Illa skötte jag mig i kosmos igår.

Jag levde ett helt dygn och frågade inget,

och förvånades inte över något.

 

Jag utförde mina dagliga göromål

som om det var allt jag hade att göra.

Lite längre ner fortsätter dikten med:

Inga hur eller varför,

eller vadan blev den sådan,

och vad ska den med alla rörliga detaljer?

Med endast några enkla rader, byggda med ett okonstlat språk och utan onödiga krumbukter, utmanar Szymborska synen på vår tillvaro och vår existens. Hela diktsamlingen rör sig så här vigt mellan olika, roliga, förvånande och ibland utmanande perspektiv.

Många av dikterna uppehåller sig även vid fenomenet tid – så även Ouppmärksamhet som mot slutet återkopplar till den första radens gårdag:

Vid ett yngre bord, med en en dag yngre hand,

blev gårdagsbrödet skuret på ett annat sätt.

 

Moln som aldrig förr och regn som aldrig förut,

för det föll ju med helt andra droppar.

 

Jorden vred sig ett varv kring sin axel,

men nu i en rymd som övergetts för gott.

 

Det varade gott och väl 24 timmar.

1 440 minuter av möjligheter

86 400 sekunders inblick.

I Sena dikter ingår Wisława Szymborskas tre sista diktsamlingar: Ett kolon, Här och Nog nu, som alla är översatta av Anders Bodegård. Nog nu har tidigare recenserats på dagensbok av Lina Arvidsson (och här finns en annan recension av tidigare dikter av Szymborska).

Det förtjänstfulla förordet av Agneta Pleijel är värt att kommenteras lite mer. Det är utformat som en dialog mellan en man och en kvinna som utgår från frågan om varför Szymborska är så älskad av svenska läsare. Det blir ett intressant samtal som gör olika nedslag i Szymborskas tidigare produktion och är en utmärkt introduktion till poeten.

Sena dikter ingår i en minst sagt snygg serie av alla fjorton kvinnliga nobelpristagarna i litteratur, formgiven av Kristin Lidström. Hela serien finns som box och får du ändå inte nog (vilket ju skulle vara fullt förståeligt) så finns det anteckningsböcker och annat smått och gott som ingår i serien.

Similar Posts:

• En lättillgänglig mästares sista verk
• Tredje polacken i raden?
• Poesi i allmänhetens tjänst
• Kvinnan i första person
• ”Vem skriver elegier om mostrar?”

Det förde mig till hemsidan nobelprize.org där många Nobelföreläsningar av de tidigare litteraturpristagarna finns samlade. Finns det några som kan göra det begripligt för oss vanliga tvåfotingar på den här jorden, vad det innebär att utses till årets ordmästare? Kanske Dylans föregångare kan leda oss till ett svar …

Wislawa Szymborska tilldelades priset år 1996. Hennes röda tråd handlar om poetens egendomliga upplevelse av att inte kunna förklara vad hon är med om i sin kreativa process. Hennes beskrivning kanske åskådliggör hur svårt det är att besvara frågor kring idéerna bakom lyriken.

Desto värre är det med poeterna. Deras arbete gör sig inte alls på bild. En människa sitter vid ett bord eller ligger på en soffa, stirrar in i väggen eller upp i taket, skriver då och då sju rader ord, stryker en av dem efter en kvart, och så går en timme till utan att någonting händer … Vilken publik kan i längden stå ut med något sådant?

***

Sedan snubblar jag över Günter Grass, som mottog priset år 1999. I hans föreläsning finns ett stycke som handlar om maktens relation till litteraturen.

De mäktiga, klädda i den ena eller andra tidskostymen, har förvisso ingenting generellt emot litteratur. De rentav önskar sig en som rumsdekoration och är beredda att främja den. För närvarande ska den roa, tjäna underhållningskulturen, alltså inte bara se det negativa utan snarare tända ett litet hoppets ljus för människorna i deras nöd.

