Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Ella Andrén har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

När man skriver recensioner professionellt får man sällan själv sätta rubriken till texten. Man bara håller tummarna för att det inte ska bli dumt. På dagensbok.com skriver vi däremot våra egna rubriker, och jag tror inget får en att känna sig fullt lika nöjd med en text som när man har fått till en riktigt smart, träffsäker och gärna lite rolig rubrik.

Varma hälsningar
/Ella, redaktionen

Det går inte att förneka att televisionens inträde har förändrat litteraturens villkor. Helt plötsligt kan våra hjältar få liv och stiga in i våra vardagsrum. Det här kan få oanade konsekvenser. Lika självklart som att Robin Hood är en gladlynt röd räv (för vissa kanske Kevin Costner, o hemska tanke) är Ivanhoe synonym med en bleksiktig Anthony Andrews i en färgglad men märkligt håglös TV-film från 1982. I denna kalkon figurerar en dumsnäll Lady Rowena med ögonbryn bröderna Gallagher hade varit stolta över, Sam Neill som den suktande tempelriddaren Brian de Bois-Gilbert och en ständigt bakfyllesvettig George Innes som Wamba, son av Witless (för övrigt historiens VERKLIGE hjälte).

För sådan är den svenska traditionen; varje jul visas historien om Wilfred av Ivanhoe och hans hjältedåd i Rickard Lejonhjärtas tjänst. Varje år ser vi tappre Wilfred vinna tornerspelet och bli skadad, Wamba modigt ta sin herres plats i fångenskap, Brian Gilbert offra livet för kärleks skull och Ivanhoe välja blonda töntiga Rowena med ögonbrynen framför coola, snygga Rebecka med välansade dito.

Lika besviken blir man varje gång. Kanske att i år, i år vågar han släppa sargen och välja rätt, kanske i år. Men förgäves. Hjälten väljer den blonda, så är det bara.

Men det är svårt att se Andrews med de plutiga läpparna som hårdför korsfarare. Andrews är en dandy, se bara Brideshead Revisited, där är han i sitt rätta element.

Förvånande nog är bokens Ivanhoe ännu träigare än filmens. Mest ligger han och är skadad, och deltar inte i handlingen. De hjältedåd han uträttar verkar mest ske av en slump, och av kampen för Rebecka blir det inget, eftersom Gilbert dör av brustet hjärta.

Hjältarna är istället Wamba men även svinaherden Gurth och naturligtvis Svarte Riddaren.

Som romantisk hjälteroman är Ivanhoe svåröverträffad. Scott verkar under en guldålder för engelsk litteratur och betraktas som skaparen av den moderna historiska romanen. Stoffet han spinner av är välkänt: Robin Hood och hans muntra män i Sherwoodskogen, Rickard Lejonhjärtas fångenskap efter korstågen och hans bror Johns förräderi, tempelriddarnas makt och korruptionen detta medförde samt förföljelsen av det judiska folket, en verklighet även under Sir Walters livstid.

På något sätt lyckas Scott få liv i de slitna legenderna, här liksom i Rob Roy, och han gör historien till sin egen. Det han har, tar han och formar till en vacker och odödlig saga om kärlek och hjältemod.

Similar Posts:

• Släpp sargen, Pretty Boy
• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Favorit i repris: A Starman waiting in the sky
• Favorit i repris: Odödligt om människans våndor
• Favorit i repris: När reptilhjärnan har ordet

I Svenska Dagbladets nätupplaga har Harrison skrivit artiklar och besvarat frågor på Historiebloggen, och nu samlar han ett urval av dessa artiklar i en bok med just titeln Jourhavande historiker. Kronologiskt upplagd behandlar den i korta, lättlästa inlägg allt ifrån dinosaurierna till Domus.

Själv skulle jag gärna hört exakt hur frågorna löd – Vad vill det så kallade svenska folket verkligen veta om historia? Vad går de omkring och grubblar på? – men riktigt sådant är inte upplägget. Oftare heter det ”jag får ofta frågan om” eller ”en av de vanligaste frågorna är”, vilket ju också är intressant. Här och var inbillar jag mig kunna läsa en viss trötthet på frågor om etnicitet och vem som var där först-frågor.

Ganska god variation har man ändå lyckats åstadkomma, med både mer klassiska historieboksfrågor – Vem grundade Jerusalem? Är Kiviksgraven en kungagrav? Ljög Per Albin Hansson om att Sveriges beredskap var god? – till folklivs-, historiebruks- och populärkulturfrågor. Hur länge har vi friterat mat? Fanns det någonsin peppar i pepparkakor? Har det funnit vampyrer (tydligen en ganska vanlig fråga från ungdomar)? Eller enhörningar? Vad är sant i Ivanhoe? Tintin? Les Misérables?

Visst blir det anekdotiskt och visst finns här mycket kul att kasta in i konversationerna. Att de där enhörningarna ju ansågs ha funnits av folk som samlade deras horn, som i själva verket var narvalständer, i sina kuriosakabinett; att kyskhetsbälten mycket väl kan vara bara en fantasiprodukt från samma kabinett, eller vilken enormt omständig och grym process det var att få fram honung förr i tiden.

