Jag sitter vid mitt köksbord och läser Bodil Malmsten – De från norr kommande leoparderna. Jag fortsätter till soffan, sedan bussen och avslutar läsningen på konditoriet i centrum i området där jag nu bor. Det är höst 2009. Boken utspelar sig under maj 2007 till april 2009. Nyss med andra ord. Finanskris. Jag har minne kvar att kunna jämföra med min egen upplevelse.

De från norr kommande leoparderna är Malmstens tredje loggbok. Stilen känns igen, tonen är densamma. Kanske är fotografierna något suddigare, något dassigare i färgen än de två tidigare.

Jag lägger den första loggboken, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, bredvid De från norr kommande leoparderna. Omslaget på den första är i guld och färgerna är klara. Den andra är grå och murrig. Strumporna som pryder framsidan är nästan smutsrosa. Jag sörjer att jag inte kan lägga mellanboken, Kom och hälsa på mig om tusen år intill dem. Den finns inte här. Har inte hållit i den.

Jag vet inte om man borde jämföra. Det kanske vore som att jämföra handstorlek: otur. Eller som att jämföra en pågående process: märkligt. Men kanske nödvändigt.

Loggboks-Bodil nu är inte lika nöjd som då. Hon har flyttat till en ny stad, sålt sin älskade Rover. Atlanten är inte densamma. Men grannarna, även om de är nya, är fortfarande betydelsefulla, begreppet ”hemma” fortfarande problematiskt. Loggboks-Bodil målar upp sig själv som en ensamvarg. Det kan vara distansen i språket som gör det. Hon talar bara utifrån sig själv. Hon sitter på sin kammare och läser eller kollar på frågesport på TV. Men det som händer är ju faktiskt sällskapstörstande. Hon berättar varmt om möten, människor, relationen till läsning. Det går att använda loggböckerna som långa boktipslistor. Fast på något sätt vill man inte läsa böckerna och författarna som susar förbi. På något sätt vill man behålla loggboks-Bodils läsning hos sig. Inte jämföra. För man kanske blir osams om man inte tycker lika. Loggboks-Bodil vill man inte bli osams med. Det vore onödigt.

Jag kallar henne för loggboks-Bodil. Liksom i hennes andra böcker, som egentligen handlar om samma saker, samma händelser, fast olika, Sista boken från Finistère och Priset på vatten i Finistère, kan man inte ta berättelsen som sanning och biografi. Malmsten har gjort en karaktär av sig själv: en karikatyr? Jag vet inte, jag känner inte Bodil Malmsten. Men loggboks-Bodil känner jag. Hon är min vän. Och vi är inte osams.