En förälder dyker upp vid lånedisken och vill framföra ett klagomål. Hennes barn har lånat hem en bok som hon tycker är olämplig.

Det handlar om en bok med hbtq-tema, så mycket står klart. Däremot tar det mig en stunds efterarbete att lista ut vilken bok det är. Barnet går i en av de lägsta klasserna, och först tror jag att det kanske är en bok som riktar sig till lite äldre barn som den här eleven har fått tag på. (Inte för att jag förbjuder någon att låna något.) Det är det inte, utan en bilderbok klassad som för 3-6-åringar.

Själv är jag inte helt hundra på vad en 3-åring skulle få ut av Gro Dahles och Kaia Dahle Nyhus Ollianna, men vem vet. (Jag fattar heller inte riktigt vad jag själv kunde begripa av vissa böcker som jag älskade som barn, men något var det onekligen.) Däremot skulle jag med lätthet kunna läsa Ollianna för hela låg- och mellanstadiet. Högstadiet också, tror jag, om jag hade haft dem.

Ollianna är berättelsen om ett barn som inte trivs i sin kropp och sin könsidentitet. Inte minst pappa förväntar sig att Olli ska vara på ett visst sätt. Vara pojke. Vara tuff. Det känns inte alls bra. Det känns inte rätt.

Till slut kan barnet och föräldrarna ändå finna sig till rätta i att Olli får vara sig själv. Får vara Ollianna.

Jag kan inte för mitt liv uppfatta den här berättelsen – eller några andra böcker vi har på biblioteket, för den delen – som ”propaganda”. Vad betyder det ens? Vill man vara som Ollianna? Jomen, i den bemärkelsen att hon till slut får vara sig själv, absolut. Men hennes kamp är plågsam, och knappast en man skulle ta upp om det inte kändes fullkomligt livsviktigt.

Fast för ett barn som faktiskt känner så här? Vore det inte fantastiskt att få läsa om en egen obekvämhet som är svår att sätta ord på? Att få känna att det är okej? Att man inte är ensam? Att få veta att ens kompisar faktiskt känner till att man kan känna så här, att det inte bara är helt otänkbart?

I samma veva läste jag Jonas Gardells då nyutkomna roman Fjollornas fest. Där finns också ett barn, en typisk gardellsk pojke som känner sig annorlunda och fel utan att riktigt kunna sätta ord på det. Mormor kallar honom ”felnavlad”. Hans mamma känner att hon behöver varna honom för att ta emot godis från och följa med främmande farbröder, vilket bara får pojken att börja fantisera om det där godiset. Fast han inte begriper vad det handlar om så känner han genast att han kommer att följa med den där farbrorn.

”Inga barn kan leva utan speglar. Har du inga speglar hemma så måste du ge dig ut i världen och leta efter dem”, förklarade Jonas Gardell i ett samtal med Johan Hilton på det årets bokmässa. I den jakten efter speglar, möter pojken i boken, Mikael, en pedofil som han följer med och blir våldtagen av. Något liknande hände Gardell själv som barn, och i samtalet med Hilton knyter han den här erfarenheten till dagens politiska diskussion om drag queens som läser sagor på bibliotek, dem som somliga vill ”värna” barnen ifrån.

Tänk om lille Mikael i boken, eller lille Jonas i verkligenheten, haft snälla sago-drag queens som förebilder. ”Överallt där man måste vara tyst och skämmas och vara hemlig, det möjliggör ju för rovdjur eller förövare eller pedofiler att ta för sig.” Det är i tystnaden och mörkret, i avsaknaden av speglar och berättelser, som barnen far illa.

”Varför ska vi inte värna de här barnen?”, frågar Gardell sin publik. ”Varför ska vi välja vilka barn som ska värnas? Varför ska vi välja på vilka villkor vi värnar våra barn?”

Jag skriver inte det här för att på något sätt hänga ut, eller demonisera, eller ta avstånd ifrån någon enskild förälder. Alla har rätt till sina åsikter, och de allra, allra flesta föräldrar vill bara göra det de uppfattar som bäst för sina barn. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi pratar i samhället. Om hur det de senaste åren blivit mer och mer okej att tycka att alla människor faktiskt inte är lika mycket värda.