Om jag är något mindre såld på jourhavande historiker-boken än biolog-ditot så beror det kanske på att jag har bättre förkunskaper i historia. Inte så mycket i sak som i inställning, jag saknar de sammanhang som ofrånkomligt går förlorade i sådana här frågeböcker, och jag skulle önskat mig mer möjligheter att gå vidare. Ett och annat litteraturtips hinns med i löpande text, men någon litteraturlista finns däremot inte (den skulle förmodligen bli galet lång). Här och var redovisas stridigheter historiker emellan, myter avlivas, nya funderingar väcks, men ibland saknar jag liksom ordentligt fotfäste.

Riktigt mätt blir man med andra ord inte, och det är kanske inte meningen heller. Ett småplock smakbitar i både gamla och nya nyanser bjuder Jourhavande historiker dock.

Similar Posts:

• Inte purfärsk men riktigt bra!
• Mera medeltid!
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Den ständigt närvarande ofriheten
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?

Först förstår Halvdan inte varför hon inte bara bränner och tar vad hon vill, men snart fattar han. Asta vet inte att bebyggelsen på de bägge sidorna av floden är två byar som avskyr varandra. På ena sidan kristna, på andra sidan vikingar. Om hon förstod det skulle hon genast skövla allt.

Halvdan behöver allt sitt skarpsinne för att både få det att framstå som om byarna är enade och för att få tag på det avsågade huvudet och det oöppnade skrinet.

Jag var en smula skeptisk till del ett i den här serien. Det var som om Widmark och illustratören Vänehem ville vara både folkbildande och berätta en mustig historia.

Det blev en krock. Man ville säga något sant om vikingatiden och om fiendeskapet mellan kristna och hedningar. Och man var samtidigt följsam mot äventyrsberättelsens krav på endimensionella karaktärer och tydliga motsättningar mellan det goda och det onda och mellan det smarta och det korkade.

I del två har de – och det gillar jag skarpt – släppt idén om att säga något sant om vikingatiden. Här är vikingarna lika nyanserade som tjuvar och riddare i Robin Hood eller som romer och galler i Asterix och Obelix.

Asta och hennes hejdukar är onda gastar som på inget sätt liknar vanliga människor. Och precis som det skall vara i äventyrsberättelser så står intelligensen på det godas sida. De onda kan verka smarta, men till sist så besegras de av sina blinda drifter och glömmer förnuftet.

Låt oss hoppas att serien fortsätter i den här andan. Att det blir mustiga berättelser där – precis som hos historieromanens uppfinnare Walter Scott (Ivanhoe) – den historiska verkligheten bara är en spännande bakgrund för att ännu en gång få berätta om den eviga kampen mellan det goda och det onda.

Similar Posts:

• Att döda ”dom”
• Gammeldags nutid
• Snäll kanin med onda ögon
• Mysterier för läslust
• Skuggor i Stockholm 1919

EB: När och varför började du intressera dig för Emilie Flygare-Carlén och vilken av hennes böcker läste du först?

ML: Jag började läsa hennes böcker på allvar för ungefär femton år sedan. Jag bodde då i Göteborg och började intressera mig för henne, delvis därför att hon är en västkustskildrare. 1990 gjorde jag ett kort radioprogram om hennes roman Rosen på Tistelön och blev då kontaktad av Astrid Hasselrot. Detta blev starten på Emilie Flygare-Carlénsällskapet, som bildades 1991. 1992 sände jag radioprogrammet Boktornet från Strömstad med uppläsningar ur hennes verk. Sommaren 1993 arrangerade vi ”Emilie-dagar” i Strömstad med föredrag och diskussioner. (Sammanfattade i boken En ros, ett år, 1994)

EB: När började du skriva biografin? Och varför har den fått titeln En kvinnas röst?

ML: Jag hade länge planerat att skriva en biografi om Emilie Flygare-Carlén, men jag började egentligen arbeta med boken när jag slutade på Sveriges Radio den 1 april 2003. Jag ville undersöka hur det var möjligt för en kvinna att etablera sig och bli så framgångsrik som författare i 1800-talets manliga värld och på så sätt göra sin röst hörd. Jag ville också visa hur hon ur sitt kvinnliga perspektiv gav sin syn på kvinnans ställning i ett samhälle dominerat av män.

EB: Flygare-Carlén var mycket produktiv under många år. Har du läst allting hon skrivit?

ML: Ja, åtminstone det allra mesta. Min biografi behandlar hela Emilie Flygare-Carléns liv och jag diskuterar hennes böcker i deras historiska och sociala sammanhang. Jag har även läst det som hennes dotter Rosa Carlén och hennes son Edvard Flygare skrivit. Rosa Carléns romaner var mycket uppskattade på 1860-talet men är nu helt bortglömda. Edvard Flygare som dog vid 23 års ålder hade säkert kunnat bli en stor författare. Han skrev bland annat romanen En blaserad man. Ett kapitel ägnar jag förresten åt hennes man, Johan Gabriel Carlén. Han var litteratör och jurist och har blivit väldigt illa behandlad av eftervärlden.