Är det någon som tror att Bob Dylan vill vara en rumsdekoration?

***

En annan intressant relation är den mellan författaren och läsaren, vilken omnämns av pristagaren år 2000, Gao Xingjian:

När en författare talar för sig själv, eller skriver, kan andra lyssna till honom, om de så vill, eller läsa hans verk, om de så vill. Författaren uppträder inte som talesman för sitt folk och han är inte heller värd att hyllas som en idol. Han är inte heller en brottsling eller en folkets fiende. Att han stundom råkar illa ut på grund av sina verk beror på att andra kräver att så skall ske. (- – - ) I själva verket är förhållandet mellan författaren och hans läsare så beskaffat att de aldrig behöver träffas eller umgås med varandra: det räcker att de möts genom hans verk, på ett andligt plan. Men ett ofrånkomligt krav ställer den mänskliga aktivitet som det litterära skrivandet utgör: författaren och läsaren måste möta varandra av egen vilja. Av den anledningen har litteraturen inga som helst förpliktelser gentemot massorna.

Genom att göra bara några få googlingar förstår vi att Bob Dylan inte är den som är ute efter publikens hyllningar. Men han tycks inte ha något emot ett frivilligt möte med lyssnarna.

***

Skälet till att avstå från ceremonier och uppmärksamhet kan vara i princip vad som helst. Vad sägs om det enkla: Låt mig ha min grej i fred, tack? Ordens värld är högst värdefull och den friheten kan inte ett Nobelpris överträffa. Orhan Pamuk, pristagare år 2006 sätter ord på denna tanke i sin föreläsning:

Men i kammaren, där vi stängt in oss, är vi inte alls så ensamma som man skulle kunna tro. Först gör de andras ord oss sällskap och de andras berättelser, de andras böcker, med andra ord det som vi kallar tradition. Jag är övertygad om att litteraturen är den värdefullaste samling av stoff som människan skapat för att förstå sig själv.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2016
• And the locusts sang
• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Nobelpriset 2016: Bob Dylan
• Rumphugget och brist på doft

”[…] det går ränder av klart återgiven verklighet genom det hela, men dikten skriver framförallt fram bilder; ord ger ord, bilderna föder nya bilder ur sig. De väcks av ljuden, ur dem växer en värld som är sin egen”, skriver Frostenson och inleder en vindlande vandring mellan prosalyrik, memoarer, poetik och lyrik. Med hjälp av egna tidigare poetiska verk och andras (Ajgi, Szymborska, Björling m.fl.) leder texten ut och runt förorten som karta, med dess ljud och ickeljud, rum och ickerum.

Nu hörs ledtonen över förortsjorden. Ordlös ensartad rytm- och tonlinje. Dunket och gnisslet från skenorna går på var sin sida om t-baneperrongen, in och ut, till och från stan. De löper likt en svart stelnad blodbana genom kroppen. Som en kartlinje som man orienterar sig efter och i förhållande till, en meridian.
Linjerna som dragits över platsen är grundläggande för marken här, de bestämmer via rörelse, genom stillastående. Vetskapen om att de låg där ute, vad betydde den?

Det ständiga intresset för ljud och ljudande återkommer här i en mer vemodig sinnesstämning än i de senaste samlingarna. Den som vant sig vid ett lättsamt ljudlekande hos Frostenson tidigare får nu i stället jämmer, ett åkallande av den barndom som ärrat sig fast i människan:

E ÄÄÄ E
Nä Nä
Ä!

Frostenson är beroende av ljud, liksom av rytm, på ett sätt som i texten liknas vid ett tvång. Detta tvång som blir så plågsamt att hon vill flå dikten tills den bara är materia och inte längre rörlig. Ljuden som ekar genom levnadsåren, genom orten och ut till andra orter, andra återvändare. Här finns modern som ett omkringliggande fält som befäster platsen och dess betydelse. Frostenson tecknar en ömhet inför platsen, den sortens ömhet som bara uppstår hos den som varit borta och återvänt. Som haft sina sår på platsen. I denna ömhet vibrerar texten som handens tyngd mot en hud. Det är diktens absoluta omedelbarhet.