Föräldern jag mötte skulle säkert vända sig emot den bilden. Det tror jag definitivt. Hon vill bara inte att hennes barn ska förledas in i något som leder till olycka. Samtidigt är det ju bilden av eländet som till stor del skapar eländet.

Om människors könsidentiteter bara var något vi ryckte på axlarna åt – om vi bara levde och lät leva – så skulle ju det där eländet inte finnas.

Jag förstår att det är svårt. Jag tycker också att det är svårt. Vi kan bara försöka sätta oss in i andra människors erfarenheter och känslor. Vi kan inte faktiskt vara där. Och att andra behöver ifrågasätta saker som för mig varit självklara ställer ju en massa frågor för mig också. Hur hade det varit att vara hon, honom, hen? Hur bemöter jag själv andra? Varför är det svårt att lägga till exempelvis nya pronomen i sitt språk? Vad tänker jag själv att mitt kön sitter i? Ska man ens vara tillfreds med att vara kvinna i det här samhället? Eller något kön alls, för den delen?

I slutänden tror jag ändå att alla tjänar på de här frågorna. I längden, även om de kräver lite omtänk och arbete just nu.

För vad är det egentligen vi håller fast vid? Det vana och trygga? Det som känns självklart och hemma just för mig? Kvinnors rätt att tjäna mindre pengar och göra mest obetalt hemarbete? Mäns rätt att leva kortare, missbruka mer, begå självmord oftare och utsättas (liksom utsätta) för våld oftare?

Vem är det egentligen som inte tjänar på att ifrågasätta lite?

Similar Posts:

• USA:s mest förbjudna bok?
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Ett sannare jag
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Auschwitz och den stora kärleken

Svenska PEN samlar i samband med det sådana böcker på sin hemsida. Det är ingen allomfattande lista, utan ett urval, men fler titlar dyker stadigt upp.

Det finns förstås äldre svenska exempel, både på svenska titlar som förbjudits utomland, som Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta i kommunisttidens Tjeckoslovakien – strategin att en makthavare i stort sett säger sig identifiera sig med diktatorn Tengil känns väl sådär? – liksom på böcker som helt enkelt fällts för förtal, som Ing-Marie Erikssons Märit 1967.

En incident som i efterhand mest verkar komisk är hur svenska förlag ville bojkotta Bokmässan 1989, eftersom tantsnuskförfattaren Jackie Collins var inbjuden. Fast jag gissar att många med mig minns hur många eftertraktade böcker som på den tiden, och tidigare, helt enkelt inte gick att låna på biblioteken eftersom de ansågs brista i litterär (och moralisk?) kvalitet.

På PEN:s lista har också dykt upp nyare svenska exempel, exempel som påminner om den våg av lokala förbud som drabbat inte minst skolbibliotek och som dragit över USA de senaste åren. En religiös skola valde till exempel att plocka bort Harry Potter-böckerna från skolbibblan i början av 00-talet. En annan skola plockade bort Mårten Melins mellanåldersbok Så grymt skönt efter klagomål från en förälder, medan liknande klagomål fick en hel kommun att stryka Christina Wahldéns våldtäktsskildring Kort kjol från undervisningen 2015.

Härom året tog jag för första gången emot sådana klagomål på ett skolbibliotek där jag jobbade. En förälder kom in och ifrågasatte en bok med hbtq-tema som hennes barn lånat hem. Tyckte att den var olämplig, att den propagerade för en ohälsosam livsstil. Jag höll inte med, men jag lyssnade och försökte förstå så gott jag kunde. Förde klagomålet vidare till rektor och bibliotekschef, enligt förälderns önskemål.

Sen hände inte så mycket mer. Inga böcker plockades bort ur hyllorna. Min kompetens ifrågasattes inte (åtminstone så vitt jag vet). Jag fick inte sparken.

Men jag tvingades inse vilken tur jag har. Ska man behöva tänka så? Jag vet inte.