EB: Jag har läst att det har diskuterats om Emilie Flygare-Carlén skrev på grund av ett genuint uttrycksbehov eller därför att hon var tvungen att försörja sig. Hur ser du på detta resonemang?

ML: Säkert skrev hon både för att försörja sig och för att hon hade ett behov av att skriva. Hon hade ett väl utvecklat affärssinne, men var samtidigt en genuin berättare. På 1800-talet ansågs det närmast opassande för en kvinna att skriva för brödfödan och den synen hänger i. Ingen ifrågasätter till exempel det faktum att Carl Jonas Love Almqvist ofta var tvungen att skriva för att försörja sig och undrar om han skrev för att han ville skriva! Efter det att Flygare-Carléns förste man hade avlidit, träffade hon Jakob Reinhold Dalin och blev förälskad. De trolovade sig och hon blev gravid. Så försvann Dalin helt plötsligt. Emilie Flygare-Carlén skriver att han avled av en häftig sjukdom, men jag har underligt nog inte kunnat finna hans bortgång registrerad någonstans. Det gör att man kan misstänka att han i stället övergav henne. I varje fall tvingades hon föda deras gemensamma barn – dottern Rosa – i hemlighet och kände sig sedan tvungen att adoptera bort henne. Kvar fanns sonen Edvard och hon måste försörja sig och sonen på något sätt. Vid 30 års ålder började hon skriva på sin första roman Waldemar Klein. Jag tror att det framför allt var ett sätt för henne att överleva känslomässigt.

EB: Flygare-Carlén bodde senare större delen av sitt liv i Stockholm och under många år i ett hus vid Humlegården. Var låg huset?

ML: Hennes hus låg vid Humlegårdsgatan mittemot nuvarande Kungliga Biblioteket, som då ännu inte var byggt. Efter att ha bott i huset under många år flyttade hon och hennes man därifrån till Kaptensgatan i samband med att nya gator skulle dras i området. Biblioteksgatan drogs rakt igenom deras trädgård.

EB: Vilken av hennes romaner tycker du bäst om?

ML: Jag tycker att alla hennes romaner är läsvärda än idag. Det som särskilt har fångat mig är hennes många berättelser om kvinnor som på olika sätt försöker förhålla sig till den tidens stränga regler för kvinnornas liv. Som kvinnoskildrare är hon minst lika intressant som Fredrika Bremer. Det är något som återstår för vår tids läsare att upptäcka. Rosen på Tistelön är fortfarande min favoritroman. Den var nyskapande därför att hon förde samman en manlig värld med smugglare och sjöfarare med en kvinnlig, som handlar om en ung flickas uppväxt på en isolerad ö. Den är också verkligt spännande och har en övertygande personskildring. Dessutom förmedlar hon en så stark västkuststämning. Även Pål Värning tycker jag särskilt mycket om och Ett köpmanshus i skärgården. Boken Skuggspel som hon skrev i början av 1860-talet är spännande på ett annat sätt. Den behandlar Strömstads historia och hennes egen uppväxt. Rosen på Tistelön kommer i sommar (2007) att på nytt ges ut i serien Bonniers klassiker. Svenska Vitterhetssamfundet som redan givit ut Pål Värning (2000) kommer också att ge ut Ett köpmanshus i skärgården i tre delar i en ny upplaga med början nu i vår. Dessa tre romaner kommer alltså snart att finnas tillgängliga i bra utgåvor. Jag hoppas verkligen på fler nya utgåvor av hennes verk.

EB: I Tjänstekvinnans son berättar August Strindberg att han i sin pappas bokskåp hittade Flygare-Carléns roman Jungfrutornet, som han läste och tyckte om. Vad tycker du om den romanen?

ML: Den är väldigt dramatisk och färgstark. Men den är mycket ojämn och var faktiskt något av en kollektivroman. Både hennes man och hennes bror Edvard Smith medarbetade i den. Strindberg gillade säkert de mest spännande delarna och hoppade antagligen över ett och annat. Romanen utspelar sig på Gotland och är en av hennes sjöromaner. En annan sådan är Enslingen på Johannisskäret.

EB: Vilka författare kan ha påverkat Emilie Flygare-Carlén och var utspelar sig hennes romaner?

ML: Hon inspirerades av många författare. Jag ser henne som en mycket receptiv författare som var öppen för impulser. Fredrika Bremer och Sophie von Knorring, som var mycket kända i samtiden, var viktiga förebilder för henne. Sen var ju författarna Edvard Bulwer-Lytton, Frederick Marryat, Walter Scott, Charles Dickens, Honoré de Balzac, Victor Hugo och Eugène Sue sådana som hon läste och kan ha påverkats av. Men uttrycket ”påverkades” är inte riktigt rätt. Snarare kan man säga att hon som författare verkade i en dialog med andra författare. I romanen Kamrer Lassman, som till större delen utspelar sig i Stockholm, hör man t. ex. tydliga ekon av Dickens. Ett annat verk från Stockholm är för övrigt novellsamlingen Stockholmsscener bakom kulisserna, där hon tog upp sociala frågor och problem. Annars utspelar sig hennes böcker i småstäder, i herrgårdar på landet eller på Västkusten.