I bokens tredje text, Konstvandringen, är det i stället den nya platsen som träder fram. Det är resan, pågåendet, turisten och betraktaren som kommer till den plats som har färgats av andra.

I mötet med det nya konfronteras textjaget med ett våld som bara kan komma ur det okända, som går att läsa som lika delar rädsla och skuld över att vara den som kommer och intar:

Hjortskallen spänner ut ögonen i ett svart glansangrepp. Den står ut från väggen i rummet som tycks gjutet i brunt, likt ett block.
Bänkar och bord av massivt trä. De gula lamporna med fötter av vinstockar går inte sönder i första taget, nävar kan slås i bord, dukar rivas av, glas och fat svepas ner. Ljuset består.
Griffeltavlan med klotter av tecken på ett språk jag inte förstår.
[…]
Hela rummet böljar av en tyst våldsam våg, ett våld utan ord. Å värdshuset –
En slaktkrok hänger i ett hörd.
Jag är hungrig.

Den mittersta texten, Strandränderna, är den av dessa tre texter som är mest diktlik. Det är också den som ytterst binder dem samman. I sin öppenhet och sitt lugn där havet och strandens ljus, varandet i denna plats, får den vara ett slags fäste mellan de två ytterligheterna: återkomst och färd bort. Den sista textens resa drar mot samma återkomst som den första. Det är moderssorgen och ett slags framkallande av saknadens närvaro. Texten tunnas åt och blir allt mer fåordig och sällan har det varit såhär självklart att läsa Katarina Frostenson.

Tre vägar är en bok som på en gång är ljudande från det tidigare författarskapet, samtidigt som den leder fram till ett nytt, ömsint vackert och ärrigt tonläge. Det är platsen och hur den skapar sår och skjuter ut, i andra platser och resor. Och vidare.

Similar Posts:

• Alltings återvinning
• En diktsamling bestående av fem linjer
• Glipor
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• Bedövande vackert, outsägligt och svårt

Det är också denna röst som fått mig att fortsätta uppskatta hennes dikter. När Szymborska dog förra året, 89 år gammal, råkade det sammanfalla med en poesikväll på Moriskan, och vi körde lite spontan hyllning genom att låta de som ville få läsa hennes dikter från scen. Det kändes inte som en kulturkrock att Szymborska och poetry slam fick mötas. Båda har samma förmåga att tilltala folket, vare sig du är beläst eller inte. Självdistansen, den underliggande ironin och förmågan att se det komiska i livets absurditet, att gå in för att porträttera vardagssituationer; dessa är alla gemensam nämnare.

Nog nu blev Szymborskas sista diktsamling, och det verkar som att hon visste om det när hon själv bestämde just den titeln. Anders Bodegård, hennes svenska översättare, har skrivit en epilog som tar stor plats i boken, som snarare är ett tunt häfte. Det är ett fint porträtt av en cool tant.

Nog känns det att boken inte hann bli riktigt klar. Det skulle blivit arton dikter, det hann bara bli tretton. Sammansättningen är rastlös, saknar något. Men jag viker för sidor ändå, hon får till det, och visst är det i sig ganska fantastiskt? Att kunna producera, och bra därtill, när du är nästan 90 år gammal.

Dikterna hos Szymborska är ofta små, snabblästa. Så enkla i sitt språk att du lätt kan missa storheten, som i dikten där hunden porträtteras; fast i sin kedja vid kojan. Szymborska avslutar dikten med att människan har desto längre kedjor, mindre synliga, ”tack vare vilka vi lätt kan gå förbi”. Förbi hunden som får stå kvar och rycka. Men också förbi skålen med vatten, som kunde blivit vår lycka.

