Berit Hård jobbar numera som journalist på TV Plus. Det gör henne mest olycklig då hennes chef Stången både är plump och allmänt vedervärdig. Dessutom tappar kanalen ständigt tittare och populariteten dalar både som kanal och som arbetsplats. På den årliga julfesten får Berit agera barnmorska då en modebloggerska plötsligt börjar föda barn. Berit, som tidigare arbetat på akuten, agerar rådigt och kompetent. Det lilla barnet ser dagens ljus i en lagerlokal i Ektorp. När sedan modebloggerskan kort därpå får sitt ansikte förstört i en misslyckad skönhetsoperation och media fläker ut henne vänder sig bloggerskan till Berit som tillsammans med ett par vänner får ensamrätt till historien. Och mitt i detta kidnappas bloggerskans späda barn…

Modebloggerskan heter Alexandra Nilsson men kallas Kissie. Vi får följa hennes blogg som är full av stavfel och syftningsfel, men ändock hjärtevarm och bekräftelsetörstande mellan raderna. Ni som känner till blogg-atmosfären känner igen Alexandra/Kissie som i sin populära och omskrivna blogg delar med sig av de mer ytliga delarna av sitt liv. Jag ska inte fördjupa mig därvid eller drista mig till att dra paralleller mellan ”the real Kissie” och Drougges dito. Är alldeles för oinsatt för att uttala mig i ämnet.

Det här är ingen deckare som leker katt och råtta. Vi läsare är relativt invigda i vem som gjorde vad och varför. Det handlar snarare om att vi får umgås med Berit Hård. Hon är en riktig antihjälte skulle jag säga. Det betyder att hon helt och hållet saknar de klassiska hjältekvalitéerna men ändå väcker sympatier hos läsaren. Berit är den starka ensamvargen som är sig själv nock. Hon är lite utanför mallen. Hennes självständighet och självklarhet i att vara lite för mycket och åtrå lite mer än lovligt. Det gör henne levande och liksom äkta. Jag tror på Berit Hård och hennes val. Skulle verkligen önska att hon själv insåg vilken cool katt hon är. För där vacklar vår goda journalist. Bakom kaxigheten och den burdusa framtoningen finns en skörare sida som visar sig när hon är ensam.

Similar Posts:

• Hårda Berit ännu hårdare
• Insnärjd medievärld
• Sommarbazaar!
• När slutet förstör boken
• Inte föredöme av passiv godhet = ond?

Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet. Hon skriver en hel massa om kärlekens väsen. Hon ljuger.

Med de meningarna har Fay Weldon egentligen summerat upp sin i särklass mest kända roman, En hondjävuls liv och lustar, redan på första sidan. Det handlar om kärlek och lögner och makt. Om sagor, och om hur jävla hopplösa de är att leva upp till.

För det är ju inte Mary Fisher som är huvudperson i romanen – och det vete tusan om det egentligen är berättaren, Ruth, heller. Jo, det är det förstås. Men vem är egentligen Ruth?

Ruth är, som Helen Zahavis Bella, ”ingen särskild”. Hon är inte mycket mer än det förtvivlade försöket att leva upp till sagan. Först om den skötsamma hemmafrun och sedan, när det gått i kras, om hämnden på Mary Fisher. Ruth är besattheten av Mary Fisher; hämnden är allt förtärande.

Om denna resa från förnöjsamhet till furie handlar En hondjävuls liv och lustar. Ruth beskrivs i romanens början som klumpig och ful och helt enkelt tacksam för att få sköta sitt hem, sin man Bobbo, deras två ganska osympatiska barn och de ännu mer osympatiska husdjuren. Så kliver författaren Mary Fisher, revisormaken Bobbos glamourösa nya klient, in i familjens liv. Bobbo meddelar Ruth att han är förälskad i Mary Fisher, att han faktiskt har en affär med Mary Fisher och till slut – när Ruth inte lyckas ta sig samman, sköta släktmiddagarna på ett snyggt sätt och unna maken denna välförtjänta lycka – att han lämnar henne för Mary Fisher.

Det blir början på en förvandling för Ruth, på en resa för att på en gång krossa Mary Fisher och att bli Mary Fisher. Förvandlingen är utsträckt, tålmodig och fullständigt grotesk. Visst skrattar jag en hel del – torra, torra små skratt över Weldons brutala klarsynthet och befängda fantasi – men jag får lika delar ont i magen. Ruth är långt ifrån någon feministisk förebild; det här är ingen Girl power-berättelse med lyckligt slut. Det är en obehaglig, roande och djupt oroande historia som man får vrida och vända på långt efter att man slagit igen boken.