EB: Emilie Flygare-Carlén har kallats ”Nordens George Sand”. Varför?

ML: Det kallades hon när hon var 70 år. Det var inte för att hon var särskilt lik George Sand eller skrev precis som hon. Snarare handlade det om att båda var kvinnor med en för sin tid unik position inom den litterära världen.

EB: Två av hennes romaner blev mycket kritiserade av samtiden: En natt vid Bullarsjön från 1847 och Ett rykte från 1850. En recensent, Carl Fredrik Bergstedt, skrev 1851 i Tidskrift för litteratur att Ett rykte ”hör till det orenaste och vidrigaste kanske något lands romanlitteratur har att uppvisa.”

ML: Ja, det är en förfärlig artikel och den bidrog till att hon tystnade och under fem år inte skrev något. Bergstedt tyckte att den dramatiska och färgstarka franska typen av roman, som detta var, var farlig för folket. Även kung Oscar I ansåg att denna typ av litteratur var omoralisk och uppviglande. Men det fanns flera orsaker än så till att hon slutade skriva. Hon drabbades av svår sorg när hennes son dog på julafton 1852. Men hon hade också under tio års tid skrivit två romaner om året och var kanske vad vi skulle kalla för utbränd. Ett rykte handlar om tre kvinnor. Två av dem är rena dygdemönster medan den tredje lever utsvävande och är otrogen. Trots att denna omoraliska kvinna dör ångerfull i slutet av romanen, tolkade många läsare och kritiker det ändå som att författarinnan själv var omoralisk. En natt vid Bullarsjön kritiserar frikyrkorörelsen och då anklagades hon av somliga för att vara hädisk.

EB: Göran Hägg hyllar Flygare-Carléns författarskap i sin bok Den svenska litteraturhistorien och skriver att ”det i hög grad är hennes kön som givit henne en extremt orättvis behandling av eftervärlden.” Har hon blivit nedskriven av manliga författare och kritiker på grund av att hon var kvinna?

ML: Nej inte egentligen under sin livstid. Man gjorde visserligen skillnad mellan manliga och kvinnliga författare – som om det rörde sig om två skilda arter. Men det var samtidigt manliga kritiker som hyllade henne och hjälpte fram henne. Däremot har hon blivit effektivt marginaliserad efter sin död. Gunnar Hansson har skrivit om detta (Den möjliga
litteraturhistorien, 1995) och visat på hur litteraturhistorikerna skyfflat henne åt sidan. Det började med Henrik Schück, som gjorde henne till en ytlig underhållningsförfattare. Och om man läser den avhandling som Alf Kjellén skrev 1932 får man intrycket att hon knappt skrivit något alls själv, utan att hon fått hjälp med det mesta. Hennes bror Edvard Smith medarbetade i hennes sjöromaner. Hennes man och andra hjälpte henne med redigeringen av hennes manuskript – ungefär som ett förlag idag ger stöd åt sina författare. Men jag ser henne som en självständig, originell och mycket kreativ författare.

EB: Lästes hon mycket även av män?

ML: Ja, de flesta av hennes kritiker var män. Och 1862 tilldelades hon Svenska Akademiens stora guldmedalj med hänvisning till hennes sjöromaner, troligen därför att dessa särskilt intresserade männen.

EB: Vilket förhållande hade hon till Fredrika Bremer?

ML: Hon uttrycker sig alltid med stor värme och respekt om Bremer. I Stockholm var de inte umgängesvänner men träffades vid några tillfällen. Under några år på 1860-talet var Flygare-Carlén tillsammans med sin man redaktör för Illustrerad tidning. Då skrev hon en hyllningsartikel till Fredrika Bremer, vilket förde de båda författarinnorna närmare varandra.

EB: Hur var hennes förhållande till Carl Jonas Love Almqvist?

ML: Han var en av hennes vänner och hon beundrade hans författarskap och fascinerades av honom. I romaner som Kyrkoinvigningen i Hammarby och Pål Värning kan man tydligt spåra Almqvists betydelse för henne.

EB: Kan man säga att Flygare-Carlén haft inflytande inflytande på Selma Lagerlöfs författarskap?

ML: Det vore mycket konstigt om inte Selma Lagerlöf läst Flygare-Carlén. Men Lagerlöf kommenterar henne inte någonstans. Det är inte otroligt att Selma Lagerlöf kan ha inspirerats av henne till att skriva om sin hembygd Värmland, liksom Flygare-Carlén skrivit om Bohuslän.

EB: Har du upptäckt något som har förvånat dig under arbetet med biografin?

ML: Att Emilie Flygare-Carlén under så lång tid var en centralgestalt i det litterära livet i Sverige. Det har också varit spännande att ta del av den radikala liberala debatt som fördes i de kretsar som omgav henne. Framför allt tycker jag att hon är betydligt mer konstnärligt, idémässigt och formellt medveten än jag trodde från början. Hon är en av de få svenska författare från den tiden (1840-1870) som det överhuvudtaget går att läsa. Det har varit en upptäcktsresa att forska i hennes liv och författarskap och jag har lärt känna det dåtida Sverige.