Amerikanska kollegor kan i flera delstater både sparkas, bötfällas och till och med fängslas om en bok på skolbiblioteket anses vara på något sätt olämplig. Och när jag läser PEN:s lista inser jag att jag också har tur för att leva i ett så stabilt demokratiskt land som Sverige. Min chef skulle inte få för sig att vika sig för den där typen av klagomål. Andra chefer får uppenbarligen det.

För ett par år sedan skulle det scenariot aldrig ens ha fallit mig in.

Klimatet har blivit annorlunda vad gäller offentlig kultur- och bildningsverksamhet. Som så mycket annat. Bibliotekens verksamhet, som hela mitt liv bara känts så självklar, en institution som står stadigt runtom i landet, till för alla. På många platser det sista öppna, offentliga rummet.

Det har jag alltmer insett när jag arbetat där, vilken livsnerv det är för människor som bara behöver någonstans att ta vägen utan att det kostar något, en plats att få hjälp med teknik, utskrifter, bidragsansökningar eller bara lite sällskap. En plats att läsa tidningen på. Byta några ord. Utbyta några boktips. Hitta kurslitteratur. Berättelser. Nya världar.

Är det en politisering av biblioteken som sker när politiker och andra börjar ifrågasätta biblioteksverksamhet? Vilka som får komma dit och prata, vilka böcker som ska köpas in, och åt vem? Eller har biblioteken alltid varit politiska?

Kanske både och? Visst är det politiskt som f-n att alla människor ska ha rätt till utbildning och bildning. I Sverige har det dock inte varit någon partipolitisk vattendelare på väldigt länge. Att återigen göra det till det, är att förändra det politiska samtalet i grunden.

Att sortera ut böcker från ett bibliotek (offentligt eller privat) är en evig kamp. En del slits ut, en del försvinner och går inte att ersätta, en hel del efterfrågas helt enkelt inte längre. Inte minst: det får inte plats hur mycket böcker som helst. Biblioteket som bara växer och växer i takt med beståndet finns tyvärr bara i min fantasi.

Ändå. Att välja att plocka bort något från ett bibliotek efter enskilda individers – eller ens folkmassors – påtryckningar är en annan sak. Att inte bara själv välja bort en bok utan att också kräva att andra ska välja bort den, eller snarare inte få chansen att välja alls, är en annan sak. En helt annan sak.

Just nu arbetar Skolverket och Kulturrådet med att på regeringsuppdrag ta fram ”läslistor” med rekommenderad litteratur för alla skolformer. Mitt stalltips är att ta lite av en utgångspunkt i listorna på förbjudna böcker. Där finns inte bara riktigt mycket riktigt bra och angelägna berättelser, där finns också en hel historielektion om hur vi ser på att vara människa och på samhället runtomkring oss.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• Läsa tillsammans
• Mårten Melin: ”Jag vet att den här boken behövs”
• Astrids skimmer
• Banned Books Week

Att se människor i kolt med vackra attiraljer såsom bälten, sjalar och huvudbonader. Det känns viktigt och mäktigt på samma gång. Den samiska litteraturen har sina rötter i en muntlig berättartradition med jojk som grund. Tema Sápmi tar sin utgångspunkt i samisk filosofi och världsbild och belyser teman som brännande akuta mark- och skogsexploateringar i klimatomställningens namn, hotade språk och försoning.

I år är det dessutom 40 år sedan Bokmässan för första gången slog upp portarna. Tänk hur många böcker, författare och möten med läsare som passerat. Vilka seminarier som hållits, vilken poesi som framförts och kanske att folk blivit kära på Bokmässan? Jag har tyvärr aldrig ens hånglat på mässan. Ännu…

Mitt fokus i år var dock inte att hångla utan jag satsade mycket på seminarier på temat bilderböcker. Sedan ett par år tillbaka upplever jag att svenska bilderböcker blivit modigare, mer spännande och att illustrationerna blivit så mycket bättre över lag. På mässan gick jag på seminarier som handlade om moral och spänning i bilderböcker. Det handlade om att våga tänja på gränserna och ha modet att skriva och illustrera lite farligt och utmanande. Dessutom talades det om varför man som vuxen ska läsa bilderböcker. Något jag med glädje gör. Jag köper till och med bilderböcker till mig själv och njuter av att läsa dem både själv och tillsammans med barn.