Som någon ”renlärig feministbibel” står sig romanen knappast, skriver Unni Drougge i förordet till den här snygga nyutgåvan. Det är heller inte poängen (och det är faktiskt svårt att tänka sig att den någonsin betraktats så). Det är en hämndfantasi, och som sådan uppenbarligen oändligt lockande, en kultförklarad succéroman, men också en uppgörelse med just den romantiska kärleken som idé, som det Drougge beskriver som kvinnornas ”opium för folket” – det dravel Mary Fisher och andra författare som hon prånglar ut från sina fyrtorn.

Similar Posts:

• Värmande spänningsroman
• ”O, öde, öde, om du gör dig till Elins hämnare, då är min strävan överflödig” – om en bortglömd bok ur en odödlig genre
• Någon annans tur att vara rädd?
• Brutalt 90-talskorståg mot manssamhället
• Hennes låsning

Hennes föräldrar är ”A-människor” och överklass. Kanske är det därför hon verkar vara född med fågelvingar och flaxar livligt i en antimaterialistisk vilja, bort från marken, konventionerna och normerna som A-människornas perfektionistiska skal påbjuder, tvingar in i. Hellre då flyga och känna vindens kraftfullt smekande närvaro, bringa hennes hår i oordning, nypa henne i kinderna och göra henne medveten om att hon är vid liv; och inte en fint utmejslad möbel i ett möblemang där allt har sin plats för att utgöra något fint, perfekt, materiellt inordnat, statiskt och livlöst.

Suss man och stora kärlek i livet vill ha ett stort fint hus, sportbil och barn som han kan träffa när han får tid över. Han binder Suss till den materiella vardagens måsten, genom sin frånvaro. I sin ensamhet sörjer Suss sina drömmar om att flyga. Långsamt tilltar ilskan och förgiftar hennes tillvaro. Hon blir en möbel utan vilja och för ett skuggliv, existerar som en skugga bakom sin karismatiske man.

Frågan är hur en nedbruten bryter sig loss? Kan den nedbrutne byggas upp, eller fortsätter denne brytas ned i en ond cirkel av dåligt mående som skapar dåligt beteende som skapar dåligt mående?

Stäpplöperskan är en komplex berättelse av vardag, dramatik, drömmar, hopplöshet, hat och kärlek. Den börjar i en vacker förälskelse och fortsätter i en kristallklart rasande uppgörelse, som är så konkret och tydlig att den påminner om Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek (jag syftar här på stilen i Drougges bok, inte misshandeln). Men uppgörelsen behöver inte nödvändigtvis bara handla om en man. Relationen mellan mannen och kvinnan i Stäpplöperskan skulle kunna ses som en psykosocial granskning av en nutida kärleksrelation mellan man och kvinna. Här, med ett stort fokus på att kvinnan får dra största lasset hemmavid, varvid mannen ges större utrymme att förverkliga sig själv i karriären.

Jag gillar komplexiteten i boken. Kärlek och välvilja varvas med destruktivitet, och råa meningsutbyten om sådant som gör mest ont, görs i gester av ärlighet; för den verbalt och känslomässigt öppna relationen. Suss är inte heller ett ypperligt föredöme av passiv godhet. Hon försöker mest klara sig i en verklighet som inte är så lätt att tackla. Eftersom hon inte är detta föredöme, tror hon sig om att vara dess motsats. Den som inte är fullkomligt god, måste ju vara ond…

Similar Posts:

• Strävan är åtminstone både naken och sårbar
• Hårda Berit ännu hårdare
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• Sommarbazaar!
• Kvinnans lott

1. Den dyra räkmackan i restaurangen där man får vänta en evighet innan det blir ett ledigt bord för fem. Ja, den är dyr, men den är mycket majonäs och mycket räkor. Och det är skönt med en kö där inte ens Unni Drougge får gå före… Jag tror det kallas den som väntar på nåt gott.

2. Seminarium tillsammans med Jenny Jägerfeld, ”Humor i ungdomslitteraturen”. Det var förstås värsta grejen för mig att äntligen få sitta med en egen bok och prata på ett seminarium på bokmässan, vara en programpunkt (även om de missat skriva in oss ordentligt i dagsfoldern)! Min känsla efteråt är att jag sa en massa saker jag inte planerat att säga, men eftersom folk ändå skrattade till då och då och verkade intresserade, kändes det som en bra och uppsluppen stund.