EB: Man skulle önska att någon kunde dramatisera Flygare-Carléns romaner och göra en TV-serie, som så ofta görs i England med engelska tidiga författares verk. (En TV-serie från 70-talet finns dock av Ett köpmanshus i skärgården och av Rosen på Tistelön finns en filmatisering från 1945, men även tre stumfilmer.)

ML: Ja, verkligen. Medan hon levde dramatiserades flera av hennes romaner för scenen. Och för några år sedan spelades en scenversion av Ellen Mattsson av Rosen på Tistelön av Bohusläns teater. Särskilt intressant vore en TV-serie om hennes liv – underlaget för den finns ju i min bok. En sådan serie skulle kunna berätta så mycket både om en märkvärdig svensk kvinna och om svensk litteratur och historia.

EB: Det finns ett stort program för firandet av Flygare-Carléns 200-årsjubileum i Strömstad. Vad kommer att hända i Stockholm?

ML: Den 13 oktober kommer det att anordnas ”En dag kring Emilie Flygare-Carlén” i Börshuset i Gamla stan. Dit ska man kunna anmäla sig på Emilie Flygare-Carlén-sällskapets hemsida (som snart öppnas).

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm

För sådan är den svenska traditionen; varje jul visas historien om Wilfred av Ivanhoe och hans hjältedåd i Rickard Lejonhjärtas tjänst. Varje år ser vi tappre Wilfred vinna tornerspelet och bli skadad, Wamba modigt ta sin herres plats i fångenskap, Brian Gilbert offra livet för kärleks skull och Ivanhoe välja blonda töntiga Rowena med ögonbrynen framför coola, snygga Rebecka med välansade dito.

Lika besviken blir man varje gång. Kanske att i år, i år vågar han släppa sargen och välja rätt, kanske i år. Men förgäves. Hjälten väljer den blonda, så är det bara.

Men det är svårt att se Andrews med de plutiga läpparna som hårdför korsfarare. Andrews är en dandy, se bara Brideshead Revisited, där är han i sitt rätta element.

Förvånande nog är bokens Ivanhoe ännu träigare än filmens. Mest ligger han och är skadad, och deltar inte i handlingen. De hjältedåd han uträttar verkar mest ske av en slump, och av kampen för Rebecka blir det inget, eftersom Gilbert dör av brustet hjärta.

Hjältarna är istället Wamba men även svinaherden Gurth och naturligtvis Svarte Riddaren.

Som romantisk hjälteroman är Ivanhoe svåröverträffad. Scott verkar under en guldålder för engelsk litteratur och betraktas som skaparen av den moderna historiska romanen. Stoffet han spinner av är välkänt: Robin Hood och hans muntra män i Sherwoodskogen, Rickard Lejonhjärtas fångenskap efter korstågen och hans bror Johns förräderi, tempelriddarnas makt och korruptionen detta medförde samt förföljelsen av det judiska folket, en verklighet även under Sir Walters livstid.

På något sätt lyckas Scott få liv i de slitna legenderna, här liksom i Rob Roy, och han gör historien till sin egen. Det han har, tar han och formar till en vacker och odödlig saga om kärlek och hjältemod.

Similar Posts:

• Favorit i repris: Släpp sargen, Pretty Boy
• Historisk fiktion om en spirituell rebell
• Taffligt försök till medeltidshybrid
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• …In England’s green and pleasant land

Att läsa Poe med behållning kräver sin läsare. Man måste omfamna det manierade språket och vindlingarna mellan vetenskapliga anspråk och ytterst personliga bekännelser, en stilistisk och tematisk spännvidd som på gott och ont kan tillskrivas Poes breda utbildning och intresse. Man måste också acceptera att tonen och språket varieras lika lite som huvudpersonen, som nästan alltid är någon form av manlig avvikare med de egna tankelabyrinterna som främsta livskamrat. I de främsta av Poes noveller bildar dessa element suggestiv fond för själva berättelsen. I de mindre framstående novellerna skapar språksnåret och omvägarna en perfekt ursäkt för att, om inte mura in boken i väggen eller begrava den under golvet, så åtminstone lägga den ifrån sig.

Men varför ska man återuppta läsandet? Varför inte återvända till de noveller som eftervärlden valt att lyfta fram? Jo, för att novellerna, även de som inte når upp till Poes verkliga mästerverk, har ett stort värde som inspirationsmaterial, både för Poes egen senare produktion, som för andra författare.

Är man en sann anhängare av Poe är det förstås intressant att läsa ”Metzengerstein” – Poes första prosaberättelse efter de tre poesiböcker som inledde hans skönlitterära karriär, som tveklöst är den berättelse som angav riktningen mot senare gotiska mästerverk som ”Huset Ushers undergång” och ”Den svarta katten”. Uppskattar man science fiction är det troligt att en novell som ”Hans Pfaalls underbara äventyr” intresserar med tanke på inspirationen den innebar för exempelvis H.P Lovecraft i dennes utforskande av genren. För att inte tala om Jules Verne, vars berättelse ”Från jorden till månen” är klart inspirerad av Poes novell.