Och visst kan man skriva om krig och flykt i bilderböcker! Det är något som tyvärr omger oss, och kan behöva bearbetas i litteraturen. Både för förberedelse men också för bearbetning. Vidare förkovrade jag mig i seminarier och samtal om ung romans i böcker samt även psykisk ohälsa. Viktiga, starka ämnen som även angår yngre läsare. Det behöver få ta plats. På lärarscenen avhandlades unga och trollfabriken. Också angeläget och viktigt att diskutera i dessa dagar.

På fredagen öppnade äntligen Häktet och Kåken, Crimetimes två scener. De var dessutom, enligt mig, mässans snyggaste scener med kitchigt möblemang och svulstig dekor. Mysrysligt att få höra om hur man bygger upp action och driv, om pusseldeckarens anatomi samt mat och småkakor i deckare. Det sista är något som jag gillar mycket, gärna tillsammans med en puttrig pusseldeckare. Jag hann med två dagar med rafflande samtal som även avhandlade att skriva roman om True Crime. Att Lars Kepler kommer ut med sin tionde roman om Joona Linna och har skrivit ihop i femton år uppmärksammades såklart genom en intervju med författarparet som är nästintill siamesiska.

Årets mässa susade förbi alldeles för fort. Det var för många bokvänner jag inte hann hänga med, för många böcker jag inte hann bläddra i. Men sammanfattningsvis var det fint, inspirerande och ljuvligt. Ser fram emot 2025. Ses vi där?

Similar Posts:

• Bland bilderböcker, brunnslock och bokbekanta, Bokmässan 2023
• Inför Bokmässan 2011
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Får man tröttna på Bokmässan?
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

Ni kan tro att det var ett kärt återseende i Göteborg i år. Att få återse mässgolvet med alla dess böcker och booklovers var magiskt. Teman för Bokmässan 2023 var Judisk kultur, Staden och Ljud. Det presenterades judisk kultur från Bibeln till idag. I olika seminarier samtalades det om judisk filosofi, historia och litteratur. Staden har varit ett centralt litterärt motiv sedan romanens genombrott. Med temat Staden skapas samtal om staden som fristad, som livsmiljö och som arkitektoniskt projekt för att möta utmaningar i framtiden. Med temat Ljud vill Bokmässan låta ljudboksförfattarna, poddarna och inläsarna möta sin publik på Bokmässan.

Mitt fokus i år var dock bilderböcker och Crimetime. Det är ju det jag brinner för och det jag mestadels recenserar. Ett intressant samtal på Skriva-scenen var mellan författaren Moni Nilsson och illustratören Anna Fiske. Det handlade mycket om att gestalta någon annans text i bild och att våga utmana och utveckla normen.

I rum för översättning och poesi presenterade jubileumssatsningen Rain Gothenburg årets brunnslockspoet Ann Jäderlund. Varje år sedan 2019 utses en poet som skriver en dikt kopplad till regn. Dikten gjuts in i de brunnslock som gjuts det året och placeras ut i staden. Ett fint sätt att låta poesin ta plats i staden. Ann Jäderlunds dikt offentliggjordes och lästes såklart upp av henne själv. Det var fint, stämningsfullt och fullsmockat.

Det var så många fina samtal kring bilderböcker. Det handlade om kvalitét, starka känslor, fula känslor. Mycket kopplat till husdjur och/eller vänskap. Det är intressant att så många bra bilderböcker illustreras av författarna själva, och det med den äran. Jag tänker t ex på Matilda Ruta, Lotta Geffenblad och såklart Pija Lindenbaum vars berättelser och bilder tillsammans tar barnböckerna till en högre nivå.

Fick även tips på hur man kan skapa inspiration och språkglädje hos förskolebarn genom att jobba med poesi på olika sätt. Många tror att poesi är pretentiöst och svårt, men det är ju korta texter med stort innehåll. Det är även en genre som barn känner till via rim och ramsor. Stig Dagerman sade att som barn är man alltid diktare.

Njöt också av ett seminarium om att skriva lättläst skräck. Där vittnade alla deltagande författare om att deras skrivande generellt blivit så mycket bättre av att de lärt sig skala av sina texter så att de blir tydligare och på grund av det kanske även läskigare?