Paret som möts på flygplatsen; för omvärlden är de klädda i diverse plagg, halsduk, tjocka jackor. Men för varandra: nakna. Och så den sköna igenkänningen i dikter som ”Det finns sådana som”, där Szymborska berättar om de lyckade människorna, de som ”anar med detsamma vem som är med vem, / i vilket syfte, vart de är på väg.” Men avslutar:

Ibland avundas jag dem
- det går lyckligtvis över.

Jag rekommenderar en djupdykning i Szymborskas produktion för ovana diktläsare. De ska finna sig väl omhändertagna, aldrig dumförklarade, ödmjukt upplysta och tröstade, peppade. Detta är inte den bästa av hennes böcker, skulle aldrig kunna vara, men för en trevare fungerar den väl som smakprov.

Till min egen dikt

I bästa fall
blir du, min dikt, noga läst,
kommenterad och kvar i minnet.

I ett sämre fall
läst bara en gång.

En tredje möjlighet -
visserligen skriven,
men efter ett tag befunnen i papperskorgen.

Du har därtill en fjärde utväg -
du försvinner oskriven,
belåtet mumlande något för dig själv.

Similar Posts:

• Enkelt och förunderligt
• Poesi i allmänhetens tjänst
• Tredje polacken i raden?
• Kvinnan i första person
• Tvättäkta dikt

Men hur är det då för oss som är lite fina i kanten och fullständigt skiter i om Liza Marklund, Jan Guillou och Leif GW Persson kommer med en ny. Si sådär skulle jag säga. Visst är det en och annan man knappt kan bärga sig inför men på det stora hela märks faktiskt bristen på översatt litteratur. Framförallt för oss som är extra stroppiga och råkar gilla poesi. Säsongens siffra måste vara den mest katastrofala någonsin. Typ sex stycken. Vad har hänt med alla poesiöversättare, undrar man egentligen.

Men nu ska vi inte bli bittra. Det finns som sagt mycket att se fram emot också. Det som särskilt slår mig är att de ovanligt många debutanterna på fack-sidan som skrivit böcker att längta efter. Sen slås jag också av att det finns tre stora essäsamlingar som väcker mitt ha-begär; mer om dessa snart. Här kommer några högst personliga tips:

Allra gladast är jag faktiskt över två gamla tanter (den ena död visserligen) som kommer med en sprillans ny och en gammal diktsamling. Det rör sig om Wislawa Szymborskas Här på ellerströms och Inger Christensens Det (från 1969) på Modernista, vilka för övrigt lovat att ta sig an ett författarskap som det finns skamligt lite av på svenska.

Sen är jag som sagt mycket glad över tre essäsamlingar. Det är kulturprofilerna Aase Berg och Horace Engdahl (Bonnier), samt den alltid lika smarta Fredrik Strage (Alfabeta) som samlat ihop sina artiklar. Förmodligen har jag väl läst det mesta innan, i alla fall av Berg och Strage, men jag har verkligen ingenting emot att läsa om det.

Som jag också nämnt är det många fack-debutanter att se fram emot. Bland annat Johanna Wallin som skrivit en bok med den smarta titeln Om detta må jag berätta (Ruin) om Palestiniernas vardag, Emre Gyngör och Nima Dervish som i Varför mördar man sin dotter? (Norstedts) skrivit om hedersvåld och Rasmus Fleischer (Ink förlag) som ger ut sitt postdigitala manifest.

Sen bör väl nämnas att det finns en del stora namn att se fram emot som Kerstin Ekman, J. M. Coetzee, Klas Östergren, Claes Hylinger och Carola Hansson. Alla deras verkar såklart superspännande.

Slutligen vill jag också förutspå höstens snackis. Det tror jag blir Elisabeth Åsbrinks Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander (Natur och Kultur) där material från Noréns privata arkiv, brevväxling och opublicerade delar av manuset kommer att offentliggöras. Det blir något att se fram emot för den som redan hunnit klart med (eller gett upp) dagboken.