Novellerna kan också anses ha ett värde utifrån antagandet att Poes berömmelse aldrig hade överlevt utan det utanförskap som hans refuserade noveller och essäer beredde för honom. Han levde det liv som vi förväntar oss att den psykologiska skräckberättelsens mästare skall leva. Ett liv av lidande.

Som Charles Baudelaire skriver i det slutord som avslutar novellsamlingen:

Edgar Allan Poe, drickaren, den utblottade, parian, behagar mig mycket mer än den rofyllde och dygdige, än Goethe eller Walter Scott. Jag skulle gärna säga detsamma om honom och ett särskilt slags människor som katekesen säger om Gud: ”Han har lidit mycket för oss”.

Similar Posts:

• Presentation av Poe
• Poe light
• Ett varierat urval
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Allt förgår

Julie Burchill är en välkänd figur inom den engelska tidningsvärlden. Att säga att hon är välkänd för sina knivskarpa intellektuella analyser av samtiden är att ta i så man nästa spricker. Hon är några steg upp från Svensk Damtidning.

Tidigare gift med Tony Parsons, fd kokainmissbrukare och enligt egen utsago ”the world’s worst mum”. En riktigt cool tjej. Bör vara förebild för alla. Även ytterligare en som vill tjäna pengar på Dianas död. Enligt uppgift var det hon som myntade uttrycket ”The people’s princess”. Kräkvarning. That’s it.

Boken hon knåpat ihop om Diana är inte särskilt genomarbetad och består mest av ändlösa försök till skämt på familjen Windsors bekostnad. Av skämtet faller c:a 90 % rakt ned, platt fall på näsan. Resterande 10% är bara pinsamt dåliga. På innerpärmen beskrivs Julie Burchill som ”en av världens roligaste människor”. Det är helt uppenbart ett eget påhitt av någon på förlaget, kanske för att rättfärdiga denna nyutgivning av en ganska kass bok från 1998.

De andra titlarna är Carin Holmbergs pinsamt ovetenskapliga och pretentiösa C-uppsats Det kallas manshat, även den tidigare utgiven, samt Joy Nicholsons väldigt interna Klanerna i Palos Verdes. Inte mycket att hurra för, med andra ord.

Eftersom Feminista då ska saluföra feministiska titlar bör man väl angripa Diana från en feministisk synvinkel. Fast det vill man inte. Det blir väldigt svårt då, eftersom det finns väldigt lite feminism i Burchills bok. Lady Di framställs som ett totalt offer, ett obildat våp utan större ambitioner än att jobba som barnflicka och titta på Crossroads (engelsk motsvarighet till Vita lögner, ungefär). Sedan träffar hon helt plötsligt Prince Charming, i form av Charles, prins av Wales, och blir genast tokkär i denne mer än tio år äldre, tråkiga typ med öron som vingmuttrar som dessutom tidigare haft ihop det med Dianas syster Jane. Låter ju som en dröm.

Men han var ju kronprins. Det hade varit väldigt befriande om Burchill åtminstone antytt det uppenbara, att det kanske var hans ställning snarare än charm och utseende som gjorde att Diana drogs till Charles. Men nej. Diana är enligt Burchill ett offer för en komplott bland hennes egna släktingar, understödd av drottningmodern, för att skaffa prinsen ett lämpligt avelssto samt skänka extra glans åt familjen Spencer. Familjen tillhör de äldsta i England, och Diana själv hade anor från Englands siste ”riktige” kung, Alfred.

Alla som läst eller sett Ivanhoe vet vad jag menar. Striden mellan saxare och normander. Lady Rowena som är Alfreds arvinge är den som ska återupprätta det saxiska riket. Nog kan man dra fler paralleller mellan den fåraktiga Rowena och Diana (som kallades Dumskallen Spencer när hon gick i skolan och endast lyckades ta betyg i typ hushållslära). Båda utsattes för påtryckningar att äkta en man med de finaste anor men slött intellekt (minns den ädle Athelstane) och båda fick de leva med att deras äkta mäns hjärtan tillhörde en annan dam. Jag blir lika besviken varje gång Ivanhoe väljer korkskallen Rowena istället för den vackra Rebecca. Iallafall. Diana är egentligen ”finare” än huset Windsor, kungafamiljen. Detta underrättas vi om.

Åskådliggörandet av det cyniska spelet i överklassen, där flickor betraktas som äggkläckningsmaskiner snarare än individer och producerandet av en arvinge är livets viktigaste projekt är det intressantaste i boken, och även det enda som med god vilja kan sägas ”belysa tillståndet av ojämlikhet mellan könen”. Men det räcker ju inte.