På Crimescenerna hände också mycket spännande. Kunde inte hänga där så mycket som jag önskade men hann iallafall lyssna på bland annat Sofie Sarenbrandt och Marie Ljungstedt som hade ett spännande samtal om konkurrens mellan deckarförfattare. 

Förutom böckerna och alla samtal kring dem så är det underbart att få sammanstråla med alla bokvänner man lärt känna genom åren. Vi bor utsprida över landet och träffas oftast bara under Bokmässan. Det ger energi och skapar samhörighet.

Similar Posts:

• Bland bilderböcker och Crimetime. Anna Livs bokmässa 2024
• Mitt bland människor
• Skamlös men njutningsfull nostalgi
• Fredagsmässan
• Poesi für alle

Jag har ett konto på Goodreads, den där västerländska plattformen där litteraturens konsumenter samlas. Eller ska jag säga bokälskare? Ordet litteratur verkar ha hamnat bland de ord som börjar samla damm. Flera kulturredaktioner (websajter eller papperstidningar) har döpt om sina Litteraturavdelningar till Böcker. Än har inte musikavdelningar döpts om till Låtar. Inte heller har konst börjat recenseras under rubriken Tavlor och Statyer.

Tillbaka till Goodreads, som väl är tänkt att tipsa om litteraturens mångfald i likhet med ett välsorterat bibliotek. Nog är det lite si och så med den saken. Min bedömning grundar sig i att jag under sommaren läste den danske författarens Carsten Jensens Vi, de drunknade. Romanen är en berättelse som vidgar sig i alla ledder och bredder. Med havet som kuliss och historier om 100-årig dansk skeppsfart och de familjer som kom i beröring med den for jag i väg på en underbar seglats.

När jag läst klart romanen och gav den högsta betyg i Goodreads ville plattformen premiera mig med ett boktips. Med orden ”because you enjoyed Vi, de drunknade ” föreslog algoritmen att jag skulle läsa:

Absolut är jag en bokälskare. Men algoritmer tillför inte mitt litteraturintresse särskilt mycket. Min nästa bok blev i stället Samlade noveller och prosaskisser av Virginia Woolf. Orsaken var att hennes roman Mot fyren var utlånad. Algoritmens förslag var långt ifrån det jag mest gillar med litteratur (inte böcker). Jag behöver plats för vindlande funderingar, sånt som dagdrömmande består av. Och där kunde Woolf möta mig med råge.

Är det så här det ska vara nuförtiden? Att digitaliseringen ska distansera mig och göra mig ointresserad av teknisk utveckling? Att jag känner ett tomrum när ordet litteratur på kultursidorna tas bort?

Mina betraktelser har sannolikt sin grund i att jag blivit överårig. Eller att jag släntrat för länge i sommarshortsen mellan bibliotek och hem. Efter sommarledigheten jobbar jag dock flitigt igen. Man kan nästan notera ambitionens glitter i ögonen. Eller är det blankheten i ögonen efter att jag tagit droppar för att fukta mina allt torrare ögon (åldern säger optikern)?

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• När Billy och Ivar tar över
• Dansa med vargen!
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• A life less ordinary

Efter att ha bott utomlands i mer än halva mitt liv, så kan jag inte sluta älska riktiga svenska böcker på papper. E-böcker på läsplattan i all ära, men det är inte samma sak! Det där habegäret som kickar in när jag besöker en svensk bokhandel ”på riktigt” är ett av mina guilty pleasures i livet.

Förmodligen är det är fler än jag som under årens lopp lärt sig att det är stört omöjligt att köpa färre än fyra pocketböcker – bokhandelns erbjudande ”köp fyra betala tre” har grävt sig in i mitt blodomlopp och det skulle förmodligen kännas som om jag bara gratulerade ett av mina tvillingbarn på födelsedagen, om jag bara skulle köpa färre pocketböcker än fyra.