3. Den urflippade bokshoppingen på den tredje dagen. Ja, vad vore bokmässan utan lite galet slöseri? Här är de ju samlade, alla böcker som det talats om under året, alla böcker man funderat på att läsa men inte kommit till skott med; i min skörd samsas Jules Vernes klassiker En världsomsegling under havet (för att det bara fanns en kvar och för att jag fastnade efter en sida) med den fina serieboken med eget fodral; Död kompis av Simon Gärdenfors; och tunna prosalyriska saker som jag blivit sugen på: Hanna Nordenhöks romandebut och Åsa Ericsdotters bok om otrohet. Det svåra är att välja var man ska börja! Ge mig tre dagar i sängen för konsumtion nu, tack!

4. De privata samtalen. Mötena på efterfesten, eller bara snacket med en kompis som också råkade vara i krokarna. Inte handlar det bara om litteratur förstås, och inte är det specifikt för mässan. Men kanske har det med de få sömntimmarna att göra, att man kan mötas mer direkt och naket förutsättningslöst? Något är det, som sammanför.

5. Bokbloggarna! På lördagen är jag och Christin Ljungqvist på mitt förlag på bokbloggarträff med en hel drös unga tjejer som recenserar och bloggar om böcker. Jag har precis sett några av dem prata på Emelies tvåtimmarslånga montersnack hos Bonniers, och är redan mäkta imponerad. Det är kul att svara på frågor om hur det känns att debutera, hur man ska tänka när man skickar till förlag, hur lång tid det tog att skriva boken, hur man får inspirationen att komma. Jag kommer aldrig att tröttna på att peppa andra människor att skriva.

6. Tomas Bannerhed. Ja, men självklart är jag också lite starstruck. Bara en sån sak som att vi sitter och räknar kändisar på Park, jag och Lovisa. Jag ser seminariet om den exotiserade landsbygden med Bannerhed, Stewe Claeson och Katarina Fägerskiöld, och senare på kvällen får jag chansen att prata med honom. Det är klart att man blir lite fånigt fan istället för nån form av kollega. Först på slutet av kvällen vågar jag säga att jag också är författare. Jag tror att han egentligen är ganska ointresserad av att prata med mig, vare sig vi har samma bakgrund eller inte. Men lite grann fuck that känner jag. Jag fick prata med Tomas Bannerhed. Det är fan i mig punkt efter det.

7. Seminariet om yttrandefrihet. ”Vems yttrandefrihet vill vi försvara?” heter det seminarium som väcker mest känslor i mig, även om jag är på flera bra. Det är en samling journalister från de nordiska länderna som diskuterar bland annat vad som hänt efter massmorden i Norge och Muhammedkarikatyrerna, men också hur yttrandefriheten ska ta ställning till denna våg av hat som kräver censur. Det är här de mest förbluffande tankegångar dryftas. Som den om False balance, en synvinkel på journalism som sprider sig i USA, att man inte längre vill ha en diskussion med åsikter från olika håll, utan letar efter ett rätt eller fel i debatten. Jag hör även förespråkande för en typ av ”försiktig censur” som sker i Berlin exempelvis, där man säger till biografer att ni ”kanske inte ska visa den filmen”, för att det förespås orsaka bråk. ”De ligger lite före i Tyskland”, säger Nils-Erik Forsgård, och jag blir kallsvettig av rädsla. Som tur är finns båda perspektiv av saken förespråkade.

8. Tjejen som vänder sig om framför mig när vi är på väg hem och säger ”Nu ska jag gå hem och läsa din bok, istället för att gå på krogen!”

9. Speaker’s lounge. Ja, men man måste ju vara ärlig. På min bricka på bröstet står mitt namn, vilket tillåter mig att stiga i graderna. Det är en fånig hierarki, men det är alltjämt en hierarki. Jag får vara i samma rum som Lasse Åberg och ta gratismackor, kaffe och hur många kakor som helst. Åtminstone i fyrtio minuter är detta fett kul.