Similar Posts:

• Hederskultur, mord och det svenska samhället
• Vad hände sen med Johan Kraft?
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak

Stefan Ingvarsson och Irena Grönberg har utfört en både god och nödvändig gärning då de låtit 20 polska kvinnliga poeter skriva in sig själva i både första och sista person. Polen har nämligen en mängd duktiga, kvinnliga poeter som alldeles oförtjänt har hamnat i skuggan av landets manliga poeter. Wislawa Szymborska är dock det utmärkta undantaget.

Poeten Marta Podgórniks upprör på sidan 36 när hon säger att hon: ”kommer aldrig att skriva de där enstaka bra dikterna, för dem har killarna redan skrivit.”

Men det uppfriskande med den här antologin är att den visar just på motsatsen, kvinnorna kan lika bra, om inte bättre.

Urvalet i antologin täcker flera generationer då den sträcker sig från mellankrigstid fram till i dag. Under den här tiden har Polen varit med om de mest dramatiska händelserna: Världskrig, förintelse, diktatur och systemskifte. Allt detta speglas väl i dikterna. De dikter som behandlar kriget och dess konsekvenser är kanske de allra starkaste. Ibland blir detaljerna hjärtskärande, som här, i den före detta sjuksystern Anna Swirszcynskas dikt:

Det var en svår natt på sjukhuset,
stanken av var, de sårades jämmer.
jag hukade i mörkret vid hennes mun,
hon viskade hur mycket han älskat henne
och att han gått sin väg,
en ung kvinna med hår som ett vattenfall.
Igår
amputerade de hennes ben.

Vad som också speglas väl i den här antologin är den kvinnliga erfarenheten, en kvinnas olika roller och hur det är att vara skrivande kvinna i Polen. Krystyna Milobedzka som även står för titeldikten skriver här till sig själv:

klä av dig Krystyna
barnet mamman kvinnan
hyresgästen älskarinnan turisten hustrun

kvar blir avklädandet
nerslängda trasor
lätta rörelser, inget mer

Halina Poúwiatowska (1935-1967) ger sin dystra bild av hur hon upplever kvinnorollen: ”jag ska vara en perfekt tom kropp”

Trots de tunga ämnen som behandlas i dikterna väcker antologin ändå hopp. Här har 20 kvinnliga poeter skrivit in sig själva i första person och därmed gjort sin syn på världen mer allmänmänsklig.

Similar Posts:

• Tredje polacken i raden?
• Enkelt och förunderligt
• Poesi i allmänhetens tjänst
• En lättillgänglig mästares sista verk
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild

Men när jag nu läst boken så kan man se ljuspunkter, ändå. När jag kan känna att hon är ärlig med sig själv och börjar berätta så finns det behållning, hon kan ju skriva och visar det även stundtals men hon verkar ha ett behov av att kontrollera sig, hon låter aldrig tankarna prosan fara iväg det känns extremt kontrollerat och det är därför jag kan känna att det är på gränsen till tråkigt medelklasproblem som inte ens får blomma ut, så det blir absurt. Så fort det bränns så skriver hon inte vidare. Jag får skratta då och då och jag kan känna igen dikternas Bodil Malmsten och jag undra varför hon inte skriver dikter?

Hon pratar om att hon vill skriva en roman men det går inte, där tycker jag det hettar till och blir intressant. En utlandslevande svensk som nämner att det finns skillnader mellan saker och ting men inte vill gå in på vad, för hon verkar inte vilja generalisera …

Hur intressant är det att läsa en författare som inte verkar vilja bjuda på sin klarsyn eller sina generaliseringar, eller för all del sina fördomar? Detta vill inte Bodil och det är rätt trist. Varför skriver hon inte dikter då, det enda jag kan tänka mig är att dessa böcker ändå säljer, vilket diktsamlingar inte gör. Detta är väldigt tillgängligt. Litteratur vete sjutton om det är men det finns och ska väl finnas och jag ska inte rituellt bränna boken utan den blir en prydnad i bokhyllan, men jag vet ju att kvinnan kan så mycket bättre… men hon kanske har det för bra där nere i Frankrike och det ska en väl unna henne.