Problemet dessa böcker genererar, är att de tar över alltför stor del av boytan i radhuset vi bor. Det finns Billy- och Ivarhyllor lite varstans men oavsett var hyllorna står, så är grundfrågan densamma: är det rimligt att låta böckerna ta så mycket plats? Måste man spara på alla dessa utlästa böcker, som man med handen på hjärtat med all sannolikhet inte kommer att läsa om? De kan knappast ses som en investering, pocketböcker genererar inte något värde ju äldre de blir. Det är ju inte direkt signerade originalutgåvor i läderband vi pratar om i mitt fall. Inget känns så b-aktigt som förra årets pocketböcker. Det skulle möjligen vara förrförra årets.

Minns ni ordningsgurun Marie Kondo? Det var ju hon som fick ”alla” att börja ägna sig åt decluttering och fundera på om ägodelarna gjorde en lycklig. Jag är hennes mardröm, när det kommer till böcker. Jag har så svårt att skiljas från mina bokstavsvänner och tycker att alla på något sätt gör mig lycklig. Min elegantaste lösning hitintills är att frikostigt låna ut böcker och i hemlighet hoppas att de inte kommer tillbaka, utan träffar nya läsare i stället för att samla damm med Billy och Ivar hemma hos mig.

Texten har tidigare varit publicerad i Magasinet SMUL nr 7, 2017.

Similar Posts:

• Övermogna eller omogna betraktelser

Författaren Kerstin Ekman har i många år bidragit till svensk litteraturs olika genrer. Debuten kom med spänningsromaner. Därefter har hon i sitt författarskap behandlat Sveriges samhällsomvandlingar ur ett kvinnoperspektiv dels i kvartetten Kvinnorna och staden som rör sig i Katrineholm, dels i trilogin Vargskinnet med huvudsaklig placering i Jämtland.

Produktionen omfattar inte bara romaner som är hyfsat kända för den läsande allmänheten, Ekman har också valt sakprosan som uttrycksform. Där hittas böcker som exempelvis Gubbas hage och Då allt var levande och lustigt. Hon förbinder nutiden med 1700-talets naturforskare på ett informerat och engagerat sätt.

Boken som är aktuell hösten 2021 (och som initierade till tv-intervjun) har titeln Löpa varg. Den är kort till formatet och skriven i en vardaglig prosa med en 70-årig pensionerad jägmästares erfarenheter. Här ges inte plats för någon skönmålning av samtiden. Pensionärens tankar kring betydelsen av sin egen yrkesutövning får ett kritiskt skimmer.

Intervjun motsvarar inte vad jag förväntar mig av en kulturredaktion på svensk television. Kaffekopparna och bullarna står mellan intervjuare och författare. De flesta av intervjuarens frågor rör det konkreta planet i romanen, såsom skildringen av ett långt äktenskap och varghatet som är en realitet i Sverige. Ekman nämner i förbigående hur varghatet kan liknas vid xenofobi – men tråden lämnas hängande.

Men för tusan, hojtar en röst i mitt huvud. Ställ några relevanta frågor om exempelvis temat rannsakning i stället. Gör några jämförelser med tidigare böcker i Ekmans produktion. Be Ekman berätta mer om sina tankar kring det växande avståndet mellan människa och natur.

Ibland gullas det med författare. I mitt tycke är det fel väg och i fallet Ekman är det rentav respektlöst. Hennes bidrag till svensk litteraturkonst ska ställas i ljuset av den samhällsomvandling som har pågått under hela hennes författarliv. Syftet ska inte vara ett ensidigt hyllande, snarare en belysning utifrån ett mångårigt och brett författarskap.

Litteratur som väcker funderingar är värd mer än gullande kring författaren som person.

Similar Posts:

• Håglöshet från topp till tå
• Att göra sig av med en kvinna
• Skruvat om författarsubjektet
• saknade ord och funna
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

Så blir jag utskälld, mitt i den lokala matbutiken. Jag har jobbat lördag, det är äntligen helg, jag behöver bara lite mat. Men jag råkar parkera bredvid fel person, det är ganska trånga parkeringsplatser, och jag råkar snudda vid hans bil med min bildörr. Inte så att det blir några märken eller så, men jag snuddar vid hans bil.