10. Ilon Wikland. Jag ljuger om jag säger att jag ser henne, för det är fullsatt i salongen och jag har hamnat hyfsat långt bak. Men det gör inte så mycket. Jag blir ändå lika tårögd när hon berättar om sin nära relation till Bröderna Lejonhjärta, och om hur hennes mål nu, 82 år gammal, bara är att bli bättre. ”Jag tog mina teckningar och barnet och gick in till Rabén & Sjögren. Snälla Astrid, sa jag, kan jag inte få rita? Och så fick jag rita till Mio min Mio. Det var ’54 och jag har inte varit arbetslös sen dess.” Jag vill vara som henne när jag är 82.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• När orden inte räcker till
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan

Sedan den första boken, Bluffen, släpptes förra året har Unni Drougge bytt förlag från Modernista till Massolit och fördjupat sin huvudkaraktär Berit Hård ytterligare. Till skillnad från hur personer verksamma i Stockholms mediebransch vanligtvis beskrivs är Berit ensam, överviktig och totalt ointresserad av hur omgivningen uppfattar henne. Hennes intressen är mat, öl och ormen Lucifer. Hon klär sig i tajta lackkläder, djurmönster och spetsunderkläder, gärna i rött. Efter att ha blivit brutalt dumpad av sin chef för flera år sedan lever hon som singel, men plockar gärna upp unga, tafatta rockkillar på Kellys eller Kvarnen. Hon är mån om sin egen lust och kastar gärna ut männen så fort hon har blivit tillfredställd. Jag kan tycka att det är synd att en så oantastlig människa som Berit Hård ska behöva ha en olycklig kärlekshistoria i bagaget. Jag vill att hon ska få vara som hon är utan orsak och verkan. Samtidigt gör det henne mer mänsklig.

Lyckan som är PR-byrån som Berit får uppdraget att sköta Lotuz af Loves presskontakter av är sådär trendigt, korrekt och välputsat som det förväntas. Miranda, byråns ägare är stereotypen av den lyckliga, framgångsrika kvinnan. Hon är smal, välklädd och positiv. Och bryr sig bara om vad andra människor tycker om henne. Trots olikheterna gör hon Berit till sin vapendragare i kampen om att göra Lotuz af Love till en av landets mest kända och eftertraktade artister. Under resans gång tillkommer ytterligare en kund, ett fiktivt socialdemokratiskt parti som också söker berömmelse och popularitet.

I Bluffen var en av de större behållningarna Leif G W Perssons karaktär. I Förkunnaren har han inte fått samma utrymme även om han dyker upp mot slutet. Inledningsvis känner jag mig lite besviken när han inte medverkar, men boken bär sig även utan kriminologiprofessorn. Det är också befriande att Unni Drougges karaktärer är kiss- och bajsnödiga och kåta, att de fiser, rapar och svettas. Toalettbesök är ofta bortrationaliserade från litteraturen, men när de för en gångs skull existerar ökar de trovärdigheten.

Däremot ställer jag mig tveksam till förlagets benämning av boken som deckare som mest känns som ett försök till ökad försäljning. Det är underhållning med inslag av brott, men fokus ligger inte på dem utan på karaktärer och medieklimat. Att omslaget bryter så mycket mot omslaget till första delen om Berit Hård känns också tråkigt. Trots förlagsbyte hade jag önskat att böckernas formspråk höll ihop mer.

Men mest är det igenkänning, ironi och svidande samhällskritik på samma gång, Unni Drougge har öga för de små detaljerna som gör hela skillnaden. Jag har genomgående roligt när jag läser. Satiren är tydlig, men inte övertydlig, mediestrategierna enkla, men inte simpla. I slutändan når vi Unni Drougges paradgren; manlig makt och hur den utövas mot kvinnor. Och trots att brotten mot slutet blir smutsiga och osmakliga är det genomgående välskriven underhållning.

Similar Posts:

• Insnärjd medievärld
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• Sommarbazaar!
• Ojämn kollektivroman
• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning

Visst är det roligt att prova på nya grepp och projektformer, texten tar med all säkerhet andra vägar. Men att som etablerad och erkänd författare bjuda in sina läsare för att avsluta den roman som man själv har påbörjat, bara för att de (troligtvis) ska göra den sämre, är för mig en aning förbryllande. För det finns ju anledning till att det är Unni Drougge som är författaren och till att de andra är läsare, och i det här fallet även medförfattare.

