensamma teman, bilder och symboler som hon tänkte kunde förklara hur människors inre ”byggdes om” i den totalitära regimens verkstad.

Charlotte Beradt sammanställde och strukturerade Drömmar i Tredje riket med Sigmund Freuds idéer om drömtydning för ögonen. Somligt har inte åldrats väl och tolkningarna blir ibland överlastade av psykoterapeutiska begrepp, men detta förtar inte på långa vägar det betydelsemättade och djupt berörande drömspråket.

I tio olika kapitel samlas drömmar med gemensam tematik. Vi får veta rätt lite om personerna bakom varje dröm, utgångspunkt för tolkningen är levnadsvillkoren i det nazistiska samhället. Här finns exempelvis drömmar som speglar människors oro och förvirring över den mängd av lagar och förordningar som regimen utfärdade.

Som ersättning för de förbjudna gatuskyltarna står i varje hörn en tavla som med vita bokstäver mot svart bakgrund förkunnar tjugo ord som folket har förbjudits att uttala. Det första ordet är ”Lord” – det var nog av ren försiktighet som jag drömde det på engelska och inte på tyska. Vilka som kom sedan har jag glömt eller så drömde jag dem aldrig, med undantag för det sista ordet som var ”Jag”.

De bortplockade gatuskyltarna symboliserar vilsenheten inför den nya ordningen i samhället, menar Charlotte Beradt. Känslan av att vara utan riktning. I de förbjudna orden uppenbaras kärnan i den nationalsocialistiska ideologin som varken tillåter någon gud – Hitler förklarar redan i augusti 1933 att nationalsocialismen måste bli en ”kyrka” – eller erkänner individens egenvärde, annat än som en del av ”folkgemenskapen”.

Många av drömmarna som Charlotte Beradt samlade in handlar om att bli upptäckt och avslöjad. Skrämselpropagandan har rotat sig i medvetandet och inte ens i sömnen kan man längre vara lugn. Man har hört talas om övervakningen men det går inte att veta hur långt den sträcker sig. I drömmen visar sig vanliga föremål i hemmet som sänglampor, speglar, skrivbord och kuddar, plötsligt vara spioner.

En SA-man står framför den stora, gammelmodiga, blå kakelugnen i hörnet av vårt vardagsrum där vi alltid brukar sitta och prata om kvällarna, han öppnar ugnsluckan, varpå ugnen börjar prata med en genomskärande röst [...]: varenda mening som vi yttrat mot regeringen, vartenda skämt som vi dragit. Herregud, vad ska nu komma, tänker jag, alla mina små utfall mot Goebbels, men i samma ögonblick inser jag att ett yttrande mer eller mindre inte gör någon skillnad, utan att allt som vi någonsin tänkt och sagt i förtroliga kretsar är känt.

I andra drömmar ser vi hur frön av den rasbiologiska ”vetenskapen” och myten om den ariska rasens överlägsenhet, skapar berättelser präglade av ångest och självförakt över ”fel” sorts näsa eller en hårfärg som inte är den eftersträvansvärt blonda. Till denna kategori hör också drömmar som handlar om längtan efter att vara som de ”utvalda” och skammen över att känna denna längtan.

Men Charlotte Beradt hittade även drömmar som visar på motståndskraft mot propagandan. Drömmar som, likt människorna som drömde dem, präglades av mod och beslutsamhet att agera trots farorna. Sophie Scholl, en av medlemmarna i motståndsgruppen Vita Rosen, har berättat om en sådan dröm:

Jag bar ett barn i lång, vit klänning till dopet en solig dag. Vägen till kyrkan ledde uppför ett brant berg. Men fast och säkert bar jag barnet i mina armar. Då fanns plötsligt framför mig en glaciärspricka. Jag hade precis så mycket tid att jag kunde lägga barnet säkert på den andra sidan – sedan störtade jag ner i djupet.

Sophie Scholl arresterades efter att hon, tillsammans med sin bror Hans och några andra Münchenstudenter, hade producerat och delat ut flygblad som protesterade mot det nazistiska styret och uppmanade till motstånd. Hon avrättades den 22 februari 1943. Då var hon 21 år gammal. Hon förklarade själv drömmen för sin cellkamrat: ”Barnet är vår idé; den kommer att tränga igenom trots alla hinder.”