Så får vi även en beskrivning av prinsessans ätstörningar och hennes flirt med New Age. OK för att ätstörningarna är väldokumenterade, men det känns ändå som en väldigt stort intrång i den personliga integriteten. Burchill säger sig vara en stor beundrarinna av prinsessan, och lyckas även klämma in att Diana faktiskt beundrade henne också. Så det så. Suck.

Den ofrånkomliga jämförelsen med Jackie Kennedy-Onassis dyker såklart även upp. Även det en jämförelse som haltar å det grövsta. Jackie var alltid smakfull. Hennes kläder var ett under av elegans och värdighet. Diana hade en olycklig fäbless för pastellfärger, sminkade sig alldeles för mycket och hade ingen hållning. Jackie var dessutom utomordentligt intelligent och bildad, talade flera språk flytande och arbetade under många år som redaktör för ett bokförlag. Diana var, som tidigare sagts, inte direkt den bildade typen. Burchills förhållningssätt är tyvärr typisk för glorifieringen av Diana i England.

Varför den är nödvändig har jag aldrig förstått. En klok tänkare (min mamma) har sagt att det är bara bra om kungligheter är lite tjockskalliga, normalbegåvade människor skulle aldrig stå ut.

Bara för att manssläktet, representerat av Charles, Hewitt, Charles Spencer och resten av överklassen blir måltavlor för extremt onyanserad (fast säkert välförtjänt) kritik blir en bok inte feministisk. Det känns som om man vill provocera, vill undvika att vara sådär trist PK som bokförlag oftast är.

Men. Det finns andra, bättre, okonventionella böcker att återutge. (Just det. Återutge. Tveksamt om behovet verkligen finns.) Dirty Weekend, till exempel. Eller, om det nu ska vara något för oss som lusläst alla nummer av Svensk Damtidning från 1985 och framåt vid besök hos mormor, varför inte böckerna om Angelique?

Similar Posts:

• Den perfekta bröllopspresenten
• Kunglig glamour
• Personligt om kronprinsessan Victoria och Catarina
• En fotobok om dagens kungliga brud
• Abbedissa, boksamlare och brodös

”Kanon” betyder något mer än klassiker, det handlar om viktiga verk, är mer konkret och det är kanske mindre odiskutabelt vilka verk som hör hit och vilka som inte hör hit. Jag tänker inte gå in på den debatten men jag försäkrar att dagens bok definitivt hör till 1900-talets viktigaste verk. Den är förstås lika aktuell nu som för 99 år sedan då den kom ut.

Modernismens genombrott sker kanske med James Joyce utmärkta Ulysses och med T S Eliots The Waste land, båda från 1922. Låt oss säga att de är vägledda av den ledande litteratur som kommit ut innan dess, och att Mörkrets hjärta är en av de böcker som får dessa två författare på ”rätt spår”.

Mörkrets hjärta är troligtvis Joseph Conrads viktigaste verk. Den är ett tydligt exempel på att Conrad är prosans mästare. Under det senaste halvåret då jag för ovanlighetens skull läst kultursidorna i en tidning (har ingen tidning) dyker Conrads roman upp, den ligger alltså rätt i tiden. Detta ska jag försöka förklara i slutet av min recension. Förvånansvärt många människors favoritfilm, Apocalypse now, är mot deras vetskap helt baserad på Mörkrets hjärta, skickligt transformerad till Vietnam-krigsmiljö av John Milius, Michael Herr och Francis Ford Coppola. Mörkrets hjärta filmatiserades ”på riktigt” av Nicolas Roeg 1994, med Tim Roth och John Malkovich.

Mörkrets hjärta berättar om den belgiske exploateringen av Kongo – om elfenben, intriger och korruption, avsigkomna existenser och hänsynslösa exploatörer. Ett sällskap på båten Yawlen Nellie låter sig lyssna på Marlows otäcka berättelse om hans resa på Kongofloden, en resa allt längre in i den mörka djungeln, en upplevelse som får honom att upptäcka den vidriga behandlingen av Afrikas folk och den enorma galenskap som han till slut får se.

Romanen är en innesluten berättelse, det gäller att hänga med på att 95% är Marlows berättelse om sin färd, det är förutsättningen för att man ska förstå den. Att det finns en innesluten berättelse även utanför denna, är knappast viktigt (detta användes aldrig i filmversionen från 1994). Läsaren kommer heller aldrig få grepp om vilken person på Yawlen Nellie som är berättaren, det saknar ändå relevans.

Mörkrets hjärta är en extra tät roman, fylld av undertoner och symbolik. Den tjänar på att bli läst både två, tre och kanske fyra gånger, om man verkligen vill försöka märka allt som sker. För den sakens skull finns det inget som säger att Mörkrets hjärta måste läsas om, men jag tror det är en bra förutsättning för en optimal läsupplevelse.

Conrad hinner med att kontrastera vitt och svart många gånger, hans liknelser är frekventa och varslen är flera. Vad vi ska tycka om händelser och personer framkommer mycket klart, även om Marlow har en vision av att berätta objektivt för sällskapet på Yawlen Nellie. Mörkrets hjärta bjuder på en otäck stämning, som förstås kopierats ihärdigt sedan 1902. Civilisationen möter naturen. De vita husen i ”Den vita staden” (Bryssel) liknas vid gravstenar, i Kongo skildrar Conrad det mesta som mörkt. Ett svart hat är ständigt närvarande mot de vita inkräktarna.