Projektet gick till så att Unni Drougge skrev första halvan av boken och därefter bjöd hon in sina läsare via Twitter och andra webbforum för att slutföra den. Efterhand blev det åtta aktiva medförfattare. Det är tydligt utmärkt i vem som har skrivit vilka sidor. Något som ger mig känslan att skribenterna ska kunna svära sig fria från de sidor som man själv inte har skrivit, man slipper skämmas att för alla vet att det inte var jag. Gör man saker tillsammans tänker jag att alla är delaktiga i slutresultatet och då behövs det inte redovisas för vem som har kommit på bästa vändpunkten eller snyggaste meningen, för alla har varit med om allt.

Bianca Becker är en framgångsrik kvinna som sen flera år driver herrtidningen Zip. Hon har försummat alla relationer som går att försumma; dottern, exmannen, vänner och sig själv. När exmannen och dottern Connies pappa dör vänds allt såklart upp och ner. Att Connie egentligen aldrig har bott hemma hos sin mamma och dessutom har långt framskriden anorexia gör det hela än mer komplicerat. Som att det inte skulle vara nog är Connie bästa kompis med Cuba som är dotter till Biancas största motspelare Dennis Minton. Han har sedan länge kritiserat både Zip, Bianca och resten av sexistiska omvärlden genom sitt nätverk ”Kroppens befrielsefront”. Efter ett uttalande i pressen där Dennis kommenterade Biancas dotters (Connies) hälsa stämdes han på hundratusentals kronor som han nu är skyldig Bianca.

Det är inte helt lätt att ta sig igenom all bakgrundsinformation som presenteras i boken, men när jag väl har tagit mig förbi det läser jag med nästan oförskämt bra flyt. Unni Drougge vet vad hon gör och det är högsta samhällskritik på högsta underhållningsnivå. Där finns också mammans gränslösa kärlek till sitt barn som gör att hon förändrar hela sitt liv och alla sina värderingar om vad som är viktigt i livet. Det är också skildringen av den relationen som är det jag tar med mig ifrån den här boken. Speciellt varsamt och brutalt skildrad är Connies ilska och skuldbeläggande av Bianca. Jag förfasas verkligen över hur överlagt elak hon emellanåt är. Jag har inte läst någon tonårsskildring som är så genomgående hård, speciellt inte från förälderns synvinkel.

Därefter går boken över och blir ett virrvarr av sidospår, det är romantik, spelmissbruk, explosioner och dessutom en lång och detaljerad beskrivning av renoveringen av ett gammalt hus. Händelser som inte behöver adderas till en redan intrigfylld roman. Hårdare redigering och en tydligare hållning till grundidén hade varit välkommet i den senare delen av Karriärmammans dotter. Och trots att det är ett spännande projekt är jag övertygad om att Unni Drougge hade vävt ihop den här berättelsen bättre utan inblandning av sina läsare.

Similar Posts:

• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning
• Insnärjd medievärld
• Hårda Berit ännu hårdare
• Hell has no fury like a woman scorned
• En bit från Luther

Antologin Lyckliga slut börjar med redaktören Susanna Alakoskis berättelse om sina egna och föräldrarnas förhållande. Om hennes mamma som ändå inskärpte ”du ska inte ta stryk”; ”Du behöver inte göra som jag har gjort”; ”Om du får en man som slår, lämna honom”.

Den slutar med gamla Signe, kvinnan som nyskilda radioproducenten Kerstin Wixe av en slump köper ett hus av och som levt ett helt liv i sin våldsamme och psykisk sjuke mans skugga. ”Tänk om man ändå hade kunnat skilja sig”, börjar Signes berättelse.

Lyckliga slut har underrubriken ”Sjutton berättelser om vardagsvåldet”. Det handlar om våld i nära relationer, men också om överfallsvåldtäkter och liknande, och det handlar om att faktiskt komma ur det, komma över det, leva med det. Kunna berätta om det.

Här finns ett drag av den där oerhört viktiga men ibland lite föraktade kvinnliga genren ”bekännelselitteratur”. Lyckliga slut vill ge ansikten åt våldet, så att vi ska kunna prata om det, kanske kunna förstå lite bättre och förändra. Med undantag av Wixes berättelse om Signe och en facktext av Viveka Enander och Carin Holmberg, forskare och författare till boken Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser, handlar alla bokens berättelser om just personliga erfarenheter av våld. Våld från föräldrar och mellan föräldrar, från långvariga partners och mer tillfälliga bekantskaper, från dem man trodde var vänner och från fullständiga främlingar.