(Varit ute på krogen med boken ikväll och den är faktiskt trevlig att dricka öl med. I mitt försök att hålla min hemliga agenda att jag ska ha druckit öl med levande författare jag recenserar. I brist på författaren denna gång så tog jag med boken. Den funkar på krogen inte som Saarikoski men ändå, korta textsjok och citat och det finns ju ändå dikter i boken. Nu önskar jag ännu mera att jag inte läst den och skrivit en blind hyllning. Hon gillar ju Pamuk och Szymborska.)

Similar Posts:

• En värld att försjunka i
• Så gör Bodil Malmsten
• När man odlar sin trädgård
• Nyskapande om muskeln som håller oss vid liv
• Loggboks-Bodil är min vän

Specialskrivna verk av bland andra Agneta Enckell, Aase Berg, Martin Högström, Malte Persson, Johannes Heldén och Sara Hallström med klassiker av Edith Södergran och Harry Martinson. Nobelpristagaren Wislawa Szymborska bidrar också, liksom den tjuvasjiske poeten Gennadij Ajgi som själv medverkar på uppläsningen.

- För oss är det här experimentet ett sätt att visa vad poesi är: en kommunikation som liksom amatörradion är meningslös och meningsfull på samma gång. Många är idag rädda för att de inte förstår samtidspoesin. Vi vill med detta slå vakt om rätten att missförstå den, säger Daniel Sjölin, redaktör på tidskriften Lyrikvännen.

Allmänheten är välkommen att närvara vid utsändningen som sker från Observatoriemuseet, Observatorielunden i Stockholm, tisdagen den 16 november med start kl.18.00.

Similar Posts:

• Samtidspoesin och framtidspoesin
• En stundtals gnistrande dimma
• Rymden som språkverkstad
• Tredje polacken i raden?
• En ord Szavak maskin Gép

Lycklig kärlek. Är det normalt,
är det seriöst, är det till någon nytta -
vad ska världen med två människor
som inte har ögon för världen.

Ack, så klockrent det kan sitta ibland. Bara sådär. Som i inledningen till ovan citerade dikt, ”Lycklig kärlek”, där Szymborska beklagar sig över par som funnit introvert tvåsamhet. Det är ingen direkt poetisk stil hon tar till (ofta börjar dikterna med textrader som skulle kunna vara hämtade ur något prosastycke), utan något som mer liknar ett lyckat utkast, nedklottrat på kammaren.

Men ändå är det så raffinerat. Finessen ligger i närheten till den direkta men insiktsfulla tanken, det spontana men genomtänkta talet, den geniala men förnuftiga lösningen. Eller allt som oftast den detaljerade men betydelsefulla iakttagelsen.

Hon skriver en dikt om ett terrordåd på en bar. Förövaren står tvärs över gatan och ser människor gå in och ut, alltmedan klockan närmar sig tidpunkten för när bomben ska brisera. Någon glömmer handskarna och tvingas gå in igen. Den outgrundliga slumpen!

Hon skriver en annan dikt om kärlek vid första ögonkastet, och man undrar med henne hur de kan vara så säkra på att de inte setts tidigare. På någon trottoar kanske. Eller i en svängdörr. Den retande tanken!