I Mörkrets hjärta får vi stifta bekantskap med ett antal personer, men vi får egentligen ingen större uppfattning om de mer sympatiska karaktärerna på Yawlen Nellie. Conrad visar betydligt mer av de människor som Marlow möter: mestadels personer som inte tycks ha den rätta insikten, de som bär på hat, galenskap eller förakt. Marlow är åtminstone ganska uppenbar som karaktär: en överlevare och en erfaren man, ”vagabond”, helt enkelt en överlevare, och romanens öppning visar för läsaren att han överlevde sin hemska resa, frågan är vad han verkligen fick se.

De som har sett Apocalypse now kommer att stöta på ganska få överraskningar, men det är ett mycket dåligt argument till att inte läsa Conrads mästerverk. Även om Mörkrets hjärta inte svarar på alla frågor, vill jag själv definiera den som mindre kryptisk än Coppolas filmatisering. Ett flertal detaljer är olika, även om flera karaktärer har snarlika drag.

Om vi ska leta efter bra saker hos Conrads roman hittar vi hur mycket som helst. Om vi ska leta efter fel kan vi hitta två: 1) Conrads stycken är lite långa, det var ofta så på den tiden. 2) även om Conrads syfte med romaner är nog så gott är hans syn på de svarta inte jämställd med de vita, de svarta skildras som primitiva och inte på samma villkor som de vita, vilket läsaren förhoppningsvis märker men ändå har viss förståelse för, detta är ju en 99 år gammal roman. Detta att jämföra med uppslagsverket Nordisk familjebok från tidigt 1900-tal som har ett ord på bokstaven N, och vars beskrivning knappast kan tas på allvar av någon.

Trots den något onyanserade synen var Conrads initiativ till Mörkrets hjärta mycket bra, och varför den enligt mig är mer aktuell än någonsin är den filosofiska aspekten som Marlow har: ”Vad som räddar oss är effektiviteten – vår dyrkan av effektiviteten.”

Vad ska gå först i våra liv och samhällen? Effektivitet och produktion eller finns det något som kan vara mera värt?

Similar Posts:

• Skräcken! Skräcken!
• Vår export av det civiliserande våldet
• Det handlar bara om oss
• Allt vi inte hör och ser
• Makten över orden smäller högst

Det finns mycket i de här böckerna som är tilltalande och kanske är det den romantiska ådran i mig som gör sig påmind. Läsning av Riddarna av det runda bordet eller Prins Valiant och nyårsdagens långfilm om den ädle riddaren Ivanhoe, vilken återkommer lika säkert som huvudvärk, illamående och trötthet denna dag, har tydligen satt sina spår. Det finns gott om kännetecken och riktmärken i denna trilogi som lätt kan återkopplas till en klassisk hjältesaga. Både onda och goda riddare ingår liksom stora fältslag och tornerspel. En rejäl portion kärlek med förhinder finns också inbakat. Uppbrottet, resan och hemkomsten likaså.

I Riket vid vägens slut, som är den avslutande delen av historien, kommer huvudpersonen Arn Magnusson hem igen efter att ha sonat sina synder under tjugo år som tempelriddare i Det heliga landet. Han kan nu äntligen söka upp sin älskade Cecilia som troget väntat på honom. Med sig har han också en internationell skara medhjälpare som han har lejt under sin resa mot Norden. Dessa medhjälpare skall hjälpa honom att införa diverse kunskaper och genomdriva projekt av olika slag i det mer eller mindre barbariska och löst sammanhållna riket som ännu inte kallas för Sverige.

Guillou lägger mycket stor vikt vid just dessa hjälpare och deras kunskaper. Deras uppgift i boken är att förmedla budskapet om hur beroende vi svenskar varit av importer och impulser utifrån vad beträffar vårt lands danande och utveckling. Det handlar om hur man tar till sig dessa kunskaper och dess bärares kulturer utan att konflikter och motsättningar tar överhanden. Här finns tydliga paralleller till dagens samhälle och de motsättningar vi idag upplever i ett allt invandrartätare land. Ödmjukhet, kunskap och förståelse är de mediciner vi kan använda för att motverka inskränkthet och konservativ nationalism, enligt Guillou.

Detta är lovvärt och budskapet är väl förankrat i den historiska berättelsen även om man måste ha klart för sig att författaren inte är historiker och att det är skönlitteratur det handlar om. Förhoppningsvis tar i alla fall någon av Guillous läsare (och de är ganska många) och snappar upp detta budskap, som inte alls är särskilt inlindat utan borde framstå ganska tydligt, och då kan boken bli något mer än bara en hjältesaga i mängden.

Similar Posts:

• Här kommer Birger!
• Ingen särskilt lyckad korstågsskildring
• Förutsägbart men spännande
• Arn Magnusson badade aldrig i Genesarets sjö!
• Romankonst med spoilervarning