Nästan alltid handlar det om mäns våld mot kvinnor, och alla som medverkar i boken är kvinnor. Alakoski efterlyser i sitt förord myntets andra sida – män som berättar om sina erfarenheter av våld, som kan sätta ansikten också på den sidan av saken – och Lyckliga slut har också fått en uppföljare med texter av män: Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser. Alakoski skriver att hon i hela sitt liv bara träffat två kvinnor som aldrig utsatts för våld eller hot om våld och bara en som säger sig aldrig varit utsatt för någon form av sexuella trakasserier. Så ja, vad håller egentligen männen på med i allt detta? Jag vet faktiskt inte hur man ska kunna förstås det.

Trots det gemensamma ämnet är det ganska olika texter, dessa brutala erfarenheter med förhållandevis ”lyckliga slut”. Inte sällan handlar det om själva berättandet, om att kunna hantera den här plågsamma historien som är en del av min egen erfarenhet, av det som blivit jag. Hur gör man? Hur förstår man sig själv, förlåter sig själv, lägger skulden där den hör hemma? Maria Küchen, till exempel, skriver om när hon var nitton år på Gran Canaria, skriver en önskelista för att orka börja:

En önskelista.
Ja.
Jag vill ha sex med honom.
Bara med honom.
Och bara så länge jag själv vill det.
Efter ett tag vill jag att vi slutar.
Och jag vill inte ha sex med någon annan.
Inte med andra som jag inte väljer.
Så ser min önskelista ut.

Plötsligt slår det mig att alla nej man sagt faktiskt också har aspekten att man testar. Är det här en person som lyssnar på vad jag vill? Inte ens när man säger ja kan man ju känna sig helt säker. Ska man behöva tänka så? Jag mår illa.

Lyckliga slut är en stark samling texter. Och jo, det hjälper, det tröstar och inspirerar att så här coola kvinnor – förutom Alakoski och Küchen medverkar bland andra Birgitta Stenberg, Unni Drougge, Åsa Grennvall, Kristina Hultman, Lena Kallenberg och Gudrun Schyman – faktiskt varit med om så här mycket hemskt och överlevt och kan berätta om det. Det finns en styrka i det.

Ändå blir jag sittande med en klump i magen över de där männen som jag inte begriper. Jag vet uppriktigt talat inte riktigt hur vi ska kunna leva med att det ser ut så här?

Similar Posts:

• Män som slår – eller inte
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Coffee table-bok om orgasmer som berör
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”

Bland titlarna syntes nyutgåvan av Martina Lowdens debut Allt för en ynka hundralapp, för en femtiolapp för man tegelstensromanen Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay av Kristina Hultman och Unni Drougges Bluffen REAs ut för bara 30 kronor. Andra delen i Unni Drougges serie om Berit Hård kommer i vår, så ett bra tillfälle att läsa ikapp för den som inte hunnit.

Även Modernistas klassiker av bland andra Marguerite Duras, Italo Calvino och Stig Larsson finns att fynda. Själv fastnade jag för Klanerna i Paolos Verdes av Joy Nicholson, utgiven på underlinjen Feminista redan 2003, för en ynka tia. En bok jag redan läst hälften av eftersom dess starka sårbarhet tilltalar mig. Den är dessutom snygg och en bok att vifta med på bussen på väg till jobbet om morgonen.

Modernistas Sommarbazaar hittar ni i deras förlagslokaler på Kvarngatan 10 på södermalm, närmsta tunnelbana är Mariatorget och det är öppet mellan 13 och 17 varje vardag fram till och med 21 augusti.

Similar Posts:

• Hårda Berit ännu hårdare
• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Insnärjd medievärld
• Ett planlöst mumlande
• Ett genis dagbok

Upplägget låter precis som en deckare, Berit Hård är den starka ensamvargen till hjälte(inna), sviken och dömd, och själva mordförsökshärvan fylld av polisutredningar, massmediehysteri, misstänkta gärningsman och en bakgrund som blir allt mer invecklad. Dessutom går författaren och förlaget ut redan nu och berättar att ytterligare två böcker är planerade. Till en början är boken just så, deckaraktig med spänningsmoment och kapitelavslut med cliffhangers som gör att jag bara måste fortsätta att läsa en sida till.