Det tycker han är tillräckligt respektlöst för att följa efter mig in i butiken, skälla ut och hota mig. Jag lyckas bara stammande fråga om han menar att jag skadad hans bil på något sätt, men det menar han inte. Jag ska bara passa mig jävligt noga.

Efteråt går jag igenom tusen scenarier i huvudet. Jag ger kökslampan den utskällning tillbaka som jag var för rädd och överraskad för att få ur mig i stunden. Efteråt i mitt huvud talar jag om vad som hänt för butikspersonalen, fast det gör jag ju inte, för jag är bara fokuserad på att inte börja gråta mitt i affären. Jag leker med tanken på att polisanmäla – man får väl faktiskt inte hota folk? Det där var väl ett hot?

I slutänden gör jag inte så mycket alls, mer än skäller på lampan, då. Att polisanmäla känns mest som ett sätt att försäkra mig om att den här läskiga personen får mina personuppgifter, om han inte redan har dem. Jag önskar mig ett förtroende för att rättssamhället skulle ta kvinnors rädsla och mäns aggressivitet på allvar, men jag har inte sett alltför mycket som pekar på att det vore befogat. Det finns ändå så många betydligt värre saker som kan hända.

Jo, jag slår såklart på bilens registreringsnummer. Inser att den åtminstone är skriven på mannens mamma. Att den är tjugo år gammal. Han kan såklart älska den ändå. Eller vara rädd för vad mamma skulle säga, om hon fick tillbaka den med något märke. Han kanske är skiträdd för sin mamma, vad vet jag. Jag bestämmer mig för att det ändå är rätt sorgligt, att känna att man vill ta chansen att känna sig mäktig genom att skrämma en liten rultig bibliotekstant i mataffären.

För jag kan inte tänka mig att han hade gjort samma sak om jag varit en musklig man. Han såg nog mest sin chans att få ur sig lite ilska på ett för honom alldeles tryggt sätt.

Det är den där ilskan som får mig att plocka upp Krakowskis bok om män som lever ensamma, i ofrivilligt celibat, och som hatar både kvinnor och världen på grund av det. Sig själva också, för den delen. Vad är det med den där manliga ilskan?

För jag är ju också ensam. Många av mina närmaste väninnor lever ensamma, men det finns ju inte på kartan att vi skulle reagera med samma ilska. Snarare är det väl tvärtom, att det är själva rädslan för mäns ilska som gör många av oss mer ensamma än vi kanske skulle önska.

De där männen känner sig övergivna, och inte minst berövade sex. Krakowski tycker uppenbarligen synd om dem – och det är synd om dem – och tycker att samhället borde vidta åtgärder för att underlätta för dem. Eventuellt genom att legalisera ”sexköp”. Fast om sex är en mänsklig rättighet, vem är det som har skyldighet att tillhandahålla det? Sex är ju faktiskt inte vad det där ordet ”sexköp” antyder. Inte en vara som smidigt byter händer. Det involverar människor.

Ingenstans i Krakowskis intervjuer ser jag någon egentlig längtan efter en annan människa. Inte som en person, någon som skulle tillföra en egen personlighet, egna erfarenheter, kunskaper och åsikter. Bara någon att spegla sig i, någon som kan trösta och framför allt bekräfta.

Jag tror verkligen att det finns en ensamhet som breder ut sig, en känsla av brist på mening i livet, som är ett större samhällsproblem. Vi vet att det finns en enorm psykisk ohälsa. Där behöver samhället göra saker. Där behöver vi kanske tänka om radikalt.

Men sex? Hur skulle vi kunna reglera och tillgodose det, ur ett samhällsperspektiv? Utan att det sker till någons fördel och på någon annans bekostnad?

Jag kunde gott tänkt mig att ha mer sex, men jag vet inte om det i så fall skulle vara med män. Jag är så less på att förhålla mig till mäns störda kvinnosyn, till deras behov av övertag, till deras medvetna eller omedvetna utnyttjande av sitt våldskapital. Nej, inte alla män. Gud, som jag älskar männen omkring mig som lyckas uppföra sig som vanliga, hyggliga människor! Men tillräckligt många för att det knappt ska kännas värt besväret – värt risken – att försöka lära känna någon ny. Min sexualitet är fanimej närmast ihjälskrämd av män.