Vetskapen om att det som hände i Almedalen bara är en del i ett större mönster gör min läsning av ”Drömmar i Tredje riket” än mer plågsam. Idéer och vokabulär från den nazistiska propagandamaskinen har dammats av och ord som ”folkförrädare” skanderas öppet på våra gator medan rasistiska, islamofoba och misogyna invektiv svämmar över på sociala medier. Regnbågsflaggor förstörs och människor som tar ställning för öppenhet och tolerans misshandlas. Det propageras för repatriering av hundratusentals svenska medborgare, begränsningar i abortlagstiftningen, nedmontering av myndigheter och utträde ur EU. Artiklar skrivs som diskuterar vilka begrepp som ska användas för att göra skillnad mellan etniska svenskar och ”de andra” svenskarna.

Syftet är uppenbart och medlen påminner om dem som användes av Hitlers lakejer. Men vid det här laget känner vi till deras fula knep. Vi ska inte tillåta dessa krafter att förvandla oss till en nation av misstänksamma, rädda och rasdiskriminerande undersåtar. Hédi Fried skriver i Handbok för demokrater:

Vänj dig aldrig, blunda inte för det obekväma, för tecken som kan förebåda ondska. Höj din röst för rättvisan, fånga ögonblicket när din röst kan ändra på det påbörjade onda och var med och att skapa en bättre värld.

Similar Posts:

• Sex And Drugs And Cubism
• Hitlers folkstat
• Ord som glider dit makten vill
• Relativt trovärdigt
• Om kulmen på dårskapen

Denna digra biografi sträcker sig från Mannerheims födelse 1867, genom den relativt fattiga uppväxten i den finlandssvenska överklassen, till karriären i tsarens armé fram till flykten tillbaka till Finland undan den blodiga oktoberrevolutionen 1917. Här tar berättelsen oss vidare genom det finska inbördeskriget, där röda ställdes mot vita och där Mannerheim leder den vita armen. Detta krig är fortfarande en mycket omdiskuterad del av den finska historien. Den vita sidan vann kriget och många av de röda avrättades eller sattes i fångläger. Det tog lång tid att ena nationen och kanske är den här typen av händelse av ett sådant slag att ärren från den aldrig riktigt kan läkas? Detta skildrar Lindqvist på ett bra sätt i denna biografi.

När sedan andra världskriget bryter ut och Finland anfalls av Sovjet i det som numera kallas Vinterkriget var Mannerheim i slutet av sin karriär. Sjuttiotvå år gammal hade han precis lämnat in sin avskedsansökan på grund av meningsskiljaktigheter med politikerna som Mannerheim inte ansåg tog krigshoten från Sovjet på fullt allvar. Men när kriget bryter ut tar Mannerheim tillbaka sin avskedsansökan och blir krigsmaktens överbefälhavare.

Det är från detta krig som legenden om Mannerheim främst härstammar. Styrkeförhållandena mellan Finland och Sovjetunionen var enorma. Finland förlorade visserligen kriget men lyckas hålla emot en regelrätt invasion av landet trots att de förlorar stora arealer mark. Mannerheim skriver i sin dagorder vid krigsslutet den 14 mars 1940:

Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett er like som krigsmän. Jag är stolt över eder som om ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundran i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolax leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över rikemannens insats av liv och lem.

I den här texten ikläder sig Mannerheim på ett tydligt sätt rollen som landsfader. Och en landsfader kanske är vad ett land i krig längtar efter och behöver? Den 4 augusti 1940 svär Mannerheim eden som Finlands sjätte president. Då väntar ännu fortsättningskriget och den svåra balansakt då Finlands tar hjälp av Tyskland. Lindqvist skildrar i sin biografi bland annat Hitlers besök på Mannerheims sjuttiofemårsdag. Som en landsfader är Mannerheim också ihågkommen, om än en periodvis omdebatterad landsfader. För att öka förståelsen av den finska nutidshistorien som i hög grad och speglar och påverkar såväl Europas som Sveriges historia är detta en mycket intressant bok att läsa.

Similar Posts:

• Personligt porträtt av Mannerheim
• Ett inbördeskrig vi sällan minns
• Den vita terrorn i Finland
• En pappas historia
• Mastigt om finsk fascism