Ingen poet har fått mig att le igenkännande som henne. Herregud, hon har ju tänkta exakt samma tankar som jag och hon hittar exakt rätt stil för att förmedla dom. Man slukar dessa dikter och märker att det mer är ett resonerande, som en dialog med läsaren. Ungefär: Vi tar upp det här problemet, okej? Sen talar vi om det, jag berättar om mina tankar och du om dina. Sen har vi kommit fram till något. Du och jag…

Hennes favoritmotiv är de små och stora förtreten. Slumpen som nämnts. Våndan av att inte veta, eller snarare vägen till förliknelse med att inte veta. Som hon skriver om poesin i sig:

Poesi -
fast vad är poesi för någonting
Månget vingligt svar
har getts på den frågan.
Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,
som i ett räddande räcke.

Den kanske bästa av Szymborskas kvalitéer är att hon som här har en lösning till hands; ekvationen går ut om man bara tar till några knep. Och det behöver inte vara så märkvärdigt. Så slutar ovan citerade ”Lycklig kärlek”, efter några stänkande bitterheter mot livet, med orden:

Låt människor som inte upplevt lycklig kärlek
påstå att det ingenstans fanns någon lycklig kärlek.

I den tron får de lättare att leva och att dö.

Similar Posts:

• Tredje polacken i raden?
• Kvinnan i första person
• Enkelt och förunderligt
• En lättillgänglig mästares sista verk
• Tvättäkta dikt

På svenska har tidigare ett par diktsamlingar och två böcker med blandad prosa getts ut, och här presenteras nu ett bredare urval av hans samlade produktion. Törst (ett ord som inte finns i polskan, i stället ”pragnienie” = het önskan, åtrå) var namnet på den diktsamling som kom 1991, och där läser man i dikten Houston, sex på eftermiddagen:

Europa sover under gränsernas och
det gamla hatets sträva pläd; Frankrike ligger
tryckt mot Tyskland, Bosnien i Serbiens famn,
Sicilien ensamt i sitt azurblå hav.

Poeten sitter i (självpåtagen?) exil på andra sidan Atlanten och tänker på sin hemmakontinent som en sovande familj, där även de inre motsättningarna sover. Kan metaforen bli mer tydlig, mer precis?

Ur och mot såna träffsäkra bilder, som det finns gott om, träder också en poesi med tydligt intellektualiserande inslag där motiven hämtas ur både antik och samtida kultur. Scenen är världen, märkt av Zagajewskis kringflackande liv. Ibland kan jag tycka att denna vilja (finner inget bättre ord) att ge dikten det Stora innehållet, inkräktar litet väl mycket på hans mycket fina handlag med enklare och mer direkta anslag.

Nästan alla dikter i denna samling tar avstamp i ett landskap där han registrerar en detalj eller en större vy, för att sedan spinna vidare i filosofiska resonemang: ”Det var ett grått landskap, husen var små”. Utgångspunkten gör att man känner sig väldigt närvarande i dikten, och dikten gör sig plats i en själv.

Under läsningen tvivlar man inte på att det är en självupplevd poesi och en källa till kunskap och medvetenhet om livet; i minnen från det skitiga Krakow till tankar om döden, tankar på undergången. Det sista temat är också väldigt framträdande, det vilar en stämning av att världen håller på att tippa över ända eller förgöra sig själv i en höstlig suck. Att människorna inte förmår bärga situationen.

Poesi behöver inte vara svår, bara för att upphovsmännen har krångligt klingande namn och kommer från ett ”litet” språkområde. Första gången jag läste Szymborska slogs jag av hur ”enkel” hon var, i den meningen att jag förstod, och att hennes dikter inbjöd till en förståelse på flera plan.

Sådan är inte Zagajewski, men man ska inte låta sig avskräckas för det. Polsk poesi är vital och viktig. Det gick sexton år mellan Milosz och Szymborskas Nobelpris, så vem vet, om tio år kanske det är dags igen.

Similar Posts:

• En lättillgänglig mästares sista verk
• Enkelt och förunderligt
• Poesi i allmänhetens tjänst
• Kvinnan i första person
• Tvättäkta dikt