Jag borde vara argare. Jag är mest ledsen och trött. Och till skillnad från de där männen har jag aldrig riktigt fått lära mig att jag har rätt till en massa saker. Herregud, det tar all min energi att hävda ens de mest grundläggande mänskliga rättigheter. Att få handla min mat utan att bli hotad och skrämd till tårar, till exempel.

Männen i Krakowskis bok däremot, de pratar om att de bara vill bli älskade, och så långt kan man ju identifiera sig. Men incel-retoriken handlar knappast bara om det. Den handlar om att vilja ha status, vilja vara en alfahanne, vilja ha inte bara tjejer, utan de snyggaste tjejerna. (Det är en oerhört utseende- och statusfixerad värld.) Inte bara vilja, förresten. Det handlar om att anse sig ha rätt till det, om att bli besviken och förbannad när man inte får det.

Det är därifrån ilskan kommer. Hatet mot kvinnor, hatet mot feminister. Hatet mot en värld som man känner har tagit ifrån en något man har rätt till.

Någonstans är det väl det vi måste prata om? Vad är det som gör att vi har så radikalt olika förväntningar?

Similar Posts:

• Är sex en mänsklig rättighet?
• En våldsam mor
• Jag är din man, Geir
• Incels och influencers
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld

Men att vissa personer i kulturvärlden inte kände till författaren Abdulrazak Gurnah det verkar sannerligen stämma.

Kulturvärlden består av så många fler än kulturredaktioners journalister. Många människor känner sig hemma i kulturen av helt andra skäl än att de längtar efter att stå i strålkastarens ljus. Jag tänker på bokläsarnas skara. Den kan inte klandras för att vara enkelspårig. Tvärtom, gruppen är månghövdad och ger plats åt oliktänkande i en salig blandning. Läsare över hela världen plöjer släktkrönikor, samhällsskildringar, lyrik och rafflande äventyr för att ta bara några exempel.

Något som gör litteraturen unik, är dess förmåga att förbinda generationer. Ett skrivet verk från 1600-talet kan nå sin mottagare som lever idag, år 2021! Det kan i översatt form nå över gränser. Litteraturen erbjuder möjligheten att blicka in i något annat än sitt eget begränsade tankemönster. Litteraturen borde bli tilldelad ett pris varje dag under hela året, tänker jag.

Similar Posts:

• Kristin och Sigrid – en och samma person?
• Inte hela sanningen
• En pojke satt i pant
• Fähundar, byrackor och avelsmaterial
• Den ärvda exilen

Enlig Bergström ska Alfons Åberg representera alla barn i världen. Det tycker jag är en fin vision och något som hon lyckas med. Vem känner inte igen sig i Alfons och allting han tvingas genomlida. Det är enkla historier som andas vardag som alltid kryddas med olika dilemman. Något som tilltalar mig alldeles särskilt är att melankolin ligger som en röd tråd genom Alfons vardag. Det är enkelt men ändå på allra största allvar. Och det är väl det som gör Gunilla Bergströms berättelser så stora. Att de lyfter vardagen, enkelheten och den lilla familjen.

Pappa Åberg är på en gång en väldigt vanlig typ och förälder samtidigt som han kör sitt eget race. Han står fast och finns alltid där för sin son, även om han bara ska… Att en pappa lever ensam med sitt barn var nog rätt ovanligt på 1970-talet då de första Alfonsböckerna dök upp. Men samtidigt upplevdes det som självklart och tryggt.

Jag tror och hoppas att Gunilla Bergström normaliserat familjer med en förälder. Det är inga konstigheter när det gäller Alfons som lever tillsammans med sin farsa, och emellanåt dyker farmor eller faster upp. Hon har också genom ”Bill och Bolla” normaliserat barn med funktionsvariabler på ett lekfullt och självklart vis.

Vila i frid Gunilla Bergström, aldrig glömd, alltid på barnens sida med vardagen som fond.

Similar Posts:

• Moraliserande som få
• En halv miljon God natt Alfons Åberg
• Alfons och mångkulturen
• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja
• Fredag på bokmässan: Bokvideotävlingen avgjord