Men ganska snart byts deckargenren till något helt annat. Istället för vilda polisjakter levererar Unni Drougge kritik mot hela mediesverige med sin inskränkthet och alla känner alla-attityd. En värld där det gäller att vara måttfull och korrekt, sval och stenhård. En värld där förtroenden och att lita på är värderingar att hålla sig undan ifrån. En värld där män är mer eftertraktade än kvinnor, sitter högre upp i hierarkierna, använder sin makt för att höja sig själv och förminska andra.

Min största behållning med boken är Unni Drougges karaktärsbeskrivningar, Berit Hård är allt annat än en trendig, alert och överambitiös mediebrud som jag förknippar med dagens mediesverige. Hon är istället smaklös, klär sig som en polska, är lite för tjock och trånar efter män lite för mycket. Hon är obunden, fri och stark, eller ensam, sviken och oförmågen. Men hon är alltid människa och det är svårt att få en karaktär så levande och så komplex som Berit är.

Gud, tänkte Unni, så vulgär den där Berit såg ut. Leopardmönstrad topp och latexbrallor. Övergödd dessutom. White trash, kunde hon inte låta bli att tänka. Fast i nästa ögonblick tog hon tillbaka det. Blicken var skarp och djup. Och rösten hade en fyllig resonans, förutom att hon uttryckte sig väl. Sedan var det ett gott betyg att hon läst Unnis böcker. Undrar hur gammal hon är, funderade Unni. Svårt att säga. Men hon borde vara 40 plus.

Gestaltningen av Leif G W Persson är också strålande. Jag ser honom framför mig, hör hans röst, känner hans närvaro. Att skriva om en verklig person som är så exponerad som Leif G W Persson är gör mig på riktigt imponerad.

Att Unni Drougge bitvis tappar sin historia för att få knäppa ännu lite mer på gubbarnas näsor och försvinner ut i prostitutions- och barnporrsträsket bara för att och försöker avslöja skurkar utan att riktigt veta vad det är som ska avslöjas, kan jag ändå förlåta. Däremot har jag som vanligt svårt för när boken blir för överdriven och konstruerat roligt, som Berit själv emellanåt konstaterar kunde hon lika gärna leva i en fars. Handlingen har också en tendens att vara lite för självklar, till och med jag som är en ganska ovan deckarläsare listar ut sammanhang och förlopp tidigare än de avslöjas i boken och det förtar lite av läsningen.

Precis som sig bör slutar boken med en riktig krok som trots att det är lite väl enkelt garanterat kommer att få mig att stampa av otålighet till nästa bok.

Similar Posts:

• Hårda Berit ännu hårdare
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• Ojämn kollektivroman
• Storpolitik och vardagsbrott
• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning

Åsa Mattssons Salong F. har Anna Falk som huvudperson. Hon blir chefredaktör för nättidskriften Salong F, som har som ambition att kombinera skarp feministisk journalistik med mode och glamour. Men marknadskrafterna, i form av giriga män som väljer män och kvinnor utan annan ambition än att få ett jobb inom media och göra modereportage, drar ner Salong F. i vad som klickas mest. Det klickas mest på modetips och kändisar och minst på de grävande reportagen, författarintervjuerna och samhällsanalyserna.

Anna Falk slåss mot en dålig privatekonomi med en dotter att försörja, samtidigt som hon bryts ner av skuldkänslan över att inte göra det hon egentligen vill med sajten. Romanen problematiserar vad det innebär att vara feminist vad gäller såväl relationer med män och att leva i ett patriarkalt samhälle, som kampen mellan att vara självständig, radikal och samtidigt vilja ha ett Svensson-liv.

Många kända namn som Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin, ovan nämnda Unni Drougge och modeskaparen Camilla Thulin dyker upp som sig själva. Och det är klart att det kittlar att man vet på ett ungefär vilka de här personerna är. Men samtidigt blir de i Åsa Mattssons snygga sekelskiftestappning romanfigurer snarare än offentliga personer. Åsa Mattsson har lyckats skapa ett Stockholm i nutid som har ett skimmer av August Strindberg och Hjalmar Söderberg över sig. Det är dimmigt, det klapprar mot kullerstenarna och röken står ur munnen.

Att läsa Salong F. är som att få allt på en gång. En nutidsskildring av mediaklimatet i Sverige, snygg sekelskiftesromantik, relationsdrama, girighet och så lite skvaller.

Similar Posts:

• Insnärjd medievärld
• Ojämn kollektivroman
• Ljuset i civilisationen
• Hårda Berit ännu hårdare
• En bit från Luther